Wayne Jarrett & Silver Fox - Greedy Girl
Wayne Jarrett & Silver Fox - Version
Warlord 12", 1982 (#WLD 01)
Producerad av Jah Life



Junjo arbetade så tätt ihop med Jah Life i början av sin karriär att det ofta är svårt att veta exakt vad han  producerade av den där fantastiska dancehallen som kom att revolutionera hela reggaescenen. Lyssnar man nämligen på Jah Lifes produktioner så märker man att hans stil är väldigt nära Junjos (eller är det vice versa?). Antagligen får man aningen kallsinnigt tillskriva bägges sound under den här perioden till arrangemangen från Flabba eller de andra i Roots Radics då de med stor sannolikhet gjorde hästarbetet. Första gången jag hörde den här tolvan sa jag självsäkert till mig själv att »en Junjo-produktion kan man aldrig missta sig på!« tills jag letade upp låten och fick se att det var Hyman »Jah Life« Wright. Självklart.

Wayne Jarrett var som vokalist väldigt mångsidig och framförallt skicklig då han kunde vandra bland otaliga stilar och fortfarade hålla sig inom sin fjäderlätta vokalniche. Han kunde låta bättre som Horace Andy än Horace själv (jämför deras Wackies-album!) och han plocka fram sin personliga stil från inombords. Jarrett kunde uppenbarligen även chatta i paritet med vilken deejay som helst (checka även här Wackies med otroliga låten »Praise Jah Jah«). På »Greedy Girl« är det Wayne Jarretts egna stil vi får höra och det är fantastiskt. Han avhandlar besvikelsen över att ge med öppet hjärta till sin tjej som glupskt tar utan att ge tillbaka. »I buy gold chains. I buy you diamond rings. I give you everything. You greedy greedy woman. Greedy girl!«. Roots Radics spelar avslappnat och med tyngd. Fokus ligger självklart på trummorna och basen. Ibland visslar en liten orgelslinga förbi eller så fastnar ett trumslag i tidsrymden och dör ut som ett eko. Exemplarisk rub-a-dub.

Silver Fox är kanske mest känd som deejayn på den massiva låten »Saturday Night Jamboree« som han även den delade med herr Jarrett och även den var producerad av Jah Life. Det är en grymt skicklig deejay som inte fick nära så mycket uppmärksamhet som han faktiskt förtjänade. Det enda albumet jag känner till av honom är en kassett han släppte ihop med grundbrytande rapparen Brother D. De bägge kör politiskt laddade texter över reggaerytmer. Där Brother D låter obekväm är Silverfox en naturkraft. Han har kraften att äga en rytm och bryta av den från alla trådar som binder den till någon annan artist. När han börjar deejaya har jag glömt att Wayne Jarrett ens fanns på samma sida av 12". Det finns dock ett problem.

»Days gone by was days of creation.
Time of now is the time of revelation!
But there's one question I man really would like to ask. Oh lord!

Cah me seh who were Adam and Eve?
Cah me seh who were Adam and Eve?

Cah me seh Eve pick deh fruit, me seh Adam eat the fruit!
Eve pick deh fruit me seh Adam eat the fruit!
Me seh Eve ah deceiver!
Jah mek me tell yuh 'bout Solomon and Sheba!
Deh other time 'bout Samson and Delilah.«

Jag har svårt för misogyni i musik och reggae med sina djupt bibliska referenser bär därmed ofta den arvsynden. För när Silver Fox öppnar up sin version med frågan om vilka Adam och Eva var så är inte steget långt till att han beskyller Eva för att vara bedragaren som ensam skall bära synden de var två om att dela. När han sedan fortsätter med att referera till Simson och Delila så är det ganska uppenbart vartåt det vankas och det luktar unket.

Det är där jag problematiseras med den här tolvan. Produktionen är rub-a-dub av en högre höjd! Vokalerna och chattandet är ypperligt! Mixen är kompromisslös! Men ... dess innebörd är nedslående och jag kan inte hjälpa att känna en viss avsmak inför att jag älskar musiken så mycket. Det hade varit så mycket enklare om man lyssnade på musik utan ett samvete.