I förrgår spelade Gappy Ranks på STHLM Reggaeklubb. En alldeles förträfflig klubb som dock gör en hel del konstiga val av artistbokningar. Jag ville inte vara en surfjärt och klaga på den svenska reggaescenen men helt seriöst så slaknar vilken reggaeupphetsning som helst av majoriteten av utbuden från den svenska artistkåren. Jag förstår att man vill försöka få någon sorts bredd och att man dessutom kanske har en önskan om att stödja den inhemska scenen. Men det finns dock en anledning till varför man alltid anländer till klubben efter att »svenska akten« gjort sitt. Livet är för kort för det halvhjärtade.

Gappy gjorde en fruktat bra show och jag tror definitivt det är en kille som kommer booma ännu större i framtiden. Han har talang för dagar och år. Resterande tid av kvällen spenderades dock på det lilla dansgolvet där musiken hanterades av Tony's HiFi som består av de två bröderna Skyjuice och lillebrorsan Eye N I (främst känd som Petters parring p). Det var en ganska brokig blandning perioder och stilar av JA-musik men likväl gav det ett enhetligt intryck. Peer vibes. Jaget steppade som om vore mina fötter på Jah land full of brimstone pon deh grung! Något som självklart resulterar i ett genomsvettigt lejon.

Händelsen som gjorde mig mest nöjd var dock att jag hookade med en modist som förhoppningsvis kan hjälpa mig med skapandet av ett par proper badman-hattar i andan av det som man kunde se på artisters huvud i stil med vad Jah Thomas, Al Campbell och Ranking Dread bar under deras glansdagar. Har letat flera år i bland annat London i hopp om att hitta dessa obskyra men fantastiska hattar och så är det självklart en person man känt flera år redan sedan ungdomsdagarna i Kalmar som är den personen man letade efter hela tiden.

En annan höjdare med senaste STHLM Reggaeklubb var faktiskt de olika personer som berömde New Romantics blogg och mina reggaeskriverier på annat håll. Jag vill inte gömma mig bakom modesta fasader på sånt - det är en oerhörd glädje när folk gillar det man gör och när de påpekar det så fylls bröstkorgen med värme. Jag blev dock väldigt överraskad över responsen för jag gör inte särskilt mycket för att sprida den här bloggen - främst namndroppas den i vår radiosändningar. Jag har en sorts naiv och romantiserad önskan om att det få som läser bloggen är hängivna konnässörer av musiken NRP älskar. Och är det så ... då räcker våra handfull besökare (som dock varit på en all time high senaste två veckorna). Så big up yourself!

I vilket fall fick lilla dansgolvet med Tony's HiFi att tänka lite på vilka låtar jag skulle vilja höra allra främst när jag är ute och dansar. För mig blir då kopplingen onekligen de låtar som får en jump an' prance. Kanske mer specifikt de dancehall-låtarna som är legendariska i egenskap av att de flesta ljudsystemet i JA med självrespekt spelade dem för att få dance ram. Låtar som fick killarna att flash it in clarks och tjejerna att step it in ballett. Kom att tänka på två tolvor meddetsamma ... den ena fann jag efter några sekunder och den andra fick jag leta efter hur länge som helst. Behöver sortera mina disco 45. Gör man det enligt artist eller skivtetikett? Ge vägledning.




Puddy Roots - King Discotheque
Hugh Hugh Madoo - Gone Me Gone
Greensleeves 12", 1984 (#GRED 161)
Produced by Prince Jammy

Finns det något större tema för hur underbart det är att gå ut på en reggaeklubb än den här fotlånga lilla lakritskakan? Kanske är det här Puddy Roots mest kända alster och det med rätta i så fall. Rytmens dansanta drivande basgång ligger som ett ångvält under Puddy's lätta singjayande - barnramsa-stylee. Vilket han sköter otroligt naturligt - kanske främst beroende på att hans historik förutom odödliga sånger som vokalist även inkluderar deejayande för diverse sounds under namnet Puddy Lion (alternativt Bunny Lion på hans Linval-producerade LP).

»Can't you see? We a go fling this yah dancehall music feeling
It's alive fe keep me skanking, baby, from dusk to dawn!«

Jo, sannerligen.

Flippsidan är en väldigt stark Hugh Hugh Maddo-låt. Men den tar vi någon annan gång.



Dennis Brown - Have You Ever
Dynamic Duo - Dubwise
Power House 12", 1981 (#PH03)
Production by Sly & Robbie

Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan när man säger att man inte är ett större fan av vissa saker. Jag kan exempelvis tycka att Studio One-soundet är för torrt och tråkigt och rytmerna därifrån låter allra bäst när de tolkas av yngre förmågor vid Channel One. En av de mest kontroversiella åsikterna verkar dock vara att tycka Dennis Brown är en halvtråkig vokalist. Det är en åsikt jag har hållt på oerhört länge men fått omvärdera den senaste tiden. Sen så plockar man fram vissa Dennis-alster och inser att man bara är ute och cyklar. Dennis soulinfluerade vokaler är snart luften man bär i sitt bröst.

»Have You Ever« är en av de där odödliga rytmerna som kommer i tusen olika tolkningar. Vare sig det är från samma tid som originalet eller senare digitala tolkningar. Mycket av styrkan ligger i gitarrens upbeat-melodi som lär gamla hundar kontrollera sitt hörn av dansgolvet. Sly & Robbie framför ju självklart alltid en större bredd än att bero på endast en gitarrs hårda arbete och slänger in kobjällror, 8-bits-bubblor mitt bland den hårda klapprande bas- och trummixen som är deras kännetecken. Hur många Jah Love Muzik-tapes har man inte hört där Briggy kommer på chattar, skrattar, sjunger över rytmen i pur dancehall-eufori?

Power House startades av Sly & Robbie i början av 80-talet och sedan fick etiketten vandra vidare till hustlern och badmannen George Phang som gjorde den mest känd med sitt kännetecknande feta semidigitala mitten-av-80-talet-sound som står så högt i kurs just nu. För mig är dock det här etikettens kronjuvel.