Första sändningen för det här året och en aning tillbakalutad historia med några större och smärre favoriter. Hoppas ni gillar.

1. Horace Andy - Guiding Star + dub (Observer Gold 10")
2. Yabby You - Chant Down Babylon (Blood & Fire LP)
3. Carl Malcolm & Ranking Trevor - Repatriation (Grove Music 12")
4. Freddie McGregor - Rastaman Camp (Mr. McGregor, Mercury LP)
5. Michael Flint - Out Of Rome + dub (Ranking Joe Universal 12")
6. Jean Adebambo - Paradise (This Is Lovers Rock, Greensleeves CD)
7. Louisa Marks Like It Is (Breakout, Bushay's/Rock-A-Shacka LP)
8. Johnny Cool - Long Long Ago + dub (Mr. Funny 7")
9. Cornell Campbell - Mash You Down (Ossie & Koos 12")
10. Carlton Livingston - Mix Up Maggie (Uniteam Music 7")
11. Shabba Ranks - Caan Dub (Steely & Cleevie 12")

Ladda ner här;
http://www.megaupload.com/?d=ZI4E9HHY

Digikiller skickade mail igår och berätter att han följer upp de redan klassiska återsläppen med vad som kan bli höjdpunkterna från 2010! Två stycken tolvor med fem vokal/deejay-tolkningar av Mikey Jarretts hårda cut av Dub Organizer/Joe Frazier. Den enda jag personligen hört tidigare är Scions »Settle Them A Settle« (även släppt som »Them Must Be Popsicle« - youtuba den så hittar ni min uppladdning av vokallåten utan dub).

De två tolvorna;
DKR-007
Scion Success - Settle Them a Settle / Dub
Madoo - Lose Respect / Dub (PREVIOUSLY UNRELEASED!)

DKR-008
Kevin 'Skie' Warrington - It a Road Block / Road Block Dub
Mikey Jarrett - Vicey Verse / Satta George - Watch The Woman Them a Fight Fe Man

Finns det intresse att jag gör en mängsbeställning av Rob på ungefär 7 exemplar av varje tolva? Isf kostar skivorna ungefär $6 + frakten delat på 15. Billigare än så tror jag inte man kommer kunna hitta den. Kontakta mig genom mail kalcidis _ vid _ hotmail _ punkt _ com så ordnar jag en beställning om intresset är tillräckligt stort.

Själv undrar jag bara hur jäkla fantastisk Maddo's tolkning lär vara. Hans tidigare alster på samma rytm är ju den episka »King In The Ring« (Sunsplash Records 12").

Lyssnar fortfarande Yabby. Tänkte egentligen inte skriva något om Vivian Jacksons bortgång. Men jag har lyssnat näst intill uteslutande på honom senaste dagarna. Jag går från Ram-A-Dam till Beware till King Tubby's Prophesy of Dub till Chant Down Babylon till tolvor för att sedan göra en livscirkel i skivsamlingen och vandra tillbaka till fullängdarna igen.

 

Det är så innerligt ärlig musik. Ibland så påtagligt sökande att jag förenar mig i samma längtan jag föreställer mig att Yabby uppfylldes av. En sökan av andlig och spirituell mening ur den kontexten vi är satta i. Hans ur extrem fattigdom och min ur likgiltighetens västvärld. Två ytterligheter men likväl på samma spelbräde där vissa basala element blir våra beröringspunkter.

 

Jag skulle intervjua Yabby för ungefär fem år sen. Hade hans nummer till Jamaica (har det nog fortfarande någonstans i min ytterst o-organiserade samling musikrelaterade dokument). Jag ringde en gång utan svar och försökte sedan en gång till med samma resultat. Eftersom jag kände att jag kanske behövde vara bättre förberedd så dröjde jag med min tredje gång som förpassades till ett dåligt samvete över att aldrig avsluta projekt. Jag vet inte om han hade accepterat en intervju över huvud taget. Kanske inte. Han verkade ganska knepig på det sättet. Men i bästa fall kanske jag hade fått höra hans historia och på sätt erbjudits ännu en nyckel till djupare förståelse av de alster han så givmilt gav omvärlden. Kanske hade jag fått berätta för honom om vilken djup påverkan hans musik haft på mig. Kanske hade det i sin tur hade påverkat Yabby. En livets dubmix där han slungar ut sin själ till mitt jag och jag i min tur ödmjukt ger tillbaka min personliga resonans. Men jag lever inte i eventuella scenarion och kan bara uppgivet inse att det inte kom att bli fallet.

 

Vid tillfrågan om favoritproducent tenderar jag att svara Junjo. Efter lite tvekan säger jag att kanske det är Linval eller vem annars det är jag är vansinnigt förtjust i för tillfället. När det kommer till kritan skulle jag aldrig tveka på vem det är som fått mig att se reggaes storhet mest. Vilka album jag tycker är de mest betydelsefulla verken i musikens historia. Det är en sinnessvärtande sorg jag känner över att Yabby gått bort. All min innerligaste respekt, kärlek och sorgfyllda saknad går till I-sus dread.

Be you. Yabby, Yabby You.

Gratistidningen Vice som lika ofta får en att frusta av avsmak som sucka av glädje har gjort en intervju med Rockers-regissören Ted Bafaloukos tillgänglig online. Väldigt intressant läsning och med ett par fantastiska foton från hans personliga samling. Ska nog försöka se Rockers ikväll som tribut.

Intervjun finns att läsa här;
http://www.viceland.com/int/v17n1/htdocs/love-and-rockers-305.php?page=1

Håller på och transkriberar Cool Profile-intervjun jag gjorde med Jason Stuart för någon månad sen. Även om intervjun är väldigt intressant så är det sjukt tråkigt och framför allt tidskrävande att transkribera. Men killen har sidospårs-anekdoter för dagar och jag tvivlar på att jag kommer kunna få med allting. Han gillar dessutom att röra sig åt tio olika håll samtidigt. Ska bli spännande att redigera intervjun. Tänkte slänga upp ett kort stycke från ganska tidigt i intervjun. Det är när han kommer till Jamaica första gången och bor hos Anthony Johnson.

Anthony Johnson was an up and coming singer who was a very thin little youth. He barely had anything to eat. He was getting ripped off no doubt by the producers that he was with. And he wanted to do better so he put me up in his appartment. I remember when I arrived to Kingston airport he met me at the airport and he took me to his place and it was very poor. It was so different for me who was coming from a middle class background from Illinois, Chicago. It was fascinating. In JA you have very good people and you have very bad people. There's not a whole lot inbetween. Guys who are so desperate that they'll cut your throat and other people who'll protect you with their life. Anthony he treated me well but he was very short on money and he was trying to support a wife and child. I stayed with him for two weeks and he would take me to all these differents studios. Channel One. We hung out there. We would go to Tubby's. I got to meet just about anyone you want to meet.

... och så fortsätter han. Nämner gången Anthony tog med honom för att hitta Michael Prophet bland plåtrucklen i ghettot. Eller när han tog honom till Channel Ones studio med ynglingen Rod Taylor.



Anthony Johnson - Reggae Feelings (Vista Sounds, 1983)

Anthony är en sångare man ska ta varligt. För när mannen inte är inspirerad kan han dämpa vilken rytm som helst till en grå massa, men när han är uppfylld av vibbar så kan han höja även den mest trista produktionen. Skivor med reggae i titeln tenderar att vara lättköpta och slätstrukna så det är konstigt att jag ens gett albumet min uppmärksamhet. Men Reggae Feelings är allt annat än slätstruket då Anthony är i sin kanske bästa form någonsin över Jah Thomas mest allvarstyngda produktioner. Musiken rör sig nämligen främst i den kulturella sfären med en dubdrypande mix över flertalet steppers i 80-tals-stil. »Dread Locks« delar bland annat samma drivande steppersrytm som Trinitys »Quiete Horse« (och vilken otrolig Prince Hammer-produktion det är - rytmen figurerar även på den obskyra »Jah Will Lead Us Home« med Jennifer Lara!). Generellt är albumet mer riktat för den militante lyssnaren än för obekymrade dancehallälskaren.

Titelspåret är en enorm hyllning till reggae över Dub Organizer-/Joe Frasier-rytmen. »I feel like grooving! I feel like dancing! I feel like rocking! Oh what a feeling! A reggae feeling« sjunger Anthony och jag kan inte annat än hålla med. Men inte någon stollig stroppande på dansgolvet. Det är rytmer att gideon-skanka till.

Träffade Jens idag (inlägget började skrivas för någon vecka sedan egentligen) för att skriva ut biljetterna till Londonresan och för att socialisera i god ton med en nära vän. Hungriga men fattiga med de nyutskrivna biljetterna i fickan styrde vi gideonstövlarna mot Orontes Kebab där vegetariska tallrikar stod på agendan. De brukar vara rikligt tilltagna för en uthärdningsbar slant. Över besvikelsen till tallrikar som, till skillnad mot mig, gått på diet och minskat avsevärt i omfång diskuterades bland annat lovers rock. Jens är en oerhört stor fan av musiken (ni har väl inte missat hans special?) och personen jag vänder mig till när jag vill krokas upp med de ärliga tonerna av naiv förälskelse.

Det är orättvist hur lovers rock behandlas. Då det utan tvekan är den genren som diskrimineras mest inom reggae. Hur många reggaetillställningar i Sverige har exempelvis lovers-sessioner? Jag brukar känna att riktig rub-a-dub-försummas och det enda man får höra är samma klassiker om och om igen. Med lovers rock lyser till och med klassikerna med sin frånvaro. Inte ens om jag anstränger mig hårt kan jag minnas att höra någon av de hundratals superklassiska låtarna som hördes över hela London under 70- och 80-talet spelas ute. Jag vet inte vad anledningen kan vara att genren försummas för jag är övertygad att den gemene reggaelyssnaren skulle älska musiken om de väl gav den en chans.

När musiken föddes och hade sin storhetstid så var dess målgrupp ungdomar och framförallt flickor som tröttnat på bompande steppers och rockers. Det spelades på sena blueskvällar eller ungdomsdanser där de hormonstinna och förälskade ynglingarna kunde dansa en oskuldsfull tryckare nära varandra medan någon vuxen satt i hörnet och såg till att allt var rätt och propert. Lovers var otroligt stort under nästan två decennier men nämns knappt idag. Sannolikheten att få dansa en nära dans med en ljuvlig respektive till ett par valpiga loverstoner känns väldigt långt borta och det är skittråkigt. Reggae (med undantaget av en liten scen i England) är så likriktad och macho. En kärlek räcker inte ... ibland vill man ha mer än så.

Det är sagt att vi ska mötas upp med Rastaman Pålle halv sju vid biljardhallen mitt emot Bysis. Ett naturlig val för biljardfantasten och tillika skivvändaren som excellerar i lokalerna bägge sidor övergångsstället. Jag hälsar Romantic Pockets med en kram ett stenkast ifrån och ihop vandrar vi för att möta resterande resesällskapet som på grund av sjukdomar och andra anledningar reducerats till endast Pålle. Tråkigt då tomma platser till Uppsala på en dans är eftertraktade och säkert hade kunnat fyllas om vetskapen om deras funnits tidigare. En vibrerande mix av pojkrums-musik visar sig vara främst rub-a-dub och Ras Pålle pushar upp volymen för att man ska känna hur Jah Radix diskant clashar med trumhinnan (men den kunnige vet att det är de låga frekvenserna i smyg som dödar hörseln). En brokig skara artister som Al Campbell, Bunny Wailer, Papa San och Macka B byter av varandra. Den sistnämnde kommer bli en av kvällens största behållningar.

När vi anlänt med ungefär en kvart kvar till öppning har det utanför dörrarna redan skapats en ansenlig massa av studenter till basens utbildande och näst intill späkande skolning. En lätt suck dras för vetskapen att man placerad likt en kolonn måste frysa utanför dörrarna men det suckas även av lättnad för det goda förutseendet Reggaeologys ena skivvändare (den andra hemma, nybliven fader) visar - inträde är ju garenterat. I samlingen står även musikdignitären Mattias från Social Living. En person med talang i bredd och djup. Väntan känns i goda vänners sällskap klart kortare. När vakterna väl börjar släppa in folk så är det en folkström som fyller stället. Musiken är redan igång och det känns verkligen som det kommer bli en kväll värd att minnas (ironiskt nog slutade jag abrupt skriva på inlägget här ... så texten nedan är vad jag minns från kvällen, en London-resa senare).

Efter en stund är lokalen i princip full och jag förvånas av den närvarande publiken. De flesta verkar vara kring tjugo och det är en jämn fördelning av kungar och drottningar. I mitt tycke hade det varit perfekta blandningen för en rub-a-dub-dans med lutning åt lovers på spellistan. Meditative som är Sveriges negus-rotljud visar vilken ypperlig fingertoppskänsla de har och presenterar en kort Junior Reid-session i början av kvällen, detta följt av en salig blandning av det obskyra och klassiska. Under tiden hälsar jag på vänner; respekt till Jakob Tesfa och Patrik Irie (ser verkligen fram emot er sida!), ödmjukaste välsignelser till ECU (längesen sist, my spar!), utbildande gibberish med Anders (passa över fotona, kompis!), kärt återseende med Micker Demus + Malle Ranx (Örebro stylesis med vinflaska 'pon top!) och den uppriktigaste beundran till min idren Lancy Vibes (du är Sveriges stalawatt över megawatt!). Lancy håller micken ett par gånger och visar med sin närvaro och pondus att det inte finns någon i Sverige i paritet. Vidare genom kvällen färdas självklart produktionerna närmare 90- och 00-talets ljudlandskap men än en gång med sådan vibesicality att inte ens mina tidigt-80-tals-kalibrerade öron tröttnar. Några höjdare värda att nämnas var den Steelie & Cleevy-producerade steppern, Macka B's »Warrior Style« och »We've Had Enough!« och inte minst den alldeles nysläppta 12" med Jah Bunny & Ras Elroy mixad av Dougie Conscious. Några små toppar i en bergskedja.

King General med Chazbo tar över kontrolltornet kring midnatt och slänger ut en riktig soundsystemsession. Det känns bra för jag var oroad att det skulle bli något av en stageshow. Det är fascinerade hur Kings General lyckas gå från studioartist till att hålla en dans - två världars skillnad i utförande. Man märker på hans stil att han är djupt rotad i 80-talets tradition av mickhållande på sättet han sjunger, chattar och mellansnackar. Inspirations hämtas onekligen av de sångare och artister jag håller närmast hjärtat. De som niceade upp det i Jamaica under sena 70-talet till och med mitten av 80-talet. Musikvalet pendlar främst mellan konventionell digi-steppers till militant rootsbaserad digi-dancehall. Själv är jag vid det här laget för trött och slutkörd för att orka steppa som ett lejon. Jag ställer mig istället vid högtalarna med min parring p Jah Pockets och låter musiken sjunka in i köttet. En stund innan stängning samlas vi; Pålle, Jens och Joakim för att bege oss hemåt. Om några timmar lyfter flyget för New Romantic. 2010 har satt ribban högt.

Stort tack till Meditative Sounds.

Loggar in på bloggen och skådar tre påbörjade inlägg som jag inte avslutat eller publicerat än. Måste styra upp det känner jag. En recension av King Generals spelning i Uppsala (fast nu är minnet redan luddigt), en krönika om en av reggaens försummade genrer och lite generellt recensions-dravel. Så vill jag ju också summera London-resan som jag återvände från igår kväll - delar av den var ju klart reggaerelaterade. Det blir nog hektiskt men så är ju också New Romantic ett par stamina daddies. Under tiden kan ni kika på den här tjusiga postern som jag tänker slänga upp på väggen.

På BMC:s senaste radiosändning intervjuas legenden och kunnaren Steve Barrow. Det är en ganska intressant om än relativt ytlig intervju hittills (ska komma fler delar + att jag bara kom halvvägs igenom första delen igår natt när jag började lyssna), men jag gillar framför allt hur Steve Barrow slänger iväg det ena halvlyckade skämtet efter det andra utan något som helst gensvar av Mikey. Hahaha!

Det spelas en hel del fina låtar under sändningen, bland annat favoriter så som Shabba Ranks »Respect« över Hot Milk och Early B:s »History Of Jamaica«.

Man kan hitta podcasten här;
http://bigmikeydread.podomatic.com/entry/eg/2010-01-04T06_25_11-08_00

Gillar man att lyssna på radiointervjuer så bör man faktiskt bubbla över till följande länk och dra ner några av reggaeshowerna från WKCR. Carter Van Pelt (mannen bakom tidningen 400 Years m.m.) intervjuar och väljer musik i ypperlig stil. Vad sägs om intervjuer med fantastiska katter som Ranking Trevor, Tetrack, Carlton Patterson?

Kolla upp sändningarna här;
http://www.archive.org/search.php?query=Carter%20Van%20Pelt