Är så sjukt sugen på Tesfa imorgon. Därav har det idag varit strikkly roots man special. Några av dagens tolvor jag har spelat. Ingen modern digital steppers bara fin gammal rot och kultur. I övrigt har Gregory Isaacs varit prevailing.



Neville Tate - Change Your Character
Bird All-Stars - Characteristics
Clappers, 1982 (#CL-12-002)
Production by Early Bird

Obskyr rootssångare som även spelade in den fantastiska covern av Horace Andy's »See A Mans Face«. Detta är en skitfet next cut på »Lighting Clap«.(även den inspelad av Neville). I mitt tycke är Clappers-versionen den bästa av de två. Manzie skulle återsläppa »Lightning Clap« på 10" för några år sedan men det verkar ha kommit av sig. Tråkigt. Hade varit kul att ha båda nämligen.

I vilket fall så ska dubben vara mixad av Tubby av vad jag har förstått. Vet inte riktigt om det stämmer men fet dub är det iaf och den har det typiska Tubby-soundet med svepande frekvenser och fjäderåska så det är ju inte helt omöjligt.

En skum detaljt med 12" är att den är pressad i 33 1/3 RPM istället för sedvanliga 45. Inte nog med det så är dub på ena sidan och vokallåt på andra. Hade lika gärna kunnat vara en 7"! Lägg även märke till den censurerade Clappers-loggan förresten. Pistolen saknas i den militanta dreadens händer. Cho! Suger på tänderna i avsmak för kompromissandet! Lif' up yuh earthruptor an' cock it!



Frankie Paul - Do Good
Frankie Paul - Children Of Israel
Greensleeves, 1984 (#GRED 160)
Production by Prince Jooky Jammy!

Frankie »Dancehall« Paul är en av de få riktiga superstjärnorna i JA. Mannen slängde ut sig det ena fantastiska alstret efter det andra. Peer dancehall niceness! Men förutom att få danserna att koka av hans klassiska soulbaserade sång så visste han precis hur man skulle få den kulturella att stompa sin fötter. »Children Of Israel« spelade Frankie först in för Hookim på skivan Showdown. Där som en mastig ekoindränkt rub-a-dub-dänga backad av Roots Radics. Perfekt i sig själv men likväl kommer nog låten fram i helt annan dager när Jammy sätter sig vid mixerbordet med High Times band som backning istället. Simplare, mer sparsmakad och framförallt hårdare.

B-sidan är nästan bättre. Orkar knappt vänta på att få släppa dem i en dans och se hur the roots massive reser sin ena hand i salut och gör the bird man skank i takt till repatrieringens mullrande basgång.



Rod Taylor & Ranking King - Moving Out Ever
Version (ingen aning om vilka som backar...)
Unity Promotions, 1981 (#UP 003)
Production by Linval Thompson

Linval är utan tvekan en av mina topp tre producenter. Inte bara för att han har gjort så otroligt bra musik men han har lyckats hålla kvaliten uppe inte genom bara sin rockers/steppers-period utan även in i dancehalleran. Den här ligger väl där de två genrerna börjar brygga varandra. En rub-a-dub-mixad rootshistoria med Rod Taylors flyktiga stämma över sig. Det är för mig oförståeligt hur ignorerad den här låten är då den faktiskt är inget mindre än fantastisk.

Ranking King är ingen deejay med unik stil kanske därför han inte finns på mer än en handfull släpp. I hans chattande hör man märkbara nyanser av Dillinger, U Brown och många andra samtida chattare. Likväl gör han det riktigt bra. Till och med när han snattar Jah Bull's (vidriga) anti-abort-mantra - »push mada push!«.

Leta upp den här! Den bör gå att hitta billigt på eBay.

Fick idag min lapp om att lämna blod om ungefär en vecka. Känns skitbra även om jag alltid nojar över nålarna. Men, att ge blod är viktigt och jag tycker att fler bör göra det (så slipper man känna sig en som self-righteous schmuck!).

www.geblod.nu

Go deh!

Är inne i en liten rootsperiod för tillfället. Vilket är aningen konstigt. Det brukar inte komma förrän höstmörkret och gråheten närmar sig. Likväl finns det ett par tolvor jag fastnat för något otroligt för den senaste tiden - en av dem är Leroy Smarts »I Need You«.

Smart är ju en sån excentrisk sångare man lätt får för mycket av. Han verkar vilja träffa alla smärtfyllda toner på en och samma gång när han sjunger. På den här självproduktionen är han dock relativt samlad men likväl sådär desperat vädjande i rösten som han aldrig kommer kunna släppa. Det funkar bra. Riktigt bra till och med. Rytmen är en dyster och inte allt för utsvävande stepperskomposition. Den ligger osannolikt bra under hans röst och när dubben väl kommer igång så axlar den bytet från skuggorna fram i fokus alldeles galant.

Jag kan inte så mycket om Kayawah-etiketten. Det jag vet är att det fanns en amerikansk rootsartist vid namnet Kayawah som släppte en klart överskattad LP någon gång det tidiga 80-talet. En ganska snygg skiva med blyertsritat rot och kultur-omslag som kostar mer för att den är sällsynt än för att den är bra. Albumet, Culture Rock, var dock släppt på en annan etikett. Jag kan tänka mig att Kayawah-etiketten är relaterad till sångaren med samma namn, speciellt då den ser ut att vara så typiskt USA-press. Men det skulle inte förvåna mig heller om de två är vitt skilda. För albumet och Leroys tolva låter inte alls lika i stil ... men så är det ju också olika producenter och olika tidsperioder. Så ... ja. Jag är väl mest osäker på det här med etiketten. Info sitter ju alltid fint.

I vilket fall tycker jag ni ska få en liten snippet. Lyssna här;
(lägger upp om en stund) Det strular med att konvertera wav-samlingen till mp3. Så jag orkar inte styra det. Lyssna här om ni är sugna (och har Real Audio) - http://www.strictly-vibes.com/leroy-smart-i-need-you-love-for-everyone-197x-vt14204.html

Aten brinner igen. Det var två år sedan bränderna senast skakade huvudstaden. Anlagda bränder. Det spekulerades i om det var för att frigöra mark så att folk och företag ska kunna bygga fastigheter. Idioti.

Nu verkar de sämsta sidorna visa sig igen. Vad hände med filosoferna och konstens arkonter? Allt jag ser är jävla enfald.

Vissa låtar är så vanliga att man bara skiter i att införskaffa sig tolvorna (tills det en dag är för sent). Just nu inser jag att jag gör detta med Winston Husseys magnifika (på alla sätt och vis) »Joe Grine Last Night«. Historien om mannen som besöker en vänstrande fru och i pur panik får springa från godheten med pyjamasen vid fotanklarna när mannen oväntat kommer hem är kanske en av de mest hysteriska låtarna någonsin från JA. Vad som gör den än mer fantastisk är hur lik Winston är Gregory Isaacs i rösten på de här alstren. För när jag visualiserar mig berättelsen så är det the cool ruler och lonely lover jag ser springandes där med svettglansiga skinkor ute i det fria.

Lyssna låten på youtube och passa på att lyssna på texten (som jag transkriberat för er skull, kära dancehallälskare!).



I was a Joe Grine last night
I was a Joe Grine last night
Joe Grine last night

She said she's all alone so she invited me over
So I rushed to the invitation like a soldier to his commander
And when I reached her appartment she was looking all right
She said no need to worryt my husband won't be home tonight
So she turned off the light and gave me a pyjama
But as I jumped in to bed I heard a knock and I heard a man voice
So I jumped through the window couldn't catch my pants not turn on the light
So that's the reason why I had to run in a pyjama last night
What a fright!

Me a turn me turn in a pyjama last night
Oh yes, I a turn, I a turn in a pyjama last night
I was a Joe Grine last night

As I reached to the corner I heard two gunshot fire
And not a duppy couldn't go around the corner fast as me. No way!
I was running so fast the pyjama fell below my knee.
I was running so fast that even Quarrey could nuh catch me. So you see!

I ah turn, I ah turn a turn in a pyjama last night
Oh yes me ah turn, me ah turn in a pyjama last night
Joe Grine last night

*Ett sjok med klassiskt Gregorystönande*

Them say monkey say you have to take chance to prove you are a man
But if it wasn't for the allmighty Jah I would be a dead man
I know I learned it doesn't pay to mess around a man woman
So I guess I got to keep on running as fast I can.
Run like a long john!

Me ah turn, me ah turn in a pyjama last night

Håller för tillfället på och samlar motivation för att orka skriva färdig Reggaepedia-artikeln om Greenbay-incidenten som kom att skaka Jamaica så markant (men ligger och skräpar halvskriven på RP). Ska sedan ta mig an att skriva lite om rytmen också som delar namn med händelsen.

Ursprungligen så hette rytmen »Wicked Can't Run Away« efter låten som först kom att använda det omistbara blåset. Sångaren, Glenroy Richards, var en av de olyckliga fem som blev erbjuden jobb att transportera vapen men som sedan blev kallblodigt mördad på Greenbays skjutbana. Rytmen som är en av de legendariska rytmerna inom reggae är även känd som Youthman efter Wayne Jarrets episka låt med samma titel.



Terrence Smith and Cassette & Tape - V-I-B
Carlton Livingston - Wicked Can't Run Away
Jah Life, 198x? (JL 001)
Production by Jah Life (Hyman Wright) & Percy Chin

Min favoritversion av Wicked Can't Run Away/Greenbay Murder/Youthman är antagligen den digitala recuten producerad av Jah Life i New York. På tolvan där re-licken först figurerar så finner man Carlton Livingston med en fin omtolkning av originalet på den ena sidan (sida AA). Den stora behållningen ligger dock i flippen som har Terrence Smith & Cassette & Tape sparrandes. Jag är fortfarande aningen osäker på vem som är vem. Jag vet inte ens om Cassette & Tape är en eller två herrar. Jag tror att det endast handlar om en person som gjort sig känd som en fantastisk imitatör av andra sångare. Ibland låter han som Dennis Brown, andra gånger Frankie Paul och på »V-I-B« som som en ung Gregory Isaacs. »We deh pon deh V-I-B a weh we come in a yuh area.«

Känner mig fortfarande som en otrolig idiot som inte plockade upp Cassette & Tape - Cool Out Sound 12" på Grade One for $20 förra sommaren.

Är lat med att ladda upp lyssningsklipp men den här måste jag ju bjuda på.

Lyssna

... är inte bortglömt förresten. Har lagt upp lite omslag nu senaste dagarna och fler kommer. Bland annat en liten dub-extravaganza kommande dagarna. Go deh!

http://www.flickr.com/photos/skengbubbler/

Jag måste erkänna att jag antagligen aldrig hade hört talas om vare sig Roydale Anderson, hans skivetikett Andy's eller sångaren Jah Mel om det inte vore för min gode vän Ray's varma ord om Jah Mels debutalbum - Watchful Eyes. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på albumet än (även om den finns återutgiven på CD - inget alternativ i min värld).



Jah Mel - Sufferer's Song
Jah Mel - Sinking Sand
Andy's, 1983 (#514)
Produktion av Roydale Anderson.

Jah Mel är en sångare vars storhet ligger i fraseringens samlade och avslappnade framtoning. Likt sångare som Bim Sherman och Tinga Stewart så behärskar Mel totalt att uttrycka sig med anspråkslösa accentueringar (man vill nästan påstå att Gregory är aningen färgstark i jämförelse). Sången är lätt och flyktig. »Sufferer's Song« är den låt av Jah Mel jag håller närmast hjärtat. Den är inkluderad på det ovan nämnda albumet men än viktigare är att den även är släppt på en helt otrolig 12".

Precis som titeln antyder så är det ett lidarens kväde som avhandlas (om man vågar översätta det så strikt). Det ska erkännas att texten inte tar några nya vägar men det förtar inte dess uppriktighet.

»Oh Lord, oh Lord! Give I an helping hand.
Now when I'm down. Down in the sinking sand.
Give me help, Jah. Give me strength Jah.
I don't wanna live in this land of sinking sand.
Give me help so I will survive.
Jah Jah give me strength so I can stay alive.
Oh lord oh lord I don't want to suffer no more.«

Rytmen spelas av de alltid så underbara Wailers. Carlton Barrets trummor är ett underverk i sig själva och basen ligger tätt över varje smattrande slag. Flytande därimellan ligger de spartanska tonerna av en gitarr, ibland understödd av en orgel. Allt mixat genom studions rökighet. Dubben är simpel men lakonisk. Vad som gör den fotlånga än mer fantastisk är att B-sidan följs av samme Jah Mel men denna gång chattande i stor stil. »Sinking Sand« är den militanta deejayversionen av »Sufferer's Song«. Som textskrivare märks det att Jah Mel är en militant yngling med nog vibbar att redovisa den stora oförrätten han och hans bröder och systrar fått genomlida. De tänker inte ge upp en kontinent för en liten ö. De tänker inte ge upp sitt ursprung för Onkel Sam.

Stilen påminner mig om en lugnare U Brown. Full av melodi och mönster, ständigt fastnaglad i rytmen som om vore det att han red en wild stallion'. Texten - kompromisslöst utslungad mot de orättfärdiga och ödmjukt vädjande mot Jahover.





Jah Mel - Left With A Broken Heart
Jah Mel - Keep The Fire Burning
Andy's , 1983 (#515)
Produktion av Roydale Anderson.

»Left With A Broken Heart« är måhända inte lika storartad som föregående 12", men det är likväl ett fantastiskt alster. De som har hört Paragons-originalet vet vad som kan förväntas. Rytmen är självklart mer utformad för att dansa nära sin partner i en rub-a-dub-dans. Ett legendariskt stycke lovers rock i en inspirerad tolkning.

B-sidan är för mig den riktigt intressanta sidan av de två. Det positiva och motiverande budskapet kan uppfattas som aningen tralligt naivt men det gör mig inget. Jag ser verkligen det fina i det. Jag känner igen mig i känslan av att underhålla elden för att kunna fortsätta brinna för något. En verkligen fin låt.

Istället för dub så serveras man istället än en gång Jah Mel i deejaystil. Popa Melly hade gärna fått släppa en hel skiva som chattare, det låter ruskigt bra. Låten ska påpekas är en next cut till Garth Dennis otroliga »Slow Coach« (Andy's 7") - en obskyr singel av den obskyre sångaren för Black Uhuru/Mighty Diamonds. Jah Mels version är tyvärr inte på långa vägar nära att nyttja rytmen lika väl som Garth Dennis gör på sin version. Kanske en av de finaste rootslåtarna som spelats in (som jag fortfarande inte kunnat få tag på!) och mig veterligen han enda soloalster.



Producenten, Roydale Anderson, släppte 2004 en bok om sin musikaliska resa. Då bra reggaeböcker är få (mycket på grund av att reggaeböcker är få generellt) så förstår jag inte att den här inte har fått uppmärksamheten den förtjänar. Roydale skriver oerhört simpelt och boken är precis så opolerad som man kan förvänta sig men precis som musiken den skildrar så är den opolerade ytan nästan det man gillar mest. Med sina 240 sidor (skrivna med dubbelt radavstång ... ack!) så är den smockfylld med en ytterst unik historia om musiken vi älskar och dess utveckling. Allt skrivet av en person som bevittnade det själv och var en del av det. Roydales (av sina vänner kallad Beno) uppväxt ihop med King Tubby som nära vän, flytten till USA där han lanserade sitt skivbolag och -affär, ungdomskulturen i JA och USA. Allt är skrivet med en närhet som inte bara fascinerar men omistligt förmedlar tidsandan och händelserna perfekt. Man får även en väldigt fin inblick i hur både reggaeskivbolag och -affärer fungerade den tiden. En av de böckerna jag tycker är nästan obligatorisk läsning för de reggaeälskare som vill lära sig mer än bara hård fakta.

Beställ (ja, gör det!) boken härifrån;
http://www.cdbaby.com/cd/roydale

Kom hem igår och redan har man börjat jonglera studier och musikälskandet. Pluggar lite elektronik och scannar lite skivomslag samtidigt som jag lyssnar på lite skivor som legat hemma och väntat på mig under sommaren. Slängde upp lite nya scanningar (både nya och gamla skivor i samlingen) på Flickr. Go deh!
http://www.flickr.com/photos/skengbubbler/

Ska även försöka styra upp tidningen Cool Profile så snart jag kan. Hur blir vanligt rött papper om man sprejar på det? Blir det buckligt och fult eller kan sprayfärgen lägga sig som en lack på? Skulle vara snyggt med svart tryck på ett rött omslag men logotypen från en vitsprejad stencil.

Aningen kort och intetsägande inlägg ... men jag har stuff to do, my man. Packa upp, städa och komma igång med allt annat också.

Sitter på den sämsta linan i världshistorien och saknar livet i Sverige. Lyssnar Clint Eastwoods delade skiva med Jah Thomas (Love & Happiness på Burning Sounds). Konstig platta, men ganska bra. Vissa Linvalproduktioner. I vilket fall så hittade jag ett par gamla Flickr-favoriter gjorda av mannen Reggay Riddim. Tänkte bara dela med mig av den simpla, dumma  humorn som får mig att fnissa. Behövs i dessa tider av trials an' tribulations.





Lite mer av detta och ett antal fina etikett-scanningar finns att hitta på hans flickr-sida;
http://www.flickr.com/photos/23997342@N03/