Sugar Minott & Corner Shot - Lovers Rock
Corner Shot - Lovers Delight
Black Roots 12", 1980 (#BR 001)
Producerad av Sugar Minott



»OK people. This is lovers rock.«

Jag älskar hur Sugar öppnar upp den första singeln på egna etiketten, Black Roots, med att aningen roat deklarera att det här är älskarnas vaggande. Att det sedan följer ett stycke legendarisk lovers rock är fullkomligt logiskt. Den engelska lovers rocken kontra den jamaicanska loversen är två helt olika världar men Sugar är helt införstådd i nyanserna och referensramarna som skiljer. Ihop med ett par legendariska UK-musiker och inspelat vid Easy Street-studion i London så anknyter han perfekt till det där underbara philly-soul-möter-reggae-soundet som kommit att känneteckna hela engelska lovers rock-scenen.

Även med ett ämne som kärlek, där kan tyckas allt redan har sagts, förmedlar Sugar med riktiga känslor. Det är därför jag ofta tänker mig att det var så unga tjejer som gjorde den bästa lovers rocken. För de hade unga, bultande hjärtan. Ett överskott av suktande tonårskärlek som inte var ett par ord på ett papper men snarare uppriktiga vackra små röster om längtande efter närhet, trygghet och bekräftelse av den som betyder något för en. Jag är övertygad om att Sugar behöll den naiviteten långt in i sin karriär. Den oförorenat uppriktiga känslan av att få älska och åtrå en annan människa (något som jag exempelvis kan tycka att Gregory tappade ganska snabbt).

Allan Youts fjäderlätta plockande på gitarren ihop med Elroy Baileys (även känd som Ras Elroy från bland annat Black Slate) avslappnade trumuppvisning är gäckande vackert.

Tolvtumsmixen är annorlunda mot albumsversionen (som också är extended på Sugars showcaseplatta Roots Lovers). Där den senare är ungefär sex minuter lång med klar uppdelning av vokal och dub så är det på tolvan istället en tolv minuter lång version som oansträngt vandrar fram och tillbaka från vokal och dubmixen. Flippen vid namn »Lovers Delight« är ren dub i strax över sex minuter. Ett nästan ändlöst vaggande i kärlekens tecken.

(ljudklippet ovan är en aningen annorlunda mix som är klart kortare än tolvtumsversionen)




The Gaylads & Ranking Dread - Love Is A Hurting Thing (Religious Foundation)
Black Roots Players - Hurting
Black Roots 12", 1980 (#BR 002)
Producerad av Sugar Minott & JKS (som är vem/vilka egentligen?)

Gaylads är främst kända som en av de stora rocksteadygrupperna och var under det sena 70-talet och tidiga 80-talet hopplöst bortglömda. Vilket självklart är en stor skam. Det förstår man när man lyssnar på tolvor som den här eller deras album för Roy Cousins från -79. Något som jag kan sakna vansinnigt mycket under rub-a-dub-perioden är nämligen vokaltrios och Gaylads var några av de absolut bästa under sin tid.

Man kan tro att låten är en cover av Lou Raws klassiska låt från -66 den delar namn med, men mig veterligen har de inget att göra med varandra. Jag kan inte känna igen varken vokal- eller musikelement från den legendariska R&B-låten. Produktionen är en vacker långsamt bubblande rytm med diskreta nyanser av binghi trummande och orgel (den senare som jag bara kan anta är Steelies verk då han arbetade väldigt tätt med Sugar den här perioden).

Ranking Dread följer sedan med sin typiskt konverserande deejaystil. Melodiskt mässar han om hur smärtsam kärleken kan vara men likväl är det strikt kärlek vi vill ha. Jag älskar verkligen Ranking Dreads stil, han kan lyfta vilken låt som helst. Den som har Ranking Dreads album för Sugar, Lots of Loving, kommer känna igen soundet. Till skillnad mot vokallåten är binghitrummorna här aningen längre fram i mixen, något som ger låten djupare och hårdare karaktär. Ett väldigt bra val för deejayversionen så att bägge låter fräscha mot varandra. Andra sidan är en lång och fin dubversion med en sammanhållen och tight mix. Sober och inspirerad.

(vill du höra en snippet så kan du kolla upp vår Ranking Dread-special från den 7:e februari tidigare i år)



Sugar Minott & Papa Honey - You've Lost It
Black Roots Players - Loving Dub
Black Roots 12", 1980 (#BR 003)
Producerad av Lincoln »Sugar« Minott



Det finns något som är sjukt coolt med sångare som inte släpper micken när vokalversionen är över och istället väljer att chatta själva. Främst eftersom de brukar ha en helt unik stil, mer melodisk, än sina deejaykamrater. Lyssna bara på deejaysläpp av sångare som Osbert Maddo, Barry Brown, Wayne Jarrett, Jah Mel och flertalet andra. Papa Honey som tar kontroll över chattningen här är uppenbarligen Bogga Minott själv.

»You've Lost It« är i stil med Gaylads låt ovan en långsamt bubblande loversdänga. Rytmsektionen spelar enligt devisen warm an' easy och ett par ekotyngda pianostick håller den levande och dansig. Jag tänker mig det är sån här selection som Youth Promotion drog väldigt sent in på natten när folket gärna rörde sig närmare varandra för en intim rub-a-dub-dans.

När Sugar väl springer in i telefonkiosken, sliter av sig sin knit ganzie och kommer ut som den mystiske Papa Honey har rytmen redan tagit över en. Man hör direkt vartifrån Sugar hämtar sin inspiration på sättet han inleder låten -- det är samma mässande och konverserande stil som Ranking Dready gjort till sin egna. 

»A musical sound called ›loving feelings‹. I seh it just start revealing that you've lost that loving feelings, girl! Ah so me seh. Ah so me mean. Skeng-e. Skeng-e. Come on!«

Sen när han kommer in i rytmen är influenserna nästan som totalt bortblåsta med undantaget av enstaka fragment som bryter igenom här och var. Det är en mer konventionell och kanske amerikansk sångtradition som införlivas i chattandet istället. Det är absolut inget dåligt men jag kan ändå känna att det kanske är ett val som kommer från att han främst är sångare och inte deejay. Lyssnar man exempelvis General Trees på »Oh Wee Baby« ser man att han hämtar inspiration från samma sångtradition men han kan bära upp det bättre just eftersom han har tekniken och erfarenheten. Men vad gör det när Minott har vibes? Det låter ju fett ändå.

Diddely-bee, diddely-bo! Babbala-dee-bibbely-do! Bang-diddely-diddely-buck!