Två klassiska deejayplattor. Hoppas ni gillar dem lika mycket som jag gör! Hade egentligen en tredje deejayplatta med Welton Irie jag ville få upp samtidigt som jag tror hade passat. Men scannern har börjat strula och jag är rädd att efter åtta år så kanske den börjar ge upp.

Nästa uppladdning blir lite dub tror jag. Har massvis med tolvor också som jag VERKLIGEN ska recensera snart. Är sugen på att skriva men hittar aldrig någon tid.

Junior Kahdaffie - Special Request To All Notch
Junior Kahdaffie - Special Effects
Kahdaffie Revealers 12", 1985 (#KD-777)
Producerat av Revealers Production.



»Special request to all posse
Special request to all massive
Special request to all posse
Special request to all massive
Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan
Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Twelve tribe posse hold tight
Bobo dread massive easy now
Orthodox posse hold tight
Binghi dread massive unite

Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Twelve tribe posse hold tight
Bobo dread massive easy now
Binghi dread posse hold tight
Bobo dread massive easy now
Nineties
Flatbush massive unite
Sterling easy now
Union massive hold tight

Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Look how long Jah Jah call you
What make you just feel fi come?
Look how long Jah Jah call you
What make you just feel fi go?

Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan
Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Twelve tribe posse easy now
Orthodox posse hold tight
Bobo dread massive unite
Nine days massive easy now
Flatbush posse hold tight.

Special request to all posse
Special request to all notch

Look how long Jah Jah call you
What make you just feel fi come?
Look how long Jah Jah call you
What make you just feel fi go?

Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Twelve tribe posse hold tight
Bobo dread massive easy now
Binghi dread posse hold tight
Orthodox massive easy now
Nineteen posse hold tight.
Flatbush massive easy now
Union posse hold tight
Sterling massive unite

Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Special request to all notch
Special request to all ranking
Special request to all humble man
Special request to all hooligan

Look how long Jah Jah call you.

Yeah, them a murder it!«

Junior Kahdaffie jus' siddung som en rytmens dervish över Hot Milk och sprider dansens sufism. Jag är ganska säker på att Sugar Minott har ett finger med i produktionen (detta då låten även finns släppt på hans Presenting the Posse vol. 2). Det är New York-dancehall i sin allra finaste form med ett par fläskiga synthar som tar en in i klaustrofobiska och nerkoksade yardie-klubbar. Det är liksom för mörkt för att kunna vara Jamaica -- även fast det är en uppmaning till enighet och respekt. Hail up sin vän med ena handen och den andra i närheten av sin ratchet. Dubsidan är precis vad den heter. Vilda special FX!

Junior Kahdaffie (alternativt Gadaffi) har släppt ett par till feta låtar men ingen riktigt så fantastisk och cool som denna. För mig en av de hårdaste dancehall-teman som släppts.

Så respekt till alla läsare. Dancehall massive ta det lugnt nu.

Samtliga skivor är i top-a-top-skick och finns främst för att bytas. Så har du något som du tror skulle passa min smak och är intresserad av något från listan så är det bara att hojta till (kalcidis _at hotmail _dot_com) så styr vi upp något. Säljer helst inte men visst, får jag ett fantastiskt erbjudande så finns ju alltid möjligheten.

All records are in top notch condition and they're primarily available for trade. If you have anything you think would tickle my taste buds and you're interested in anything from the list just contact me (kalcidis _a_ hotmail _dot_ com) and we'll sort something out. I'd rather not sell anything from the list unless if there's a really good money offer...

---

LP

• Clint Eastwood - Sex Education (Greensleeves LP)
• Clint Eastwood & Jah Thomas - Love & Happiness (Burning Rockers LP)
• DJ Col. Lloydie - Tender Touch (Ikus LP)
• Gussie Clarke - Black Foundation In Dub (Burning Sounds LP)
• John Wayne - Boogie Down (Vista Sounds LP)
• Junior Delgado - Taste of the Youngheart (DEB LP)
• Little John - Youth of Today (Skengdon LP)
• Lone Ranger - Hi! Yo! Silver Away! (Greensleeves LP)
• Massive Dread - Massive Dread (His Majesty LP)
• Matumbi - Seven Seals (Harvest LP)
• Naturalites - Picture on the Wall (CSA LP)
• Peter Culture - Pressure Man (Kingdom LP)
• Pablo Gad - Bloodsuckers (Showcase) (Reggae Sound LP)
• Prince Far I - Cry Tuff Dub III (Daddy Kool LP)
• Ruffy & Tuffy - Third World War (Black Star LP)
• Sister Carol - Black Cinderella (Jah Life LP)
• Supercat - Boops! (Skengdon LP)
• Tetrack - Trouble (Music Works LP)
• Trinity - Teen Jam (Kingdom LP)
• Triston Palmer meets Early B the Doctor (Fantastique LP)
• V/A - King Culture & I&I Sounds Present Roots & Culture (Drum & Bass LP)
• V/A - Roots Reggae Party vol. 1 (Silver Camel LP) (VG till VG+)
• V/A - Showcase (Humble Commission LP) 

---

 

12"

• 7th Extension & Ranking Devon - Hard Time/Every Nation Have To Bow (D Music 12")
• Black Uhuru - Stalk of .../Guess Who's Coming ... (Island 12")
• Dr. Alimantado - This Little Bird / Wonderful Time (Keyman 12")
• Dread Not - This World (Dread Not 12")
• Jah Mel - Sufferer's Song/Sinking Sand (Andy's 12")
• Maddo - Bite De Dust/Half Way Tree Killing (D Music 12")
• Pablo Gad - Hard Time (Burning Vibrations 12")
• Pablo Gad - Prophet Bob Marley (C.J.D. 12")
• Twinkle Brothers - Rasta Pon Top 12" (Twinkle)
• Wayne Jarrett & Silver Fox - Greedy Girl (Warlord 12")
• Winston Knowledge Samuels - Give I&I Some Work (Drum & Bass 12") 

---

 

10"

• Aswad - Unsatisfied /Oh Jah (Dub) 10" 

---

 

7"

• Albert Malawi - Looking For Signs (Tafari 7")
• Beverley Williams - Sufferation (Shaka 7")
• Brigadier Jerry - Conscious Time (Tafari 7")
• Peter Metro & Dicky Ranking - Rock So Good (Rhythm Ruler 7")

---

Morwell Esquires - Give It To Me
Horace Andy - Black Cinderella
Freedom Sounds 12", 1979 (#FSD 015)
Producerad av the Morwells



Det första som slog mig när jag hörde Give It To Me för första gången var hur slående lik den är »Exodus« av Bob Marley. En molande steppers med nästan samma uppbyggnad och melodi. Textmässigt vandrar den i samma område. The Morwells som på sätt och vis kan ses som kärnan som kom att utvecklas till Roots Radics är profetiskt direkta och spartanska. Lyssna på basgångens simplicitet, flöjten som leder från bakgrunden och allra mest i fokus de otroliga trummorna. Det är så få element som lyfter varandra och däri ligger dess styrka. Vem jag endast kan anta är Style Scott visar här en ungdomlig iver med en fantastisk precision. Det är nästan för skickligt för en man i hans ålder. Strikt mot Slys huvud.

»Why don't you give it to me now?

Equal rights and justice too stands for all I say!
We rastaman know that Satan kingdom must fall.
What about the half that never been told?
Sight up yourself Jah man!

Give it. Give it. Give it to me now!«

I enlighet med rytmen så är frågorna och avslutningsvis uppmaningen lika simpel och klar. Lika rättigheter och rättvisa gäller för alla. Roots i dess allra mest kristalliserade form.




Killerman Jarrett - War Ina South Africa
Killerman Jarrett - War Ina South Africa (Vocal Dub Version) / Version
Trojan Records, 1986 (#TROR 9086)
Producerad av Tony »Godfather« Shabazz


(endast dub)

Jag är väldigt svag för Tony Shabazz (som jag misstänker kanske var muslim? Småcoolt eftersom det är så få inom reggae) produktioner. För när han berör dancehall blir det nästan alltid euforiskt och när han vänder sig till rötterna och kulturen så förmedlas det alltid med yttersta allvar. Ofta lyckas hans med att förena de två. Jämför hans Maddo-producerade album och jämför det med hans album han producerade för Winston Jarrett. Lyssna på singlarna han släppte för Larry Lawrences Ethnic Fight-etikett eller för den delen de han släppte (ibland sjungande själv i fin stil) på sina egna etiketter Shabazz och Godfather. Det är aldrig halvhjärtat.

Killerman Jarrett känner jag endast till genom de inspelningar han gjorde för just Shabazz (och här har jag självklart helt fel ... se kommentarerna nedan). Den supercoola självbetitlade låten på Godfather och framförallt rootsmonstret »War Ina South Africa«. Texten som är en av otaliga tolkningar av Haile Selassies tal, mer känt som texten till Bob Marleys episka »War« är måhända måttligt upphetsande. En fantastisk text förvisso men desvärre kommer den alltid att få dras med att ses som i första hand en tolkning av just Marleys låt. Tolvans storhet ligger för mig i trummornas ursinniga steppersrytm. Det är som att Sly (som jag aldrig hade trott var spelaren men enligt etikettinformationen måste anta att det faktiskt är) för en gångs skull avtackat sig sitt tekniskt fulländade finlir och istället i trans straffar och späker trumskinnen. Monotont. Militant. Den musikaliska speglingen av en gideon stampande. Zulu trod as I would seh!

Jag vill knappt höra vokalen när jag är ute på en dans. Ge mig dubbla doser dub. Låt en chantare komma in halvvägs in i låten och frigör samtidigt bandekot ihop med synarens interstellära budskap. War ina dance.

Det är synd att Killermans album aldrig verkade bli släppt. Det hade kunnat bli väldigt intressant.

Tänkte att passa på och dela en liten omtolkning jag gjort av Mr. Sparlings platta Twelve Tribes of Israel (Roots Rockers LP, 1983). Har inkluderat lite tolvtumsmixar och alternativa vokaler på låtarna så den blir lite matigare än originalplattan som är blyga (och dryga) 25 minuter lång. En av de tidiga dancehallplattor jag återkommer till allra oftast. Mycket för att den är så otroligt tung. Har nog aldrig hört en skiva med samma vibbar. De som följer bloggen är antagligen redan väldigt bekanta med Mr. Sparling och Raiders/Roots Rockers-gänget. För alla andra så är har jag följande inlägg som är relaterade till detta;

• Mr. Sparling big bout I&I head quarter!
• Mr. Sparling och Roots Rockers posse!
• Mr. Spaulind - Twelve Tribes of Israel (Flickr-recension och scan)

Låtlistan är som följer;
01 - Mr. Spaulind - Unseen Eye (12'' mix)
02 - Mr. Spaulind - Mr. Lou
03 - Mr. Spaulind - Twelve Tribes of Israel (12'' mix)
04 - Mr. Spaulind - Mankind
05 - Mr. Spaulind - Tell Me
06 - Ricky Tuffy - Fish Hunter
07 - Mr. Spaulind - Raiders Passie
08 - Mr. Spaulind - Mr. Sparling (12'' mix)
09 - Mr. Spaulind - My Girl
10 - Mr. Spaulind - True the Rain a Fall
11 - Unknown - Share Your Love
12 - Junior Marshall - Massive Man Skank
13 - Junior Marshall - Version

Då det är olika källor för låtarna så kan ljudkvaliten variera lite men jag hoppas att det inte är alldeles för märkbart. De flesta tolvor är i nyskick (utom »Unseens Eye« vars knastrande kan vara lite väl påtagligt ibland). I det stora hela tycker jag det hade kunnat bli en utomordentlig återutgåva. Funderade på att slänga in lite fler Roots Rockers-tolvor men känner att jag inte vill göra den för mastig. Fyra cuts av rytmen till »Tell Me« känns i alla fall som en fest för mina dancehallöron.

Omslaget är en lek med originalomslaget -- kände inte för att behålla det som det var eftersom folk antagligen skulle bli förvirrade och börja leta efter den här versionen av skivan när uppladdningen till slut hittar till olika nerladdningskanaler (det gör det alltid!)

För hook-up till musiken kan man med fördel höra av sig till mig på ett sätt eller annat (exempelvis kommentarfältet men glöm då inte att skriva in er riktiga mail; ingen annan förutom jag kommer kunna se den ändå så nuh badda worry!).

Twinkle Bros. - Rasta P'on Top
Twinkle Bros. - Gwine Dreada
Twinkle 12", 1980 (#TW-1/12)
Producerad av Norman Grant the great -- yuh could nevva under rate!



En av de grupperna som fick in mig på reggae i stor stil var Norman Grants rättrogna Twinkle Brothers. Den ortodoxa rotmusikens avskalade karaktär kom för mig länge att definiera det jag sökte efter. Med anledning av denna tidigare idolatri har jag känt en viss skuld i att jag hittills faktiskt inte rört en endaste av deras tolvor för att recensera på bloggen. Härmed bjuder jag på en första uppdatering av med stor säkerhet flera där jag presenterar lite olika Twinkle-klassiker. De är nämligen min alfa och omega med det kulturella mässandet från bergstoppen ner till bergsgrundens rötter.

Titelspåret, »Rasta Pon Top«,  från debutalbumet är en av de fundamentala klassikerna inom rootsscenen. Normans lidarklagan över en långsam one drop kom att definiera just de sorger som de miljoner Jamaicaner förvaltade i sitt gemensamma arv -- slavhistoriens nedslående av en panafrikan identitet. Ett par år senare kom Norman att återbesöka låten i en ursinnig omtolkning. Från sörjande obskyritet till världstäckande succé hade rasta vandrat under dessa fem år som skiljer de två låtarna. Samma utgångspunkt, två olika resor men samma knytpunkt -- inget hade ändrat sig. Jag vill gärna tro att det är därför den nu kom igen. Svavelosande steppers. Rasta P'on Top var än mer aktuell den andra gången. Den andra andningen.

»I remember! Oh! I remember!
Them used to beat us so.
Them used to treat us so.
They used to treat us so bad.
They used to beat us so bad.
They used to torture us! I say!

But rasta 'pon top!
The wicked a go drop!
Yuh can't beat us no more!

I remember. Oh yes.
How they used to rape,
used to rape the irie, irie african daughters.
And when they raped them, raped them
you know they refused them, refused them (Rasta pon top)
we gwine use them again
we gwine step up pon them.

This time it won't be like the last time
How they used to brute force rasta man
Cut off him locks without reason
but now rasta pon top!
Live up rasta man!
The wicked ago drop.

Oh. I remember.«

Ett tematiskt mästerverk. Rastas triumf. Vredgad hunger efter revansch om att i rättigheter få ses som första klassens medborgare. Jag har alltid sett Grant i sin karriärs ungdom som en melodisk mässare snarare än en sångare. Det var närmare svavelosande liturgi än simpla vokaler.

Rytmen som nu försatts i den mer kompromisslösa steppers blev mer artikulerad. Basgången pumpandes med varje not minutiöst uttalad. Not följandes not i en andakt som kungör ett spirituellt förlösande. Rasta har rest sig och stiger över sina kedjor. Rasta pon top. En kännetecknande rewind lämnar över till rytmgitarren som efter sina korta hugg bytes av och tillåter basgången kommer i naken fokus. Duben har brytit de fjättringar med skeva, brustna länkar flygandes kring. Norman själv låter inte anden vila och återkommer med militanta nyanser av binghitrummande. Vokalfragment och en allsmäktig reverb infinner sig i mixen. Det är mer än musik. Det är nasirlockarnas tribunal i skalor, rytm och ande. Rasta reser och stiger. Pon top.




Twinkle Brothers - Magnet
Twinkle Brothers - Chant Rastafari
Twinkle 12", 1981 (#NG 801)
Producerad av Norman Grant the cool -- rasta in a swimming pool!

(finns tyvärr inget klipp av 12" med deejayversion ... men vi har haft den i någon sändning tror jag)

Ett ständigt återkommande tema inom reggaen är misstycket mot slackness (reggae med texter berörandes djuret med två ryggar). Det finns en bild av musiken som ett upphöjt redskap endast värdigt att förmedla ord av Ras Tafari. Negusmusik i en värld av falska avgudabilder. För mig är det vansinne att förneka reggaens sexuella natur (eller för den delen den bekymmerslösa dancehallen). Det är en lika stor del av musiken och framför allt lika viktigt. Det är därför jag glädjs så mycket över »Magnet« för det är något annat än den så uttröttande rastatiraden om kärlek. Det är ingen hyllning till den naturlig drottningen (vars naturligheten i epitetet sorgligt nog kommer först när kvinnan spelar med i de unkna genusroller andra definierat för henne, som hon själv inte fått vara med om att ta fram), det är direkt attraktion. Ren kåthet. Rastaman style!

Musiken som i sin rena form skulle kunna bära vilken rootssession som helst är en mitt-tempo-stepper med vilda cymbaler, gäckandes strängar och en alarmerande hornsektion. rytmsektion och. Norman själv kvider och suckar när han direkt tilltalar sin partner.

»You must be magnet.
Because you hold me.
You. You must be magnet.
Just because you hold me.

What kind of knot you got me tied in?
What kind of knot?
I don't want to loose it.
What kind of knot you got me tied in?
What kind of knot?
I'm never gonna pull it.«

När väl dubversionen följer så kommer Ranking Grant istället in i deejaystil och det är här det börjar brännas om öronen. Stilistiskt med endast rytmgitarr, piano och den mest utkristalliserade formen av trumspelet presenteras deejay-versionen.

»Young girls them a magnet!
Them so sweet you can't let go!

A when yuh touch her yam, you touch her potato
and any time I say you touch her tomato.
Magnet. Magnet. Woy!
She a magnet!«

Det som imponerar på mig är att Norman Grant faktiskt sköter chattandet snyggt. Han är sparsmakad och väldigt enkel men det funkar för honom. Det märks att han inte tänker ta några risker och det är väl avvägt. Låten avslutas med en dubversion som tar det tillbaka till rootsdansen. Slacky tidy fleety flighty är den ej. Den är trollbindande. Magnetisk måhända, i brist på bättre ord.

Det är idag trettio år sen General Echo blev mördad. Läs mer här;
http://reggaelicious.pbworks.com/w/page/8799789/General-Echo

Tänkte skriva recensioner av Echos album till idag men har tyvärr på grund av tidsbrist inte hunnit. Här har ni i alla fall samtliga av Echoes fullängdare (om man inte räknar Mandingo-albumet som är några singlar + live-material).


General Echo & Prince Mohammed - People Are You Ready (Ballistic LP)


General Echo - Rocking & Swing (Manzie LP)


Ranking Slackness - Slackest LP (Techniques)


General Echo - Twelve Inches of Pleasure (Greensleeves)



General Echo - Rapping Dub Style
General Echo - Arleen
Eglinton & Oakwood 12", 1980 (#DML 58012)
Producerad av Winston Riley

Köpte ett par joggingskor nyligen. Det behövdes då mina gamla (och ärvda) skor hade gjort sitt. Inte nog med att de var slitna och trötta så var de ju även insprungna av min bror. Den utnötta dämpningen var något som kändes i knäna. Speciellt när varje steg tas som om jag vore en titan. De nya skorna med sina neongröna inslag kommer bli en glädje att få springa in själv. Så jag tog dem ut igår kväll för jungfrufärden. Det är omöjligt att jogga utan något att lyssna på. Tidigare har favoritlåtar varit i stil med Black Uhurus »Fit Haffi Fit«, Roy Rankin & Raymond Naptalis »Joggin«, Dub Judahs »Excercise« eller kanske någon generellt drivig ragga-dänga. Igår kväll var det P3 Dokumentär om Knutbymorden (som jag lyssnade igenom halvvägs) och framför allt tolvan nedanför. Min tillfälliga tematiska favorit kring ämnet att träna.




Michigan & Smiley - One Love Jamdown
Freddie McGregor - Joggin' (Discomix)
Tuff Gong 12", 1980 (#IPR 2035)
Producerad av Freddie McGregor



Det kan hävdas att Joggin' är för maklig för att vara en jogginglåt. Men det argumentet faller på främst två punkter. Jag rör mig som om jag var omgärdad av kvicksand. Den är i precis rätt tempo. Vidare vill jag yrka på att McGregor resonerar på en högre höjd än den strikt fysiska handlingen av att jogga. Det är en revolutionär agenda som presenteras.

»In this time of confusion
them preparing themselves for armagideon
and without even knowing
they're keeping fit (fit for the fire)

and they're wearing (adidas)
Oh yes, them wearing (the puma)
On yah them wear (the ....)
I & I preparing fi leave yah

See natty jogging on the sand in a babylon land.
Keeping fit to conquer creation.
Jogging on the sand in a babylon land.
There is a warning for this generation.
Criss track shoes and thick bobby socks.«

Att hålla sig vältränad är inte en handling av strikt välmående. Det är en en förberedelse för Armagideon. Jag är svag för den sortens romantisering av renlevnad. Att ens individuella ansvarstagande är ett styrkesteg för de omkring sig som man delar resan med. Det som jag alltid ställt mig kluven till är dock valet av produktplacering i låten. Natty I-tal locks iklär sig sina tjocka bobby socks och över det adidas och puma. Tyvärr två märken som gjort sig kända att produceras i utvecklingsländer under väldigt hårda villkor för arbetarna. Det kan tyckas småsint att svärta ner McGregors fantastiska träningstema genom att referera till dessa företags dystra historier. Men är det inte precis de som iklär sig de tjocka bobby socks, joggandes på Babylons stränder och förberedandes för Armagideon som sugs ut av dessa företag? Och är inte därmed dessa företag en manifestation av det något så abstrakta konceptet Babylon? Ja, se natty jogga på stranden för att övervinna skapelsen. Synd bara att de tillåter sig själva vara en del av cykeln.

Jag är lite osäker vilka det är som spelar rytmen. Då låten ursprungligen släpptes på 56 Hope Road/Tuff Gong så tänker jag mig att det är the Wailers. Samtidigt så känns trummorna som typiskt spel av Sly Dunbar. Allt samspelar självsäkert utan någon hast. Kom det som komma skall. Freddie och hans vänner har hållt sig redo utan att reflektera över det. En synthslinga lever näst till en sällsynt pianoslinga. Trummisen fyller i med ett par återhållna snares. Hela rytmen andas övertygelse. Precis som Freddie.

Jag antar att det följer när man håller sig fit to conquer creation.

Då var gideonsteget taget. Ett öronbedövande dån från de uppslagna portarna virvlar upp dammet och omgärdar den nyfikne. När väl röken väl skringar sig och dammolnet lättar står Joakim Romantic och Jah Pockets predominanta. New Romantic Possee är dun dead. Länge leve New Romantic HiFi! Rub-a-dub-fjärillar.

För att fira faktumet så får ni här två portioner prima rub-a-dub-klassiker gjorda för att spelas av sound systems.




Michigan & Smiley - Diseases
Little John - Dance Hall Style
Greensleeves 12", 1981 (#GRED 72)
Producerad av Junjo.



För mig är det oförståeligt hur »Dance Hall Style« är en B-sida. Michigan och Smileys »Diseases« som är över en exceptionellt farlig mix av Stalag må vara en klassiker men den når inte Little Johns euforiska hyllning till dancehallstilen. Oavsett hur dansvänligt och motiverande det kan vara att gnugga upp sig tätt med sin danspartner till texter om hur Jah straffar oss med sjukdomar så som diabetes, polio och artrit...

Little John är ihop med Sugar Minott, Barrington Levy (och så måste jag även nämna Maddo) en av de ursprungliga dancehallsångarna. En av sångarna vars frasering, texter och stil var specifik för sound system-spelningar med alla dess egenheter och »Dance Hall Style« är ett ypperligt exempel på detta. Den rullande basgången som får en att låsa axlarna och bubbla med sin höft. Heineken i ena handen och sin älskades midja omfattad av den andra. Rytmsektionens organiskt tighta spelande ihop med Little John som pendlar mellan att berätta om en dans ska se ut till att nasalt utbrista i dancehallgimmicks.

Ledande frågar han »hur kopplar du ihop ett sound?« en fråga som inte är tänkt att låta vara obesvarad. »Rött på rött, svart på svart. Det är så du kopplar upp det. Lite efter det lägger du på tweeter-boxarna för att det ska ljuda än sötare.«

När dubben väl kommer in så finns det inte en session i världen som inte har slutit sig till glädjen. För mig är detta en av Junjos allra bästa produktioner.




Tony Tuff - Mix Me Down
Tony Tuff - Wah-Dem-A-Go-Do
Kaya 12", 1984 (#KAYA 003)



Tony Tuffs mest erkända dancehallklassiker måste man ändå säga är »Come Fe Mash It« (även den för Junjo). En låt som använde den livliga men framför allt otroligt underskattade »Three Blind Mice«-rytmen till perfektion. »Mix Me Down« är precis lika bra. Om inte bättre. Lyssna på den före detta African Brothers-medlemmen när han ordinerar operatorn att ge honom en extra tuff dancehallmix. Basen ska vara så djup att den nuddar mark. Fadda Tony är en dancehalldignitär och vet exakt hur det ska låta. Över »Mix Me Down« för han dialogen som finns på varenda dancehall. En låt som antagligen föddes live under improvisation och spelades in för att kunna återkomma igenom genom gigantiska baslådor. Det är rub-a-dub style. Style and fashion och är det mixat rätt så kan inget döda stilen och fasonen.

»Listen!

Here come some bad bwoy a bus' big chat,
but me never get jumpy.
Here come some bad bwoy a fire pure shot,
but me never get ...
Here come the cops fast pon the spot,
but me never get jumpy.
Here come some cops just a fire peer shot,
but me never get scary.

Just mix me down, operator!
Mix me down.
Mix me down to me really touch the ground.«

Rytmgitarren rider basgången och trummorna är så spartanska att de känns som att varje slag är ett befriande återseende. Dubversionen som jag bara kan anta är gjord av Phillip Smart är så sparsmakad att den uppenbarligen är gjord för att spelas ute med en chattare ridandes över rytmen. Mixat med enstaka reverb på trummorna och rytmgitarren och däröver ibland en eterisk orgelslinga. Sammanlagt sju minuter (tyvärr inte på youtubeklippet) av den mest organiska dancehallen.

Detta är dancehall ina rubba dubb stylee. New Romantic HiFi vibesicality.

Jag har en ganska intensiv dubperiod just nu i mitt liv och det märks nog på vilka skivor som scannas. Det blev fyra dubalbum (nåja ... en av de fyra är dubbel-LP varav en av skivorna är dub i alla fall).

Fil Callender & Jah Stitch - Baby My Love
Barry Bailey - Love Harmony
Cactus 12", 1978 (#CT 12116)
Producerad av Fil Callender och Phil Mathias




För lite mer än en månad sen öppnade vi vår radiosändning som hade temat kärlek med den här låten. Jag har återvänt till den nästan dagligen sen dess. I många avseenden är det en av de finaste lovers rock-låtar jag hört. Eller ... jag vet inte riktigt om man vågar klassa den som lovers rock och kanske egentligen borde säga lovers. I vilket fall är det en helt otrolig kärlekslåt.

Vanligtvis är det de låtar som skildrar kärlekens yttersta -- den totala underkastelsen när man överlämnar sig till sin älskade -- som berör mig mest. Blottandet av ett hjärtat på vid gavel där öppenheten är en tveeggad klinga då man även försätter sig själv i den allra mest sårbara position. Den naivt drömmande texten i »Baby My Love« kan verka vara världar bort från detta. Men jag tycker de två hör ihop då den är vad som kommer när språnget av tillit har tagits och man är inte längre spänner sig inför att låta sitt hjärta vara en öppen bok för den man älskar.  Fil Callenders röst suckar vemodigt vackert till hans älskade om hur han saknar henne. Hur han vill kyssa henne. Ta sina steg jämsides henne. Kyssa henne. »Baby My Love« sätter fingret på den där trygga kärleken man letat efter där frukostsmörgåsar hinner bli torra för att man hellre smyger ogenerade blickar på den älskade vallmon andra sidan frukostbordet.

Fil Callender, likt många andra jamaicanska talanger, rörde sig med lätthet i många områden. En period var han trummis eller gitarrist för Coxsone vid Studio One därefter Black Ark och andra studios. En annan period sångare för gruppen In Crowd eller soloartist. »Baby My Love« är antagligen lika mycket ett soloalster som den egentligen är en In Crowd-låt då det är de som backar. Dreadlocken som inte kan dö, Jah Stitch, följer Fils vokalversion med en avslappnad och soulig deejay-stil. Deejayversionen är väldigt inspirerad och Stitch nästan försöker föra en dialog med den han chattar för. För mig låter som att den måste vara från tiden innan han blev skjuten i munnen men då låten är inspelad två år efter att det hände så måste jag uppenbarligen ha fel i mina misstankar.

Vänder man sedan sida så följer instrumentalversionen med Barry Bailey på trombon. Trombonen är ett väldigt sensuellt instrument. Det ligger tungt över musiken och vibrerar med toner tjocka som sirap. Det kan ha saxofonens djup såväl som trumpetens direkthet. Det är ingen konfrontation i Baileys mjuka toner. De kräver inte uppmärksamhet. De lockar den. En befrielse. Jag ser framför mig promenader i ruskigt höstväder och längtar.




Pam Hall & okänd chattare - Late At Night
Pam Hall - Late At Nights (Instrumental)
K&K Records 12", 1983 (#PKD 1983)
Producerad av Gussie Clarke



Pam Hall hade kanske aldrig några riktigt lika stora hits som hennes syster Audrey (vars största hit antagligen var svaret »One Dance Can't Do« på Beres Hammonds »One Dance Can Do« som i sin tur även Pam gjorde en tolkning av). Det är synd för hon var klart lika begåvad som sin syster, det är uppenbart när man lyssnar på »Late At Night«.

»Late at nights when all the world is safe within their dreams I walk the shadows.
Late at nights an empty feeling creeps within my soul.
I feel so lonely.
So I go within the darkness of the night all alone.
I walk the streets until I find someone who is just like me.
Looking for some company.
Children of the night.«

Det är något gäckande och oroande över textens svärta ihop med de avslappnade tonerna av Pams förförande röst. Basgången, som påminner en hel del om en mindre drivande version av klassiska basgången känd från bland annat »Late Night Blues«, mullrar i bakgrunden understödd av en polerad saxofon. Pam Halls mörker och musikens lugn.

Jag har all respekt för producenten, Gussie Clarke, som alltid varierade sitt sound och lyckades tillföra något helt eget. Först när han debuterade ihop med Big Youth, sedan med sina tidiga Music Works-produktioner (Showcase-albumet med Tetrack bör omnämnas här) för att slutgiltigen komma med ett av Jamaicas mest tekniskt fulländade sounds -- det digitala Music Works med superklassiker som Gregory Isaacs legendariska »Rumours«.

»Late At Night« släpptes ursprungligen (det vill säga i Jamaica) på just Music Works. Det är den versionen som jag Youtube-länkat här. K&K-släppet är att föredra då den även innehåller deejayversion av en okänd chattare som refererar till sig själv som Papa Lee (funderar på om det faktiskt inte råkar vara den ganska obskyra Bruce Lee - stil och röst är lika men klickar inte helt). Jag kan inte placera rösten men det är uppenbarligen en färsking då texterna är nästan genomgående återanvända dancehallgimmicks. »Good morning teacher long time me nuh reach yah« och liknande klichéer. Det är ju självklart synd att han inte var mer spännande textare men samtidigt är han i sitt chattande energisk och bubblande. Det är uppenbart att deejays som Captain Sinbad har fått stå modell för hans stil. Det är något i rakheten och den melodiska fraseringen.

Jag har funderat lite på det här med etikettens namn, K & K Records, och att sedan Paul Khouri står som ingenjör. Tänker mig att bägge K står för Khouri och att den andre Khouri därmed är den vida mer kända och betydelsefulla brodern Ken Khouri -- mannen som nästan på egen hand startade den jamaicanska skivindustrin genom att vara först med att både bygga studio och sedan även skivpressningsfabrik. En sorgligt bortglömd pionjär som gick bort i början av 00-talet.

En dub och en showcase. Fantastiska plattor bägge två.

Earl Cunningham - Vanity Woman
Earl Cunningham - Best Things
Freedom Sounds 12", 1980 (#FSD 016)
Producerad av Michael McKay & Noel Baker



Jag brukar alltid försöka hålla mig uppdaterad när det kommer till olika artister. Förutom att hålla koll på deras katalog och vilka de arbetat med (så att man i äkta skivsamlarmanér kan sätta artisterna i rätt kontext) även lära mig så mycket som möjligt om deras liv och karriär. Earl Cunningham som faktiskt var en relativt erkänd artist är jag helt okunnig om. Jag vet ju saker så som att han är Jamaican och att han startade sin karriär -78 med att spela in den episka »Words of the Father« för Dennis Brown och senare samma år även Dunkley-covern »Movie Star« för Roy Francis. Bägge låtar fantastiska alster. Efter det följde han upp med ett par fler låtar för Roy Cousins men breddade även sitt urval av producenter och spelade in för folk som Naggo Morris (från Heptones), S. Douglas (som hade Art & Craft) och Jah Thomas. Följande tolva är för Michael McKay och Noel Baker. Två herrar jag vet än mindre om.

»Vanity Woman« är en ganska lättsmält historia och även om den är bra så är det sällan en sida jag återkommer till. Musikaliskt är den är lite för snäll och lättuggad. Basgången påminner om en mindre skarp version av »Pick Up the Pieces«. Precis som titeln antyder handlar texten om en fåfäng kvinna som aldrig älskade Earl Cunningham för den han är och ... ja, ämnen ökar ju inte mitt intresse. Däremot följer en lång härlig dub som accentuerar rytmsektionen ihop med bongo-trummande. Ibland rent och rakt andra tillfällen pulserande när det färdats genom ekoeffekten. Dubben är magnifik!

»Best Things« är den undangömda flippen. Efter ett klassiskt reggae-trumintro så hugger orgeln och tätt intill följer sedan trummorna igen ihop med den rumlande basgången. Man hinner knappt hämta andan förrän Earl sedan bryter igenom med sin nakna röst. Näst intill ett rop.

»You are the best thing that ever happened to me.
Darling, can't you see what you mean to me?
Ever since you came in my life, you make my life worth living
and I just can't stop giving you all this love burning in my soul.«

Hela rytmen känns mer levande och organisk än »Vanity Woman«. Earls runda röst målar med starka känslor och rytmen återspeglar detta. Orgeln som återkommer och ger melodi när det börjar bli för hårt, precis som det sporadiska binghi-trummandet bryter igenom när det riskerar att bli för harmlöst. Lägg därtill en otrolig drivande mixning som ger musiken lager på lager. Det är vibrerande och när dubben följer är det en helhet som presenterats. Inte en förlägning eller en next cut. Dubmixen känns med sina stadigt återkommande vokalfragment som en näst intill sömlös avslutning. Verkligen en av Cunninghams absolut bästa alster. Det otroliga är att han ständigt släppte låtar av den här kalibern men likväl slog han aldrig igenom större.



Earl Cunningham - Cool Profile
Earl Cunningham - School Girl
Rusty International 12", 1983 (#RI 012)
Producerad av Rusty



»Cool Profile« kommer alltid för mig vara en av de bästa rub-a-dub-låtarna som har gjorts. Den är, till skillnad mot exempelvis »Best Things« ovan, oerhört simplistisk. I fokus ligger fyra saker; trummornas metodiska bompande, basgångens långsamma ångvältsmarsch, rytmgitarrens flyktiga markerande av rytmen och sen den fjäderlätta pianoslingan. Även om låten aldrig hade varit så fantastisk utan någon av dessa komponenter så är det just den där gäckande pianoslingan (på ett ostämt piano?) som kommer att definiera hela rytmens storhet för mig. Jämför rytmen med exempelvis Don Carlos »Fight Fight« (eller vilken annan cut som helst på samma cut som »Fight Fight«). I princip samma rytm bortsett från pianoslingan och likväl befinner de sig i två helt olika världar. Just den här versionen av rytmen återfinns i flera Rusty-produktioner så som Little Johns »English Woman« (på hans otroliga showcaseplatta för Rusty) och även deejayversioner till Cunningham-låten finns i Jah Thomas »Cool Profile«.

Det märks att Cunningham har mognat röstmässigt sen låtar som »Best Things« och »Words of the Father«. Det är aningen mer pondus och teknisk skicklighet. Jag vet inte om det har att göra med att han var så pass ung när de andra låtarna spelats in att han här handskas med sin vuxna röst eller om det helt enkelt är så att han utvecklats som sångare. Antagligen spelar väl bägge faktorer roll. Framförallt har han gått till att ha en otroligt vacker pretentionslös syn på kärlek.

»Girl I like you style. Oh-oi!
If you want me let me know.
And if you need me tell me so.
Cause I like your style.
Don't you ever run wild.
Cause I like your style.
Yuh on a cool profile.«

För mig är det en ganska skarp skildring av attraktionen.

Jag har ingen aning om vad som senare hände av Earl Cunningham. I mitt sovrum har jag en poster ritad av Denzil »Sassa« Naar för en Black Star-dance från augusti -86. Cunningham är bland artisterna som finns omnämnda att uppträda. Det är det senaste livsbeviset jag har för honom. Någon som kan fylla i med mer information? Skulle vara underbart att veta om han fortfarande levde.

Lite mer på flickr. Ska ta och sakta ner med scannandet dock då jag bara har 91 scanningar kvar på nya kontot och efter det skiter jag i att scanna fler. Därmed vill jag inte göra processen för kort. Nu blev det i alla fall lite bredd (om än allt är roots). En digital skiva, en dubplatta och en fantastisk, sällsynt och Kanada-släppt platta av Bunny Lie Lie med produktioner av underskattade Lord Koos.

Sugar Minott & Corner Shot - Lovers Rock
Corner Shot - Lovers Delight
Black Roots 12", 1980 (#BR 001)
Producerad av Sugar Minott



»OK people. This is lovers rock.«

Jag älskar hur Sugar öppnar upp den första singeln på egna etiketten, Black Roots, med att aningen roat deklarera att det här är älskarnas vaggande. Att det sedan följer ett stycke legendarisk lovers rock är fullkomligt logiskt. Den engelska lovers rocken kontra den jamaicanska loversen är två helt olika världar men Sugar är helt införstådd i nyanserna och referensramarna som skiljer. Ihop med ett par legendariska UK-musiker och inspelat vid Easy Street-studion i London så anknyter han perfekt till det där underbara philly-soul-möter-reggae-soundet som kommit att känneteckna hela engelska lovers rock-scenen.

Även med ett ämne som kärlek, där kan tyckas allt redan har sagts, förmedlar Sugar med riktiga känslor. Det är därför jag ofta tänker mig att det var så unga tjejer som gjorde den bästa lovers rocken. För de hade unga, bultande hjärtan. Ett överskott av suktande tonårskärlek som inte var ett par ord på ett papper men snarare uppriktiga vackra små röster om längtande efter närhet, trygghet och bekräftelse av den som betyder något för en. Jag är övertygad om att Sugar behöll den naiviteten långt in i sin karriär. Den oförorenat uppriktiga känslan av att få älska och åtrå en annan människa (något som jag exempelvis kan tycka att Gregory tappade ganska snabbt).

Allan Youts fjäderlätta plockande på gitarren ihop med Elroy Baileys (även känd som Ras Elroy från bland annat Black Slate) avslappnade trumuppvisning är gäckande vackert.

Tolvtumsmixen är annorlunda mot albumsversionen (som också är extended på Sugars showcaseplatta Roots Lovers). Där den senare är ungefär sex minuter lång med klar uppdelning av vokal och dub så är det på tolvan istället en tolv minuter lång version som oansträngt vandrar fram och tillbaka från vokal och dubmixen. Flippen vid namn »Lovers Delight« är ren dub i strax över sex minuter. Ett nästan ändlöst vaggande i kärlekens tecken.

(ljudklippet ovan är en aningen annorlunda mix som är klart kortare än tolvtumsversionen)




The Gaylads & Ranking Dread - Love Is A Hurting Thing (Religious Foundation)
Black Roots Players - Hurting
Black Roots 12", 1980 (#BR 002)
Producerad av Sugar Minott & JKS (som är vem/vilka egentligen?)

Gaylads är främst kända som en av de stora rocksteadygrupperna och var under det sena 70-talet och tidiga 80-talet hopplöst bortglömda. Vilket självklart är en stor skam. Det förstår man när man lyssnar på tolvor som den här eller deras album för Roy Cousins från -79. Något som jag kan sakna vansinnigt mycket under rub-a-dub-perioden är nämligen vokaltrios och Gaylads var några av de absolut bästa under sin tid.

Man kan tro att låten är en cover av Lou Raws klassiska låt från -66 den delar namn med, men mig veterligen har de inget att göra med varandra. Jag kan inte känna igen varken vokal- eller musikelement från den legendariska R&B-låten. Produktionen är en vacker långsamt bubblande rytm med diskreta nyanser av binghi trummande och orgel (den senare som jag bara kan anta är Steelies verk då han arbetade väldigt tätt med Sugar den här perioden).

Ranking Dread följer sedan med sin typiskt konverserande deejaystil. Melodiskt mässar han om hur smärtsam kärleken kan vara men likväl är det strikt kärlek vi vill ha. Jag älskar verkligen Ranking Dreads stil, han kan lyfta vilken låt som helst. Den som har Ranking Dreads album för Sugar, Lots of Loving, kommer känna igen soundet. Till skillnad mot vokallåten är binghitrummorna här aningen längre fram i mixen, något som ger låten djupare och hårdare karaktär. Ett väldigt bra val för deejayversionen så att bägge låter fräscha mot varandra. Andra sidan är en lång och fin dubversion med en sammanhållen och tight mix. Sober och inspirerad.

(vill du höra en snippet så kan du kolla upp vår Ranking Dread-special från den 7:e februari tidigare i år)



Sugar Minott & Papa Honey - You've Lost It
Black Roots Players - Loving Dub
Black Roots 12", 1980 (#BR 003)
Producerad av Lincoln »Sugar« Minott



Det finns något som är sjukt coolt med sångare som inte släpper micken när vokalversionen är över och istället väljer att chatta själva. Främst eftersom de brukar ha en helt unik stil, mer melodisk, än sina deejaykamrater. Lyssna bara på deejaysläpp av sångare som Osbert Maddo, Barry Brown, Wayne Jarrett, Jah Mel och flertalet andra. Papa Honey som tar kontroll över chattningen här är uppenbarligen Bogga Minott själv.

»You've Lost It« är i stil med Gaylads låt ovan en långsamt bubblande loversdänga. Rytmsektionen spelar enligt devisen warm an' easy och ett par ekotyngda pianostick håller den levande och dansig. Jag tänker mig det är sån här selection som Youth Promotion drog väldigt sent in på natten när folket gärna rörde sig närmare varandra för en intim rub-a-dub-dans.

När Sugar väl springer in i telefonkiosken, sliter av sig sin knit ganzie och kommer ut som den mystiske Papa Honey har rytmen redan tagit över en. Man hör direkt vartifrån Sugar hämtar sin inspiration på sättet han inleder låten -- det är samma mässande och konverserande stil som Ranking Dready gjort till sin egna. 

»A musical sound called ›loving feelings‹. I seh it just start revealing that you've lost that loving feelings, girl! Ah so me seh. Ah so me mean. Skeng-e. Skeng-e. Come on!«

Sen när han kommer in i rytmen är influenserna nästan som totalt bortblåsta med undantaget av enstaka fragment som bryter igenom här och var. Det är en mer konventionell och kanske amerikansk sångtradition som införlivas i chattandet istället. Det är absolut inget dåligt men jag kan ändå känna att det kanske är ett val som kommer från att han främst är sångare och inte deejay. Lyssnar man exempelvis General Trees på »Oh Wee Baby« ser man att han hämtar inspiration från samma sångtradition men han kan bära upp det bättre just eftersom han har tekniken och erfarenheten. Men vad gör det när Minott har vibes? Det låter ju fett ändå.

Diddely-bee, diddely-bo! Babbala-dee-bibbely-do! Bang-diddely-diddely-buck!

... stora som små. Flickr med kläder på. En söt specialare. Blir än mer Sugar på bloggen snart.

Little John - Working Woman/Lloydie Love - Rodigon v.s. Barry G
Lloydie Love - Talking About The Love of Mine/Lloydie Love - Rather Be Out On The Street
Arcade 12", 198x (#A.R. 001)
Producerad av Juicy Paul



Tror knappt det är någon annan tolva som jag har grämt mig över lika mycket som den här. Jag köpte den från eBay för kanske tre år sedan. Hade aldrig hört den tidigare men var sjukt imponerad av soundet som påminde en hel del om Little Johns inspelningar släppta på Rusty International i UK. Det vill säga det där perfekta och ytterst sällsynta mötet mellan rötter, kultur och dancehall. Jag var ensam budgivare visade sig och skivan blev min för £10! Vilken lycka! Vilken glädje! Vilken materiell tillfredställelse!

... någon vecka senare hör sig försäljaren av och säger att han inte kan skicka vidare skivan för de har haft inbrott i kontoret och min skiva är en del av den skadade inredningen. Besviken fick jag min återbetalning inom kort och sen dess har jag i det tysta letat efter tolvan som ett vilddjur. Man känner sig ganska smutsig när man hemlighåller musik då den ska spridas och glädjas över. Men den här måste jag ha. Mixen är så intensiv och hård att man nästan blir skrämd. Jag hittade den igen för några månader sen. Äntligen...

»Well this is a special request to Barry G and David Rodigan.«

Även om Little Johns version kanske är den starkaste så minns jag att den största behållningen för mig, när jag hörde den första gången, var deejayn Lloydie Love (som verkar sjunga bägge låtarna på B-sidan -- men jag undrar lite om det kan stämma?). De fåtalet sekunder som presenterades med honom över rytmen så var han minutiöst tight över trummorna. Perfektion som om varje ord anpassats med vattenfacit och hyvel. Ett hantverk men än mer en passion.

Sättet Lloydie rullar r:en när han nämnar Rodigan ger mig små vibbar av vällust! Sättet han driver på och bygger upp hela antagonismen mellan de två legendariska DJ:arna, bogeyman Barry G och ram jam Rodi, är fenomenalt. Innan man börjat bestämma sig för vem man ska hålla på så har Lloydie vandrat vidare berättandes om reggaens historia sättandes den i en kontext som de flesta skitnödiga journalister knappt uppmärksammat förrän en bit in på 90-talet.

»Seh one time gone reggae was an infant!
A one time gone reggae was an orphant!
A likkle after that reggae get pregnant.
Them take it from Jamaica carry go a foreign land.
It play pon radio station by David Rodigan.
And everybody know seh where di number one.
The radio ah di number one in a dis ya land.«

X mängder av respekt till Rodigan, DBC med Lepkie, John Peel och de andra som pushade för reggae på radion. Tolvans enda riktiga brist är avsaknaden av en dub (...och kanske hur lågt mixat B-sidan är -- även om där kan man faktiskt bara vrida upp ljudreglaget). För den här rytmen är för fet för att bortse från.

»Raadigan! Radigan! A 'im a champian!
Barry G! Barry G! A 'im ah gargan!«




Lascell Simion & Jah Larry - All Creatures Great and Small / Ganga Importer
Lascell Simion & Jah Larry - Clarendon Sound In Session
Clarendon Sound 12", 1982 (# CS 002)
Producerad av Jah Larry



En annan tolva jag snurrat mycket på sistone är fenomenala »All Creatures Great and Small« av Lascell Simion och Jah Larry. Jag har faktiskt ingen aning vem Lascell är men det hade varit roligt att veta mer. Mig veterligen är det här hans enda släpp och jag kan tänka mig att han inte var mer än en av de där otaliga sångarna som man kunde höra på danserna i UK som kanske släppte en tolva som inte sålde särskilt bra och sen vandrade vidare snabbt. Vilket är synd. Visst, mannen bär inte på en banbrytande röst men han har just precis den där andan som lyfter en sång så otroligt mycket. Rytmen som är en stenhård cut av Dub Organiser ligger precis perfekt under den avslappnade vokalistens rub-a-dub-mässande. Bara en underbar kombination mellan rytm och sångare, sångare och deejay. »Combination style running wild« som han själv väljer att säga det.

Jah Larry är ägaren av Clarendon Sound och en ganska briljant chattare bosatt i England som släppte en väldigt obskyr och bra fullängdare vid namn Star Lord. Det är även mannen på fotot som finns på etiketten -- en bjässe på ungefärliga två meter något som jag tycker återspeglas i hans röst. Han har nämligen den där tyngden och djupet även fast han väljer att chatta från struphuvudet istället för magen. Ämnet byts ganska snabbt från rastahyllningar till liver och dansen till att istället fokusera på hur ganga skördas och importeras till landet. Även om tolvan är inspelad i tidigt 80-tal så hör man på Jah Larrys stegande stil att han skolades i 70-talets universitet av rockersdeejays som Big Youth, I-Roy och vänner.

På Clarendon Sound har även det sjukt bra soloalbumet av Byron Otis släppts -- även detta producerat av Jah Larry. Kolla för guds skull upp det! Den finns tillgänglig på flera olika ställen för ungefär £10. Ett superbt pris för en superb skiva (han sjunger bland annat över denna rytmen på en av låtarna). Ett ruskigt bra rootsalbum från Englands svar på DEB.