Då var gideonsteget taget. Ett öronbedövande dån från de uppslagna portarna virvlar upp dammet och omgärdar den nyfikne. När väl röken väl skringar sig och dammolnet lättar står Joakim Romantic och Jah Pockets predominanta. New Romantic Possee är dun dead. Länge leve New Romantic HiFi! Rub-a-dub-fjärillar.

För att fira faktumet så får ni här två portioner prima rub-a-dub-klassiker gjorda för att spelas av sound systems.




Michigan & Smiley - Diseases
Little John - Dance Hall Style
Greensleeves 12", 1981 (#GRED 72)
Producerad av Junjo.



För mig är det oförståeligt hur »Dance Hall Style« är en B-sida. Michigan och Smileys »Diseases« som är över en exceptionellt farlig mix av Stalag må vara en klassiker men den når inte Little Johns euforiska hyllning till dancehallstilen. Oavsett hur dansvänligt och motiverande det kan vara att gnugga upp sig tätt med sin danspartner till texter om hur Jah straffar oss med sjukdomar så som diabetes, polio och artrit...

Little John är ihop med Sugar Minott, Barrington Levy (och så måste jag även nämna Maddo) en av de ursprungliga dancehallsångarna. En av sångarna vars frasering, texter och stil var specifik för sound system-spelningar med alla dess egenheter och »Dance Hall Style« är ett ypperligt exempel på detta. Den rullande basgången som får en att låsa axlarna och bubbla med sin höft. Heineken i ena handen och sin älskades midja omfattad av den andra. Rytmsektionens organiskt tighta spelande ihop med Little John som pendlar mellan att berätta om en dans ska se ut till att nasalt utbrista i dancehallgimmicks.

Ledande frågar han »hur kopplar du ihop ett sound?« en fråga som inte är tänkt att låta vara obesvarad. »Rött på rött, svart på svart. Det är så du kopplar upp det. Lite efter det lägger du på tweeter-boxarna för att det ska ljuda än sötare.«

När dubben väl kommer in så finns det inte en session i världen som inte har slutit sig till glädjen. För mig är detta en av Junjos allra bästa produktioner.




Tony Tuff - Mix Me Down
Tony Tuff - Wah-Dem-A-Go-Do
Kaya 12", 1984 (#KAYA 003)



Tony Tuffs mest erkända dancehallklassiker måste man ändå säga är »Come Fe Mash It« (även den för Junjo). En låt som använde den livliga men framför allt otroligt underskattade »Three Blind Mice«-rytmen till perfektion. »Mix Me Down« är precis lika bra. Om inte bättre. Lyssna på den före detta African Brothers-medlemmen när han ordinerar operatorn att ge honom en extra tuff dancehallmix. Basen ska vara så djup att den nuddar mark. Fadda Tony är en dancehalldignitär och vet exakt hur det ska låta. Över »Mix Me Down« för han dialogen som finns på varenda dancehall. En låt som antagligen föddes live under improvisation och spelades in för att kunna återkomma igenom genom gigantiska baslådor. Det är rub-a-dub style. Style and fashion och är det mixat rätt så kan inget döda stilen och fasonen.

»Listen!

Here come some bad bwoy a bus' big chat,
but me never get jumpy.
Here come some bad bwoy a fire pure shot,
but me never get ...
Here come the cops fast pon the spot,
but me never get jumpy.
Here come some cops just a fire peer shot,
but me never get scary.

Just mix me down, operator!
Mix me down.
Mix me down to me really touch the ground.«

Rytmgitarren rider basgången och trummorna är så spartanska att de känns som att varje slag är ett befriande återseende. Dubversionen som jag bara kan anta är gjord av Phillip Smart är så sparsmakad att den uppenbarligen är gjord för att spelas ute med en chattare ridandes över rytmen. Mixat med enstaka reverb på trummorna och rytmgitarren och däröver ibland en eterisk orgelslinga. Sammanlagt sju minuter (tyvärr inte på youtubeklippet) av den mest organiska dancehallen.

Detta är dancehall ina rubba dubb stylee. New Romantic HiFi vibesicality.