Det är ingen hemlighet att New Romantic har en speciell del av sitt hjärta reserverat för dancehallsångarna. Röster som Little John, Scion Sashay, Icho Candy, Carlton Livingston, Puddy Roots och Osbert Maddo. De personligheterna som blev kända för att framför allt sjunga över en rub-a-dub-version på dansen. Och kanske är Osbert den mesta dancehallsångaren. Det är för mig aningen oklart om vem som var den första renodlade dancehallsångaren då jag tänker mig att utvecklingen skedde ganska simultant hos flera artister oberoende av varandra. Men de två tidigaste måste ändå vara Little John och just Maddo/Madoo. Vad som gör skillnaden mellan en dancehallsångare och en vanlig vokalist beskriver Madoo själv i en intervju, med Andrew Lee/Jayman från Who Cork the Dance, som att han sjöng texter som även gick att chatta. Även om det är en förklaring jag till en början inte riktigt köpte rakt av så låter den dock ändå inte så konstig nu för tiden. Kanske är det just den lilla skillnaden som skiljer vissa vokalister från andra.

Jag tänker i det här inlägget hylla en av mina husgudar (+ hans övergrymma lillebrorsa som en liten bonus) genom scanna och skriva lite om några av de album och singlar jag har och älskar med honom (...och Hugh Hugh). Förhoppningsvis retar texten de musikaliska smaklökarna tillräckligt för att få er att börja leta upp Maddos musik i hopp om att kunna smaska på de smarriga lakritskakorna.



Papa Madoo - Rock With Papa Madoo (1981, Darace Music)

Det är en kardinal synd att döma en skivan efter dess omslag då de två allt för ofta skiljer sig i mån om stämning och kvalitet. Speciellt inom reggae där skivomslagsestetiken tenderar att vara ömsom vin, ömsom vatten. Jag försöker låta bli att köpa skivor efter hur det ser ut och kollar istället oftast på andra faktorer som för mig spelar en riktig roll; artisten i fråga, producent, år, studio och sessionsband.

Vissa omslag låter dock inte begrundaren värja sig. Det bör vara uppenbart att det här albumet kontrollerar blicken som ödlor på en gren. Fotot som pryder Rock With Papa Madoo har för mig kommit att bli ganska definierande av vad jag förväntar mig av rub-a-duben. En mickperson som styr dansen från sitt hörn med selektor och operator mixandes musiken drunknandes i en slarvig ordning av singlar, discotolvor, sladdar och zittrande elektronik. Det är därför jag blir så glad av att lyssna på albumet. För det låter precis så dancehall som omslaget utger det för att vara! Madoo är en majestätisk underhållare över Robbies bubblande basgångar och Slys trummande. Det är därför jag är så chockad av att ingen snackar om Madoo - Rock With Papa Madoo kan vara det album som lyckas fånga det tidiga 80-talets dancehalls-anda allra bäst. Visst, jag är medveten om att det faktiskt handlar om en rätt obskyr skiva med en halvt som halvt bortglömd dancehallprofil och därmed kanske den lilla uppmärksamheten den likväl får är över förväntan. Men det är trots detta aningen chockerande, i nutidens kontrovers-smörgåsbord av digitaliserad musik, att inte fantastiska album som det här sprids som en löpeld! Det är ju bara att knappra in titeln på google så lär någon av de otaliga mp3-bloggar som finns där ute ha den tillgänglig.

Madoos röst, som för den syrlige kan påminna om en emaskulerad Horace Andy, pendlar hela tiden på den hårfina gränsen av att vara lite för knasig. Lyckligtvis aldrig på fel sida gränsen då Madoo faktiskt är en skicklig vokalist och besparar oss sura toner. Det är en ett album som går i dur med undantaget av den ganska hårda steppersmollaren »Sister June«. Personliga favoriter är den tidigarenämnda låten om June men även den komiska »Mr. Landlord« där Madoo blir stoosh och i studions skyddade hörn vågar säga ett par sanningens ord till sin husvärd, »Rock With Papa Madoo« som inbjuder till dans med the ram dance master och även den lättsamma »Jamming So«.



Osbert Maddo - You Wanna Turn Me On (Sonic Sounds, 1982)

Maddos andra album verkar vid första anblick följa debuten i ton och vara en ganska lättsam dancehallhistoria. Det är kanske inte helt missvisande men samtidigt visar det för mig hur stor skillnad producent gör - de skiljer sig nämligen märkbart i stil. Producenten Tony Shabazz (som är galet underskattad!) satsar på ett ganska rootsigt dancehall-sound med fina blåsarrangemang av legender som Bobby Ellis, Tommy McCook och Dean Fraser. Ofta över steppers- och rockersrytmer.

Maddo själv verkar ha haft nog med bekymmerslöst nöje på föregående skivan och berör här ämnen som kokainmissbruk, det eskalerande pistolvåldet i JA och andra relevanta ämnen (»Cocaine Jane« respektive »Put It Down Gunman« och »Freedom Fighter«). Detta självklart uppblandat med skrytlåtar - den enorma »Badder Than Them« - och andra låtar som tar upp ämnen ur dansen som kärlek och gräs.

Det enda jag kan känna saknas från albumet är den helt otroliga »Fight For Your Woman Tonight« (även den producerad av Tony Shabazz) som släpptes som b-sida till »Badder Than Them« (Godfather 12"). Den skulle passa perfekt med resterande låtar. Dessutom är den en av Maddos allra bästa inspelningar ... men även en hopplöst sällsynt låt. Jag fick reda på att den existerade först alldeles nyligen. Om du har den och kan tänka dig sälja eller byta så får du väldigt gärna kontakta mig! I övrigt är You Wanna Turn Me On en näst intill perfekt skiva. Förmodligen de bästa $5 jag någonsin spenderat på eBay.



Osibert Maddo - King In The Ring
Papa San - Ghetto Life
Sunsplash Records, 1983 (#SNS 003)
Producerad av O. Maddo & J. Son

Min antagligen mest älskade tolva. Första gången jag hörde låten var på det legendariska tapet där Papa Levi (Saxon) clashar rivalernas Lesley Lyrix (Ghetto Tone). Ögonblicket som för alltid etsat sig i mitt minne är inte de hårda ordväxlingarna men snarare när Papa Levi står och chattar i stor stil för att helt plötsligt bli avbruten av rytmen till Joe Frasier/Dub Organizer som sedan följs av Maddos ljusa röst inbäddat i ekon och ljudet från en London-massive som blir helt galen. I Jamaica skulle de antagligen beat down the fence och avfyra sina pistoler men jag vet inte om låten gav den jamaicanska massiven möjlighet att göra det. För mig veterligen släpptes låten endast i England. Jag vet dock att en skoltrött dancehallfantast i Stockholm spelade om de två minuterna från Saxontapet om och om igen på sin dibby lilla mp3-spelare. Efter det började mitt letande efter låten ... jag hade aldrig sett eller hört talas om den tidigare. Efter några års fruktlöst letande hade jag väl mer eller mindre gett upp hoppet om att finna den ... tills jag i förbigående nämner den för en finsk vän som den discotolvan jag letat efter allra mest. »Jo, Joakim, den tolvan har jag. Ska vi säga €15 för den?«. Livets positiva små sammanträffanden är ibland av himmelsk ljuvlighet.

Jag älskar sättet Maddo sätter saker i perspektiv för andra sångare. »Who ah deh king ina di ring? Eeh eeh oh! Yuh nevah know. It's I-man Maddo!« Det går inte bli att bli hårdare än så här. Det behövs liksom inget skrik, inga hot, ingen konstlad fasad. En lakonisk fråga upplagd av en bräcklig röst på en släpande bas är nog.

B-sidan måste vara antingen Papa Sans första inspelning eller en av hans absolut första. Deejayprofilen låter här väldigt ung och har fortfarande inte hittat sin stil (främst för att JA inte blivit varse om snabbchattandet som kom att bli Sans signum). Texterna känns lite hafsigt improviserade och unge Papa San stapplar sig valpaktigt fram över den legendariska basgången med små vokala intermezzon från Maddos version. Charmigt men det kunde ha gjorts bättre. Hade gärna hört Maddo själv ta hand om deejayversen. Tolvan har dock en ofantlig brist - dubversion saknas.



Maddo - Young Little Girl
Maddo - 44 Magnum
Mukasa, 1981 (#DSR 3123-A, DSR 3124-B)
Producerad av Clive Reynolds

Det som gör den här lilla sjuan märkvärdig nog att scanna in är den näst intill fenomenala b-sidan där Maddo deejayar sin egna låt. A-sidan med »Young Little Girl« är verkligen jättebra. Det ska inte tolkas som att den bör försummas. Det är nämligen en fin liten kärlekshistoria över Love I Can Feel-rytmen (som han förvisso gör bättre på andra albumet med låten »Low Bum«) men som deejay är Maddo otrolig.

Att han skulle chatta sin egna låt kom från den lyckliga oturen att chattaren Jah Scott the Bionic Dread inte närvarade vid studion i tid på inspelningsdagen. Likt många sångare som plockar upp micken har Maddo ett väldigt melodiöst förhållningssätt. Han låter raderna flyta fram endast avbrutna av sitt bimmande, oinkande eller utropade kommentarer. Tonfallet är varierat och fraseringen knivskarp - stilen doftar lite U-Brown och Charlie Chaplin. Jag vågar nästan påstå med den här låten som enda erfarenhet att om Maddo valt karriär som deejay skulle han mycket väl ha varit en av de riktigt stora.

Texten skildrar det fatala vapnet .44 Magnum som är långt som ett gevär men träffar dig som en bomb. Dess devasterande styrka skildras med hur pistolmannen avfyrar den och därmed låter vapnet »pick him up, lick him dung an' him bounce right back«. Om den träffar din bröstkorg kommer den slita loss din rygg. Sannerligen det vapnet man skulle se upp för när jaget stegar genom Kingston med min three piece suit an' 'ting. I alla fall tills Sig Sauer skulle nå Jamaica senare på 80-talet.

Låten finns även på Mukasa 12". Jag antar att den förutom vokal- och deejayversion innehåller en dub i mixen. Letandet fortsätter.




Maddo & DJ Jango - Bite Di Dust / Halfway Tree Killing
Sly & Robbie - Version
Darace Music, 1982 (#DML 5848)
Producerat av Osbert Madoo & D. Ffrench

Som de flesta antagligen vet så var ju Maddo en av Stereophonics största dragplåster. För den som inte vet så kan man läsa en kort karriärssammanfattning på Reggaepedia. Ihop med sin parring P, General Echo, brukade sångaren och den stilbrytande chattaren göra varje dans till en upplevelse i stil och mönster. Det var därmed en otroligt omskakande händelse för reggaevärlden den 22:a November när Echo, Big John och Flux (ägare respektive skivvändare för ljudsystemet) stannades av polisen. De tre soundmännen var på väg att hämta upp förstärkare för Stereophonic och vad exakt som hände när de stoppades av polisen är okänt annat än att de tre  skjöts ihjäl i vad många ansåg vara en ren och skär avrättning. Ingen fullgod förklaring gavs någonsin för morden.

Reaktionerna var självklart starka och det släpptes flertalet låtar som tog upp morden. Mest känd är kanske »Tribute to General Echo« av General Saint och Clint Eastwood (Greensleeves 12") men andra alster också värda att omnämnas är Buros debut »Who A The General« (Black Originator 7") eller engelske Tipper Rankings genomhårda »Echo Get Shot« (FORM 12" och en NRP-klassiker). Men den kanske viktigaste låten är ändå Maddos självproducerade »Bite Di Dust« med följande deejayversion av Django (även han deejay för Stereophonic) kallad »Halfway Tree Killing«. Låtens oerhärda betydelse beror på diverse anledningar ... bland annat för att bägge artister på 12" var del av samma ljudsystem som de mördade och hade ett nära samarbete men främst för att man över Waterpumping-rytmen kan höra Maddo kvida ut sin sorg över orättvisan i att de dog i förtid (ja, den lyckas vara sorglig även om Waterpumping är ren och pur dansglädje som rytm). En värdig hyllning till en av de viktigaste chattarna i JA.

Varför är den inte mer omtalad då? Kanske är låten så bortglömd för att den släpptes som obskyr 7" på Maddos egna Bionic-etikett alternativt 12" på Darace Music i Canada med fel etiketter på samtliga utgåvor som ni kan se ovan.

Saint & Eastwood frågar i sin tribut; »Madoo a whe yuh a go do?« Efter legendens bortgång så gjorde Maddo uppehåll från musiken i flera år. Få sporadiska liveuppträdanden och inspelningar undantaget. Jag är övertygad om att ifall Echo inte skulle dött den dagen så skulle både deejay och sågnare varit två av huvudnamnen från Jamaicas 80-tal..



Hugh Maddo - Pop Style (Jamaazima, 1987)

När Maddo försvann från dancehallscenen så trädde lillebrorsan Hugh Hugh (ofta UU) in för att fylla rollen. Självklart med x amount av inspiration dragen från Osbert. Detta resulterande i en lång och ganska komplicerad historia över vem som egentligen körde på de olika sound-tapesen som cirkulerade. Själv tycker jag att det är stor skillnad mellan dem. Hugh Hugh har en aningen djupare och renare vokalmönster, ännu ett litet steg bort från ursprunget - Horace Andys stil.

Jag tycker det är intressant med hur de för omslaget valt att återanvända typsnittet Babyteeth för titeln, »Pop Style«. Kanske en medveten referens till Osberts debutalbum eller bara en återanvändning för att det är ett väldigt snyggt typsnitt. Vad jag vet är att New Romantic provisoriska logotyp ovan är satt i samma typsnitt beroende just på Maddoarnas val av typer till albumomslagen.

Vad som är intressant på riktigt är dock vilken väg Hugh Hugh valde att ta på sitt debutalbum. För under en tid då dancehallen var omnipotent i Jamaica och rötterna nästan försvunnit helt så kommer lillebrorsan till dancehallsångarnas fader och släpper det mest rootsinfluerade albumet att bära namnet Maddo. Jag antar att det till stor del kan bero på Osbert som är med och arrangerar flertalet låtar på album. Det är även spännande att de valde att spela in albumet med ett riktigt band i en tid av rådande bassynthar och trummaskiner. Något oerhört sällsynt.

Titelspåret är en tolkning av Hugh Mundells klassiska »Can't Pop No Style« men i rub-a-dub-tappning á la mitten av 80-talet. Generellt känns albumet mer som en produkt av perioden då sessionsband sakta började bytas ut mot digitala instrument snarare än -87. Låtarna är en väl vald avvägning av ren dans och kulturella budskap. Det jag finner fascinerande är att flera av texterna är skrivna av Osbert Maddo och de är på en helt annan nivå än vad han skrivit förut och inte minst de flesta andra sångares. Oavsett tidsperiod. När han gör sufferers lyrics som i »Budget« är han analytisk och sätter saker i kontext. När han använder sig av ordspråk når han nästan samma nivå som Albert Griffiths. När kärleken till musiken tas upp (»Travelling Man«) är det gjort med så stort hjärta att det träffar precis den ådran jag själv känner pulserar för reggae. En av de väldigt få reggaelåtar som jag identifierar mig med. Det känns nästan surrealistiskt att det här albumet kunde släppas 1987.

Ihop med the två ovan nämna albumen är det en av hörnstenarna som bär min skivsamling. Framförallt är det ett av de absolut största dancehall-albumen från sena 80-talet. Rootsman specie.





Puddy Roots - King's Discotheque
Hugh Hugh Madoo - Gone Me Gone
Greensleeves, 1984 (#GRED 161)
Producerad av Prince Jammy

Jag vet inte om det här är Hugh Hughs första inspelning. Men jag tror det. I vilket fall är det flippen till en av de största dancehall-teman som spelats in. Sök lite i bloggen så hittar ni ett inlägg om Puddy's låt. Det märks att Hugh Hugh inte hunnit utveckla sin stil riktigt än. Stilmässigt hade det lätt kunnat vara Osbert som sjöng in den. Det handlar om en rubba dubba på en drivande basgång över en simpel och maklig trumrytm. Någonstans däremellan diverse sporadiska, echodränkta instrument. Allt detta dancehallmixat med basen i klassisk klippande mix-down.

Hugh Hugh själv går igenom registret av olika grupper som bör nämnas och det är precis vad jag älskar. Ingredienserna är så simpla. Stilen så rak. På högtalare med basen pumpande är det en sån låt man kan lyssna på om och om igen medan man styr dansen halvt som halvt hukad med rumpan wigglin' like a sperm drop.

»Ready we ready an gone we gone. Skadee high, skadee low, skadee pon you toe!« Allt detta medan Sister Jane gör sin limbo.