I tisdags natt kom jag hem från Berlin - en stor och besynnerlig stad jag hade privilegiet att besöka under näst intill en veckas tid. Det var dessutom en resa strikt  befriad från musik. Något jag tvingas erkänna var en trevlig erfarenhet. Kan inte erinra mig att jag fick njuta av minsta lilla basgång under samtliga dagar av expatriering.

Min brors dust inom Mixed Martial Arts, som var anledningen att jag åkte, var oerhört gastkramande. Faktiskt varenda moment fram tills att röken skingrat sig och Niko stod perdominant i ringen. Först då kunde jag dra en lättnadens suck och faktiskt försöka insupa metropolen Berlins solkighet. Heja brorsan!



På tisdagen lyckades jag dock bli sjuk. Ganska rejält sjuk till och med så i två dagar har jag nu legat hemma ömklig med en annalkande tenta som en stor svart klump i mitt sinne. I min mesighet har jag dock inte ens öppnat mina skolböcker. Svagt. Jag har desto mer lyssnat på musik. Leroy Smart.

En vän till mig berättade att innan Leroy blev erkänd sångare så var han den flinkaste ficktjuven i Spanish Town. Det är inget som förvånar mig även om jag alltid har sett Mr. Smart som en skuggfigur av farligare karaktär. Taggtråd i kavaj och badmanhatt. Ett karaktärsdrag jag vill tycka går igen i hans vokalstil.


Leroy Smart - Dread Hot In Africa (Burning Sounds, 1977)

Efter att Mr. Smart i försonande anda hade sin enorma hit med »Ballistic Affair« 1976 där han ville lick chalice och koka rastamannens vitala stuvning i gemenskap så ansågs marknaden vara mer än redo för en fullängdare. 1977 kom debuten med den Bunny Lee-producerade Superstar (Third World, 1977) och samma år följde tre album till, varav Dread Hot In Africa är en. Debuten är i mitt tycke den starkaste av Leroys album med Dread Hot tätt bakom.

Då Leroy har en väldigt torr sångstil så har hans musik varit oerhört beroende av rytmerna han sjunger över. Antagligen mer än de flesta Jamaicanska sångarna under 70-talet. På Dread Hot In Africa så nämns Leroy som producent. Detta är, när man lyssnar på skivan, självklart falskt. Jag väljer istället att se det som att Leroy var den som aktivt valde över vilka rytmer han skulle sjunga och det ligger honom sannerligen till gagn. Över de ofta blåsdrivna produktionerna av bland annat Bunny Lee och Yabby You så låter han nämligen oerhört bekväm. Backningen är av The Revolutionaries nästan genomgående i sin definierande galopptrummande rockers-rytm (hur otrolig är inte Sly på trummorna egentligen?).

Ett par av Smarts låtar jag håller högst finns med på Dread Hot. Blåset på »Beautiful Rainbow« förgyller mitt liv. Leroy själv sjunger saligt och noggrant markerande var enstaka ord.

Natty Congo!
Jah Rasta!
Selassie I!

Look at the beautiful rainbow!
Red, green and gold!

Åh, hur vackert och angenämt det är att få dela din vibesicality, bredder Smart. Jag berörs djupt. Av vad jag har förstått så ska låten även ha släppts i singelform på Burning Sounds. Kanske med dub på flippen. Något jag i så fall måste leta upp.

Repatrieringstörstande »Africa« följer och det är generellt den kulturella vägen som väljs. Över rytmen till Yabby Yous »Fire Fire« bedjar den unge Leroy om att få återkomma till sin kontinent. Att inte behöva vara tagen ur kontext och satt på en liten ö. Det är något Jah Smart inte kan uthärda längre.

I likhet med »Beautiful Rainbow« bärs »Love In My Heart« av ett spirituellt blåsarrangemang. Ju äldre jag blir desto mer börjar jag inse att kärlek är fundamentet och jag vill gärna tro att det är pur kärlek man bär i sitt hjärta. För sina nära, musik, kultur och allt annat som spelar en roll i ens liv. »I've got love in my heart for everyone« kvider Leroy Smart. Det glädjer mig och jag tror det är det viktigaste för ett lyckligt liv.

Generellt är albumets tolv spår delat mellan makliga moll-låtar och militanta rockers. Vissa sidosteg finns med bland annat öppningsspåret »Jah Jah Forgive Them« som smattrar fram i fin stil över My Conversation-rytmen. I det stora hela en väl avvägd bladning av lättsammare och tyngre rytmer som håller albumet levande och intressant.

Det som kan stå Dread Hot till last är den lätt splittrade ljudbilden. Något som är naturligt när flertalet producenter står för rytmerna. Jag vill dock påpeka att det kanske är något jag föreställer mig utan egentlig grund. Kanske är det något man tänker sig är mer märkbart just för att vissa rytmer är så kännetecknande för de olika producenterna som samsas på albumet. Utan förkunskapen hade antagligen Revolutionaries mäktiga backning varit det som definierade ljudbilden och man hade aldrig tänkt sig att produktionerna var köpta av ett par olika studio-rackare.

Hey hey people! My name is Mr. Smart.
Some of the girls are saying I am a man with a great heart.
Everywhere I go I've got to put up a show
To let you all know
I am Mr. Smart.
I am Mr. Smart!

(Öppningraderna från avslutande spåret, »Mr. Smart«, över en farlig trum- och bas-rytm)

Omslaget är förresten gjort av den respektable Tyrone Whyte som gjorde otaliga omslag till Burning Sounds och dess systeretiketter. Visst är det fint? Mystik och natty bongo I i djupaste Afrika.