Jag är inte mycket för digital reggae egentligen. Även om jag älskar mycket av det så kan jag inte hjälpa att känna annat än att det är där reggaens stil börjar bli ointressant för mig. Massuppfitta mig rätt ... det finns hur mycket fantastisk digital dancehall som helst men det är svårt för mig att jämföra det med en vulkanisk Junjo-produktion som spelas av ett demoniskt samspelt Roots Radics och än mer när det mixas av en hungrig ung Scientist. Det är då kul att se hur några av ens idoler fortfarande var aktiva i den digitala eran utan att helt tappa känslan (om än inte lika utmärkande). Scientist flyttade till USA under 80-talet och väl där började han mixa en hel del material för den obskyra lilla Kibwe-etiketten.

Jag känner inte till så mycket om Kibwe. Har frågat runt lite och informationen är klart sparsmakad. Det lilla jag lyckats hitta finns sammanfattat på Reggaepedia (http://reggaelicious.pbworks.com/Kibwe) däremot vet jag att det den lilla skivetiketten lyckades med var att släppa ett par löjligt bra album med massvis hungriga unga chattare och ett par mer erkända artister. Det jag verkligen saknar från etiketten hade varit en Scientist LP där den flinke ljudarkitekten fick fria händer att knorra till de fantastiska rytmerna precis som han ville.



Supa Wes & Junior Bapp - Seh No Sorry Fe Weh (Kibwe LP, 1987)
En oerhört kort LP med dessa två överfeta chattare. Supa Wes försöker låta som sina Jamaicanska förebilder medan Junior Bapp försöker sig den engelska deejaystilen (lyssna på »Lyrics Designer« lite mer specifikt). Endast 6 låtar lång så tänker man sig att det skulle vara en showcase LP. Tyvärr bjuds det inte på en endaste minut dub. Tre olika rytmer (två digi och en organisk) prövas av bägge artister och helt plötsligt så är skivan slut. Min skiva ser superren ut men är lite knastrig ... vet inte om det är pressen, damm i spåren eller att den eventuellt kan ha spelats med en väldigt skadad nål. Hoppas på alternativ #2 (och tänker försöka rengöra den med hobbylim!).



Tinga Stewart - Serious Lover (Kibwe LP, 1987)
Den galet begåvade Tinga är alltid bortglömd. Jag förstår inte varför för det är helt obefogat. Han hade stil och mönster för dagar! Likt Seh No Sorry Fe We är även det här albumet är oerhört kort men det gör den inte mindre njutningsbar. Produktionerna är stylee-injicerade fi di max och Tinga själv är en inspirerad älskare verkar det som då samtliga sju låtar på ett eller annat sätt berör kärlek och förhållanden. Låten »Another Man Girl« är albumets kanske bästa spår. Är inte skivomslaget otroligt snyggt förresten? Älskar lite slarvigt ihopslängda omslag. Baksidan är ett minst lika coolt collage.



Super Barry & The Natango Kid In DJ Jamboree (Kibwe LP, 1988)
Det här albumet är mitt absoluta favoritsläpp på Kibwe-etiketten. En hel uppsjö av vilda deejays som byter av varandra över de smattrande trummaskiner och syntetiska basgångar. Jag känner på mig att albumet ska vara en uppvisning av vilka chattare som var störst i Washington D.C. under 1988; samtliga namn är mig okända utanför Kibwe-sammanhang (Super Barry har spelat in för Tubby's Firehouse såg jag iofs för inte så länge sen).

Albumet syntes ett tag på eBay och gick alltid utan bud eller för struntsummor. Sen försvann det ... och nu har jag inte sett den på ett tag. Yellowman gör nog rätt i att hålla sig vid högtalaren längst ner i vänstra hörnet. I det här sammanhanget hade han nog lätt kunnat bli bortgjord för Super Barry, Natango Kid, Scorcher B, Supa Wes och Junior Bapp är power yutes.

Det finns mig veterligen även två andra LP's på etiketten som jag tyvärr saknar. Har budgivit flera gånger på den med Trevor Castell och Sugar Minott men den verkar alltid gå precis så dyrt att jag förlorar auktionen. Fast den verkar inte vara digital och över Ras Jesses rytmer så det gör mig inte så jättemycket att jag inte har den.