Sena kvällars blues

filcallender_babymylove

Fil Callender & Jah Stitch - Baby My Love
Barry Bailey - Love Harmony
Cactus 12", 1978 (#CT 12116)
Producerad av Fil Callender och Phil Mathias




För lite mer än en månad sen öppnade vi vår radiosändning som hade temat kärlek med den här låten. Jag har återvänt till den nästan dagligen sen dess. I många avseenden är det en av de finaste lovers rock-låtar jag hört. Eller ... jag vet inte riktigt om man vågar klassa den som lovers rock och kanske egentligen borde säga lovers. I vilket fall är det en helt otrolig kärlekslåt.

Vanligtvis är det de låtar som skildrar kärlekens yttersta -- den totala underkastelsen när man överlämnar sig till sin älskade -- som berör mig mest. Blottandet av ett hjärtat på vid gavel där öppenheten är en tveeggad klinga då man även försätter sig själv i den allra mest sårbara position. Den naivt drömmande texten i »Baby My Love« kan verka vara världar bort från detta. Men jag tycker de två hör ihop då den är vad som kommer när språnget av tillit har tagits och man är inte längre spänner sig inför att låta sitt hjärta vara en öppen bok för den man älskar.  Fil Callenders röst suckar vemodigt vackert till hans älskade om hur han saknar henne. Hur han vill kyssa henne. Ta sina steg jämsides henne. Kyssa henne. »Baby My Love« sätter fingret på den där trygga kärleken man letat efter där frukostsmörgåsar hinner bli torra för att man hellre smyger ogenerade blickar på den älskade vallmon andra sidan frukostbordet.

Fil Callender, likt många andra jamaicanska talanger, rörde sig med lätthet i många områden. En period var han trummis eller gitarrist för Coxsone vid Studio One därefter Black Ark och andra studios. En annan period sångare för gruppen In Crowd eller soloartist. »Baby My Love« är antagligen lika mycket ett soloalster som den egentligen är en In Crowd-låt då det är de som backar. Dreadlocken som inte kan dö, Jah Stitch, följer Fils vokalversion med en avslappnad och soulig deejay-stil. Deejayversionen är väldigt inspirerad och Stitch nästan försöker föra en dialog med den han chattar för. För mig låter som att den måste vara från tiden innan han blev skjuten i munnen men då låten är inspelad två år efter att det hände så måste jag uppenbarligen ha fel i mina misstankar.

Vänder man sedan sida så följer instrumentalversionen med Barry Bailey på trombon. Trombonen är ett väldigt sensuellt instrument. Det ligger tungt över musiken och vibrerar med toner tjocka som sirap. Det kan ha saxofonens djup såväl som trumpetens direkthet. Det är ingen konfrontation i Baileys mjuka toner. De kräver inte uppmärksamhet. De lockar den. En befrielse. Jag ser framför mig promenader i ruskigt höstväder och längtar.


Pam Hall - Late At Night

Pam Hall & okänd chattare - Late At Night
Pam Hall - Late At Nights (Instrumental)

K&K Records 12", 1983 (#PKD 1983)
Producerad av Gussie Clarke



Pam Hall hade kanske aldrig några riktigt lika stora hits som hennes syster Audrey (vars största hit antagligen var svaret »One Dance Can't Do« på Beres Hammonds »One Dance Can Do« som i sin tur även Pam gjorde en tolkning av). Det är synd för hon var klart lika begåvad som sin syster, det är uppenbart när man lyssnar på »Late At Night«.

»Late at nights when all the world is safe within their dreams I walk the shadows.
Late at nights an empty feeling creeps within my soul.
I feel so lonely.
So I go within the darkness of the night all alone.
I walk the streets until I find someone who is just like me.
Looking for some company.
Children of the night.
«

Det är något gäckande och oroande över textens svärta ihop med de avslappnade tonerna av Pams förförande röst. Basgången, som påminner en hel del om en mindre drivande version av klassiska basgången känd från bland annat »Late Night Blues«, mullrar i bakgrunden understödd av en polerad saxofon. Pam Halls mörker och musikens lugn.

Jag har all respekt för producenten, Gussie Clarke, som alltid varierade sitt sound och lyckades tillföra något helt eget. Först när han debuterade ihop med Big Youth, sedan med sina tidiga Music Works-produktioner (Showcase-albumet med Tetrack bör omnämnas här) för att slutgiltigen komma med ett av Jamaicas mest tekniskt fulländade sounds -- det digitala Music Works med superklassiker som Gregory Isaacs legendariska »Rumours«.

»Late At Night« släpptes ursprungligen (det vill säga i Jamaica) på just Music Works. Det är den versionen som jag Youtube-länkat här. K&K-släppet är att föredra då den även innehåller deejayversion av en okänd chattare som refererar till sig själv som Papa Lee (funderar på om det faktiskt inte råkar vara den ganska obskyra Bruce Lee - stil och röst är lika men klickar inte helt). Jag kan inte placera rösten men det är uppenbarligen en färsking då texterna är nästan genomgående återanvända dancehallgimmicks. »Good morning teacher long time me nuh reach yah« och liknande klichéer. Det är ju självklart synd att han inte var mer spännande textare men samtidigt är han i sitt chattande energisk och bubblande. Det är uppenbart att deejays som Captain Sinbad har fått stå modell för hans stil. Det är något i rakheten och den melodiska fraseringen.

Jag har funderat lite på det här med etikettens namn, K & K Records, och att sedan Paul Khouri står som ingenjör. Tänker mig att bägge K står för Khouri och att den andre Khouri därmed är den vida mer kända och betydelsefulla brodern Ken Khouri -- mannen som nästan på egen hand startade den jamaicanska skivindustrin genom att vara först med att både bygga studio och sedan även skivpressningsfabrik. En sorgligt bortglömd pionjär som gick bort i början av 00-talet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0