Whole heap ah styliesis!



... jag läser förresten senaste numret av Reggae Galore (den drivne Björn Owen Wilsons skötebarn) och fylls av känslor. Varierade och strikt positiva känslor.

Först och främst så är jag oerhört imponerad av hur tidningen med gigantiska kliv gått från ett stapplande förstanummer i DIY-anda till ett riktigt lyxigt och proffsigt reggaemagasin. RG #2 är nämligen exakt det jag känner att reggaeskandinavien har saknat: ett lyxigt och proffsigt reggaemagasin (värt att poängteras två gånger). Designen (gjord av Erik Westin?) är fresh och artiklarna håller genomgående väldigt hög kvalitet.

Absolut störst överraskning för mig personligen är att New Romantics ödmjuka lilla blogg (den du läser just nu, ninjan) omnämns med följande värmande ord;

»New Romantic Posse...
...är ett sound system, ett radioprogram och en sporadiskt uppdaterad blogg. Här varvas långa, välskrivna inlägg med information om radioprogrammet och rysligt nördig kuriosa.
«

Tack Björn! Jag skäms nu lite att jag inte uppdaterar oftare. »Rysligt nördig« får mig att känna mig som H.P. Lovecraft. Cthulhu fhtang! Det är med stolthet jag ser min tafatta bild av chattaren Lee Van Cliff publicerad i tidningen. Önskar bara att jag hade haft mer tid över att engagera mig och kanske till och med ha skrivit något. För det är precis ett sånt här skepp man vill segla med.Lee Van
Klas Lundströms artikel om maronerna är intressant och visar fint på tidningens bredd då även den mest reggaefrånvände kan sitta och läsa den med hela sin uppmärksamhet. Övriga artiklar som jag fann särskilt läsvärda var Erik Magnis intervju med Neil Perch, Kalle Björks intervju med den gamla fjärten Rodi G, Andreas Jakobssons artikel om reggae i Uppsala och Peter Johanssons artikel om punk och reggae i Sverige. Även den avslutande krönikan av Susanne Cermenius om avsaknaden av självgranskning och den sorgliga konformismen inom reggae bör nämnas då den är välskriven och framför allt väldigt relevant och tänkvärd. Helt i enlighet med vad man kunde förvänta sig av henne.

Det ska bli spännande att läsa RG #3 för så bra som #2 var så måste det komma fler nummer. Något annat är inte rättvist. Framför allt är det skamligt om en så välkomponerad tidning inte kan gå runt i ett land där största reggaefestivalen drar över 15000. Inshallah!

Israel Joseph-I från Bad Brains i reggaestil

Ridim Section - Take A Step

Ridim Section - Take A Step
Ridim Section - Take A Step Dub

Olive Tree 12", 1984 (#OTR 12" 103)
Producerad  av Joseph I från hardcoregruppen Bad Brains.



»Take a step out deh.
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

I take a step out in the world for I'm seeking justice.
Render thy freedom.
I look into their history while I read about slavery
with trials and tribulations.
My brothers and sisters in South Africa I hear you call.
Sufferation we face inna daily living.

Take a step out deh
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

For equal rights and justice is what they need.
Surrender what is rightfully mine and let us be. Woah yeah now.
Wow yeah. Yes. Yeah now!

Take a step out deh.
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

I take a step I've got to protest.
Cause the evil regime all over African land. All over.
It grief my soul to see the children starving.
No food to eat no clothes to wear.
But my fathers truth shall be thy shield and buckler.
So shall the meek endureth thy daring. Woah yeah now.

Take a step.

I taking a step out into the world for I'm seeking justice.
Render thy freedom.
I look into their history while I read about slavery
with trials and tribulations
Our brothers and sisters in South Africa. I hear your call!
Sufferations we facing on daily living.

Take a step out deh.
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

Jah Ras Tafari! Liveth and reigning over I.
How good and how pleasant it is. One perfect harmony.
Jah Ras Tafari! He's the light shining for I.
My brothers and sisters praise Jah Jah!
Let his love be! (Jah Ras Tafari)
Let's live upfully.
Let it all be. Oh yeah!
We've got to be free.

Take a step out deh
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh
«

Jag är verkligen ingen stor fan av digiproduktioner. Är till och med lätt irriterad av den extrema hypen som det får just nu. Kanske för att det känns ganska ensamt i rub-a-dub-världen. Det känns nästan som att Jens och jag är ensamma om pusha för den tidiga dancehallen nu för tiden. Samtidigt så finns det faktiskt vissa digitala släpp som är för bra att bortse ifrån. Obskyra Ridim Sections »Take A Step« är en av de där låtarna som jag faktiskt inte kan parera när den slungas mot jaget (speciellt inte när den kostade blyga $5 - fortfarande plomberad). Att lyssna på den är att öppna pandoras ask.

Sångaren Claude Jacob Bents texter är precis så där djupt militanta att man vill ta på sig en khakiskjorta, militärbyxor och gideonstövlar för att penetrera korruption med en vital step. Rytmen är minimal och andas hemmabygge. Mix och sound visar definitivt att producenten Joseph I har fler influenser än reggae - mannen skulle trots ersätta den legendariske H.R. i det än grundbrytande hardcorebandet Bad Brains. Missförstår mig inte nu; låten är inte på något sätt influerad av hardcore. Snarare är det nog förhållningssättet som märks. Jag kan endast anta att spelarna av instrument är medlemmar och vänner av Bad Brains.

Dubsidan är tyvärr väl inget att bli särskilt upphetsad av då den kan tyckas vara aningen oinspirerat mixad. Mer eller mindre en instrumental version av vokalmixen med ett par röstfragment studsandes omkring. Absolut inte dåligt och till och med väldigt lyssningsvärt men detta mer beroende på rytmens styrka än ingenjörens arbete.

Aningen irriterande är att skivan är pressad som 33 1/3 RPM istället för konventionella 45 RPM då jag alltid slänger på mina 12" discos på 45 RPM av ren vana. Det har bidragit till att det numera känns olustigt om jag hör låten som den är menad direkt från start istället för att de första sekunderna hetsas fram av en emaskulerad Israel Joseph-I. Youtube-klippet ovan är förresten bägge sidor i en fil. Det är ingen discomix det handlar om, istället får man vokal på en sida och dub på andra.

Etiketten Olive Tree är mig veterligen H.R:s egna där han släppte bland annat sin halvintressanta LP It's About Luv som är ömsom hardcore ömsom reggae (jag är väldigt glad i det pretentionslösa titelspåret).

Mr. Sparling big bout I&I head quarter!

Mr. Sparling - Mr. Sparling

Mr. Sparling - Mr. Sparling
Okänd sångare - Share Your Love
Roots Rockers 12", 198x (#MD 6509)



Det som är så fascinerande med Mr. Sparling är att han kom som en blixt från klar himmel och i princip försvann lika snabbt. Jag är ganska säker att hans första släpp är från tidiga 1983. Vidare så släpptes det under året ett par 12" (varav de flesta är recenserade ›här‹) och några singlar. Sen försvann han mer eller mindre. Hans samlade släpp efter det där året var mindre än hans sammanlagda produktion under -83 i princip.

Det visar sig att i december 1983, precis när han började bryta igenom och ska få sitt stora genombrott, överfölls den unga dancehall-sensationen och ett knivhugg i ryggen är svindlande nära att bli fatalt. Kniven går in 15 cm och punkterar lungorna resulterandes i att Mr. Sparling hamnar på sjukhuset med sitt liv hängandes på en skör tråd. Han skulle få ligga inlagd flera månader på sjukhuset. Tillståndet kritiskt.

Den 30:e Maj 1984, några få veckor innan jag föddes, så möter Renford »Mr. Sparling« Ferguson Gud fader i en vision. »Fader, om du läker mig och räddar mitt liv kommer jag hänge mitt liv åt att hjälpa andra och föra dem till nådens tron« är hans bön. En dancehallstjärna släcktes och en salig själ föddes vid det mötet.

Basgången till »Mr. Sparlings« självbetitlade låt är skrämmande likt Little John och Billy Boyos »Janet Sinclair«. Jag vet inte om jag vill säga att det är samma rytm? Det skiljer aningen för mycket för att vara det samtidigt som de är så pass nära varandra att jag känner att det måste påpekas. Textmässigt är Mr. Sparling oerhört banal och drar kanske några av de snurrigaste texterna jag hört. Förstår fortfarande knappt hur hans mässande av sitt namn hör ihop med hur han försöker visa sin övertygelse till kärleken med det aningen banala påpekandet att »if I was in England and she was in Spain it is impossible to go by a train. But I would take the first flight on a spanish jet plane. Yeah.«

Samtidigt så bortser man helt och hållet från eventuella poetiska brister när man inser vilken otrolig produktion det är. Dubben är fokuserad och söker sig obevekligt långsamt framåt, kontinuerligt kantad av i ekoindränkta trummor och en näst intill naken basgång.


Unknown - Share Your Love



Flippen är lite av ett mysterium då samtliga tolvor pressats med en etikett som påstår att det ska vara »Version« som följer. Överraskningen bör vara total då man istället serveras ännu ett rub-a-dub-monster i rootsstil. Jag har ingen aning vem sångaren är och kan inte placera rösten till någon annan av sångarna i Roots Rockers posse. Vill nog säga att jag är övertygad att det inte är Junior Marshall (känd från den otroliga »Massive Man Skank«) som jag först trodde. Rösten är relativt lik men skiljer sig för mycket.

Den okända sångaren kvider som en lidare över samma rytm som Mr. Sparling sjunger »My Girl« (Roots Rockers LP), Jr. Marshall sin »Massive Man Skank« (Roots Rockers 12") eller deejayn Ricky Tuffy chattar den sjukt snygga »Fish Hunter« (Lone Star 12"). Det är några aningen olustiga toner som tas över rytmen, helt i linje med hur lidarens reggae kan tendera att låta. Likväl är det i sammanhanget inte en brist man hänger upp sig på. Istället fastnar man på orden som genomsyras av den mest mystiska av sufismer.

»We want love and unity. Yes!
We want love and unity. Yes!
So anywhere we go make we share some love and unity. Yes!
Spread it all over Jamaica and country. Woah!
Seh dis yah one, lawd!, it haffi boom down town. Yes!
Seh dis yah one it haffi boom down Africa!
«

Den stora nackdelen är att man inte bjuds på en dub. Mig veterligen är enda sättet att få tag på dub till Roots Rockers-cuten av rytmen på Junior Marshalls version. Den släpptes ursprungligen på Roots Rockers men har även bootleggats som B-sida till Sharon Littles »Don't Mash Up Creation« (blank 12" från Japan).

Nästa helg är förresten första radioprogrammet för mig sen förra terminen! Är sjukt sugen att sända in unity med min bror och vapendragare - Jens Romantic a.k.a. Righteous Pockets a.k.a. U Grant a.k.a. Canon Me a.k.a. Jah Lamb.

Reggae George!



Jag var nyss på telefon med Reggae George. Reggae George! Fredag den trettondes egenskaper är löjeväckande chimära. Cool Profile #2 kommer innehålla två fantastiska artister förhoppningsvis. Ni kan ju gissa vem den förste är.

Sen talade jag med Ray som berättade otroligt goda nyheter om en bok som vi antagligen kommer släppa. En författare jag beundrar om ett ämne som är otroligt intressant. Kan tyvärr inte vara mer specifik än så här i nuläget. När saker är mer definitiva så kommer jag även berätta mer.

Jag är HELT exalterad just nu. Har ni hört »Fig Root« med gamle George? Här är den i alla fall.



Leroy Smart och ... vem?

leroysmart & jah thomas sleeve

Dread - If You Should Take Me

Leroy Smart & Jah Thomas - Gambling

Leroy Smart & Jah Thomas - If You Should Take Me
Leroy Smart & Jah Thomas - Gambling

Dread Hot 12", 1977 (#DH 1002)
Producerad av Leroy Smart (men egentligen är b-sidan av Yabby och jag tror a-sidan är av Bunny Lee)



För det första låt oss klargöra en sak. Reggae suger när det kommer till att ge rätt referenser. Det går inte att komma undan. Det är sällan man vet vem som gjorde vad, vart denne gjorde det och hur. Den här tolvan är kanske det mest extrema exempel jag känner till på hur felaktig information kan vara. Läs informationen på omslaget till tolvan. Vilka är artisterna? Läs nu vad det står på vinylens etiketter. Vilka är artisterna och mer specifikt vem är deejayn den här gången? Lyssna nu på låtarna ... vem är deejayn nu igen? Det är ju skrattretande hur felaktig informationen kan vra. Deejayn är nämligen helt uppenbart Jah Thomas.

A-sidans »If You Should Take Me« är en behaglig kärlekslåt med Leroy Smart över en ganska konventionell one drop-rytm. Jag kan tycka att det är Leroy lite på tomgång även om det förstår låter oerhört bra. Det är först när Jah Thomas kommer in på rytmen och chantar om sin afrikanska drottning som låten verkligen lever upp. Särdeles snyggt är det när Jah Thomas först kommer in och tvingas avbryta efter ett par raders deejayande. Trumbreak och rytmen startas om med Thomas i ännu finare form!

Titeln till b-sidans »Gambling« spelar med öppna kort. Farorna i att hänge sig åt hasardspel är aldrig att förglömma och skildras av både the Don, Mr. Smart, och hans kompanjon den unge Jah Nkrumah Thomas. Detta över rytmen till Yabby Yous »Africa«. »Me nah go a gambling table« mässar Thomas. Det är ganska lätt att glömma att innan dancehallen så var han en exceptionell rootsman-chattare. Lyssna bara på den här tolvan, hans arbete med Mystic Eyes (»Reality« och »Throw Away Your Vanity«, His Majesty 12" - kolla upp denna på min Youtube) eller deejayuppföljningen på Barringtons »Shaolin Temple«. Släpigheten med ett par väldigt militanta texter förändrar helt synen man kan tänkas ha haft på Thomas från de självproducerade album som gjorde honom till en av de mer kända chattarna.

Är förresten sjukt glad. Har gjort ett par otroliga kap när det kommer till olika discotolvor på sistone. Bland annat köpte jag ett riktigt djupt rootsmonster för otroliga $0.99!!! Kommer bli en glädje att få spela den för er på radion någon dag.

Love is lovely and war is kinda ugly!

Carlton & The Shoes - Forever & Always

Carlton and the Shoes - Forever & Always
Carlton and the Shoes - For Always

Yvonne's Special 12", 1981 (#YS008)
Producerad av the Family (Dennis Brown ihop med Carlton?)



Kanske för att jag är hopplöst förtjust. Kanske för att Jalal al-Din Rumis sufiska poesi berört mig och ändrat min sinnesinställning. Kanske det är den sidan av mig jag aldrig riktigt insett är mitt fundament. Nio av tio fall så väljer jag en ärlig hyllning av hjärtats ämnen framför någon som helst annan text inom reggae. Kanske det är därför jag håller det här relativt okända släppet långt mycket högre än exempelvis deras andra DEB-producerade tolva »Better Days«. Förvisso en fantastisk låt (kommer väl recensera den också någon gång) men inte på långa vägar lika personlig och vacker som »Forever & Always«.

Produktionen som jag antar är av Dennis Brown pyr långsamt driven av ett vackert blåsarrangemang. I bakgrunden gäckar en vemodig orgel i samspel med Carlton and the Shoes lätta harmonier. Ovan detta har man dessutom naiva men raka texter. Hur ska man kunna värja sig för rader som dessa?

»My one desire is to be with you.
For always and a day.
You are just my cup of tea.
You are everything to me.
«


Ijahman - Closer To You 12

Ijahman Levi - Closer To You
Ijahman Levi - Praises In Strange Places

Jahmani 12", 1982 (#Jmi 266)
Producerad av T. Sutherland (Ijahman)



Jag har pushat för den här låten flera gånger tidigare. Bland annat spelades den på radio relativt nyligen. Med stor sannolikhet kommer jag fortsätta tala om den en lång tid framöver. Låten som är från Ijahmans tredje album, Tell it to the Children, är i mitt tycke även albumets höjdpunkt; den kan rentav vara största låten jag hört av Ijahman (och ja, jag räknar in alla hans underbara rootsmonster till det också).

Jag vill minnas att första gången jag hörde »Closer To You« så tänkte jag mig den som en riktig late night blues-tryckare (se istället låten ovan för detta) men när jag några år senare fick tolvan och bekantade mig med rytmen på egen hand i egenskap av dubversionen så insåg jag helt plötsligt att det handlar om ren och skär steppers. Ijahman vurmar om att få vara närmare sin älskade men rytmen är egentligen inget mindre än en långsamt malande ital stepper. Styrkan kanske finns där i. Att när man älskar något så behöver man militansen och övertygelsen att aldrig ge upp den personen.

»Girl who I am lingering on.
I've heard that love is doing your wrong.
Is it true, baby?
I've got to get through to you
if it's the last thing that I do.
«

Jag måste komma nära dig. Om det så är det sista jag gör.

You got to keep on slaving in a Babylon

Efter x amount av veckor i Oslo, Norge är jag (bubblande Joakim Romantic) äntligen tillbaka i Sverige. Förvisso är det med vemod jag lämnar Oslo som är en av de huvudstäder jag håller absolut närmast hjärtat. En inspiration för sinne och själ. Nu när jag är i Sverige igen så kan jag dock fortsätta scanna lite discotolvor och singlar för att recensera på bloggen.

Sugar Minott

Sugar Minott & Captain Sinbad - Hard Time Pressure
Barnabus, Sugar & The Youth Promotion Band - Dub On The Pressure

Sufferer's Heights 12", 1979 (#SUFF 002)
Producerad av Booga Minott



Jag har fortfarande väldigt svårt att förhålla mig till faktumet att Sugar är borta. När Yabby You gick bort tidigare i år så var det en oerhörd sorg men samtidigt något jag kunde förstå. Mannen var gammal och hade varit väldigt sjuk en längre tid. Hans liv hade slitit på honom och var kantat med lidande. Man fick acceptera att han inte orkade längre. Jag kan inte acceptera samma sak när det kommer till Sugar Minott. Han verkade frisk och han hade fortfarande så mycket kvar att utföra och ta del av. Framförallt skulle han få ha sin tid att njuta av frukterna av sitt verk, som den legenden han var - dancehallens sannolikt allra viktigaste stjärna. Little John och Maddo i all ära men det är ändå Minott som är den ursprungliga dancehallsångaren. Det är därför så sorgligt att Sugar Minott relativt nyligen i sin sista intervju talar om att han har sin karriärs sista skede hade sin värsta tid. Bortglömd och ignorerad.

»Everybody got to keep on work it out.
Everydoby got to keep on slaving right now, now, now, now.
Keep on slaving inna babylon.
Hard time pressure.
You just keep on slaving inna babylon.
«

»Hard Time Pressure« släpptes 1979 i JA som singel på Minotts Youth Promotion och i UK som tolvtummare på Dave Hendleys skivetikett Sufferer's Heights. Även om katalognumret tyder på att det skulle vara det andra släppet på etiketten så kom den faktiskt innan SUFF 001 (Lacksley Castells monstruösa »What A Great Day (It Will Be)«). En initial press på 2000 exemplar sålde slut omedelbart och sammanlagt sålde tolvan kring 8000-10000 exemplar. Vad som är värt att notera (och föga känt) är att Sugar inför låten hade tagit in den unge Style Scott från, de då okända, Roots Radics att spela trummor.

Rytmen som är en av Sugars absolut vackraste kompositioner visar vad som komma skall i och med att dancehallen musikaliska estetik precis har börjat utkristalliseras i Jamaica. Rytmen är med sina livliga orgelhugg och Ranking Barnabas hårda mix inget mindre än en av reggaens stora produktioner; något som gör det oerhört underligt att den aldrig blev en mer vedertagen och använd rytm. Även om dess kropp består av en rastlös glädje som denna sfinxperioden mellan roots och rub-a-dub tenderade att påvisa så är det nyanserna av vemod som Sugar plockar upp med sitt lidarens kväde. Det bör nämligen vara en ganska tvär kontrast mellan de flygande stegen jaget slänger ner på dansen mot Sugars uppgivenhet. För det är vad det handlar om - Booga Minott genomskådar strukturen och ser att kampen är I-tinual i våra tider. Hard Time Pressure.

Captain Sinbad följer och tar steget ännu närmare dancehallen med sitt friska chattande och även om det är mer än exemplariskt - kanske till och med fantastiskt så kan jag inte hjälpa att tycka att Ranking Dread med sin sensationella »Superstar« är den enda deejayn jag behöver att följa.

Dubversionen som tillskrivs både Barnabas och Jammy's (men jag är övertygad om att det är strikt multitalangen Ranking Barnies förtjänst) är en lång (sex otroliga minuter!) och vild historia. Barnabas gör god användning av mixerbordets kanaler och markerar ofta rytmens militans genom att låta den ekoindränkta rytmgitarren spela en framträdande roll i princip bärandes rytmsektionen ihop med Scotts trummor. Sugars vokaler lyser med sin frånvaro till företräde för det intergalaktiska mixandet. Frekvenserna må inte bändas och bestraffas lika mycket som under Tubby's händer men det är klart märkbart att det är i hans studio som det mixats.

För mig är det här en av de allra bästa tolvor som har släppts.

Small Axe Guide to Dub av Jim Dooley

In the Light Dub

Då har äntligen dubboken släppts av Ray och Small Axe. Det handlar alltså om 200 sidor recensioner av dubalbum från genrens födsel till idag. Har själv läst igenom PDF:en (är inte i Sverige för att kunna tumma den fysiska utgåvan) och är väldigt imponerad. Jim Dooley har verkligen insikten och kunskapen att recensera något så esoteriskt som dub (jag kan tycka att det kan vara svårt). Det kanske inte är världens vackraste bok men innehållet är verkligen guld värt.

I vilket fall. Boken kostar £9.5 inklusive frakt från UK och man gör sina beställningar till smallaxepeople@tiscali.co.uk genom PayPal.

Lite mer info finns här;
http://sites.google.com/site/smallaxereggae/

Lista av dubskivor som är recenserade;
dub book database

RSS 2.0