Egentligen kanske jag borde länka Papa Toyans »Walk-a-ton« eller Jr. Reids »Poor Man Transportation« för på Oslos kullerstenar, spruckna asfalt och kanylbefäcklade parkgräsmattor stegar jag strikkly walk-a-ton. I hörlurarna är det främst P3 Dokumentär (varför finns det ingen bra dokumentärs-reggaepodcast egentligen -- eller kanske har jag bara missat?) och dub som gäller. Orkar inte skriva några längre recensioner men just dessa dubskivor har spisats lite mer intensivt än andra.




Kanske beror det på de svalkande coola rub-a-dub-tonerna från Peter Metros och Lady Anns »Bossanova« att Bebo In A Dub Style hittar sin väg in i mitt lyssnande sommar efter sommar. Lite klassiska Bebosrytmer blir uppgnidna av Peter Chemist som vanligtvis brukar vara vildare i mixen men här istället låter den vara aningen anspråkslös. Eleganta blåsarrangemang av legendariska katter så som Madden, Nambo och Fraser. Rytmsektionen är Slug och Robbie.

För några år sen dök massvis med ospelade lagerexemplar upp för en väldigt billig slant. Går bergis att hitta om man letar runt lite. Bra skiva om än ingen av mina förstahandsval. Likväl ett album som jag återkommer till när solen skiner och sinnet är lite lättare.




Tradition är gravt underskattade. Förutom massvis fin lovers och engelsk reggae så släppte de en handfull otroliga dubalbum. Soundet är som kan förväntas vackra arrangemang och spännande mixning över typisk engelsk 70-tals-reggae. Albumet bär starka nyanser av den då aktuella lovers rock- och rockersscenen. Lyssnar väldigt gärna på den här när jag städar, småpillar och styr i huset.

En sak jag gillar är att killarna bakom Tradition verkar vara sjukt sympatiska och skojfriska. Omslagen är alltid fulla av roliga texter på informationsdelarna (plocka upp valfri Tradition-dub-LP och läs med glädje). Jag har ett par album av Tradition och den här är nog den mest raka dubalbum av deras som jag har hört. Captain Ganja and the Space Patrol antagligen den vildaste av deras skivor.




Länge hade jag Burning Dub relativt bortglömd och förbisedd i samlingen. Jag köpte den ihop med lite andra skivor. Gav den en snurr, gillade och glömde sedan bort den (något man tyvärr gör för ofta). Jag såg omslaget i en film (Babylon vill jag minnas?) några år senare och kände då att jag borde ge skivan en extra lyssning. Produktionerna är av Junior English med backning av vilka tydligen ska vara Revolutionaries. Jag känner mig inte helt övertygad på den informationen.

Musiken varierar mellan typiska blues dance-rytmer till militant steppande. Skivan får mig att tänka på engelska ljudsystem och hur jag tänker mig de lät under 70-talet (tapes från den tidens England är väldigt få och svårhittade så helt säker). Superb dubskiva med ett helt sjukt coolt omslag.




Klassisk och väldigt obskyr engelsk dub-LP med produktioner från Winston Edwards (som jag aldrig förstått om det är mannen på omslaget?). Klart noterbara influenser av jazz och nästan vad jag skulle vilja referera till som afrikansk mystik. Låten Macka Bee kan vara en av de fetaste dublåtarna jag hört. Flöjten ihop med den pulserande organiska rytmsektionen och de konstanta olika jonglerandet av teman gör att låten känns som ett mindre episkt verk över sina blyga två minuter och tio sekunder.

Skivan släpptes 1974 så kan man förvänta sig att komplexiteten i dubmixandet låter därefter. Simpelt men modigt.




Ibland känns det som att producenten Lloyd Campbell lyckades producera definitionen av dancehall-dub innan dancehallen ens riktigt funnit sin form. Albumet som är från 1975 och spelas av Skin, Flesh & Bones. Skivan borde fått ett större erkännande. En av mina favoritdubplattor.