Phillip Fraser - Blood Of The Saint

Phillip Fraser - Blood Of The Saint


Jag hade Blood of the Saint på en sjukt kackig återutgåva tidigare. Det var förvisso en fotlång LP istället för 10" som den här och hade fler låtar (bland annat den ypperliga »Moses«) samtliga ihopparade med respektive dubversioner. Men som allt annat släppt på Corner Stone (eller var det Frasers egna Razor Sounds?) så gjorde pressningen att musiken lät som att den spelats in med mikrofonerna liggandes i en fräsande stekpanna. Så jag sålde den ... eller gav bort den.

För några år sen köpte jag en fantastisk skiva släppt på Silver Camel - Peter Ranking och General Luckys monumentala Jah Standing Over Me. Med en fot i dansen och andra benet knäböjandes framför Selassies porträtt levererade de kanske en av mina absoluta favoritalbum. Rytmerna var till stor del nytolkningar av klassiska Studio One-rytmer men med den sparsmakade och hårdare mixen som kom att känneteckna soniska ingenjörer som Scientist (ynglingen som figurerar i detta sammanhanget). Jag köpte kort därefter Phil Frasers LP Loving You (1982, Silver Camel) för att komma åt vokalversionerna till dessa rytmer som de samspelta deejaysen pulserande utbytte stil och rimmönster över. Vissa av rytmerna fanns med - andra inte. Bland de senare inkluderades titelspåret. Men jag kunde svära på att jag hört Fraser sjunga över rytmen! Step an' come in likkle Blood Of The Saint! Så liten med sina ynka 10" men så fantastiskt tung med sina militanta basgångar. Det var självklart »Bad Boys« jag hade spelandes fragmentariska vokaler i mitt huvud.

Den lilla fullängdaren består av fyra låtar varav tre är i showcasestyle - det vill säga att duben följer vokalen. Titelspåret är över Real Rock och deejaycuten är Peter Ranking & General Luckys »Ram-A-Jam«. »Writing on the Wall« är precis en sån låt med sin rullande monotona basgång som jag kan tänka mig att man bara drog upp dubben gång på gång och lät alla deejays köra sina nya texter över. Sparsmakad och hårdslående i all sin genuina dansglädje. »Mr. Wicked Man« är grunden för de tvenne chattares »Just Cool« och är kanske albumens mest renodlade rootsalster. Mixen är vild och Fraser själv tillför en klar auktoritet med sin sufferers lament. Tyvärr följs inte låten av en dub som är väldigt synd. »Bad Boys«  är kanske albumets starkaste kort med sin rytm som får mig att tänka på Horace Andys »Skylarking« (antagligen har jag hopplöst fel ... identifieringen av rytmer har alltid varit min akilleshäl).

»I don't want to die like a dog in the street. Tribulation and frustration. I've got to get away from this condition. I don't want to be no bad boy.«

Intense lyrics, bredder Fraser! Jag gillar verkligen den här lilla skivan. Dessutom är omslaget otroligt vackert! Eller?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0