Jag måste erkänna att jag antagligen aldrig hade hört talas om vare sig Roydale Anderson, hans skivetikett Andy's eller sångaren Jah Mel om det inte vore för min gode vän Ray's varma ord om Jah Mels debutalbum - Watchful Eyes. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på albumet än (även om den finns återutgiven på CD - inget alternativ i min värld).



Jah Mel - Sufferer's Song
Jah Mel - Sinking Sand
Andy's, 1983 (#514)
Produktion av Roydale Anderson.

Jah Mel är en sångare vars storhet ligger i fraseringens samlade och avslappnade framtoning. Likt sångare som Bim Sherman och Tinga Stewart så behärskar Mel totalt att uttrycka sig med anspråkslösa accentueringar (man vill nästan påstå att Gregory är aningen färgstark i jämförelse). Sången är lätt och flyktig. »Sufferer's Song« är den låt av Jah Mel jag håller närmast hjärtat. Den är inkluderad på det ovan nämnda albumet men än viktigare är att den även är släppt på en helt otrolig 12".

Precis som titeln antyder så är det ett lidarens kväde som avhandlas (om man vågar översätta det så strikt). Det ska erkännas att texten inte tar några nya vägar men det förtar inte dess uppriktighet.

»Oh Lord, oh Lord! Give I an helping hand.
Now when I'm down. Down in the sinking sand.
Give me help, Jah. Give me strength Jah.
I don't wanna live in this land of sinking sand.
Give me help so I will survive.
Jah Jah give me strength so I can stay alive.
Oh lord oh lord I don't want to suffer no more.«

Rytmen spelas av de alltid så underbara Wailers. Carlton Barrets trummor är ett underverk i sig själva och basen ligger tätt över varje smattrande slag. Flytande därimellan ligger de spartanska tonerna av en gitarr, ibland understödd av en orgel. Allt mixat genom studions rökighet. Dubben är simpel men lakonisk. Vad som gör den fotlånga än mer fantastisk är att B-sidan följs av samme Jah Mel men denna gång chattande i stor stil. »Sinking Sand« är den militanta deejayversionen av »Sufferer's Song«. Som textskrivare märks det att Jah Mel är en militant yngling med nog vibbar att redovisa den stora oförrätten han och hans bröder och systrar fått genomlida. De tänker inte ge upp en kontinent för en liten ö. De tänker inte ge upp sitt ursprung för Onkel Sam.

Stilen påminner mig om en lugnare U Brown. Full av melodi och mönster, ständigt fastnaglad i rytmen som om vore det att han red en wild stallion'. Texten - kompromisslöst utslungad mot de orättfärdiga och ödmjukt vädjande mot Jahover.





Jah Mel - Left With A Broken Heart
Jah Mel - Keep The Fire Burning
Andy's , 1983 (#515)
Produktion av Roydale Anderson.

»Left With A Broken Heart« är måhända inte lika storartad som föregående 12", men det är likväl ett fantastiskt alster. De som har hört Paragons-originalet vet vad som kan förväntas. Rytmen är självklart mer utformad för att dansa nära sin partner i en rub-a-dub-dans. Ett legendariskt stycke lovers rock i en inspirerad tolkning.

B-sidan är för mig den riktigt intressanta sidan av de två. Det positiva och motiverande budskapet kan uppfattas som aningen tralligt naivt men det gör mig inget. Jag ser verkligen det fina i det. Jag känner igen mig i känslan av att underhålla elden för att kunna fortsätta brinna för något. En verkligen fin låt.

Istället för dub så serveras man istället än en gång Jah Mel i deejaystil. Popa Melly hade gärna fått släppa en hel skiva som chattare, det låter ruskigt bra. Låten ska påpekas är en next cut till Garth Dennis otroliga »Slow Coach« (Andy's 7") - en obskyr singel av den obskyre sångaren för Black Uhuru/Mighty Diamonds. Jah Mels version är tyvärr inte på långa vägar nära att nyttja rytmen lika väl som Garth Dennis gör på sin version. Kanske en av de finaste rootslåtarna som spelats in (som jag fortfarande inte kunnat få tag på!) och mig veterligen han enda soloalster.



Producenten, Roydale Anderson, släppte 2004 en bok om sin musikaliska resa. Då bra reggaeböcker är få (mycket på grund av att reggaeböcker är få generellt) så förstår jag inte att den här inte har fått uppmärksamheten den förtjänar. Roydale skriver oerhört simpelt och boken är precis så opolerad som man kan förvänta sig men precis som musiken den skildrar så är den opolerade ytan nästan det man gillar mest. Med sina 240 sidor (skrivna med dubbelt radavstång ... ack!) så är den smockfylld med en ytterst unik historia om musiken vi älskar och dess utveckling. Allt skrivet av en person som bevittnade det själv och var en del av det. Roydales (av sina vänner kallad Beno) uppväxt ihop med King Tubby som nära vän, flytten till USA där han lanserade sitt skivbolag och -affär, ungdomskulturen i JA och USA. Allt är skrivet med en närhet som inte bara fascinerar men omistligt förmedlar tidsandan och händelserna perfekt. Man får även en väldigt fin inblick i hur både reggaeskivbolag och -affärer fungerade den tiden. En av de böckerna jag tycker är nästan obligatorisk läsning för de reggaeälskare som vill lära sig mer än bara hård fakta.

Beställ (ja, gör det!) boken härifrån;
http://www.cdbaby.com/cd/roydale