Då jag på söndag är i Prag och firar min fantastiska mamma som fyller 50 och Jens kommer vara i Malmö på northern soul-fest så uteblir vi bägge från etern. Istället kommer vi fylla tiden med att köra ett sound tape i strikkly DBC stylee. Vi har inte riktigt bestämt vilken tape det blir än men jag misstänker att det blir något med Briggy alternativt Maddo då det är tapes med dessa som cirkulerat aktivast  hemma senaste tiden.

Jag har bland annat en skitfet session med Briggy, Bobby Culture (!) och Icho Candy (!) på Jack Rubys alltid så underbara ljudsystem.  Alternativt kanske man bör spela kassetten där Buro byter sida från Volcano till Killamanjaro och totalt demolerar sitt gamla sound. Eller så funderar jag på den övertunga kassetten med Lloydie Coxsone där han kör mot Highteous och verkligen spelar det djupaste och mörkaste bland rub-a-dub. Dubplatesen över Frankie Pauls »The Right Time« går inte att värja sig mot. Peer vibes fe fill up jah land, mi lion!

Vi får se vad de blir. Vad det än blir så kan vi försäkra att det är bättre än bra och finare än fantastiskt. Finns det önskemål på andra soundtapes så kan man alltid hojta till så försöker vi åtgärda det.

Go Deh In A Late Night Blues & Late Nigh Session (Roy resp. Raymond)
Babylon Policy & Peaceful Something (Roy resp. Hugh Brown)
KG Imperial, 1981 (#KG 004)
Production by Fatman & Robert

Drog fram en favorit ikväll efter att ha gjort diverse skolarbeten. Ibland tycker jag livet är riktigt mysigt i min lilla lägenhet i Flemingsberg. I rummet där jag sover kan den svaga inpyrda doften av Nag Champa inandas och ikväll interagerar den med ångorna av en kopp rooibos.  Väggen som står motsatt min säng huserar skivsamlingen och angränsande står den lilla skivspelaren.

Basen är inte så hög som jag hade önskat då det är för sent och i ett hus fyllt av folk med psykbryt så är grannsämjan något man måste försöka vårda. Den är dock inte så låg att man kan gå miste om Junjos mästerliga produktion. »Hey Fally Ranking yuh gonna get a spanking!« hotar U Brown över Johnny Osbournes klassiska rubber dubb-monster. Innan honom bubblar den engelske och obskyre Roy Rankin på samma rytm - den här sidan riktiga behållning.

»Me cyaan tek no more of this yah government! Boh! Man mi cyan pay mi rent!« suckar han för att sedan påpeka med självklarhet »Babylon policy a fallacy«. I kristider skapade av en naiv förälskelse av ett skadligt förhållningssätt till konsumtion gör han rätt i att ifrågasätta den hegemoni som råder; Babylons principer är bedrägliga. Uppgivet accepteras något som kanske bäst bör ifrågasättas och motarbetas. Att dancehallen skulle sakna en militant politisk sida är i sig självt a fallacy.

Jag gillar konceptet av att lansera skivor som dubbla A-sidor. Ett ställningstagande där man frångår den trötta rangordningen av musik. »Go Deh In A Late Night Blues« är självklart över Don Carlos episka »Late Night Blues (Nice Time)« där mickmännen Roy Ranking och Raymond Naptali turas om att köra på låten (sololåtar som följer varandra och inte kombination). Rytmens molligt, monotona basgång väller fram åt alla håll och det är något speciellt med den engelska stilen på micken som gör att deejaysen låter så fantastiska över den. De är aningen torra och stela på ett sätt Jamaikaner inte är och det passar perfekt rytmens militans. Bägge låtar rör sig kring ämnet av en sen bluesdans. Jag hade kunnat ge min högra hand (som rent figurativt borde vara Jens ... en inte allt för hemsk uppoffring kanske) för att få närvara på en sådan när det begav sig. Att med sin älskade kontrollera ett hörn och dansa så nära att vecken gnids ur hennes kjol. »Goh deh with yuh musical queen!«.

KG Imperial har jag alltid antagit står för Ken Gordon Imperial - det riktiga namnet på Fatman, som även är skivetikettens ägare. Tolvan var det första släppet där deejaysen chattade ihop.

En av mina absoluta favoritskivor är även en av de skivor jag tycker är mest spännande för informationen kring den var så länge obekant för mig.

Jag har alltid varit en stor fan av Brigadier Jerry. I mitt tycke är det möjligtvis den kanske mest underskattade deejayn alla kategorier. Till stor del måste detta bero på hur sällsynt det var för honom att gå in i studion. Briggys rykte spreds främst genom soundtapes när han uppträdde med Jah Love Muzik - ett ljudsystem som drevs av Twelve Tribes of Judah. Lyssnar man på en av dessa sessioner kan man inte hjälpa att undgå vilken oerhörd karisma han besitter. Han deejayar, skrattar, sjunger, talar, rullar sina »r« och håller dansen konstant levande med sådan lätthet som mig veterligen ytterst få deejays någonsin presterat (hatten av till General Echo som antagligen var Briggys ende like i detta avseende).

Därför är varje gång Briggy gick in i studion under den här tiden en anledning att fira. Singlarna han släppte var få och albumen färre! Just på grund av den anledningen var jag så ivrig att plocka upp det här albumet när jag såg det. Utan omslag och för cirka 150 kr tyckte jag den var aningen för dyr för min studentekonomi (jag dras fortfarande med samma taskiga ekonomi). Låtlistan fick mig dock att lägga de där sista slantarna ... de låtar jag kände igen var favoriter och de jag inte hade hört tidigare var av artister jag högaktade. Fem låtar av Briggy! Tre låtar av Icho Candy! Danny Dread! Barry Brown! U-Roy! Eufori!

Det var självklart först jag kunde snurra albumet på min lilla krigare till vinylspelare som jag insåg vilket jävla kap det var (och nu när man sett albumet på eBay inser man vilket kap den var för de där fjuttiga kronorna). Varenda en av de tolv låtarna är vinnare. Jag kan känna att folk slänger sig med uttrycket all killer no filler lite väl lätt men den här anspråkslösa lilla plattan är onekligen på en helt annan nivå! Som jag påpekade tidigare är det ytterst lite information som finns om albumet. Det verkar som att låtarna spelades in eller släpptes -82. Det mest kända spåren är antagligen Briggys »Pain« eller Icho Candys »Captain Selassie«. Den senare en otrolig rasta anthem som var oerhört populär i dansen.

Jag har nu senare fått reda på att skivetiketten drevs av Mikey »American« Riley som ursprungligen var från Ocho Rios men levde i staterna. Rytmerna hade han köpt från Jo Jo i Channel One med undantaget av »Pain« som producerades av Phillip Fraser. Albumet släpptes kring -86 och trycktes då endast upp i 300 exemplar utan omslag. En senare utgåva på CD ska ha släpps; detta kring -90 och den här gången med omslag. 150 exemplar behöll Mikey och resterande 150 gav han till Admiral från Admiral HiFi i södra Florida.

Jag vet dock fortfarande inte vem som mixade musiken. När det kommer till backningen så är det nog en kvalificerad gissning är att det är Rotradikalerna. Detta med tanke på studio och år och framför allt kanske just soundet.

A-sida
1. Barry Brown and Brigadier Jerry - Chalice
2. Icho Candy - Selassie I
3. Brigadier Jerry - Solomon
4. Danny Dread - Lemon Popcycle
5. Icho Candy - Going Home
6. Brigadier Jerry - Gwan A School

B-sida
1. Icho Candy - I Remember
2. Danny Dread - Humane Mechanic
3. Brigadier Jerry - Jah Jah
4. Brigadier Jerry - Pain
5. Malvo - Midnight Cowboy
6. U Roy - Answer

När 80-talets rub-a-dub äntligen kommer ses med samma respekt som 70-talets rötter så är detta utan tvekan en av de album som kommer paketeras om och släppas som en sedan länge försvunnen klassiker och då kan ni erinra er att ni hörde den först genom New Romantic. Specialisterna på just det här. Gwaan!

Jag hade Blood of the Saint på en sjukt kackig återutgåva tidigare. Det var förvisso en fotlång LP istället för 10" som den här och hade fler låtar (bland annat den ypperliga »Moses«) samtliga ihopparade med respektive dubversioner. Men som allt annat släppt på Corner Stone (eller var det Frasers egna Razor Sounds?) så gjorde pressningen att musiken lät som att den spelats in med mikrofonerna liggandes i en fräsande stekpanna. Så jag sålde den ... eller gav bort den.

För några år sen köpte jag en fantastisk skiva släppt på Silver Camel - Peter Ranking och General Luckys monumentala Jah Standing Over Me. Med en fot i dansen och andra benet knäböjandes framför Selassies porträtt levererade de kanske en av mina absoluta favoritalbum. Rytmerna var till stor del nytolkningar av klassiska Studio One-rytmer men med den sparsmakade och hårdare mixen som kom att känneteckna soniska ingenjörer som Scientist (ynglingen som figurerar i detta sammanhanget). Jag köpte kort därefter Phil Frasers LP Loving You (1982, Silver Camel) för att komma åt vokalversionerna till dessa rytmer som de samspelta deejaysen pulserande utbytte stil och rimmönster över. Vissa av rytmerna fanns med - andra inte. Bland de senare inkluderades titelspåret. Men jag kunde svära på att jag hört Fraser sjunga över rytmen! Step an' come in likkle Blood Of The Saint! Så liten med sina ynka 10" men så fantastiskt tung med sina militanta basgångar. Det var självklart »Bad Boys« jag hade spelandes fragmentariska vokaler i mitt huvud.

Den lilla fullängdaren består av fyra låtar varav tre är i showcasestyle - det vill säga att duben följer vokalen. Titelspåret är över Real Rock och deejaycuten är Peter Ranking & General Luckys »Ram-A-Jam«. »Writing on the Wall« är precis en sån låt med sin rullande monotona basgång som jag kan tänka mig att man bara drog upp dubben gång på gång och lät alla deejays köra sina nya texter över. Sparsmakad och hårdslående i all sin genuina dansglädje. »Mr. Wicked Man« är grunden för de tvenne chattares »Just Cool« och är kanske albumens mest renodlade rootsalster. Mixen är vild och Fraser själv tillför en klar auktoritet med sin sufferers lament. Tyvärr följs inte låten av en dub som är väldigt synd. »Bad Boys«  är kanske albumets starkaste kort med sin rytm som får mig att tänka på Horace Andys »Skylarking« (antagligen har jag hopplöst fel ... identifieringen av rytmer har alltid varit min akilleshäl).

»I don't want to die like a dog in the street. Tribulation and frustration. I've got to get away from this condition. I don't want to be no bad boy.«

Intense lyrics, bredder Fraser! Jag gillar verkligen den här lilla skivan. Dessutom är omslaget otroligt vackert! Eller?

Efter två specialepisoder blir det äntligen lite av det vi älskar mest - tidig och dansig dancehall. Det var tänkt att vi skulle koppla in en mic med lite effekter idag och köra a likkle livesession fast pga tekniskt strul fick micken utebli den här gången. Jens dansade i alla fall när vi spelade Little John och jag höll min one foot skank levande igenom hela sessionen.

1. Sugar Minott - Give The People What They Want (Jammy's 10")
2. Pad Anthony  - Champion Bubbler (Greensleeves 12")
3. Barry Brown - Sweet Sixteen (Greensleeves 12")
4. Eek-A-Mouse - Once-A-Virgin (Joe Gibbs 12")
5. Eek-A-Mouse - Modelling Queen (D Music 12")
6. Eek-A-Mouse - Sensimillia (Thompson Sound 7")
7. Little John - Cocaine (Volcano 7")
8. Little John - Dancehall Style (Greensleeves 12")   
9. Maddo - Young Little Girl (Mukasa 7")
10. Maddo - .44 Magnum (Mukasa 7") - deejay style!
11. Barrington Levy - Jumpy Girl (MID 7")
12. Half Pint - Winsome (Sunset 7")
13. Junior Reid - Poor Man Transportation (Original Rockers 7")
14. Gregory Isaacs - Kool Ruler Come Again (Tad's 12")
15. Uglyman - DJ Deh Yah (Witty 12")
16. Mr. »Ninga« Palmer - Mix Properly (Sweet Corn 12")
17. Early B - Abla (MAB 12")
18. Crimestoppa - Rude Boy No Cry (Mixing Lab 12")

Ladda ner sändningen här;
http://www.megaupload.com/se/?d=HE6TY4PT

Kommande söndag är det äntligen dags för ett litet rub-a-dub-set (våra två senaste sändningar har haft annan fokus). Sitter hemma och pillar på skivorna och undrar vad vi ska spela. Lyssnar just nu på Colourman (eller Clourman som han så förvirrat stavas på omslaget) the bible preacher. En av de mest intelligenta chattarna i mitt tycke. Bra genomtänkta texter genomförda med en sorts angelägenhet som kan misstas för att aggresivitet. Colourman syntes ofta i dansen med en bibel i hand och fann väl egentligen sin storhet under mitten av 80-talet på skarven där mellan det organiska och digitala. Den här skivan är producerad av Super Bubble Rock (egentligen Eric Bubbles från African Bredders) och visar att både deejay och producent var kapabla till storheter.

Lyssnar mycket på ett sound tape från Who Cork the Dance (världens bästa blogg?) som tydligen är med Uglyman ... problemet är bara att det inte alls låter som Ugly men snarare EXAKT som Colour. Dock så kallar ju deejayn sig själv Uglyman kontinuerligt. Är väldigt konfunderad på om det kan stämma. Dansen finns på följande länk (sök efter Uglyman);
http://whocorkthedance.blogspot.com/2008/10/dance-inna-grange-hill-special.html

Lyssna och jämför.



En annan artist som fått mycket speltid senaste tiden är Sugar Minott. Det urblåsta med att jag alltid undvikit honom undgår verkligen mitt förstånd (har han släppt en dålig skiva?). Funderar på om African Girl kanske är det perfekta soundet. Tänker mig titelspåret med Ranking Dread som följer och på det dubben. Alternativt vill jag ha det smörigaste och slöaste ... även om det kanske fungerar bättre på en blues än en kort rub-a-dub-session. Likväl frestas jag av att köra en liten session med sweet Boogga Minott. Ska run it thru' mi bredder Jens först.

Har ni några förslag får ni gärna hojta till så ska vi se om vi kan få in dem.

Maila hör då av er till vår mail (kalcidis _vid_ hotmail _punkt_ com) så skickar vi en till er. Om det finns kvar några tills dess vill säga.

Dagens special fokuserade på dub till minne av legendariske och gravt saknade King Tubby. Den kompromisslösa kungen av dub.

1. Keith Hudson - Image Dub (Brand, Pressure Sounds LP)
2. King Tubby Meets Rockers Uptown (S/T, Clocktower LP)
3. David Rodigan & Prince Jammy (intervjuklipp)
4. Prince Jammy - Conspiracy On Neptune (... Destroys the Space Invaders, Greensleeves LP)
5. Mike Brooks - Rumdrinker + dub (Harvest 7")
6. Ansel Collins - Stalag 17 (Romax 7")
7. Bim Sherman - ... Dub (Ghetto Dub, Century LP)
8. Sir Coxsoner - Bower Dub (King Of The Dubb Rock Pt. 2, Regal LP)
9. Prince Far I - Shuffle & Deal (If Deejay Was Your Trade, Blood & Fire LP)
10. King Tubby & Niney - Sir Nineys Rock (Dubbing With The Observer, Attack LP)
11. Scientist - When I Fall In Love Dub (Dub In The Roots Tradition, Blood & Fire LP)
12. Skin Flesh & Bones - Slavery Dub (Fighting Dub, Love LP)
13. Horace Andy - Government Dub (In The Light LP, Hungry Town)
14. Wayne Jarrett - Praise Jah Jah (Wackies 10")
15. King Asha - Crank Angle Pt. 2 (Firehouse 12")
16. Superman & Spiderman - War Disease (Outernational Records 7")

Ladda ner spelningen här;
http://www.megaupload.com/se/?d=CILC1ECN

Väntar på att få dagens spelning skickad till mig så jag kan plita ner spellistan. Kändes som en schysst show där vi körde lite olika dubalster av flera av de mer framträdande mixarna men främst av King Tubby självklart. Önskar vi hade haft en dubbelt så lång show så att man hade kunnat gå djupare in i musiken.

Senaste dagarnas mest spelade skiva i min samling är iaf inte dub och inte deejay! Något som hör till ovanligheterna. En av skivorna den snuvigt nasale Little Johns släppt för monsterproducenten Junjo;



Mycket mollmelodier och när det inte är moll så är det pur glädje som levereras. Ett mästerverk!