Med anledning av Firehouses beundransvärda tredje del i Mastermind Computer Style-serien har jag lyssnat en hel del på Peter Cultures skiva Pressure Man ikväll. Titelspåret är ett av spåren som inkluderats i den mixen. Ett riktigt litet mästerverk där Peters singjayande flyter eteriskt över den jordnära digitala produktionen.

 Peter Culture - Pressure Man (snippet snattad av Reggae Music Store där man även kan köpa låten som mp3)



Kände dock att efter ett mastigt pass av knorriga handklappningar, rumlande basgångar och precisa trummaskiner behovet efter det jag älskar mest. Tidig dancehall. Ibland seriöst, ibland vemodigt. Andra gånger glatt och dansant. I det här fallet galet puerilt. Skivan som lyssnas är Yellowmans, Fatheads och till en mindre del Peter Metros underbara album släppt på Absissa 1982. Åtta låtar kort kanske skivan är i det kortaste laget men då den är fylld till bredden med det som gjorde den här tidsperioden så brutalt fantastisk är den likväl en grundpelare i vilken seriös rub-a-dub-samling som helst.

Yellowman innehar en konstig position i reggaens historia för det vore löjeväckande att kalla honom för underskattad eller bortglömd. Likväl är det precis vad han är. 2009 kollar ingen efter deejaykungen. Hans rytmer är för glada, han är för slack, han är för känd. Anledningarna är många men faller när man synar dem. Det finns en anledning till varför han under ett par klassiska år i tidiga 80-talet var absolut störst. Yellowman hade stil för dagar, texter för eoner.

»Yes! Yes! Dis a one it a deh best.
Deh best ina deh east an deh best ina di west
Di best ina any musical contest
We go ina deh pooping contest«

Frågan som ställs kommer sedan att verka som temat för resten av låten.

»Which one fart the best?
We go ina deh pooping contest«

Vidare presenteras de deltagande med vad som idag inte kan anses vara så politiskt korrekta tilltalsnamnen.

»Chiney man enter
Coolie man enter
White man enter
Black man enter
Fathead & Yellow dem ah enter«

När deltagarna presenterats frågar Yellow dem vad som ska inmundigas inför tävlingen.

»- Seh Chineyman! What are you eeating?
- I would like some roast dog and chop suey«

Därefter averkas de andra deltagarna stereotypa matval och snart får vi bevittna tävlingsbidragen.

Kinesen ljuder: »Ah fong she wong shi peng«
Indianen »Hiya hiya hiya pssssh«
Den vite mannen bröstar upp sig och utbrister med ett »Stiiiiiissshhhh«
När den svarte mannen fiser hör man inget ljud men på KL. 5-nyheterna redovisas dess effekter ända borta i Afrika.

Vi kan ju ana vilka som kommer bli vinnarna. Självklart de två chattarna som stolt delar med sig av den episka tävlingen. Först Fathead som låter som en saxofon. En inspirerad liten trudelutt sjungs in för att visa hur det låter ... därefter följer kungen och han låter som en trumpet som spelar temat till Johnny Osbournes »Can't Buy Love« från hans legendariska Studio One-LP (!).

I det här fallet kanske man ska vara lite sparsam med superlativen över Yellow för Pooping Temper Contest (ett ämne som först behandlades av Lord Sassafrost) är verkligen inget mer än ett pilemariskt litet nummer som stinker av pueril studioglädje. Det är sånt här jag tänker mig Jamaicaner av den tiden satt och skrattade åt när de vitsade. En bondig och simpel komik som jag skamligt nog måste erkänna att jag bakom samtliga fasader av intellekt finner hysteriskt kul.

Värt att notera är även att skivan som första album pryds av Peter Metros namn på omslaget. Den charmante deejayn med sin oefterhärmliga singjaystil gör här bland annat en tidig version av Metric System (här kallad Metric Connection) där han redovisar hur det metriska systemet är uppbyggt för Jamaicanerna som då övergick från fot och tum till meter och decimeter. Jag älskar verkligen alla dessa chattare och deras sinnlighet för de mundäna ämnenas lyrik.