2010 är det uppenbarligen New Romantic HiFi som run 'tings och inte 'tings som run New Romantic. Tack, Lars, för nomineringen. Tack, ni som röstade.

Rub-a-dub kanske är liten musikscen men med kraftiga hjärtslag. De som känner det vet det.

Tack!

Det är idag trettio år sen General Echo blev mördad. Läs mer här;
http://reggaelicious.pbworks.com/w/page/8799789/General-Echo

Tänkte skriva recensioner av Echos album till idag men har tyvärr på grund av tidsbrist inte hunnit. Här har ni i alla fall samtliga av Echoes fullängdare (om man inte räknar Mandingo-albumet som är några singlar + live-material).


General Echo & Prince Mohammed - People Are You Ready (Ballistic LP)


General Echo - Rocking & Swing (Manzie LP)


Ranking Slackness - Slackest LP (Techniques)


General Echo - Twelve Inches of Pleasure (Greensleeves)



General Echo - Rapping Dub Style
General Echo - Arleen
Eglinton & Oakwood 12", 1980 (#DML 58012)
Producerad av Winston Riley

Söndagen vigdes åt en special tillägnad min gode vän King Culture och musiken han producerat. Det verkar som att exporteringen/inspelningen är aningen skadad då musiken hoppar och har sig på flertalet ställen. Tyvärr, för det låter ju inte så superkul. Det var alltså inte så det lät live and direct. I vilket fall är det en blandning av djupaste roots till bubblig rub-a-dub och även någon liten digital rackare smög sin in.

1. Jah Lover - Dubbing In Front Yard (Root's International 12")
2. Roots Wanda - Cry Girl (King Culture 7")
3. K.C. All Stars - Roots Girl (King Culture 7")
4. Everal Cooper & the High Two - Help Out This Nation (Songhai 12")
5. The Uplifter - Strength & Power (C&S Music 12")
6. Marcelle - Have Some Fun (Rosebud Special 12")
7. Stamma Ranks - Cool & Deadly (Rosebud Special 12")
8. Root Andrew - She Is On My Mind (Super Cliff Productions LP)
9. K.C. All Stars - Version (C&S Music 12")
10. Roots Andrew - Dance Vibe (Super Cliff Production LP)
11. Howie Smart - Jah Warning (King Culture LP)
12. Howie Smart - Jah Warning Dub (King Culture LP)
13. Rod Taylor - Give Thanks & Praise (Drum & Bass Records LP)
14. King Culture - Jah Jah (Drum & Bass Records LP)
15. P. Thompson - Forgive Them (Rosebud Special 12")
16. Mr. Cool & Stamma Ranks - Jah Lead I (King Culture 12")
17. Howie Smart - Tune In (King Culture 12")
18. Zen Bow - Black & Beautiful (King Culture 12")
19. Christie B & Robotman - Bad Bwoy Come & Go (King Culture 7")

Ladda ner showen här;
http://www.megaupload.com/?d=P24M1S0W

Köpte ett par joggingskor nyligen. Det behövdes då mina gamla (och ärvda) skor hade gjort sitt. Inte nog med att de var slitna och trötta så var de ju även insprungna av min bror. Den utnötta dämpningen var något som kändes i knäna. Speciellt när varje steg tas som om jag vore en titan. De nya skorna med sina neongröna inslag kommer bli en glädje att få springa in själv. Så jag tog dem ut igår kväll för jungfrufärden. Det är omöjligt att jogga utan något att lyssna på. Tidigare har favoritlåtar varit i stil med Black Uhurus »Fit Haffi Fit«, Roy Rankin & Raymond Naptalis »Joggin«, Dub Judahs »Excercise« eller kanske någon generellt drivig ragga-dänga. Igår kväll var det P3 Dokumentär om Knutbymorden (som jag lyssnade igenom halvvägs) och framför allt tolvan nedanför. Min tillfälliga tematiska favorit kring ämnet att träna.




Michigan & Smiley - One Love Jamdown
Freddie McGregor - Joggin' (Discomix)
Tuff Gong 12", 1980 (#IPR 2035)
Producerad av Freddie McGregor



Det kan hävdas att Joggin' är för maklig för att vara en jogginglåt. Men det argumentet faller på främst två punkter. Jag rör mig som om jag var omgärdad av kvicksand. Den är i precis rätt tempo. Vidare vill jag yrka på att McGregor resonerar på en högre höjd än den strikt fysiska handlingen av att jogga. Det är en revolutionär agenda som presenteras.

»In this time of confusion
them preparing themselves for armagideon
and without even knowing
they're keeping fit (fit for the fire)

and they're wearing (adidas)
Oh yes, them wearing (the puma)
On yah them wear (the ....)
I & I preparing fi leave yah

See natty jogging on the sand in a babylon land.
Keeping fit to conquer creation.
Jogging on the sand in a babylon land.
There is a warning for this generation.
Criss track shoes and thick bobby socks.«

Att hålla sig vältränad är inte en handling av strikt välmående. Det är en en förberedelse för Armagideon. Jag är svag för den sortens romantisering av renlevnad. Att ens individuella ansvarstagande är ett styrkesteg för de omkring sig som man delar resan med. Det som jag alltid ställt mig kluven till är dock valet av produktplacering i låten. Natty I-tal locks iklär sig sina tjocka bobby socks och över det adidas och puma. Tyvärr två märken som gjort sig kända att produceras i utvecklingsländer under väldigt hårda villkor för arbetarna. Det kan tyckas småsint att svärta ner McGregors fantastiska träningstema genom att referera till dessa företags dystra historier. Men är det inte precis de som iklär sig de tjocka bobby socks, joggandes på Babylons stränder och förberedandes för Armagideon som sugs ut av dessa företag? Och är inte därmed dessa företag en manifestation av det något så abstrakta konceptet Babylon? Ja, se natty jogga på stranden för att övervinna skapelsen. Synd bara att de tillåter sig själva vara en del av cykeln.

Jag är lite osäker vilka det är som spelar rytmen. Då låten ursprungligen släpptes på 56 Hope Road/Tuff Gong så tänker jag mig att det är the Wailers. Samtidigt så känns trummorna som typiskt spel av Sly Dunbar. Allt samspelar självsäkert utan någon hast. Kom det som komma skall. Freddie och hans vänner har hållt sig redo utan att reflektera över det. En synthslinga lever näst till en sällsynt pianoslinga. Trummisen fyller i med ett par återhållna snares. Hela rytmen andas övertygelse. Precis som Freddie.

Jag antar att det följer när man håller sig fit to conquer creation.

Det visar sig att New Romantics likkle blogg inte bara är ansedd att vara en ypperlig musikblogg för Stora Kulturbloggpriset har även nominerat oss som en av de bästa till Öppna klassen.

Rösta gärna på oss genom att välja New Romantic Possee i kategorierna Bästa musikblogg och i Öppna klassen.

http://storakulturbloggpriset.se/?p=114 (bästa musikblogg)
http://storakulturbloggpriset.se/?p=164 (öppna klassen)

 

...nu ska jag sluta skriva om det här och återgå till musiken. Run tune, selector.

Författaren Syphilia Morgenstiernas något oväntade Kingston-äventyr publicerades 1979 och skildrade hur hon i sällskap med legenden I-Roy fick bevittna en kokande gryta av reggaekultur. Året 1978 var Jamaica som allra mest inne i rockers-soundet och började precis snegla på rub-a-dub-stilen. Syphilia som inte långt innan sin resa blivit helt frälst av reggae besöker Randy's skivaffär och träffar där en man som hon kommer ha ett förhållande med under fem år, den mest elegante av chattare -- I-Roy. När hon återvänder till Norge så sammanfattar hon sin unika guidade tur genom Kingstons slumområden.

Boken Reggae - I fritt fall fra Babylon mot Jamaicas indre släpptes i Norge och var initialt hyllad tills pressen fick nys om vad ganja-kapitlet verkligen handlade om. Över en natt bojkottades den och försvann från bokhyllorna. Jag har själv letat efter boken varje sommar jag besökt Norge. Det är därför jag ser det med så stor glädje att Syphilia nu har hittat till nätet och väljer att publicera all text på sin hemsida ihop med en drös fantastiska foton på reggaelegender så som I-Roy, U-Brown, Mighty Diamonds, Mighty Maytones, Skyjuice, Crucial Bunny, King Tubby och så många andra att jag knappt kan minnas urvalet.

Läs historien bakom den kontroversiella publiceringen, boken i sig och kolla på de fantastiska fotona. Idag hade jag egentligen tänkt att göra massvis med byråkratiskt arbete men just nu känns det som att jaskiteri. Jag vill bara läsa norska och kolla på U-Brown spela svälta räv!

http://www.itdread.com

Jag läser just nu, parallellt med Siddharta av Herman Hesse, en fantastisk novellsamling av Konstantin Paustovskij vid namn Det gamla husets invånare. Skildringarna av naturen är okonstlat vackra och däri ligger för mig storheten. Jag plockade upp novellsamlingen efter att jag fått honom rekommenderad till mig som en av författarna som följde och förvaltade Tjechovs arv. Tjechov är en enorm glädje i mitt liv och därmed köpte jag boken av Konstantin Paustovskij när jag såg den i min hemstads lokala bokantikvariat.

Anspråkslösheten är befriande. Just novellen som ger novellsamlingen dess namn är en av de där texterna jag vet med mig att jag kommer återkomma till genom alla faser i mitt liv. Den skänker mig en ro och bär på samma vemod Tjechov så ofta förmedlade. På samma sätt känner jag inför en pur-ung Hugh Mundells naturromantiska sång. Naturen sörjer våra behov.



På söndag sänder jag förresten radion ensam. Jens kommer vara i Kalmar. Det blir en King Culture-special känner jag. Har otroligt nog knappt spelat något av den gamle geezern. Så förvänta er rötter och kultur av djupaste djup, tyngstaste tyngs och hårdigaste hård.

...bästa musikblogg av Stora Kulturbloggpriset!



Det känns helt fantastiskt och otroligt glädjande både att någon ansåg oss värda att nomineras (tack, Lars!) och att juryn sedan i sin tur ansåg att vi faktiskt håller så pass hög kvalitet att vi förtjänar att vara en av de fem utvalda. Trodde aldrig att en ödmjuk liten reggaeblogg skulle kunna få den uppmärksamheten. Men det glädjer mig att man är öppen för all slags musikkultur.

Om du känner att vi faktiskt är värda att vinna priset så får ni hemskt gärna rösta på oss. Det gör ni mer fördel genom att gå in på...

Stora Kulturbloggpriset

... och röstar på New Romantic Possee i kategorin musikbloggar.

Det skulle faktiskt vara fantastiskt att få vinna.

Då var gideonsteget taget. Ett öronbedövande dån från de uppslagna portarna virvlar upp dammet och omgärdar den nyfikne. När väl röken väl skringar sig och dammolnet lättar står Joakim Romantic och Jah Pockets predominanta. New Romantic Possee är dun dead. Länge leve New Romantic HiFi! Rub-a-dub-fjärillar.

För att fira faktumet så får ni här två portioner prima rub-a-dub-klassiker gjorda för att spelas av sound systems.




Michigan & Smiley - Diseases
Little John - Dance Hall Style
Greensleeves 12", 1981 (#GRED 72)
Producerad av Junjo.



För mig är det oförståeligt hur »Dance Hall Style« är en B-sida. Michigan och Smileys »Diseases« som är över en exceptionellt farlig mix av Stalag må vara en klassiker men den når inte Little Johns euforiska hyllning till dancehallstilen. Oavsett hur dansvänligt och motiverande det kan vara att gnugga upp sig tätt med sin danspartner till texter om hur Jah straffar oss med sjukdomar så som diabetes, polio och artrit...

Little John är ihop med Sugar Minott, Barrington Levy (och så måste jag även nämna Maddo) en av de ursprungliga dancehallsångarna. En av sångarna vars frasering, texter och stil var specifik för sound system-spelningar med alla dess egenheter och »Dance Hall Style« är ett ypperligt exempel på detta. Den rullande basgången som får en att låsa axlarna och bubbla med sin höft. Heineken i ena handen och sin älskades midja omfattad av den andra. Rytmsektionens organiskt tighta spelande ihop med Little John som pendlar mellan att berätta om en dans ska se ut till att nasalt utbrista i dancehallgimmicks.

Ledande frågar han »hur kopplar du ihop ett sound?« en fråga som inte är tänkt att låta vara obesvarad. »Rött på rött, svart på svart. Det är så du kopplar upp det. Lite efter det lägger du på tweeter-boxarna för att det ska ljuda än sötare.«

När dubben väl kommer in så finns det inte en session i världen som inte har slutit sig till glädjen. För mig är detta en av Junjos allra bästa produktioner.




Tony Tuff - Mix Me Down
Tony Tuff - Wah-Dem-A-Go-Do
Kaya 12", 1984 (#KAYA 003)



Tony Tuffs mest erkända dancehallklassiker måste man ändå säga är »Come Fe Mash It« (även den för Junjo). En låt som använde den livliga men framför allt otroligt underskattade »Three Blind Mice«-rytmen till perfektion. »Mix Me Down« är precis lika bra. Om inte bättre. Lyssna på den före detta African Brothers-medlemmen när han ordinerar operatorn att ge honom en extra tuff dancehallmix. Basen ska vara så djup att den nuddar mark. Fadda Tony är en dancehalldignitär och vet exakt hur det ska låta. Över »Mix Me Down« för han dialogen som finns på varenda dancehall. En låt som antagligen föddes live under improvisation och spelades in för att kunna återkomma igenom genom gigantiska baslådor. Det är rub-a-dub style. Style and fashion och är det mixat rätt så kan inget döda stilen och fasonen.

»Listen!

Here come some bad bwoy a bus' big chat,
but me never get jumpy.
Here come some bad bwoy a fire pure shot,
but me never get ...
Here come the cops fast pon the spot,
but me never get jumpy.
Here come some cops just a fire peer shot,
but me never get scary.

Just mix me down, operator!
Mix me down.
Mix me down to me really touch the ground.«

Rytmgitarren rider basgången och trummorna är så spartanska att de känns som att varje slag är ett befriande återseende. Dubversionen som jag bara kan anta är gjord av Phillip Smart är så sparsmakad att den uppenbarligen är gjord för att spelas ute med en chattare ridandes över rytmen. Mixat med enstaka reverb på trummorna och rytmgitarren och däröver ibland en eterisk orgelslinga. Sammanlagt sju minuter (tyvärr inte på youtubeklippet) av den mest organiska dancehallen.

Detta är dancehall ina rubba dubb stylee. New Romantic HiFi vibesicality.