Köpte ett par joggingskor nyligen. Det behövdes då mina gamla (och ärvda) skor hade gjort sitt. Inte nog med att de var slitna och trötta så var de ju även insprungna av min bror. Den utnötta dämpningen var något som kändes i knäna. Speciellt när varje steg tas som om jag vore en titan. De nya skorna med sina neongröna inslag kommer bli en glädje att få springa in själv. Så jag tog dem ut igår kväll för jungfrufärden. Det är omöjligt att jogga utan något att lyssna på. Tidigare har favoritlåtar varit i stil med Black Uhurus »Fit Haffi Fit«, Roy Rankin & Raymond Naptalis »Joggin«, Dub Judahs »Excercise« eller kanske någon generellt drivig ragga-dänga. Igår kväll var det P3 Dokumentär om Knutbymorden (som jag lyssnade igenom halvvägs) och framför allt tolvan nedanför. Min tillfälliga tematiska favorit kring ämnet att träna.




Michigan & Smiley - One Love Jamdown
Freddie McGregor - Joggin' (Discomix)
Tuff Gong 12", 1980 (#IPR 2035)
Producerad av Freddie McGregor



Det kan hävdas att Joggin' är för maklig för att vara en jogginglåt. Men det argumentet faller på främst två punkter. Jag rör mig som om jag var omgärdad av kvicksand. Den är i precis rätt tempo. Vidare vill jag yrka på att McGregor resonerar på en högre höjd än den strikt fysiska handlingen av att jogga. Det är en revolutionär agenda som presenteras.

»In this time of confusion
them preparing themselves for armagideon
and without even knowing
they're keeping fit (fit for the fire)

and they're wearing (adidas)
Oh yes, them wearing (the puma)
On yah them wear (the ....)
I & I preparing fi leave yah

See natty jogging on the sand in a babylon land.
Keeping fit to conquer creation.
Jogging on the sand in a babylon land.
There is a warning for this generation.
Criss track shoes and thick bobby socks.«

Att hålla sig vältränad är inte en handling av strikt välmående. Det är en en förberedelse för Armagideon. Jag är svag för den sortens romantisering av renlevnad. Att ens individuella ansvarstagande är ett styrkesteg för de omkring sig som man delar resan med. Det som jag alltid ställt mig kluven till är dock valet av produktplacering i låten. Natty I-tal locks iklär sig sina tjocka bobby socks och över det adidas och puma. Tyvärr två märken som gjort sig kända att produceras i utvecklingsländer under väldigt hårda villkor för arbetarna. Det kan tyckas småsint att svärta ner McGregors fantastiska träningstema genom att referera till dessa företags dystra historier. Men är det inte precis de som iklär sig de tjocka bobby socks, joggandes på Babylons stränder och förberedandes för Armagideon som sugs ut av dessa företag? Och är inte därmed dessa företag en manifestation av det något så abstrakta konceptet Babylon? Ja, se natty jogga på stranden för att övervinna skapelsen. Synd bara att de tillåter sig själva vara en del av cykeln.

Jag är lite osäker vilka det är som spelar rytmen. Då låten ursprungligen släpptes på 56 Hope Road/Tuff Gong så tänker jag mig att det är the Wailers. Samtidigt så känns trummorna som typiskt spel av Sly Dunbar. Allt samspelar självsäkert utan någon hast. Kom det som komma skall. Freddie och hans vänner har hållt sig redo utan att reflektera över det. En synthslinga lever näst till en sällsynt pianoslinga. Trummisen fyller i med ett par återhållna snares. Hela rytmen andas övertygelse. Precis som Freddie.

Jag antar att det följer när man håller sig fit to conquer creation.