Efter en underbar helg nere i romantiska Aix-en-Provence i södra Frankrike med trånga gränder, porlande små fontäner och det bästa tänkbara sällskapet kommer jag hem till den hemska nyheten om Gregory Isaacs död. Jag kommer ihåg mitt första möte med Gregory, detta i samband med att jag köpte hans samling One man against the world. Det här skedde i en skivbörs "på andra sidan ån" i Uppsala en sommar på högstadiet då jag var och hälsade på min farmor. Den dagen har för alltid varit en av dom varmaste sommardagarna i mitt minne och så kommer den sannerligen förbli.

Vila i frid Gregory Isaacs, min favorit.

http://www.bbc.co.uk/caribbean/news/story/2010/10/101025_isaacs_dead.shtml

Det är så otroligt nedbrytande och deprimerande. Yabby, Sugar, Bobby Melody och nu Gregory. Det här kan vara det mest tragiska reggaeåret på väldigt länge.

Special request to all posse! Special request to all notch! Special request to all hooligan! Ännu en draw av den där mumsigheten ni kan förvänta er från New Romantic.

1. Junior Kahdaffie - Special Request To All Notch (Kahdaffie Revealers 12")
2. Trevor Junior - I&I Time (Uptempo LP)
3. Michael Spinner - Bloodstain (Plexi Int. 7")
4. Ras Alpha - Little Girl (New Music 12")
5. George Nooks - Ba-By (Shamari 12")
6. Johnnie Clarke - Young Rebel (Dub Organiser 10")
7. Twinkle Brothers - Magnet (Twinkle Music 12")
8. Horace Ferguson - Look What You Have Done (GG's 12")
9. Al Campbell - Lambsbread (Silver Camel 10")
10. Sugar Minott - Upon The Level (BTR 12")
11. Junior English - Love and Key (Burning Rockers 12")

Ladda ner sändningen här;
http://www.megaupload.com/?d=5AVHQS4H

Jag har en ganska intensiv dubperiod just nu i mitt liv och det märks nog på vilka skivor som scannas. Det blev fyra dubalbum (nåja ... en av de fyra är dubbel-LP varav en av skivorna är dub i alla fall).

Idag har Harry Martinsons diktepos Aniara premiär på Stockholms Stadsteater. Det glädjer mig att den sätts upp igen då den fortfarande förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Boken är en milstolpe i mitt litterära utforskande. Jag läser även att musiken för uppsättningen är producerad av Kleerup vilket är tankeväckande. Även fast Kleerup till stor del producerar polerad (men snygg) klubbmusik så känns det alltid som att har en djupare sida som pockar precis under ytan. Jag kan dock inte att hjälpa att känna att Aniara hade lierat sig än mer fantastiskt med dub. Det går självklart att köpa de billigare poängerna och referera till de otaliga dubplattor med rymdomslag och intergalaktiska ljudeffekter. Men det vore att dumköpa genren. Det går djupare än så.

Aniara är namnet på en rymdfarkost, en goldond som Martinson själv benämner det, som bär människor mot Mars. Bakom sig har befolkningen lämnat en smittad och utdöende jord, Doris. En numera ogästvänlig planet och framför allt smygande död för de som en gång bebodde den. Babylon om man så vill. Under rymdresans gång kolliderar goldonden med en komet och tappar sin riktning. Därmed döms de till att driva omkring mållöst tills de dör. Det är djupt gripande skildring av personens sökande efter ett hem. Längtan efter ett hem där nästkommande generationer kan födas, leva och gå bort i sin egna kontext, i en trygghet. Kanske har Kleerup det här uppgivna sökandet i sig och förhoppningsvis lyckas han förmedla det.

»Africa we want to go!« är ett ständigt återkommande mantra i rootsartisternas repertoar och ett sökande som kommit att färga genren till stora delar. Den flykt från ett land byggt på sjunkande sand som uttrycks av den svarthjärtade dreadlocken delas såväl av individerna på Aniara. Dub i sin tur är det här ofta djupt rotade uttrycket för reggaens själ och det är här jag känner de två bryggar varandra. Intergalaktiska ljudeffekter eller ej så har dub så länge fått agera andligt farkost tillbaka hem. Ljudlandskapet över vilket man kan färdas. Aniara genom Tubby's svepande frekvensfilter.

Smaka förresten på det här lilla utdraget ur dikteposet. Spela sedan i bakgrunden King Cultures dubversion av Uplifters »Strength & Power« (på Milk & Honey-rytmen). De har det perfekta samspelet.

... i övrigt så ringde min mamma nyss. Hon ville småprata lite. Typiskt sånt som mammor älskar att göra. Bland dessa små fina meningar uttrycker hon sin glädje över Earl Cunninghams »Best Things« (Freedom Sounds 12") som jag nyligen laddade upp på Youtube. Det var glädjande men framför allt överraskande. Hur många av er har mammor som rub it and dub it till Earl Cunningham? Mamma Kalcidou är big 'bout yah!

Såg idag att Irish & Chin presenterar intervjuer med diverse soundlegender på deras hemsida. Jag har just nu kollat på intervjun med Jimmy Metro från Metro Media (soundet som gjorde Peter Metro stor). Men de har även intervjuer med legender så som Redman eller legendariska Volcano/Stereo Mars/Addies-selectorn Danny Dread (tänker kolla igenom samtliga när jag har tid).

Sound Chat with Metro Media - PT1

Sound systems är reggaens hjärta. Känns bra att den sidan av scenen äntligen börjar få större uppmärksamhet bland oss västerländska reggaefans. Kan fortfarande inte förstå att det inte har släppts en bok som går igenom soundhistorien i Jamaica från födelsen fram tills idag. Man vill ha historia och information om de olika ljudsystemen, folket, artisterna och hela kulturen.

Jens kommer vara i Frankrike och äta croissant, harklingsskratta från struphuvudet och kultivera sig under helgen så jag kommer vara ensam i studion. Det har varit ganska mycket lovers-tema de senaste sändningarna så jag kommer istället fokusera på rötter och kultur ihop med rub-a-dub den här gången.

Tar med mig lite obskyra skivor, lite klassiker och annat smått och gått. Så glöm inte att tune in! Söndag 15.00 till 16.00 på 95,3 FM om ni bor i Stockholm (alternativt THSRadio.se om ni lyssnar från nätet).

Fil Callender & Jah Stitch - Baby My Love
Barry Bailey - Love Harmony
Cactus 12", 1978 (#CT 12116)
Producerad av Fil Callender och Phil Mathias




För lite mer än en månad sen öppnade vi vår radiosändning som hade temat kärlek med den här låten. Jag har återvänt till den nästan dagligen sen dess. I många avseenden är det en av de finaste lovers rock-låtar jag hört. Eller ... jag vet inte riktigt om man vågar klassa den som lovers rock och kanske egentligen borde säga lovers. I vilket fall är det en helt otrolig kärlekslåt.

Vanligtvis är det de låtar som skildrar kärlekens yttersta -- den totala underkastelsen när man överlämnar sig till sin älskade -- som berör mig mest. Blottandet av ett hjärtat på vid gavel där öppenheten är en tveeggad klinga då man även försätter sig själv i den allra mest sårbara position. Den naivt drömmande texten i »Baby My Love« kan verka vara världar bort från detta. Men jag tycker de två hör ihop då den är vad som kommer när språnget av tillit har tagits och man är inte längre spänner sig inför att låta sitt hjärta vara en öppen bok för den man älskar.  Fil Callenders röst suckar vemodigt vackert till hans älskade om hur han saknar henne. Hur han vill kyssa henne. Ta sina steg jämsides henne. Kyssa henne. »Baby My Love« sätter fingret på den där trygga kärleken man letat efter där frukostsmörgåsar hinner bli torra för att man hellre smyger ogenerade blickar på den älskade vallmon andra sidan frukostbordet.

Fil Callender, likt många andra jamaicanska talanger, rörde sig med lätthet i många områden. En period var han trummis eller gitarrist för Coxsone vid Studio One därefter Black Ark och andra studios. En annan period sångare för gruppen In Crowd eller soloartist. »Baby My Love« är antagligen lika mycket ett soloalster som den egentligen är en In Crowd-låt då det är de som backar. Dreadlocken som inte kan dö, Jah Stitch, följer Fils vokalversion med en avslappnad och soulig deejay-stil. Deejayversionen är väldigt inspirerad och Stitch nästan försöker föra en dialog med den han chattar för. För mig låter som att den måste vara från tiden innan han blev skjuten i munnen men då låten är inspelad två år efter att det hände så måste jag uppenbarligen ha fel i mina misstankar.

Vänder man sedan sida så följer instrumentalversionen med Barry Bailey på trombon. Trombonen är ett väldigt sensuellt instrument. Det ligger tungt över musiken och vibrerar med toner tjocka som sirap. Det kan ha saxofonens djup såväl som trumpetens direkthet. Det är ingen konfrontation i Baileys mjuka toner. De kräver inte uppmärksamhet. De lockar den. En befrielse. Jag ser framför mig promenader i ruskigt höstväder och längtar.




Pam Hall & okänd chattare - Late At Night
Pam Hall - Late At Nights (Instrumental)
K&K Records 12", 1983 (#PKD 1983)
Producerad av Gussie Clarke



Pam Hall hade kanske aldrig några riktigt lika stora hits som hennes syster Audrey (vars största hit antagligen var svaret »One Dance Can't Do« på Beres Hammonds »One Dance Can Do« som i sin tur även Pam gjorde en tolkning av). Det är synd för hon var klart lika begåvad som sin syster, det är uppenbart när man lyssnar på »Late At Night«.

»Late at nights when all the world is safe within their dreams I walk the shadows.
Late at nights an empty feeling creeps within my soul.
I feel so lonely.
So I go within the darkness of the night all alone.
I walk the streets until I find someone who is just like me.
Looking for some company.
Children of the night.«

Det är något gäckande och oroande över textens svärta ihop med de avslappnade tonerna av Pams förförande röst. Basgången, som påminner en hel del om en mindre drivande version av klassiska basgången känd från bland annat »Late Night Blues«, mullrar i bakgrunden understödd av en polerad saxofon. Pam Halls mörker och musikens lugn.

Jag har all respekt för producenten, Gussie Clarke, som alltid varierade sitt sound och lyckades tillföra något helt eget. Först när han debuterade ihop med Big Youth, sedan med sina tidiga Music Works-produktioner (Showcase-albumet med Tetrack bör omnämnas här) för att slutgiltigen komma med ett av Jamaicas mest tekniskt fulländade sounds -- det digitala Music Works med superklassiker som Gregory Isaacs legendariska »Rumours«.

»Late At Night« släpptes ursprungligen (det vill säga i Jamaica) på just Music Works. Det är den versionen som jag Youtube-länkat här. K&K-släppet är att föredra då den även innehåller deejayversion av en okänd chattare som refererar till sig själv som Papa Lee (funderar på om det faktiskt inte råkar vara den ganska obskyra Bruce Lee - stil och röst är lika men klickar inte helt). Jag kan inte placera rösten men det är uppenbarligen en färsking då texterna är nästan genomgående återanvända dancehallgimmicks. »Good morning teacher long time me nuh reach yah« och liknande klichéer. Det är ju självklart synd att han inte var mer spännande textare men samtidigt är han i sitt chattande energisk och bubblande. Det är uppenbart att deejays som Captain Sinbad har fått stå modell för hans stil. Det är något i rakheten och den melodiska fraseringen.

Jag har funderat lite på det här med etikettens namn, K & K Records, och att sedan Paul Khouri står som ingenjör. Tänker mig att bägge K står för Khouri och att den andre Khouri därmed är den vida mer kända och betydelsefulla brodern Ken Khouri -- mannen som nästan på egen hand startade den jamaicanska skivindustrin genom att vara först med att både bygga studio och sedan även skivpressningsfabrik. En sorgligt bortglömd pionjär som gick bort i början av 00-talet.

En dub och en showcase. Fantastiska plattor bägge två.

Earl Cunningham - Vanity Woman
Earl Cunningham - Best Things
Freedom Sounds 12", 1980 (#FSD 016)
Producerad av Michael McKay & Noel Baker



Jag brukar alltid försöka hålla mig uppdaterad när det kommer till olika artister. Förutom att hålla koll på deras katalog och vilka de arbetat med (så att man i äkta skivsamlarmanér kan sätta artisterna i rätt kontext) även lära mig så mycket som möjligt om deras liv och karriär. Earl Cunningham som faktiskt var en relativt erkänd artist är jag helt okunnig om. Jag vet ju saker så som att han är Jamaican och att han startade sin karriär -78 med att spela in den episka »Words of the Father« för Dennis Brown och senare samma år även Dunkley-covern »Movie Star« för Roy Francis. Bägge låtar fantastiska alster. Efter det följde han upp med ett par fler låtar för Roy Cousins men breddade även sitt urval av producenter och spelade in för folk som Naggo Morris (från Heptones), S. Douglas (som hade Art & Craft) och Jah Thomas. Följande tolva är för Michael McKay och Noel Baker. Två herrar jag vet än mindre om.

»Vanity Woman« är en ganska lättsmält historia och även om den är bra så är det sällan en sida jag återkommer till. Musikaliskt är den är lite för snäll och lättuggad. Basgången påminner om en mindre skarp version av »Pick Up the Pieces«. Precis som titeln antyder handlar texten om en fåfäng kvinna som aldrig älskade Earl Cunningham för den han är och ... ja, ämnen ökar ju inte mitt intresse. Däremot följer en lång härlig dub som accentuerar rytmsektionen ihop med bongo-trummande. Ibland rent och rakt andra tillfällen pulserande när det färdats genom ekoeffekten. Dubben är magnifik!

»Best Things« är den undangömda flippen. Efter ett klassiskt reggae-trumintro så hugger orgeln och tätt intill följer sedan trummorna igen ihop med den rumlande basgången. Man hinner knappt hämta andan förrän Earl sedan bryter igenom med sin nakna röst. Näst intill ett rop.

»You are the best thing that ever happened to me.
Darling, can't you see what you mean to me?
Ever since you came in my life, you make my life worth living
and I just can't stop giving you all this love burning in my soul.«

Hela rytmen känns mer levande och organisk än »Vanity Woman«. Earls runda röst målar med starka känslor och rytmen återspeglar detta. Orgeln som återkommer och ger melodi när det börjar bli för hårt, precis som det sporadiska binghi-trummandet bryter igenom när det riskerar att bli för harmlöst. Lägg därtill en otrolig drivande mixning som ger musiken lager på lager. Det är vibrerande och när dubben följer är det en helhet som presenterats. Inte en förlägning eller en next cut. Dubmixen känns med sina stadigt återkommande vokalfragment som en näst intill sömlös avslutning. Verkligen en av Cunninghams absolut bästa alster. Det otroliga är att han ständigt släppte låtar av den här kalibern men likväl slog han aldrig igenom större.



Earl Cunningham - Cool Profile
Earl Cunningham - School Girl
Rusty International 12", 1983 (#RI 012)
Producerad av Rusty



»Cool Profile« kommer alltid för mig vara en av de bästa rub-a-dub-låtarna som har gjorts. Den är, till skillnad mot exempelvis »Best Things« ovan, oerhört simplistisk. I fokus ligger fyra saker; trummornas metodiska bompande, basgångens långsamma ångvältsmarsch, rytmgitarrens flyktiga markerande av rytmen och sen den fjäderlätta pianoslingan. Även om låten aldrig hade varit så fantastisk utan någon av dessa komponenter så är det just den där gäckande pianoslingan (på ett ostämt piano?) som kommer att definiera hela rytmens storhet för mig. Jämför rytmen med exempelvis Don Carlos »Fight Fight« (eller vilken annan cut som helst på samma cut som »Fight Fight«). I princip samma rytm bortsett från pianoslingan och likväl befinner de sig i två helt olika världar. Just den här versionen av rytmen återfinns i flera Rusty-produktioner så som Little Johns »English Woman« (på hans otroliga showcaseplatta för Rusty) och även deejayversioner till Cunningham-låten finns i Jah Thomas »Cool Profile«.

Det märks att Cunningham har mognat röstmässigt sen låtar som »Best Things« och »Words of the Father«. Det är aningen mer pondus och teknisk skicklighet. Jag vet inte om det har att göra med att han var så pass ung när de andra låtarna spelats in att han här handskas med sin vuxna röst eller om det helt enkelt är så att han utvecklats som sångare. Antagligen spelar väl bägge faktorer roll. Framförallt har han gått till att ha en otroligt vacker pretentionslös syn på kärlek.

»Girl I like you style. Oh-oi!
If you want me let me know.
And if you need me tell me so.
Cause I like your style.
Don't you ever run wild.
Cause I like your style.
Yuh on a cool profile.«

För mig är det en ganska skarp skildring av attraktionen.

Jag har ingen aning om vad som senare hände av Earl Cunningham. I mitt sovrum har jag en poster ritad av Denzil »Sassa« Naar för en Black Star-dance från augusti -86. Cunningham är bland artisterna som finns omnämnda att uppträda. Det är det senaste livsbeviset jag har för honom. Någon som kan fylla i med mer information? Skulle vara underbart att veta om han fortfarande levde.

Vi hade med oss Pålle i studion när de tre tiorna kolliderade. Vilket liv och bambaie! Det serverades nästan uteslutande lovers från Reggaeology och vi är tacksamma för att du gästade, Pålle!

1. Alton Ellis - Alton's Official Daughter (Aquarius 7")
2. Yellowman & Peter Metro - The Girl is Mine (Dynamite 7")
3. Freddie McGregor -  Go Away Pretty Woman (RAS LP)
4. Lloyd Brown & Tippa Irie - Stress (Groove & A Quarter 12")
5. Don Carlos - Young Girl (RAS LP)
6. Gregory Isaacs - Front Door (African Museum 7")
7. Half Pint - So Many Lover's (Digital-B 7")
8. Beres Hammond & Buju Banton - Who Say (Bigman Nuh Cry) (7")
9. AJ Brown - Pray for this Love (Penthouse 7")
10. Terry Linen - Counting Hours (Harmony House 7")
11. Beres Hammond - I Feel Good (VP 7")
12. Bob Marley - Waiting in Vain (Island 7")

Ladda sändningen här;
http://www.megaupload.com/?d=1CR8YN8L

General Skyjuice och överste Eye 'n' I spelar rötter i dansstil på onsdag. Tänkte söka mig dit och tipsar även alla som kan att göra likadant.

Sitter och kvällslyssnar på Prince Far I. Dubmixen av »Plant Up« är för mig i många avseenden den ultimata definitionen av dubens natur. Själens, det mest esoteriska väsendets, klaraste poetiska uttryck genom djupa frekvenser.

Funderar på att starta ett kul projekt. Den som älskar rub-a-dub så väl som att skriva får gärna kontakta mig. Maila kalcidis _at_ hotmail _punkt_ com så kanske vi kan styra något kul ihop.

Legendariska reggaepersonligheten David Rodigan intervjuade för några dagar sedan Bunny Lee på sitt radioprogram på KISS 100. Då streamning av programmet är belagt med löjliga nationella gränser så kan man inte lyssna på det utanför UK såvida man inte orkar fippla med proxys och liknande (och det orkar jag i princip aldrig).

Därför blev jag otroligt glad när jag såg att radioprogrammet finns att ladda ner i mp3-form från följande blogg. Ladda ner och lyssna! Bunny har anekdoter som regndroppar. Bland annat blev jag väldigt road av att höra hur inspirationen till namnet på trumstilen känd som flyers kom från att Bunny Lee under dess skapande satt i studion och åt kycklingvingar.

... vad är grejen med att ha nationella gränser på information tillgänglig på nätet förresten? Det är skrämmande att när man äntligen hittat ett medie där man har möjligheten att luckra upp dessa förlegade principer och skapa en mötesplats där alla kan mötas så försöker man istället tvinga in det i samma otympliga ramverk.

... fotot ovan är förresten Bunny Lee's »arkivering« av sina master tapes. Känns bra att Jamaicas kulturarv vårdas med den värdighet det förtjänar.

... för lite good measure slänger jag in ett foto av hur Tuff Gongs arkivering av deras masters ser ut.

Lite mer på flickr. Ska ta och sakta ner med scannandet dock då jag bara har 91 scanningar kvar på nya kontot och efter det skiter jag i att scanna fler. Därmed vill jag inte göra processen för kort. Nu blev det i alla fall lite bredd (om än allt är roots). En digital skiva, en dubplatta och en fantastisk, sällsynt och Kanada-släppt platta av Bunny Lie Lie med produktioner av underskattade Lord Koos.

Vår gode vän Pålle (även känd som Rastaman) från STHLM-crewet Reggaeology kommer att gästa radion på söndag. Han lovar ett urval av personliga loversfavoriter från då till nu.

Reggaeology som består av kärnan Rastaman och Riddimdriven (Johan) har varit aktiva sedan 2005 ihop, men Pålle har selectat på egen hand sedan -92. Idag är mickmännen Leafy och Ras Cricket även en del av soundet.

Sugar Minott & Corner Shot - Lovers Rock
Corner Shot - Lovers Delight
Black Roots 12", 1980 (#BR 001)
Producerad av Sugar Minott



»OK people. This is lovers rock.«

Jag älskar hur Sugar öppnar upp den första singeln på egna etiketten, Black Roots, med att aningen roat deklarera att det här är älskarnas vaggande. Att det sedan följer ett stycke legendarisk lovers rock är fullkomligt logiskt. Den engelska lovers rocken kontra den jamaicanska loversen är två helt olika världar men Sugar är helt införstådd i nyanserna och referensramarna som skiljer. Ihop med ett par legendariska UK-musiker och inspelat vid Easy Street-studion i London så anknyter han perfekt till det där underbara philly-soul-möter-reggae-soundet som kommit att känneteckna hela engelska lovers rock-scenen.

Även med ett ämne som kärlek, där kan tyckas allt redan har sagts, förmedlar Sugar med riktiga känslor. Det är därför jag ofta tänker mig att det var så unga tjejer som gjorde den bästa lovers rocken. För de hade unga, bultande hjärtan. Ett överskott av suktande tonårskärlek som inte var ett par ord på ett papper men snarare uppriktiga vackra små röster om längtande efter närhet, trygghet och bekräftelse av den som betyder något för en. Jag är övertygad om att Sugar behöll den naiviteten långt in i sin karriär. Den oförorenat uppriktiga känslan av att få älska och åtrå en annan människa (något som jag exempelvis kan tycka att Gregory tappade ganska snabbt).

Allan Youts fjäderlätta plockande på gitarren ihop med Elroy Baileys (även känd som Ras Elroy från bland annat Black Slate) avslappnade trumuppvisning är gäckande vackert.

Tolvtumsmixen är annorlunda mot albumsversionen (som också är extended på Sugars showcaseplatta Roots Lovers). Där den senare är ungefär sex minuter lång med klar uppdelning av vokal och dub så är det på tolvan istället en tolv minuter lång version som oansträngt vandrar fram och tillbaka från vokal och dubmixen. Flippen vid namn »Lovers Delight« är ren dub i strax över sex minuter. Ett nästan ändlöst vaggande i kärlekens tecken.

(ljudklippet ovan är en aningen annorlunda mix som är klart kortare än tolvtumsversionen)




The Gaylads & Ranking Dread - Love Is A Hurting Thing (Religious Foundation)
Black Roots Players - Hurting
Black Roots 12", 1980 (#BR 002)
Producerad av Sugar Minott & JKS (som är vem/vilka egentligen?)

Gaylads är främst kända som en av de stora rocksteadygrupperna och var under det sena 70-talet och tidiga 80-talet hopplöst bortglömda. Vilket självklart är en stor skam. Det förstår man när man lyssnar på tolvor som den här eller deras album för Roy Cousins från -79. Något som jag kan sakna vansinnigt mycket under rub-a-dub-perioden är nämligen vokaltrios och Gaylads var några av de absolut bästa under sin tid.

Man kan tro att låten är en cover av Lou Raws klassiska låt från -66 den delar namn med, men mig veterligen har de inget att göra med varandra. Jag kan inte känna igen varken vokal- eller musikelement från den legendariska R&B-låten. Produktionen är en vacker långsamt bubblande rytm med diskreta nyanser av binghi trummande och orgel (den senare som jag bara kan anta är Steelies verk då han arbetade väldigt tätt med Sugar den här perioden).

Ranking Dread följer sedan med sin typiskt konverserande deejaystil. Melodiskt mässar han om hur smärtsam kärleken kan vara men likväl är det strikt kärlek vi vill ha. Jag älskar verkligen Ranking Dreads stil, han kan lyfta vilken låt som helst. Den som har Ranking Dreads album för Sugar, Lots of Loving, kommer känna igen soundet. Till skillnad mot vokallåten är binghitrummorna här aningen längre fram i mixen, något som ger låten djupare och hårdare karaktär. Ett väldigt bra val för deejayversionen så att bägge låter fräscha mot varandra. Andra sidan är en lång och fin dubversion med en sammanhållen och tight mix. Sober och inspirerad.

(vill du höra en snippet så kan du kolla upp vår Ranking Dread-special från den 7:e februari tidigare i år)



Sugar Minott & Papa Honey - You've Lost It
Black Roots Players - Loving Dub
Black Roots 12", 1980 (#BR 003)
Producerad av Lincoln »Sugar« Minott



Det finns något som är sjukt coolt med sångare som inte släpper micken när vokalversionen är över och istället väljer att chatta själva. Främst eftersom de brukar ha en helt unik stil, mer melodisk, än sina deejaykamrater. Lyssna bara på deejaysläpp av sångare som Osbert Maddo, Barry Brown, Wayne Jarrett, Jah Mel och flertalet andra. Papa Honey som tar kontroll över chattningen här är uppenbarligen Bogga Minott själv.

»You've Lost It« är i stil med Gaylads låt ovan en långsamt bubblande loversdänga. Rytmsektionen spelar enligt devisen warm an' easy och ett par ekotyngda pianostick håller den levande och dansig. Jag tänker mig det är sån här selection som Youth Promotion drog väldigt sent in på natten när folket gärna rörde sig närmare varandra för en intim rub-a-dub-dans.

När Sugar väl springer in i telefonkiosken, sliter av sig sin knit ganzie och kommer ut som den mystiske Papa Honey har rytmen redan tagit över en. Man hör direkt vartifrån Sugar hämtar sin inspiration på sättet han inleder låten -- det är samma mässande och konverserande stil som Ranking Dready gjort till sin egna. 

»A musical sound called ›loving feelings‹. I seh it just start revealing that you've lost that loving feelings, girl! Ah so me seh. Ah so me mean. Skeng-e. Skeng-e. Come on!«

Sen när han kommer in i rytmen är influenserna nästan som totalt bortblåsta med undantaget av enstaka fragment som bryter igenom här och var. Det är en mer konventionell och kanske amerikansk sångtradition som införlivas i chattandet istället. Det är absolut inget dåligt men jag kan ändå känna att det kanske är ett val som kommer från att han främst är sångare och inte deejay. Lyssnar man exempelvis General Trees på »Oh Wee Baby« ser man att han hämtar inspiration från samma sångtradition men han kan bära upp det bättre just eftersom han har tekniken och erfarenheten. Men vad gör det när Minott har vibes? Det låter ju fett ändå.

Diddely-bee, diddely-bo! Babbala-dee-bibbely-do! Bang-diddely-diddely-buck!

... stora som små. Flickr med kläder på. En söt specialare. Blir än mer Sugar på bloggen snart.