Go Deh In A Late Night Blues & Late Nigh Session (Roy resp. Raymond)
Babylon Policy & Peaceful Something (Roy resp. Hugh Brown)
KG Imperial, 1981 (#KG 004)
Production by Fatman & Robert

Drog fram en favorit ikväll efter att ha gjort diverse skolarbeten. Ibland tycker jag livet är riktigt mysigt i min lilla lägenhet i Flemingsberg. I rummet där jag sover kan den svaga inpyrda doften av Nag Champa inandas och ikväll interagerar den med ångorna av en kopp rooibos.  Väggen som står motsatt min säng huserar skivsamlingen och angränsande står den lilla skivspelaren.

Basen är inte så hög som jag hade önskat då det är för sent och i ett hus fyllt av folk med psykbryt så är grannsämjan något man måste försöka vårda. Den är dock inte så låg att man kan gå miste om Junjos mästerliga produktion. »Hey Fally Ranking yuh gonna get a spanking!« hotar U Brown över Johnny Osbournes klassiska rubber dubb-monster. Innan honom bubblar den engelske och obskyre Roy Rankin på samma rytm - den här sidan riktiga behållning.

»Me cyaan tek no more of this yah government! Boh! Man mi cyan pay mi rent!« suckar han för att sedan påpeka med självklarhet »Babylon policy a fallacy«. I kristider skapade av en naiv förälskelse av ett skadligt förhållningssätt till konsumtion gör han rätt i att ifrågasätta den hegemoni som råder; Babylons principer är bedrägliga. Uppgivet accepteras något som kanske bäst bör ifrågasättas och motarbetas. Att dancehallen skulle sakna en militant politisk sida är i sig självt a fallacy.

Jag gillar konceptet av att lansera skivor som dubbla A-sidor. Ett ställningstagande där man frångår den trötta rangordningen av musik. »Go Deh In A Late Night Blues« är självklart över Don Carlos episka »Late Night Blues (Nice Time)« där mickmännen Roy Ranking och Raymond Naptali turas om att köra på låten (sololåtar som följer varandra och inte kombination). Rytmens molligt, monotona basgång väller fram åt alla håll och det är något speciellt med den engelska stilen på micken som gör att deejaysen låter så fantastiska över den. De är aningen torra och stela på ett sätt Jamaikaner inte är och det passar perfekt rytmens militans. Bägge låtar rör sig kring ämnet av en sen bluesdans. Jag hade kunnat ge min högra hand (som rent figurativt borde vara Jens ... en inte allt för hemsk uppoffring kanske) för att få närvara på en sådan när det begav sig. Att med sin älskade kontrollera ett hörn och dansa så nära att vecken gnids ur hennes kjol. »Goh deh with yuh musical queen!«.

KG Imperial har jag alltid antagit står för Ken Gordon Imperial - det riktiga namnet på Fatman, som även är skivetikettens ägare. Tolvan var det första släppet där deejaysen chattade ihop.