Läser just nu ur Karl Marx underbara bok Kapitalet och känner hur en liten knut sakta knyts av mina glansigt skära inälvor. Mer specifikt läser jag i första bandets första del - Varans fetischkaraktär och dess hemlighet. Jag har en längre tid varit en övertygad socialist och det blir då av förståeliga skäl lite svårt att värja sig för Marx. I Varans fetischkaraktär och dess hemlighet talar Marx om den konstlade relation vi har till varan. Jag brukar försöka föregå som gott exempel men i egenskap av att vara den sämsta sortens skivsamlare så kan jag inte annat än inse hur snärjd jag är falska förespeglingar om musikens fysiska värde.

En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. (Inledningen till ovan nämnda kapitel)

Det är först vid utbytet av produkter som produkter blir till varor - det vill säga att de särskiljs från sitt värde relaterat till arbetsbördan och istället värderas efter kapitalismens grundpelare - pengar. Därmed blir varan en fetisch - en artefakt som i sin berikning av metafysiska egenskaper blir särställd från andra artefakter.

2003 kom jag till Stockholm för studier - jag var 19 år gammal och kanske inte riktigt redo att flytta hemifrån för att ta mig an studier på högre nivå. Allt blev tyvärr pannkaka. Jag dras fortfarande med strul från sviterna av de första misslyckade tre åren. Jag tröstade mig däremot ofta med att köpa skivor - musik gav mig styrka men jag inser numera att det var ett sorgligt försök att få ut mer skivköpandet än vad det egentligen var. Jag köpte en gång ett par album av svenske reggaeprofilen Scorpio vid Stockholms Skiv- och Serieaffär (den vid Slussen som numera stängts ner). Under armen bar han återutgåvor av Wackies-album till salu och jag undrade varför han säljer så fantastisk musik. »Jag har köpt originalen« och jag skrattade lite åt det löjliga i att bli en sån som jagar originalpressar. »Tro mig det kommer du också göra om några år« var svaret. Idag när jag är en fullfjädrad samlare som inbildat mig ett visst värde i att äga originalpressar kan jag inte annat än minnas Scorpios ord och sätta mitt skivhandlande i relation till Marxs teori om varufetischism.

För vad annat kan skivsamlande tolkas vara? Man tillskriver ett stycke vinyl olika egenskaper beroende på triviala faktorer som omringar det.

I många avseenden respekterar jag därför Serato-dj's som separerar varan och produkten och lägger fokuset på produkten. Ett av mina största problem är hur jag ska förhålla mig till min egna skivsamling. Jag tycker den är för stor och den innehåller massvis med skivor som jag inte kan göra mig av med just för att de äger ett för stort metafysisk värde för att jag ska göra mig av med dem (hur många knappt lyssnade album med grymma sångare på obskyra etiketter har man inte egentligen?). Kanske är att läsa mer Karl Marx en lösning. Vidare bör man kanske avregistrera sig från eBay och Popsike som är varufetschismens tempel? Allt är väldigt svårt att ta ställning inför. Svårare än att förstå sig på Jamaicansk musik ... faktiskt.