Dennis Brown Discomix!
Plockade fram ett par tolvor av Dennis Emmanuel Brown för ett tag sedan och scannade in. Tänkte göra ett inlägg men så kom jag av mig i och med tentaplugget (känns som att allt i livet sätts åt sidan när tentorna hopar sig). Jag har inte så jättemånga skivor med Dennis egentligen. Fyra till fem album, ett tiotal tolvtummare och en handfull singlar. Tänkte först göra ett inlägg i stil med det jag gjorde för Madoo-nedan men då blir det så extremt långt och för mycket arbete bakom så kasserades den idén. Så jag kommer väl dela upp Dennis under flera inlägg. Lite nu, lite senare och lite mer därefter. Ibland ett album, ibland en singel. Det känns som att jag kommer föra NRP-bloggen mer och mer in på att recensera personliga favoriter. Kändisar, rariteter och mumsbitar. Här följer bara några av mina favoriter med Dennis. God fortsättning på er!
Detta är alltså inte samma cut som släpptes som singel på Cash & Carry (-79). Brad Osbourne har istället placerat Dennis över samma rytm som Wayne Wades »Down In Iran«. En sparsmakat rå moll-stånkare. Steppande Jamaica-roots i 80-tals-stil.
»To much pain and strain. I couldn't take another day under this condition. No way.« lamenterar Dennis och jaget uppfylls av samma askgrå likgiltighet. Det är en börda att inte känna att ens rötter slagit rot utan istället är något man måste bära med sig. Trummorna slår an tonen av att ändringar komma skall. Dubben lämnar spelrum för eftertanke och de sammanlagda åtta minuter och fyrtiofem sekunder manar till ett beslut. Alla behöver vi någonstans att känna oss hemma men vad gör du för att finna din plats?
Flippen föräras den obskyra Papa Iron en talang som hämtar mängder av inspiration från pionjärer så som Trevor och Joe - bägge rankande. I strikt kontinuerlig deejayversion så avhandlas repatrieringen i »Going Home« och de besvikelser som följer när ens planer grusas gång på gång. De lovade de som längtade efter sin kontinent en plats på Garveys Black Star Liner. Men det var en lögn.
För mig är detta en av de stora tolvorna som Dennis stod för.
Dennis Brown & U. Brown - Say What You Say/Honey Money
Joe Gibbs & The Professionals - This Girl Of Mine
Joe Gibbs, 1979 (#JGMD 8033)
Producerad av Joe Gibbs
I helt annan stil än tolvan ovan är »Say What You Say«. Det är ju inte första gången Dennis förklarar hur pengar kommer till korta när riktig kärlek råder. »Money In My Pocket« var ynglingens kanske största hit under 70-talet och uppenbarligen var ämnet så viktigt att det var tvunget att tas upp igen om än med andra ord. »When I ain't go no money, she's still my honey« sjunger han och själv dansar jag till Gibbs underbara lilla dancehallhistoria. Soundet från genrens första år har en pumpande iver i sig som tappade sitt sken lite senare när det skulle bli ruffare och tuffare.
U Brown känns som en fjäril över rytmen när han kommer in med »Honey Money«. Ni vet den där rytmfasta stilen som titt som tätt avbryts för små utrop eller halvt sjungna fraser av glädje. En inspirerad och sensationell rub-a-dub-deejay! Jag tänker mig sedan glädjen i att få höra Jens gnugga upp The Professionals rytmversion live i en dans med EQ-vreden pon lock! Sting him a sting, shock him a shock!
Dennis Brown - Stop The Fussing & Fighting
Dennis Bron - Rocking Time
Yvonne's Special, 1983 (#YS0010)
Producerad av Dennis Brown
Yvonne's Special är för de som inte vet Dennis etikett som lanserades 1981 och fick bära frugans namn - som uppenbarligen är Yvonne. Förutom framförallt fina alster med Dennis kan man här hitta flertalet ypperliga släpp av andra artister producerade av DEB. Några av mina favoriter tillhör de som Junior »Jux« Delgado spelade in för kronprinsen.
»Stop The Fussing & Fighting« är över en spartansk, tungt mixad Real Rock-version. Det kännetecknande blåset är en avslappnad bris medan Dennis själv uppmanar våldsverkarna att sluta upp med deras handlingar. Det är tid att enas. Ett starkt budskap och ytterligare en fin insats av Dennis »Jah Menace« Brown.
Dennis Brown - I Like It Like That
Dennis Brown - Version
Yvonne's Special, 1983 (#YS 012)
Producerad av Dennis Brown
Ännu en av de här basala rubbadubb-låtarna. En tolva man har som grund för en bra kväll av dans och socialiserande. En av de relativa anonyma dängorna som gör grovarbetet.
Rytmmässigt andas låten uppdatering av någon gammal rocksteady med toner av kanske någon Studio One-rytm jag inte känner till - självklart spelat för folket på dansen. Vokalerna själva är sedvanlig DEB med inspiration från egna låtar så som »Have You Ever«. Perfekt låt att låta operatorn lägga ett eko på för att sedan klippa och med det kännetecknande vinylnålsknäppet sätta igång versionen med en A1-chatter som tar över. Jag förnimmer mig texter som »Good morning, teacher! It's a long time me dun reach yuh! But I-man Pupa Bubble jus a love yuh, it haffe true! True-ue-ue-wooh!«
Dennis Brown - To Be A Weakman
Dennis Brown - Version
Yvonne's Special, 1983 (#YS 013)
Producerad av Dennis Brown
Jag och Jens har talat en hel del om vilka sounds vi gillar och vad som kännetecknar just de sounden. Ofta återkommer vi till engelsmännen som favoriter för att de välkomnade de Jamaicanska-trenderna men samtidigt vägrade riktigt släppa taget om rötterna. Fatman och Sir Lloydie Coxsone måhända vara de vi vördar mest. Jag kan inte erinra mig att jag på något soundtape hört någon av dem spela just »To Be A Weakman« men jag är redo att satsa stort på att de spelade den. I kung Salomon-stil. Majestätiskt och på största allvar.
Jag har älskat låten väldigt länge men det var först när jag fick möjlighet att höra den på riktiga lådor som jag förstod exakt hur mäktig rytmen är. Ital-locks i falanger som stegar i den här harmagideon. Inte med hast men med medvetenhet och andakt. Även om det inte råder någon tvekan om att det är 80-tals-rötter från JA så är det soundet som vann favör främst bland de engelska ljuden.
Dennis Brown - Any Way You Want It
Dennis Brown - Dub Version
Tad's, 1986 (#TRD 14786)
Producerad av Tad Dawkin & Dennis Brown
Jag är alltid ganska försiktig med reggae från vissa år. »Any Way You Want It« är från -86, ett år som känns väldigt osäkert. Vi behöver inte dra historien om och om igen, men det digitala var nu mer en norm än ett undantag och det fanns fortfarande gamla rävar som försökte göra saker som man gjorde förr. Detta kanske för att man fortfarande hade förhoppningar om en internationell karriär och storskivbolagen inte riktigt förstod det kompromisslöst råa inom digital reggae. De ville hellre ha en Bob Marley till eller en mysig Gregory. Därav försökte vissa låta som de alltid har gjort men allt som oftast med sämre resultat just på grund av de rådande förutsättningarna.
»Any Way You Want It« är från -86, ett år som känns väldigt osäkert. Just av den anledningen tvekade jag att plocka upp den. Turligt nog gav jag den en chans för den är väldigt bra. Soundet är fläskigt som det lite senare 80-talet gärna gjorde men den saknar den stilism som exempelvis Gussie eller Skengdon kunde erbjuda på sina semi-digitala rytmer. Likväl är det en rootsaktig historia som håller med en helt OK dub. Inte ett av DEB:s klassiska alster men en disco som jag ofta kommer plocka med bland skivorna som ska spelas.
Dennis Brown - Home Sweet Home
Papa Iron - Going Home
Papa D Records, 198x (#PD 0168)
Producerad av Brad Osborne
Papa Iron - Going Home
Papa D Records, 198x (#PD 0168)
Producerad av Brad Osborne
Detta är alltså inte samma cut som släpptes som singel på Cash & Carry (-79). Brad Osbourne har istället placerat Dennis över samma rytm som Wayne Wades »Down In Iran«. En sparsmakat rå moll-stånkare. Steppande Jamaica-roots i 80-tals-stil.
»To much pain and strain. I couldn't take another day under this condition. No way.« lamenterar Dennis och jaget uppfylls av samma askgrå likgiltighet. Det är en börda att inte känna att ens rötter slagit rot utan istället är något man måste bära med sig. Trummorna slår an tonen av att ändringar komma skall. Dubben lämnar spelrum för eftertanke och de sammanlagda åtta minuter och fyrtiofem sekunder manar till ett beslut. Alla behöver vi någonstans att känna oss hemma men vad gör du för att finna din plats?
Flippen föräras den obskyra Papa Iron en talang som hämtar mängder av inspiration från pionjärer så som Trevor och Joe - bägge rankande. I strikt kontinuerlig deejayversion så avhandlas repatrieringen i »Going Home« och de besvikelser som följer när ens planer grusas gång på gång. De lovade de som längtade efter sin kontinent en plats på Garveys Black Star Liner. Men det var en lögn.
För mig är detta en av de stora tolvorna som Dennis stod för.
Dennis Brown & U. Brown - Say What You Say/Honey Money
Joe Gibbs & The Professionals - This Girl Of Mine
Joe Gibbs, 1979 (#JGMD 8033)
Producerad av Joe Gibbs
I helt annan stil än tolvan ovan är »Say What You Say«. Det är ju inte första gången Dennis förklarar hur pengar kommer till korta när riktig kärlek råder. »Money In My Pocket« var ynglingens kanske största hit under 70-talet och uppenbarligen var ämnet så viktigt att det var tvunget att tas upp igen om än med andra ord. »When I ain't go no money, she's still my honey« sjunger han och själv dansar jag till Gibbs underbara lilla dancehallhistoria. Soundet från genrens första år har en pumpande iver i sig som tappade sitt sken lite senare när det skulle bli ruffare och tuffare.
U Brown känns som en fjäril över rytmen när han kommer in med »Honey Money«. Ni vet den där rytmfasta stilen som titt som tätt avbryts för små utrop eller halvt sjungna fraser av glädje. En inspirerad och sensationell rub-a-dub-deejay! Jag tänker mig sedan glädjen i att få höra Jens gnugga upp The Professionals rytmversion live i en dans med EQ-vreden pon lock! Sting him a sting, shock him a shock!
Dennis Brown - Stop The Fussing & Fighting
Dennis Bron - Rocking Time
Yvonne's Special, 1983 (#YS0010)
Producerad av Dennis Brown
Yvonne's Special är för de som inte vet Dennis etikett som lanserades 1981 och fick bära frugans namn - som uppenbarligen är Yvonne. Förutom framförallt fina alster med Dennis kan man här hitta flertalet ypperliga släpp av andra artister producerade av DEB. Några av mina favoriter tillhör de som Junior »Jux« Delgado spelade in för kronprinsen.
»Stop The Fussing & Fighting« är över en spartansk, tungt mixad Real Rock-version. Det kännetecknande blåset är en avslappnad bris medan Dennis själv uppmanar våldsverkarna att sluta upp med deras handlingar. Det är tid att enas. Ett starkt budskap och ytterligare en fin insats av Dennis »Jah Menace« Brown.
Dennis Brown - I Like It Like That
Dennis Brown - Version
Yvonne's Special, 1983 (#YS 012)
Producerad av Dennis Brown
Ännu en av de här basala rubbadubb-låtarna. En tolva man har som grund för en bra kväll av dans och socialiserande. En av de relativa anonyma dängorna som gör grovarbetet.
Rytmmässigt andas låten uppdatering av någon gammal rocksteady med toner av kanske någon Studio One-rytm jag inte känner till - självklart spelat för folket på dansen. Vokalerna själva är sedvanlig DEB med inspiration från egna låtar så som »Have You Ever«. Perfekt låt att låta operatorn lägga ett eko på för att sedan klippa och med det kännetecknande vinylnålsknäppet sätta igång versionen med en A1-chatter som tar över. Jag förnimmer mig texter som »Good morning, teacher! It's a long time me dun reach yuh! But I-man Pupa Bubble jus a love yuh, it haffe true! True-ue-ue-wooh!«
Dennis Brown - To Be A Weakman
Dennis Brown - Version
Yvonne's Special, 1983 (#YS 013)
Producerad av Dennis Brown
Jag och Jens har talat en hel del om vilka sounds vi gillar och vad som kännetecknar just de sounden. Ofta återkommer vi till engelsmännen som favoriter för att de välkomnade de Jamaicanska-trenderna men samtidigt vägrade riktigt släppa taget om rötterna. Fatman och Sir Lloydie Coxsone måhända vara de vi vördar mest. Jag kan inte erinra mig att jag på något soundtape hört någon av dem spela just »To Be A Weakman« men jag är redo att satsa stort på att de spelade den. I kung Salomon-stil. Majestätiskt och på största allvar.
Jag har älskat låten väldigt länge men det var först när jag fick möjlighet att höra den på riktiga lådor som jag förstod exakt hur mäktig rytmen är. Ital-locks i falanger som stegar i den här harmagideon. Inte med hast men med medvetenhet och andakt. Även om det inte råder någon tvekan om att det är 80-tals-rötter från JA så är det soundet som vann favör främst bland de engelska ljuden.
Dennis Brown - Any Way You Want It
Dennis Brown - Dub Version
Tad's, 1986 (#TRD 14786)
Producerad av Tad Dawkin & Dennis Brown
Jag är alltid ganska försiktig med reggae från vissa år. »Any Way You Want It« är från -86, ett år som känns väldigt osäkert. Vi behöver inte dra historien om och om igen, men det digitala var nu mer en norm än ett undantag och det fanns fortfarande gamla rävar som försökte göra saker som man gjorde förr. Detta kanske för att man fortfarande hade förhoppningar om en internationell karriär och storskivbolagen inte riktigt förstod det kompromisslöst råa inom digital reggae. De ville hellre ha en Bob Marley till eller en mysig Gregory. Därav försökte vissa låta som de alltid har gjort men allt som oftast med sämre resultat just på grund av de rådande förutsättningarna.
»Any Way You Want It« är från -86, ett år som känns väldigt osäkert. Just av den anledningen tvekade jag att plocka upp den. Turligt nog gav jag den en chans för den är väldigt bra. Soundet är fläskigt som det lite senare 80-talet gärna gjorde men den saknar den stilism som exempelvis Gussie eller Skengdon kunde erbjuda på sina semi-digitala rytmer. Likväl är det en rootsaktig historia som håller med en helt OK dub. Inte ett av DEB:s klassiska alster men en disco som jag ofta kommer plocka med bland skivorna som ska spelas.
Life dung a yard it tuff.
Lyssnade precis på dubversionen av det eminenta poesialbumet Word Sound 'Ave Power och kom att tänka på en väldigt slående filmklipp jag såg tidigare i år. Jag har sen dess återkommit till det oerhört ofta. Det gör ont att se hur den lilla överlevaren slungar ut orden med knivskarp pathos och ethos. It tough.
It rough!
But nuh badda fuss.
Life dung a yard it tough!
It rough!
But nuh badda fuss.
Days upon days deh pickney dem nuh eat
Deh outta deh street.
Some adda mus' sleep pon deh cold concrete.
Life dung a yard it tough!
IT ROUGH!
But nuh badda fuss.
Naked body and empty stomach
discolored bone and bang gut.
Dih pressure dem ah throw pon dem face.
My God! What a disgrace.
It rough!
But nuh badda fuss.
Life dung a yard it tough!
It rough!
But nuh badda fuss.
Days upon days deh pickney dem nuh eat
Deh outta deh street.
Some adda mus' sleep pon deh cold concrete.
Life dung a yard it tough!
IT ROUGH!
But nuh badda fuss.
Naked body and empty stomach
discolored bone and bang gut.
Dih pressure dem ah throw pon dem face.
My God! What a disgrace.
Spellista för showen 6/12-09
Det var sista sändningen för 2009 och det är med viss vemodighet det var att stå i studion. Heldagarna kommer spenderas med familj i Kalmar. Efter nyår är jag tillbaka i Stockholm och i mitten av Januari åker vi till London! Kommer bli en fet resa.
2010 kommer stora saker ske med likkle New Romantic. Det lovar jag. God jul och gott nytt år på er!
1. Albert Malawi - Looking For Signs (Tafari 7")
2. Brigadier Jerry - Conscious Time (Tafari 7")
3. Madoo & Welton Irie - Joe Grine/Serve Mi Long (Joe Gibbs 12")
4. Josey Wales - Bobo Dread (VP LP)
5. Mighty Maytones & U Brown - Rebel Goat/Nanny Goat (GG's 12")
6. Dillinger - Eastman Skank (Black Swan LP)
7. Black Uhuru & Jah Thomas - Rent Man (DEB 12")
8. Wayne Jarrett - Praise Jah Jah (Wackies 10")
9. Big Joe - Mas Gan (Trojan 12")
10. Lady Ann - Know Yourself (Joe Gibbs LP)
11. Yellowman - Morning Ride (Joe Gibbs LP)
12. The Session Men & General Abu Baka - Solitude/Introducing General Abu Baka (LKJ Records 12")
Ladda ner showen här;
http://www.megaupload.com/?d=GSAHH63F
Channel One-foto
Ett väldigt kort inlägg där jag mest vill klistra in ett foto. Scannade precis in den här lilla finingen (30.5 x 24 cm - kanske poster mer än ett foto?) av favoritstudion i JA.
Killen som poserar är en av medlemmarna i Third World (minns aldrig namnet på honom). Tycker den har ett mysigt skimmer över sig. Ska rama in det och upp med det på väggen tänkte jag. I bakgrunden spelar just nu engelske I Jarzif. Sjukt bra deejay som jag bara har hört på två olika Greensleeves 12". Det är konstigt. Han borde ha fått ett eget album. Minst. Låter sådär anfått angelägen över rytmen som Prince Jazzbo kan tendera att göra. Men lite mer melodisk.
Killen som poserar är en av medlemmarna i Third World (minns aldrig namnet på honom). Tycker den har ett mysigt skimmer över sig. Ska rama in det och upp med det på väggen tänkte jag. I bakgrunden spelar just nu engelske I Jarzif. Sjukt bra deejay som jag bara har hört på två olika Greensleeves 12". Det är konstigt. Han borde ha fått ett eget album. Minst. Låter sådär anfått angelägen över rytmen som Prince Jazzbo kan tendera att göra. Men lite mer melodisk.
Cool Profile
Arbetet med Cool Profile fortsätter förresten i det dolda. De två huvudintervjuerna är ju gjorda och en av de två eller tre mini-intervjuerna är också gjord. Det är bara transkribering kvar av det bedrövliga textarbetet kvar (det kommer jag ta hand om när jag reser hem till föräldrarna under jullovet).
Jag har nu även börjat fundera på rent designmässiga frågor. Då det med stor sannolikhet kommer handla om en tidning i B5-format så har jag nu börjat putsa på marginal-storlekar. Bör man satsa på två brödtext-kolumner med relativt snålt tilltagna marginaler eller en kolumn med väldiga marginaler (likt tidiga Small Axe)? Jag lutar mer åt det senare. En brödtextkolumn med en mindre kolumn vid sidan som används för eventuella grafiska detaljer eller småkommentarer. Vi får se vad som händer där.
När det kommer till typsnitt så är jag även där väldigt osäker. Har funderat en hel del på Morris Fuller Bentons Souvenir. Det doftar väldigt 80-tal och var bland annat typsnittet som användes till Reggae Quarterly. Jag gillar såna smådetaljer som är återkopplingar märkbara endast för de fjantigaste av oss fjantar. Det optimala hade varit om jag faktiskt kunnat skriva allt på skrivmaskin och sedan kopiera sidorna för den där genuina 80-tals-zine-känslan. Men jag har knappt något fritid och det skulle vara det mest tidsödslande alternativet. Andra typsnitt jag funderat lite på är någon av de otaliga Garamond:erna eller kanske en Bodoni. Är fortfarande väldigt osäker. Kom gärna med förslag på rena och klara seriftypsnitt som känns aningen 80-tal.
Inte ens typsnitt till rubrik har jag bestämt mig för. Men jag är mer eller mindre övertygad om att det ska vara en handritad logotyp med spretiga och aningen »blixtiga« bokstäver. Tänker på titellogotypen på Colourmans album som delar titel med fanzinet (kolla tidigare inlägg i bloggen för exempel).
Mitt nyårslöfte för 2010 kommer nog bli att jag ska sluta försumma mitt intresse för typografi. Denna underbara konst!
Typsnitten ovan är presenterade i följande ordning; Souvenir, Bodoni, Garamond. Det ska påpekas att jag tänker mig en aningen mindre stel skärning av Bodoni. Men jag orkade inte leta upp en mer korrekt för att ladda upp som bild.
Beautiful rainbow
I tisdags natt kom jag hem från Berlin - en stor och besynnerlig stad jag hade privilegiet att besöka under näst intill en veckas tid. Det var dessutom en resa strikt befriad från musik. Något jag tvingas erkänna var en trevlig erfarenhet. Kan inte erinra mig att jag fick njuta av minsta lilla basgång under samtliga dagar av expatriering.
Min brors dust inom Mixed Martial Arts, som var anledningen att jag åkte, var oerhört gastkramande. Faktiskt varenda moment fram tills att röken skingrat sig och Niko stod perdominant i ringen. Först då kunde jag dra en lättnadens suck och faktiskt försöka insupa metropolen Berlins solkighet. Heja brorsan!
På tisdagen lyckades jag dock bli sjuk. Ganska rejält sjuk till och med så i två dagar har jag nu legat hemma ömklig med en annalkande tenta som en stor svart klump i mitt sinne. I min mesighet har jag dock inte ens öppnat mina skolböcker. Svagt. Jag har desto mer lyssnat på musik. Leroy Smart.
En vän till mig berättade att innan Leroy blev erkänd sångare så var han den flinkaste ficktjuven i Spanish Town. Det är inget som förvånar mig även om jag alltid har sett Mr. Smart som en skuggfigur av farligare karaktär. Taggtråd i kavaj och badmanhatt. Ett karaktärsdrag jag vill tycka går igen i hans vokalstil.
Leroy Smart - Dread Hot In Africa (Burning Sounds, 1977)
Efter att Mr. Smart i försonande anda hade sin enorma hit med »Ballistic Affair« 1976 där han ville lick chalice och koka rastamannens vitala stuvning i gemenskap så ansågs marknaden vara mer än redo för en fullängdare. 1977 kom debuten med den Bunny Lee-producerade Superstar (Third World, 1977) och samma år följde tre album till, varav Dread Hot In Africa är en. Debuten är i mitt tycke den starkaste av Leroys album med Dread Hot tätt bakom.
Då Leroy har en väldigt torr sångstil så har hans musik varit oerhört beroende av rytmerna han sjunger över. Antagligen mer än de flesta Jamaicanska sångarna under 70-talet. På Dread Hot In Africa så nämns Leroy som producent. Detta är, när man lyssnar på skivan, självklart falskt. Jag väljer istället att se det som att Leroy var den som aktivt valde över vilka rytmer han skulle sjunga och det ligger honom sannerligen till gagn. Över de ofta blåsdrivna produktionerna av bland annat Bunny Lee och Yabby You så låter han nämligen oerhört bekväm. Backningen är av The Revolutionaries nästan genomgående i sin definierande galopptrummande rockers-rytm (hur otrolig är inte Sly på trummorna egentligen?).
Ett par av Smarts låtar jag håller högst finns med på Dread Hot. Blåset på »Beautiful Rainbow« förgyller mitt liv. Leroy själv sjunger saligt och noggrant markerande var enstaka ord.
Natty Congo!
Jah Rasta!
Selassie I!
Look at the beautiful rainbow!
Red, green and gold!
Åh, hur vackert och angenämt det är att få dela din vibesicality, bredder Smart. Jag berörs djupt. Av vad jag har förstått så ska låten även ha släppts i singelform på Burning Sounds. Kanske med dub på flippen. Något jag i så fall måste leta upp.
Repatrieringstörstande »Africa« följer och det är generellt den kulturella vägen som väljs. Över rytmen till Yabby Yous »Fire Fire« bedjar den unge Leroy om att få återkomma till sin kontinent. Att inte behöva vara tagen ur kontext och satt på en liten ö. Det är något Jah Smart inte kan uthärda längre.
I likhet med »Beautiful Rainbow« bärs »Love In My Heart« av ett spirituellt blåsarrangemang. Ju äldre jag blir desto mer börjar jag inse att kärlek är fundamentet och jag vill gärna tro att det är pur kärlek man bär i sitt hjärta. För sina nära, musik, kultur och allt annat som spelar en roll i ens liv. »I've got love in my heart for everyone« kvider Leroy Smart. Det glädjer mig och jag tror det är det viktigaste för ett lyckligt liv.
Generellt är albumets tolv spår delat mellan makliga moll-låtar och militanta rockers. Vissa sidosteg finns med bland annat öppningsspåret »Jah Jah Forgive Them« som smattrar fram i fin stil över My Conversation-rytmen. I det stora hela en väl avvägd bladning av lättsammare och tyngre rytmer som håller albumet levande och intressant.
Det som kan stå Dread Hot till last är den lätt splittrade ljudbilden. Något som är naturligt när flertalet producenter står för rytmerna. Jag vill dock påpeka att det kanske är något jag föreställer mig utan egentlig grund. Kanske är det något man tänker sig är mer märkbart just för att vissa rytmer är så kännetecknande för de olika producenterna som samsas på albumet. Utan förkunskapen hade antagligen Revolutionaries mäktiga backning varit det som definierade ljudbilden och man hade aldrig tänkt sig att produktionerna var köpta av ett par olika studio-rackare.
Hey hey people! My name is Mr. Smart.
Some of the girls are saying I am a man with a great heart.
Everywhere I go I've got to put up a show
To let you all know
I am Mr. Smart.
I am Mr. Smart!
(Öppningraderna från avslutande spåret, »Mr. Smart«, över en farlig trum- och bas-rytm)
Omslaget är förresten gjort av den respektable Tyrone Whyte som gjorde otaliga omslag till Burning Sounds och dess systeretiketter. Visst är det fint? Mystik och natty bongo I i djupaste Afrika.
Min brors dust inom Mixed Martial Arts, som var anledningen att jag åkte, var oerhört gastkramande. Faktiskt varenda moment fram tills att röken skingrat sig och Niko stod perdominant i ringen. Först då kunde jag dra en lättnadens suck och faktiskt försöka insupa metropolen Berlins solkighet. Heja brorsan!
På tisdagen lyckades jag dock bli sjuk. Ganska rejält sjuk till och med så i två dagar har jag nu legat hemma ömklig med en annalkande tenta som en stor svart klump i mitt sinne. I min mesighet har jag dock inte ens öppnat mina skolböcker. Svagt. Jag har desto mer lyssnat på musik. Leroy Smart.
En vän till mig berättade att innan Leroy blev erkänd sångare så var han den flinkaste ficktjuven i Spanish Town. Det är inget som förvånar mig även om jag alltid har sett Mr. Smart som en skuggfigur av farligare karaktär. Taggtråd i kavaj och badmanhatt. Ett karaktärsdrag jag vill tycka går igen i hans vokalstil.
Leroy Smart - Dread Hot In Africa (Burning Sounds, 1977)
Efter att Mr. Smart i försonande anda hade sin enorma hit med »Ballistic Affair« 1976 där han ville lick chalice och koka rastamannens vitala stuvning i gemenskap så ansågs marknaden vara mer än redo för en fullängdare. 1977 kom debuten med den Bunny Lee-producerade Superstar (Third World, 1977) och samma år följde tre album till, varav Dread Hot In Africa är en. Debuten är i mitt tycke den starkaste av Leroys album med Dread Hot tätt bakom.
Då Leroy har en väldigt torr sångstil så har hans musik varit oerhört beroende av rytmerna han sjunger över. Antagligen mer än de flesta Jamaicanska sångarna under 70-talet. På Dread Hot In Africa så nämns Leroy som producent. Detta är, när man lyssnar på skivan, självklart falskt. Jag väljer istället att se det som att Leroy var den som aktivt valde över vilka rytmer han skulle sjunga och det ligger honom sannerligen till gagn. Över de ofta blåsdrivna produktionerna av bland annat Bunny Lee och Yabby You så låter han nämligen oerhört bekväm. Backningen är av The Revolutionaries nästan genomgående i sin definierande galopptrummande rockers-rytm (hur otrolig är inte Sly på trummorna egentligen?).
Ett par av Smarts låtar jag håller högst finns med på Dread Hot. Blåset på »Beautiful Rainbow« förgyller mitt liv. Leroy själv sjunger saligt och noggrant markerande var enstaka ord.
Natty Congo!
Jah Rasta!
Selassie I!
Look at the beautiful rainbow!
Red, green and gold!
Åh, hur vackert och angenämt det är att få dela din vibesicality, bredder Smart. Jag berörs djupt. Av vad jag har förstått så ska låten även ha släppts i singelform på Burning Sounds. Kanske med dub på flippen. Något jag i så fall måste leta upp.
Repatrieringstörstande »Africa« följer och det är generellt den kulturella vägen som väljs. Över rytmen till Yabby Yous »Fire Fire« bedjar den unge Leroy om att få återkomma till sin kontinent. Att inte behöva vara tagen ur kontext och satt på en liten ö. Det är något Jah Smart inte kan uthärda längre.
I likhet med »Beautiful Rainbow« bärs »Love In My Heart« av ett spirituellt blåsarrangemang. Ju äldre jag blir desto mer börjar jag inse att kärlek är fundamentet och jag vill gärna tro att det är pur kärlek man bär i sitt hjärta. För sina nära, musik, kultur och allt annat som spelar en roll i ens liv. »I've got love in my heart for everyone« kvider Leroy Smart. Det glädjer mig och jag tror det är det viktigaste för ett lyckligt liv.
Generellt är albumets tolv spår delat mellan makliga moll-låtar och militanta rockers. Vissa sidosteg finns med bland annat öppningsspåret »Jah Jah Forgive Them« som smattrar fram i fin stil över My Conversation-rytmen. I det stora hela en väl avvägd bladning av lättsammare och tyngre rytmer som håller albumet levande och intressant.
Det som kan stå Dread Hot till last är den lätt splittrade ljudbilden. Något som är naturligt när flertalet producenter står för rytmerna. Jag vill dock påpeka att det kanske är något jag föreställer mig utan egentlig grund. Kanske är det något man tänker sig är mer märkbart just för att vissa rytmer är så kännetecknande för de olika producenterna som samsas på albumet. Utan förkunskapen hade antagligen Revolutionaries mäktiga backning varit det som definierade ljudbilden och man hade aldrig tänkt sig att produktionerna var köpta av ett par olika studio-rackare.
Hey hey people! My name is Mr. Smart.
Some of the girls are saying I am a man with a great heart.
Everywhere I go I've got to put up a show
To let you all know
I am Mr. Smart.
I am Mr. Smart!
(Öppningraderna från avslutande spåret, »Mr. Smart«, över en farlig trum- och bas-rytm)
Omslaget är förresten gjort av den respektable Tyrone Whyte som gjorde otaliga omslag till Burning Sounds och dess systeretiketter. Visst är det fint? Mystik och natty bongo I i djupaste Afrika.
Spellista för showen 6/12-09
Är tillbaka från Berlin nu och sjuk som en motherfucker! Jah Pockets har hållt ställningarna under tiden och spelade ensam i söndags. En session med nuff dancehall-stil. Nästa sändning blir sista för året. Vi får väl försöka skaka ihop något speciellt att avrunda 2009 med.
1. Mighty Diamonds - Cat o Nine 7" (Well charge)
2. Cornell Campbell - JAH JAH give us love 7" (Wambesi)
3. Johnny Clarke - Wante wante can't get it 7" (Lee)
4. Ken Boothe - Old fashion way 7" (Inbidimts)
5. Nicodemus - Mother in law 7" (Moods)
6. Carlton Pattersson - Pressure and slide 7" (Black & White)
7. Michael Lloyd - JAH is the ruler 7" (SMP Dubplate)
8. Meditations - Standing on the corner 7" (Well charge)
9. Hugh Mundell - 24 hours a day 7" (JAH Guidance)
10. Freddie McGregor - Roman soldiers 7" (Observer)
11. Natural Vibes - Cowboy style 7" (Archive)
12. Peter Metro & Dicky Ranking - Rock so good 7" (Rhythm ruler)
13. Hugh Griffiths - Step it in ballet 7" (Greedy puppet)
14. Sugar Minott - All kind of people 7" (Black & White)
15. Johnny Clarke - None shall espace 7" (Jackpot)
16. Clint Eastwood - African youth 7" (Third World)
Ladda ner showen här;
http://rapidshare.com/files/318626291/091206.mp3.html
Fatman Riddim Section in Skengdub
Läste idag på morgonen Reggaemanis intressanta inlägg om Inner Circle och funderade lite på när jag själv tycker de var som bäst. Har alltid varit en svagis för Fatman Riddim Section mer än Jacob Millers vokalinsatser och därmed har dubskivorna varit de som legat mig närmast hjärtat.
Men jag tycker att Fatman Riddim Section hade som absolut bäst sound under den perioden de var backing-band för Kenneth »Skengman« Blacks produktioner för sin egna Skengdon-etikett. Brett, fläskigt och som en hybrid mellan det digitala och analoga. Organiskt pulserande raggamuffinmusik med skärpa och precision.
Så när jag satt på morgonpendeln och lyssnade versionsidan av Frankie Pauls underbara »No Sizzling« slog det mig att det som verkligen saknades från Skengdon var en dubskiva mixad av exempelvis Bunny Tom Tom (som verkade Skengmans mixare av val).
Tänker mig följande skiva om man skulle välja bland de redan släppta alstren;
A-sida
1. Suzie Wong Version (av Niccadeemos)
2. Cutty Version (Cutty Ranks - Greedy Girl)
3. Japanese Style (Frankie Paul - No Sizzling)
4. Pretoria Version (Yami Bolo - Free Mandela)
5. Dub Permit (Super Cat - Permit Fi Gun)
B-sida
1. Mount Zion Rock (Papa Sancho - Dance Inna Mount Zion)
2. Right Move Dub (Sugar Minott - Wrong Move)
3. Reggae Music Dub (Jr. Cat - Skengdon Bring Reggae Music)
4. Frankie Style (Frankie Paul - Gunshot)
5. Mine Version (Echo Minott - Pickney Fe Mine)
Hade jag (#1) fått välja rytmer från albumlåtar som inte släpptes på singlar hade det sett helt annorlunda ut. Finns flera farliga låtar att hämta från bland annat Little Johns och Junior Delgados album.
Hade jag (... #2) haft tid hade jag dessutom samlat ihop låtarna, gjort ett litet omslag och fixat för er att kunna ladda ner. Men nu har jag tenta imorgon inom det abstrakta men teoretiskt tyngda ämnet »Ljud« och dessutom en Berlin-resa att packa kläder inför.
