Även om jag föredrar dancehall varje dag i veckan så finns det ju faktiskt de tillfällena då de renodlade rötterna och kulturen också kittlar dödsskönt i kistan. Det jag finner ytterst intressant är hur olika det kan låta beroende på vart musiken spelats in. Jag talar inte om Studio One-rötter mot Black Ark-inspelningar. Är mer inne på hur de geografiska skillnaderna spelar roll på soundet. Roots i Jamaica låter inte som roots i England som inte låter som rötter i USA och absolut inte låter som det gjorde i Kanada. Inget låter som det gjorde i Kanada även om både USA och Englands roots delar vissa grunder - den avskalade kargheten, det dystra pulsandet. Kanske kommer det från att ha tagits från Afrika men likväl hamnat på ön i solen (hatkärlek!) för att av otaliga, oftast ekonomiska, skäl till och med avlägsna sig från solen och ens arbiträra hem genom att flytta till de nya bistra länderna.

»England cold, sah!« är sucken från många jamaicaners läppar. Jag ser hur ni drar er jacka tätare omkring er för Kanada cold too, sah. Jag kan höra det i musiken.

Nedan tänkte jag skriva lite om några personliga favoriter. Jag har redan gjort en ... ytlig (i bästa fall) beskrivning av reggaehistorien i Kanada på Reggaepedia (check it here, my yute) så detta är inte en ansats på något sätt att vara en komplett redovisning. Bara lite skivor från samlingen (i något fall har jag inte skivan i fråga) som jag tycker är värda att nämnas. Har försökt att dela upp skivorna i någon sorts ordning ... men jag blev bara mer förvirrad själv och som vanligt orkar jag inte styra sånt. Live with it!



King Culture - In A Cultural Mood LP (King Culture, 1981)
King Culture - A Special Tribute To Some Of The Top Sound Systems LP (King Culture, 1993)
För mig personligen så är King Culture (f. Everett Cooper i Kingston, Jamaica, f. 195x) den kanske mest relevanta producenten från Kanada. Jag är även priviligierad nog att nu för tiden kunna kalla honom för en personlig vän - det glädjer mig otroligt. Det jag älskar med King Culture-soundet är hur hårt, sparsmakat och nästan klaustrofobiskt det är. Trummorna är murbräckor och basen insvepande kvävande. Oavsett rytmen han tolkar så införlivas det i den en definitiv mörk och mullrande militans. KCulture-versionen av Cuss Cuss känner väl de flesta till vid det här laget - det bör illustrerar min poäng.

Den första dubskivan att komma från Culture är mer eller mindre dubversionerna till många av de kanadensiska släppen på egna etiketter. Klassiska rytmer som Full Up får sig en mix-work over och även rootsmästerverk som den obskyra »Live Not For Vanity« med Clive Matthews (är detta en Culture-production ursprungligen undrar jag?) finns på skivan. Vissa av låtarna är inspelade på Black Ark, Treasure Isle, Can Jam och Great Shakes i Toronto men främst är det Channel One vill jag minnas (orkar inte gå till skivhyllan och kolla). Även fast det är ett virrvarr av studios så tycker jag skivan har ett oerhört enhetligt sound.

Hans andra soloalster är helt i den digitala raggamuffin-ådran. Rytmerna är hårdare och det distinkta organiska ljudlandskapet är utbytt mott överhettade moduler som knastrar. Låtarnas grunder är de två Dancehall Conquer-Ra plattorna (se recensioner/kommentarer nedan). I mitt tycke är dubskivan den bästa av de tre. Det är oerhört spännande att höra en digital dancehall-skiva dubbas dessutom då dub var mer eller mindre utdött i JA vid den här tiden och där duben levde så förbehölls den främst rötter och kultur.

Dancehall Conquer-Ra pt. 1 LP (King Culture, 1992)
Dancehall Conquer-Ra pt. 2 LP (King Culture, 1993)
I grund och botten är det här två skivor att fling dung in a sound clash. Bägge album är smällfyllda med digitala burialtunes och sådana som kanske inte är riktigt lika dödliga. Det är kul att KCulture har lyckats få ett så otroligt register med stora sångare. Idolen Icho Candy är bland annat med, andra fantastiska artister så som Linval Thompson, Pad Anthony, Barry Brown, Jennifer Lara likaså - samtliga självklart i sällskap med lokala talanger så som Stamma Ranks och Howie Smart.

Omslagen är i samma fina stil som hyllningsduben till några av ljudsystemen. Det är dock lite för tidskrävande i nuläget att scanna in den och flera andra skivor som nämns nedan.



The Uplifter - We Are Moving LP (King Culture, 1983)
Howie Smart meets King Culture In Dancehall Style LP (King Culture, 1983)
Howie Smart - Rock & Come In LP (King Culture, 1983)
Barry Brown meet Stamma Rank - More Vibes of... LP (King Culture, 1983)
Rod Taylor - Lonely Girl LP (King Culture, 1983)
Under 80-talet släppte KCulture en handfull album som kom att bli fundamentet till hans storhet. På dessa skivor hade han hittat sitt sound och krängde ut skivor i full stil. The Uplifter var en duo som spelade in ganska såsig lovers och med hjälp av KC så lyftes de till oanade höjder. Låten »Strength & Power« (senare släppt på två olika 12" där en av dem har deejayversion av Stamma Ranks) över DEB's Milk & Honey-rytm är det djupaste av djupa rootsmusik.

Howie Smart var en yngling som baserade sin sångstil på broder Leroy. I många avseenden gjorde han nog till och med ett bättre jobb än sin förebild. Det finns två album av Howie för KC, men bägge delar samma skivomslag. Den ena är en showcase skiva och den andra ett vanligt album with namn Rock & Come In. Jag tycker att bägge två är otroliga skivor med olika styrkor. Showcaseplattan har ju dubbarna men Rock & Come in har ett eller två starka kort som tyvärr saknas på showcasen. I övrigt överlappar albumen lite. Howie uppmärksammades av KC efter sin debut-12" »Walls of Babylon« (släppt på CF) släppt under hans riktiga namn - Howie Atkins. Även den tolvtummaren, som så många andra från Kanada, ett hiskeligt trehövdat rootsmonster.

Barry Browns skiva med Stamma är den antagligen mest eftertraktade skivan från KC. Även fast den är otroligt bra så tycker jag inte det är rättvist då den faktiskt inte är bättre eller sämre än någon av de andra albumen från samma period. Precis som på alla andra skivor är soundet hårt och klaustrofobiskt. Tyvärr är det här en av de få skivorna i detta inlägg som jag inte har.

Rod Taylors album är det antagligen mest kända av samtliga KC-skivor och det kan jag förstå. Skivan är i nivå med vad Rod spelade in för Junjo och Prince Hammer - två album som är riktiga rootsklassiker och ständigt spelas i mitt hem. Det är en väldigt jämn skiva som i likhet med ovan nämnda alster andas mörker och storstadsdystopi.



Various Artists - King Culture and I&I Records Present Roots & Culture LP (Drum and Bass, 198x)
Mr. Cool & Stama Rank - Jah Lead I / Jah T & Stama Rank - Jah Jah World 12" (King Culture, 198x)
Roots Wanda - Mount Zion / Solomon 12" (Big Head, 198x)
Jag kan tala länge om den här skivan, för jag älskar den så mycket. Men istället tycker jag att man ska bubbla över till min Flickr-sida och läsa den engelska »recensionen« istället. Skivan kom som ett samarbete mellan KCulture och Anthony Doeman - den senare en amerikansk rootsman som gjorde något av den mest kompromisslösa musiken jag hört.

Det enda som jag tycker är synd med skivan är att man inte kan erbjudas låtarna i  tolvtumsversionerna alternativt 7"-versionerna med dubflipp om möjligt. Tolvtumsmixarna innehåller nämligen ofta förutom dubbarna även deejayversioner av bland annat Stamma Ranks - alternativt så ha de klockrena B-sidor så som Roots Wandas »Solomon« som är flippen till »Mount Zion« (den sistnämna låten är även den en av de låtarna som skulle komma med i ens öde-ö-box).

Det var tänkt att I&I Records skulle samarbeta ihop med King Culture för ännu en skiva - han osläppa dubalbum; The Self Taughted Youth [sic] (#KC 007). Jag kan bara fantisera hur bra den skulle vara med tanke på att den antagligen skulle använda sig av rytmer från samlingsskivan eller albumen han släppte från samma tid. Har tjatat på Everett att han ska återsläppa den och han har inte varit helt ointresserad. Förhoppningsvis får vi höra den en vacker dag. Och det kommer att vara vackert!



R Zee Jackson - Seat Up LP (Rio, 1980)
Jahlin - Roots Reality 12" (Black Eko, 1983)
Esso Jackson är för mig en sån konstig artist som verkar ha ett finger med i allt som släpps men aldrig fått ett riktigt genombrott själv. Det är konstigt för albumet Seat Up (vars titelspår omtolkats i modern tid av Gussie P) är riktigt jävla bra. Soundet är mer varierat än de klassiska rootsalsterna från Kanada. The right and proper roots man kanske inte är så förtjust i sånt men jag tycker utan tvekan att det ger skivan en udd som saknas på många andra album. Det stör mig inte att ha lättsammare roots ihop med blytyngd om de lyckas samsas utan att spreta för mycket.

Det var R. Zee som introducerade Jahlin till musiken och det här är den unge chattarens första alster. En helt otrolig tolva med vad som kan vara bland de konstigaste rytmerna jag hört. Roots med stråkar i dissonans. Svårt att tänka sig hur det låter utan att faktiskt ha hört låten. Själv påminner Jahlin om Mikey Dread i sin frasering. Jahlin har även släppt ett par otroliga digilåtar så som »Incredible Vibes« (Black Gold 7") - en sån låt som selectors plockar ur boxen bara för speciella tillfällen.



Stranger Cole - Forward In The Land of Sunshine LP (Ron Lew, 1976)
Chalawa - Deepest & Darkest LP (Green-Wienie, 1976)
Samuel Mickle - Freedom Vibes LP (Natural Vibes, 1982)
Stranger Cole tänker man sig som en strikt JA-legend med avseende på att nästan samtliga av hans stora hits är därifrån. Man glömmer allt för lätt hans oerhörda kanadensiska musikarv som utgjorde en markant del av hans karriär. Låten »I'm Living« kan vara en av de låtar som berört mig mest. En text som är så simpel och rak att den blir något mycket större när den införlivas med Stranjahs röst och det enkla arrangemanget. I övrigt låter skivan som den typiska kanadensiska mollrootsen. Mixen är väldigt lo-fi och det är faktiskt positivt i just det här sammanhanget. Det ger musik en opolerad yta. Albumet är mixat av John Forbes som var en av huvudpersonerna bakom Chalawa.

Chalawa - gruppen som tyvärr är mest känd för att ha dubbat Marleys Exodus-skiva men borde vara mer kända för deras ultramassive dubalbum Deepest and Darkest eller albumet Capture Land (som jag inte äger). Stranger Cole var en stående gäst verkar det som och sjöng bland annat på flertalet spår på Captura Land-albumet. Den mest träffande beskrivningen jag hört av Deepest & Darkest är att det låter som att det var jazzmusiker ur Strata East-, Tribe- och Black Jazz-skolan som bestämde sig för att göra roots. Spirituellt skulle jag vilja säga.

Samuel Mickles album är producerat av Stranjah och påminner mig otroligt mycket om A. Doemans musik i sin kompromisslöshet. Det är ofantligt rökigt, sparsmakat och nere i fotknölsfrekvenserna. Vokalisten halvt som halvt talar eller viskar ut sina texter. En skiva som ger tillbaka extremt mycket om man ids att investera sin tid i den.



Leroy Brown - Color Barrier LP (CMI, 1981)
Leroy Brown - Face to Face LP (Rythm Gits, 198x)
Color Barrier är ju en av de skivorna som var helt bortglömd tills Makasound från Frankrike plockade fram den ur arkiven och släppte en av de bästa återsläppen jag hört. Full av alternativa versioner, dubbar och deejaycuts på de bästa låtarna. Det är en oerhört sober skiva med tunga politiska meddelanden. Mixen och produktionen ger lätt intrycket att det här skulle ha kunnat vara en JA-inspelad skiva. En av de finaste roots-plattorna som gjorts. I tell yuh!

Albumet Face To Face verkar vara en besvikelse för många och det tycker jag är synd. Anledningen är nog främst för att man förväntar sig ännu en skiva i militansens tecken. Väljer man att ge den en chans som loversplattan den är så ska man se att det är en väldigt bra skiva med många fantastiska låtar för människor sugna på älskarnas affair. Aningen malplacerat finns låten Money Barrier med på skivan. Det är en av låtarna som lyftes in på återsläppet av Color Barrier.


Various Artists - Summer Records Anthology 2xLP (Light In The Attic, 2007)
Various Artists - Glory, Dominion, Majesty, Power (Half Moon) 2xLP (Honest Jons, 2003)
Mighty Mystics - Ride Your Donkey/Arms 12" (Samantha, 197x)
De andra två stora kanadensiska etiketterna förutom King Culture var Summer Records och Half Moon. Samma fantastiskt djup men istället för hårdheten och klaustrofobin så är det ett omfamnande och brett ljudregister som pumpas ut. De två samlingarna är verkligen grundpelare för vilken reggaeskivsamling som helst. Summer Records-samlingen är exemplarisk med sina fina och grundliga liner-notes medan Half Moon-samlingen är lite fiasko-artad med sitt svinfula screentryckta omslag och totala avsaknad av någon som helst information om musiken. Alltid tyckt att de borde släppa ett litet press-paket vid sidan om för de som vill köpa och ha infon med intervjuer. Mer info och historia om etiketterna går att hitta på Reggaepedia.

Half Moon och Summer Records sammarbetade väldigt tätt då Jerry Brown och Oswald Creary ihop startade just Summer Records tills Oswals gick vidare och startade sin egna etikett - Half Moon. Man hör därmed ett visst släktskap i musiken när man lyssnar på bägge samlingar.

Summer Records-studion hyrdes även ut till andra artister och många fantastiska 12" och 7" har kommit från de sessionerna. En av mina personliga favoriter är Mighty Mystics »Arms«. En brinnande steppers-cover på Burnings Spears låt som inte går att jämföra. Jag gjorde misstaget att ge bort den här tolvan till en vän. Även om jag är glad för hans skull så ångrar jag mig något otroligt. Antar att rippen får räcka tills jag finner ett nytt exemplar.



Various Artist - Three All Star LP (Three Star Productions, 1985)
Superkonstig platta. Har ingen aning om NÅGON av artisterna på den här plattan i grund och botten. Endast Rod Taylor är väl känd sedan tidigare. Ett oerhört bra enrytmsalbum över en digital rytm som i sig själv är ganska intetsägande men med hjälp av diverse artisters insatser faktiskt blir riktigt bra. Det är en överhängande del deejays. Något som glädjer mig förstås.



Jah B - Live Up LP (Jah B, 198x)
Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera den här skivan i mitt tyckande. Älskar jag den eller stör jag mig så pass mycket på den att den är olyssningsbar? Jah B är en urusel sångare. Verkligen. Han är en hemskt hemsk sångare. Men rytmerna är å andra sidan roots av den yttersta klassen. Jag vågar till och med mig på att påstå att de är mästerverk. Skivan är dock endast fyra låtar lång i showcase-format. Så turligt nog har man ju dub med på varje låt. Hade varit perfekt om en sida varit dub och andra sidan vokaler. Då hade man kunnat nöta en och samma sida om och om igen. Dock anar jag att en dag kommer Jah B's falska toner inte vara ett problem längre och då blir det här en certified killer. I nuläget kan man bara fantisera hur albumet skulle ha låtit om Barry Brown eller Rod Taylor sjöng skivan på ett av sina CAN-besök.

I övrigt är det en ganska mystisk artist för mig. Har ingen aning om han spelat in något mer än det här. Backningsgruppen är I & I Band som verkar vara ett generiskt namn för flera av de spelarna som figurerat i olika sammanhang som husband till Summer Sounds, King Culture och Half Moon. Fantastiska musiker. Studion är Great Shakes i Toronto.



Various Artists - Root Song Book LP (Our Land Sounds, 198x)
Mighty King Kong - Musical Massacre LP (Our Land Sound, 198x)
Our Land Sounds var Satta Roots ödmjuka lilla etikett. Satta är en sångare/producent som samarbetat tätt med King Culture sedan tidiga 80-talet i alla fall. Bland annat sjöng han in den otroligt sublima »Black Prophet« för KCulture (King Culture 12", #GG TAPE MASTER SP 002) . En sån där obskyr tolva man kan ge sin högra arm för att få.

Root Song Book är mig veterligen det första Satta släppte i albumform. Det är lite av en blandning mellan ett tvårytmsalbum och en Earl 16 med vänner-historia. Lite förvirrad är jag av upplägget - det ger mest intrycket att Satta verkligen ville släppa något och mest samlade ihop det han hade. Nu kan det låta som att skivan ger ett intryck av att vara ett hafsverk. Absolut inte. Det är riktigt bra produktioner och skivan växer verkligen för varje lyssning.

Likväl så är hans mästerverk för mig showcaseskivan han spelade in med King Kong. Jag kan nästan tycka att det är King Kongs absolut bästa album. Låtar som titelspåret och framförall den melankoliska »If & But« är digital briljans! En skiva utan paritet.

Micron, Darace Music, Clocktower och andra etiketter
Sen fanns det ju ett par kanadensiska etiketter som släppte massvis med underbar musik men inte riktigt passar in i det här lilla inlägget. Anledningen främst för att musiken var JA-producerad (ibland även England). Tänker på skivetiketter så som Micron (som har en underbar samling ute på Pressure Sounds nu vid namn »Every Mouth Must Be Fed«), EAD, Clocktower och Darace Music. EAD släppte för övrigt en av de fetaste Eek-A-Mouse-låtarna som gjorts med »Down In The Ghetto« och även en helt klart godkänd showcaseplatta med Little John. Darace var en skivetikett som drevs av Rap Rose, Mykal Roze bror. De släppte en hel del otroliga skivor bland annat Madoos debut-LP och en bunt fantastiska tolvor. En riktig rub-a-dub-etikett.

Plockade fram en handfull skivor till jag verkligen skulle vilja ta med här men jag orkar faktiskt inte så istället lyfter jag hatten av för följande plattor;
Webber Sisters - I And I Love You Honey LP (Black Eagle Records, 1982)
Willy Williams - Messenger Man LP (Drum Street, 1980)
Noel Ellis - Noel Ellis LP (Summer Records, 1983)
Earth, Roots & Water - Innocent Youths LP (Summer Records, 1977)

Sen finns det självklart ett dussin dussin tolvor och singlar som är well crucial. Jag har ett par, önskar jag hade flera av de andra.