... som Uglyman chattar på sin överfeta 12" (släppt på Wittys) och visst stämmer det. Boken som byter av sångarna bjuder på en kavalkad av stilen och mönstrets största nyttjare - the deejays. Fick ett mail idag och böckerna finns nu hemma hos Ray. Så för den som vill ha ett exemplar får beställa från Ray Hurford inna Inglan!



Mer info finns på hemsidan för böckerna (känner ni igen utseendet? ... jag är lat);
http://www.reggaepedia.net/smallaxebooks/

Köpte en jävligt fet 12" för några år sen som är lite av ett mysterium för mig. Ena sidan har jag lyckats identifiera som den otroliga loverslåten »Back Together Again« med Claire McLean & Norman Star Collins. En odödlig klassiker som jag kan tänka mig många ungdomar dansade tätt till på alla dessa shubeens och late night blues som höll kulturen levande. Dock är versionen på följande tolva en lite annorlunda mix än hur jag lärt känna originalet. Dubversionen är magnifik.

B-sidan är dock det riktiga mysteriet. Över en rub-a-dub-rytm som låter oerhört mer Jamaica än den engelska loversklassikern så sjunger en nasal sångare sina lovord till Jah. Efter honom följer New Romantics husgud Early B med en alternativ version av sin »Stop The Robbery«. Vem sjunger på vokallåten? Om någon vet så får man gärna skicka ett meddelande med infon. Jag tänker mig att det kan vara Delton Screechie. Först och främst för att rösterna är lika men även för att han och Early tidigare har gjort kombinationer (doktorn då under namnet Early Black) och även för att A-sidan släppts på bland annat Moa Anbessa som är en engelsk etikett ofta affilierad med just Delton. Jag kan dock inte komma på vilken Delton-låt det skulle vara.

Tog tag i det idag och styrde upp en flash-spelare så jag kunde ha lite låtsnippets till låtarna som kommer upp. Kommer bara ha dem uppe i någon vecka varje gång dock - detta på grund av webplats.

Claire McLean & Norman Star Collins - Back Together Again
Okänd - ??? & Early B - Stop The Robbery

»It must be shining somewhere else. When the moon is not shining here. It must be shining somewhere else. No one knows the creator Jah make the lightning flashing above. Flashing above. No one knows the creator Jah is the ruler for everything.«

(det verkar strula med mp3-låtarna ... får kolla på det ngn annan gång).

Har varit otroligt lite uppdateringar på sistone. Mycket på grund av att jag haft fullt upp i studierna. Ikväll åker jag i alla fall till Eskilstuna med Reggaeology + Leafy och uppträder på en klubb där vid Tung Gung. Var ett tag sen jag chattade men det ska onekligen bli kul.

På söndag sänder vid nästa show och förhoppningsvis kommer vi ha en schysst gäst som kommer spela lite av sina favoriter. Dock är allt så osäkert för tillfället att jag inte vågar gå ut med namn.

Bloggen kommer få något trevligt inlägg snart ... det lovar jag. Tills vidare kan ni lyssna lite på Prince Jazzbos digitala produktioner. Det gör i alla fall jag.

Det var King Tubby som var först ut med Stalag. Han hade fått låten med Ansell Collins och Tommy McCook som dubplate av Winston Riley för att spela på sitt legendariska Hometown HiFi. När låten gnuggades på första gången så blev dansens massa som galen. U-Roy som var soundets chattare hade just presenterat sig och gjort inställningarna på förstärkarna.

»He just kept playing it over and over and it wasn't even like it was the dub. It was the original instrumental version with the horns and everything in it but when the bass came in, everybody was feeling it.« (citat av Phillip Smart från Beth Lesser otroliga bok om dancehallkulturen).

Stalag spelades i trekvart! Fyrtiofem minuter av bas-extravaganza och folket kunde inte få nog! Det är inte utan att det är en av de mest ansedda rytmerna och flera av reggaevärldens största låtar bärs av den. Min personliga favorit är nog cuten på General Echos »Arleen«.

Mixen är sparsmakad med fokus strikt på trummor och bas. Original D'n'B music! Echo halvt som halvt sjunger och chattrar med sin kännetecknande lugna ton. Mitt exemplar är en utökad 12"-mix med dub som klockar in på dryga sex minuter. Det är samma version som Mr. Demus och Wild Apache chattar över i det härliga klippet med Stone Love i NY (där bad bwoi Rory vänder skivor!) som finns att titta på Youtube.

Jag ska ordna med bloggen i framtiden så jag man kan spela och lyssna på små snippets. Har bara inte orkat ta tag i det än. Nästa show på söndag misstänker jag att vi kommer spela Stalag och mer specifikt Echos otroliga låt.

»Under seventeen, are you over sixteen? A beg yuh rock an come in...«

Läs lite mer om Stalag här;
http://reggaelicious.pbwiki.com/Stalag

Ringde och snackade med Dignitary Stylish idag för att ha lite mer info att fylla ut hans sida på Reggaepedia. Blir alltid lika uppspelt när jag snackar med en legend. Det tog dock en liten oanad vändning när jag förde på tal hans första skiva.

»- I've got to tell you that your album, Jah Send Me Come, is one of the best deejay albums I've heard, Horace. I mean it's such a...
-Wah? It sounds SHIT, man! Too much computer deh bout, yunno?! At those times we [Conrod Green och Dignitary] we're just playing with the computers. We didn't know how it should sound ... «

Hade aldrig förväntat mig att en av mina absoluta favoritplattor skulle ratas så hårt av artisten själv. Speciellt inte när den är en mästerlig uppvisning av hur hårt och organiskt det digitala kan låta. En av de absolut bästa deejayplattorna någonson. I övrigt måste jag nog säga att Digni var en av de mest ödmjuka och trevliga artister jag någonsin talat med. Det kunde man nästan ana av hans intelligenta och positiva texter. Att han numera arbetar en hel del med välgörenhet är bara ett vidare bevis på detta.

När samtalet led mot sitt slut så avrundade han allt med;
»- Joakim ... let me tell you. That you called me this early [hade glömt tidsskillnaden lite och ringde honom 7:30 på Miami-tid ... hehe] is a blessing. I really apprecilove it! Now when I go to work today I feel that I make a difference.«

Vad ska man säga? Man kan bara rodna och gilla honom än mer! Gwan popa Digni - the wise intelligent deejay stallawatt!

Dignitary på Reggaepedia;
http://reggaelicious.pbwiki.com/Dignitary-Stylish

»Well this is the original foreign mind! Worry, them a worry, them a worry them foreign mind!«.

Lyssnar två superfeta tolvor som bägge kritiserar adopterandet av främmande synsätt. Hur kan man ha främmande synsätt med en lokal kropp är frågeställning. Det går att skriva ett mastigt inlägg om farorna med globaliseringens utrotning av lokala kulturer och ersättandet med den omnipotenta västvärldens tribalism. Men jag orkar faktiskt inte oavsett hur intressant jag tycker det är.

En av Junior Reids största hits är den otroliga »Original Foreign Mind« producerad av ynglingen själv ihop med Sugar Minott. Över en livlig rytm waterhouse-wailar och fastchattar likkle Reid med en otrolig självsäkerhet och styrka. B-sidan på tolvan är den fantastiska Michael Jackson-covern »Junior Nature«.



Frankie Paul behandlar samma ämne över en slöare och dubbigare rytm signerade Prince Jammy. Frankies ofta hemsökande sång är ett unikum. Finner det helt sjukt att när han började så lät han som Dennis Brown. Dubben som följer tar inga fångar och även om det fjärran tankesättet ofta är låst i en lokal kropp så finner jag viss glädje i att de inte stålsatt sig vid gränserna ... för reggae gone international och det förgyller min varje dag.

En bubblare på ämnet är Simple Simons med just titeln »Foreign Mind«. Finns att finna på hans album Reggae Move och även 7".

Pillar på en logotyp för NRP och tänkte att en ros skulle vara det optimala på något sätt. Känns lite osäkert dock om det är det vi ska köra på. På något sätt vill man ju ha något simpelt som skriker tidigt 80-tal. Vet inte om rosen är för detaljerad och jag behöver omarbeta den med tjockare linjer och dylikt. Tycker i alla fall att det ser ganska bra ut i nuläget.

I bakgrunden spelar Dirtsmans monumentala album Acid. Den specifika låten är »Bubble & Wine« över den alltid lika härliga rytmen från Eric Donaldsons »Cherry Oh Baby«. Dirtsman är en helt otrolig deejay som tyvärr försvann allt för tid. Köpte lite raggatuffin' album med hårda 90-tals-deejays för ett tag sen. Även om jag tröttnar oerhört snabbt på att lyssna på de sparsmakade och ruffa rytmerna så kan det ändå vara schysst att ha små avbrott där man lyssnar på annat än samma samma. Albumen var;
Turbo Belly - Judgement Day LP (1995, VP)
Silver Cat - In A Foul Affair LP (1995, VP)
Terror Fabulous - Terror Fabulous (1994, VP)
Sluggy Rank - My Time LP (1991, Shelly Records)

(Joakim, Jens, Rikard. Foto av David, 2002)

New Romantic Possee består av mig (Skeng Bubbler Joakim) och Lenky Yute Creationist Canon (Jens). Vi började spela ihop för ungefär nio år sedan (helt sinnesjukt länge när jag tänker efter). Då var det främst hiphop som gällde och jag var med i rapgruppen Mordacious Expressionaries. Jens och hans vän Rikard behövde någon som kunde rappa när de körde deras set och då vi hade stött på varandra på hiphopjams och så vidare så blev det bara att vi började umgås. Jag var 16 och de 15. Kort därefter började vi köra ihop under namnet Urban Legends. Rikard körde hiphopen, Jens reggaen (strikkly bashment var det som avhandlades) och jag höll i mikrofonen. Jag minns att jag tyckte Rikards skivsamling var sinnessjukt stor och länge var det hans skivsamling jag jämförde min egna mot.

Vi började med att spela på olika skoldiscon, kulturspelningar och annat halvroligt. Ibland fick vi gästa Club Mellow som var det trendigaste och hippaste i Kalmar stad. Eftersom det var 18-årsgräns och jag som var äldst var 17 så fick vi köra vår lilla timma och sedan blev vi utskickade från klubben.  Dock var alltid våra set uppskattade. Detta var innan dancehall riktigt slagit igenom annat än i storstäderna - året var nog 2001. En gång fick vi stanna kvar även efter vårt set. Vi blev satta i ett hörn med tre läskflaskor ... med sugrör i.


(Jag rappar, Rikard mixar, 2002)

Året efter fyllde jag 18 och kunde ta på mig ansvaret för att driva en egen klubb. Vi körde under namnet Club Frontline och det var en otrolig succé. Vi hade dubplates av bland annat Chilly och 59 Posse från Västerås. Jag vågar nog påstå att det inte gick en kväll utan att vi fyllde stället till bristningsgränsen och klubben blev en snackis. Vi blev intervjuade i en av de lokala tidningarna och var under en längre tid högst upp på deras innelista. Fotot ovan är från denna intervju vill jag minnas. Vi körde Frontline tills jag flyttade till Stockholm för att studera 2003. Det var en fantastisk period av vårt liv.

Vår allra sista spelning ihop som Urban Legends var samma sommar på Hultsfred. Vi hade blivit bokade att köra i artistområdet men då det var lite felplanering i schemat så skulle vi även få spela före och efter en annan akt - det legendariska jamaicanska sound systemet Stone Love!!! Jag kan tyvärr inte minnas om det var Rory som valde skivor men jag är ganska säker på det. Jens snackade med killarna i soundet och han fick ett par rytmskivor på CD-R av dem (vart är de idag, Jens?). Slutet av sommaren var Urban Legends tid förbi.

Någon tid senare flyttade Jens upp till Stockholm. Step in New Romantic - the don sound!

Även denna gång blev den utan mikrofon för livechattande och lite mer genuin danssession. I vilket fall fick vi med några favoriter. Var skönt att äntligen får spela igen efter flera veckors försvunnen speltid. Finns stora planer i framtiden för New Romantic.

1. Freddie McGregor - Jogging 12" (Tuff Gong)
2. Gregory Isaacs & Dennis Brown - Let Off Supm 12" (Greensleeves)
3. Dennis Brown - Any Way You Want It 12" (Tad's)
4. Dennis Brown - Home Sweet Home 12" (Papa D)
5. Papa Iron - Going Home 12" (Papa D)
6. Tony Tuff - Come Fe Mash It 7" (Volcano)
7. Tristan Palmer - Entertainment 12" (Greensleeves)
8. Carlton Livingston - Marie LP (Trodding Through The Jungle, Sonic Sounds)
9. Madoo & Lone Ranger - Hands In The Air + African Land (Roots Reggae Part, Silver Camel)
10 . Michael Prophet - Gunman 12" (Greensleeves)
11. Horace Ferguson - Touch The General 12" (C&E)
12. Jah Batta - Yuh Think Mi Gone 12" (Hamma)
13. Lady G - Nuff Respect 12" (Pow Wow)

Ladda ner sändningen här;
http://www.megaupload.com/?d=LRUJKT7L

Då jag precis blivit färdig med deejayboken jag skrev ihop med Ray »Small Axe« Hurford och den är på tryckeriet redo att tryckas upp så är det läge att börja försöka runda av de andra öppna projekten man har så att man kan sätta igång med något nytt. En av de andra projekten jag har är en samling som jag släpper ihop med King Culture från Kanada. Tyvärr har den dragit ut allt för mycket på tiden men innan sommaren hoppas jag i alla fall att man ska kunna bli färdig med den. I ära till den fantastiske producenten nämner jag idag två av mina favoritsläpp med honom (ingen kommer vara med på CD:n).



Stamma Ranks var ursprungligen en resident deejay för Taurus Internation i JA ihop med Ranking Courage och selectorn Funny Dread. Han flyttade till Kanada 1979 där han började chatta för Papa Melody (som var Leroy Sibbles ljudsystem). Han hörde senare från en vän att King Culture var intresserad av att spela in nya artister och då gjorde han en demo som han gav till producenten. Två bra discos följde men det bästa skulle komma i form av den här enorma 7" över den antagligen mest militanta versionen av Cuss Cuss. King Cultures version av rytmen fick ett enormt genomslag i Jamaica (om man tar hänsyn till att reggae utanför JA hade det oerhört svårt att lyckas i yard) och har sedan dess varit ett säkert kort för de som håller koll. Rytmen fick en renässans när Basic Replay släppte en EP med flera låtar producerade av KC på samma rytm. Kronjuvelen på EPn var självklart Stammas cut.

Precis som chattaren poängterar genom låten så handlar det om cuss i rub-a-dub-stil, cuss cuss i dancehall-stil. »Back weh out we life wit yuh cuss cuss. We nuh waan it!«.

Handstilen på etiketten är King Cultures. Fulsnyggt så det skriker om det.



Jag kan tyvärr ingen historia om artisterna på den här låten. Christie Bird är en skönsjungande sångare som gör ett mer än habilt arbete. Den stora behållningen är dock Robotman som kör på stilen som skapades av chattare som Buro, Pampidoo och Uglyman. Det som är så intressant är att Robotman är klart lika duktig på att låta rockstone som sina mer kända kompanjoner och jag undrar varför han inte släppte fler skivor (har sett ännu en 7" som var ganska grym). Rytmen är en så kallad digi-killer med sin djupa drivande basgång. Ett klart underskattat alster som bör gå att hitta billigt med lite ihärdigt letande. Väldigt synd bara att b-sidan inte var version och istället är en halvmjäkig vokallåt. Då hade sjuan kunnat bli en av mina absoluta favoriter. Ska inte gå in djupare på låten då det finns en lite mer grundlig recension av den på Chopperators blogg, Style Ah Style (är den nedlagd redan förresten?);
http://styleahstyle.blogg.se/2009/january/bad-bwoy-come-and-go-1.html

Robotman verkar fortfarande vara aktiv i musiksvängen då jag hörde en helt otroligt bra dubplate av honom för det famösa Deadly Dragon Sound. Fortfarande lika hårt och fortfarande samma mekaniska precision i flytet. Hade varit kul att höra en fullängdare med honom.

Det är först nu när jag skrev rubriken som kom på att bägge skivor i inlägget har något att göra med saker man inte ska röra. Det är ju en helt otrolig trend nu med digisoundet och även om jag inte är så superstort fan så finns det ju alltid bra släpp. Det roliga är att det man köpte för struntsummor för bara något år sedan idag går för galna summor.

Först ut är en monumental deejay som släppte ett par grymma singlar och ett fulländat album för att sedan i grund och botten försvinna. Dignitary Styles riktiga namn är Horace Samuels av vad jag har förstått och hans första inspelning misstänker jag är »Pon De Attack« från '85. Så mycket mer vet jag inte honom ... förutom att han idag jobbar i en fiskrestaurang (har jag för mig?) i JA och är en av personerna bakom Upsetta Sound System. I vilket fall så är »Don't Touch The Crack« en klassisk hård raggadänga med Digni ridandes Bobby Babylon-rytmen (som självklart är mix dung till sina mest fundamentala element) med sin så typiska högtempomedvetenhet. Förutom att han är en helt otroligt duktig MC så älskar jag faktumet att han verkligen anstränger sig för att ha intelligenta och positiva texter i en tid som handlade oerhört mycket om mindre positiva ämnen.

»Come fe teachy white, come fe teachy black!« ... lära dem vad, Digni Stylee? »Do nuh touchy, do nuh touchy, do nuh touchy crack!«. Seen!



Hårdheten i förra låten är uppenbart frånvarande i det här knorriga lilla mästerverket. Horace Ferguson var en sångare i Horace Andys skola med influenser från Carlton Livingston i rösten tycker jag. Han låter som en blyg ungtupp i mitten av det digitala virrvarret Jazzbos produktioner står för. En dundertypisk Ujama-produktion men släppt på den aningen tråkigare (och mycket fulare) etiketten C&E. Kan tänka mig att C står för Carter (som är Jazzbos riktiga efternamn) men vågar inte chansa på vem E:et skulle vara i så fall. Låten släpptes även som 7" på Ujama och där är mixen aningen hurtigare ... har inte bestämt mig om det gör den bättre eller ej. Fantastisk låt oavsett ordförande.

När kommer det förresten en seriös samling av Jazzbos bästa digitala produktioner? Bra liner notes, fint omslag, obskyra dubbar och ett omslag gjort på en bortglömd illustration av den framlidne och oefterhärmlige Limonious.

»No touchy, no touchy, no touchy-y general!« ... varför det, unge herr Ferguson? »It a goh cause a burial!« Seen!

Vill bara kontra Jockes inlägg ang. cyklandet då jag precis inköpt denna dräpare. Dessvärre med "dubbelpunka".




För övrigt går Showdown-serien från Hitbound varm med Frankie Jones och Michael Palmers bidrag nummer 4 som favorit.

/Jens

Så jävla sugen på att sända radio på söndag. Det var ett tag sen sist eftersom jag var bortrest förrförra söndagen. Jens var ju också borta så istället spelade vi en soundtape med Rappa Robert och Studio One Sound (inte Coxsones S1 men istället ett likkle country sound som att döma av sessionen vet precis hur en dans ska skötas).

Peppar hemma med att lyssna lite deejays. Deejayboken som jag ska ge ut med Ray blev idag helt färdig och imorgon ska vi skicka iväg den till tryckeriet. Innan mars är förbi kommer jag antagligen kunna sitta med ett exemplar i mina händer och det känns mäktigt.



Just nu lyssnas i alla fall Bobby Culture som brukade chatta för Jack Ruby's ljudsystem. Han släppte tyvärr aldrig ett album vilket är stor musikalisk tragik för över rätt rytmer hade den kunnat bli en av klassikerna. Jag tänker mig att den ska ha samma sound som den enorma 12" han släppte på Leggo Sound. En så kallad back-to-back killer med Bobby först över Zion Gate-rytmen (»Health & Strength«) på ena sidan där han berättar om hur de olika deejaysen har sina gimmicks medan han själv har hälsan och styrkan. Tvärhård dubmix följer. Den andra sidan har Bobby Culture över en next cut till Rod Taylors »No One Can Tell I About Jah« (släppt som 12" på Hitrun) med låten »Buenos Dias« och även här följer en otrolig dub. Fick köpa tolvan av Swedon och det är jag evigt tacksam för! Tack, Tony!



I övrigt lyssnas det på radarparet Yellowman & Fathead med celebert besök av den charmante Peter Metro. Fathead får för lite respekt tycker jag. Även om det är självklart vem som var den riktiga talangen av de två så glömmer man ofta tjockskallen. Hans ofta perfekta timing med bimmanden, oinkanden och »eyh-a« är det som lyfter en vanlig deejaylåt till något extra. Hade varit intressant att höra honom på ett eget album för de alster han släppte för bland annat Lloyd Campbell på Greensleeves 12" låter ju verkligen inte alls dåligt. Tyvärr blev han mördad som så många andra fantastiska artister (exempelvis Bobby Culture ovan).

I vilket fall ... på söndagen den 15:e mars kommer ni äntligen att kunna få höra oss live and direct spelandes det absolut finaste från 80-talets gryning och ungdom.

Early B - Wheely Wheely
Delton Screechie - Bag Up
56 Hope Road, 1984 (#DSR4378)
Production by Michael McKoy


På 56 Hope Road skedde flera signifikanta grejer för JA's musikhistoria. Främst relaterade med Bobbito Marley och hans Wailers av uppenbara skäl. Det var trots allt här Tuff Gong-studion stod. Det var även på denna adress Bobban bodde och på precis samma gata var det de försökte mörda honom men misslyckades. Nu är jag inte så stort fan av Bob Marley och för mig kommer 56 Hope Road alltid i första hand vara skivetiketten som släppte min kanske absoluta favoritlåt med den deejayn jag håller närmast hjärtat - Early B. De flesta som känner New Romantic vet hur hårt vi pushat för Early B sedan vi först började lyssna reggae och det var för mig med just den här låten kärleken till doktorn startade (i övrigt spelad för mig första gången av den andra hälften i the possee).

Solomonrytmen är precis sådär naivt glad som man vill att dancehall ska vara. Basen ligger på och pianoplinkandet ekoeffekten är inte främmande i mixen. Ibland kör personen bakom spakarna en mixdung för att framhäva det monotona men precisa chattandet från Early. Pianoslingan i sig understryker perfekt euforin från Earlys historieberättande om fenomenet wheely - att cykla på endast bakhjulet. Denna akrobatiska övning som är ett kännetecken för the bike massive i Kingston vars en av de mest framträdande figurer var en Ronna Dread som bland annat omnämns i Yellowmans »Hill & Gully Ride« (Ronna skulle senare bli mördad och till hans ära hölls bland annat en överfet dans som går att hitta på yard tape). Early B var själv en ivrig cyklist och gjorde det till känna genom otaliga låtar och på ett odödligt albumomslag som graciöst låter två wheelys rama in Early i mitten (som har en enorm pungsvettsfläck på sina ljusgråa mjukisbrallor). Jens favoritlåt med doktorn är »Bicycle Bicycle«, min »Wheely Wheely«. Bägge älskar honom som mest när han berättar om det han antagligen älskade som mest.

Och kanske relaterar vi, Kalmar-söner som vi är, till cykellåtarna just för att cyklar var en så stor del av barndomen i Kalmar. Man cyklade alltid överallt. Oavsett ålder. När man var likkle pickney byggde man minirampar och hoppade. Man cyklade sedan fort som fan hem till mamma för tröst när man skrapat knäna efter sina små äventyr. Alternativt tävlade det grekiska gänget (jag, storebrorsan Niko och bästa vännen Laki) mot albanska possen på gården (Alban, Skodran och Eles) i att cykla runt gården snabbast. Eles var ofta bäst även fast han var yngst! Senare i den tidigare tonåren så cyklade man bara omkring de olika skolorna (Funkabo massive do yuh hear me?!) och kollade vart folk spelade basket så man kunde joina in. Vid senare tonåren cyklade man till parken och fram tills att jag gick i exil från hemstaden vid 19 års ålder så var cykeln mitt primära val av transport. Något jag aldrig lärde mig var dock att köra wheelys i en respektabel sträcka. Idag är jag för stel för att ens våga försöka. Fast med en lick of Solomon och jag är redo att stegra min Crescent i ett nytt försök.

»This one dedicated to all the youths who ride bicycle. One-wheel wheely mek we wheely one wheel!«

Prags flygplats bjöd på en kul överraskning efter en i övrigt oerhörd besvikelse (reggaemässigt).





Soul Syndicate! Framåt för evigt!

Nigger Kojak - Penitentiary / Bunny Rhygin
Barrington Levy & Jah Thomas - Mo-Ambassa
Nigger Kojak 12", 1980 (#NK 001)
Production by Floyd Perch

Jag har kommit fram till att jag gillar rub-a-dub. Jag älskar när den är glad och dansant. Jag tycker den är fantastisk när den är mollig och hård. Tycker det är hur kul som helst när den är lättköpt smörig. Tror det har att göra mycket med att the rubber dubb är så okonstlad och direkt. Det som sker i dansen sker i stundens eufori. Det är vid tillfällen som dessa jag tänker mig att låtar som det här upstår. Över Nigger Kojaks egentligen ganska hård roots-produktion så deejayar Jah Thomas och den alltid så fantastiske Barrington Levy på rytmen. Ja! Jah Barrington - the god blessed pikney - chattar i fin stil, om än aningen stapplande. Likväl är det klart underhållande och 12" är en rub-a-dub-titan.

Bägge sidor ligger över samma otroliga rytm. Första sidan är kontrollerad helt och hållet av Nigger Kojak som står bakom produktion, sång och deejayande på låtarna. Man kan ana hur Kojak hämtar inspiration från Edi Fitzroys slumgynglings-sångstil på spåret »Penitentiary«. Ett sorts oregerligt nästan desperat kvidande som naglar sig fast i sufferersrytmer som denna.

»Ooooh my bredrin. Nah go nuh penitentiary. Kojak! Kojak nah goh nuh penitentiary. Laaaawd!«

Därefter följer han upp sin sång med en deejayversion om den legendariska badman Bunny Rhygin som var ledare för the Viking Posse. »When mi deejay yuh haffi jump to the reggae« inflikar han i förbifarten och ja, jag måste hålla med. Skivan snurrar och insvept i basen gör jag mina bäst danssteg. En fot i marken och andra lyft framför sakta bubblande till rytmen.

Vad som är än mer fantastiskt är då B-sidan med Jah Thomas och Barrington Levy som byter av varandra i bästa kombinationsstil. Thomas släpiga nästan astmatiska flyt är kompletteras perfekt av hans sparring partner, Barrington, med sin ungdomligt ljusa och melodiska deejayande. Jag är ganska övertygad om att ljudsystemet som lyfts till skyarna är Moa Anbessa från Battersea i sydvästra London. Det känns fullt logiskt då Jah Thomas hade spenderat ganska mycket tid i London under den här tiden och han med stor sannolikhet stött på Moa Anbessa. Tror inte jag har hört om något sound från JA med det här namnet nämligen. I vilket fall så följs deejayversionen av en gastkramande dub. Vet tyvärr inte vem det är som stått bakom spakarna men oavsett vem så gör han ett fantastiskt arbete.

Den enda låt som saknas i Sammanhanget är Delton Screechys »Living In The Ghetto« som är av exakt lika hög kvalitet som de andra låtarna på samma rytm. Som tur är finns denna version med på 10" som återsläpptes ganska nyligen.