Det är sagt att vi ska mötas upp med Rastaman Pålle halv sju vid biljardhallen mitt emot Bysis. Ett naturlig val för biljardfantasten och tillika skivvändaren som excellerar i lokalerna bägge sidor övergångsstället. Jag hälsar Romantic Pockets med en kram ett stenkast ifrån och ihop vandrar vi för att möta resterande resesällskapet som på grund av sjukdomar och andra anledningar reducerats till endast Pålle. Tråkigt då tomma platser till Uppsala på en dans är eftertraktade och säkert hade kunnat fyllas om vetskapen om deras funnits tidigare. En vibrerande mix av pojkrums-musik visar sig vara främst rub-a-dub och Ras Pålle pushar upp volymen för att man ska känna hur Jah Radix diskant clashar med trumhinnan (men den kunnige vet att det är de låga frekvenserna i smyg som dödar hörseln). En brokig skara artister som Al Campbell, Bunny Wailer, Papa San och Macka B byter av varandra. Den sistnämnde kommer bli en av kvällens största behållningar.

När vi anlänt med ungefär en kvart kvar till öppning har det utanför dörrarna redan skapats en ansenlig massa av studenter till basens utbildande och näst intill späkande skolning. En lätt suck dras för vetskapen att man placerad likt en kolonn måste frysa utanför dörrarna men det suckas även av lättnad för det goda förutseendet Reggaeologys ena skivvändare (den andra hemma, nybliven fader) visar - inträde är ju garenterat. I samlingen står även musikdignitären Mattias från Social Living. En person med talang i bredd och djup. Väntan känns i goda vänners sällskap klart kortare. När vakterna väl börjar släppa in folk så är det en folkström som fyller stället. Musiken är redan igång och det känns verkligen som det kommer bli en kväll värd att minnas (ironiskt nog slutade jag abrupt skriva på inlägget här ... så texten nedan är vad jag minns från kvällen, en London-resa senare).

Efter en stund är lokalen i princip full och jag förvånas av den närvarande publiken. De flesta verkar vara kring tjugo och det är en jämn fördelning av kungar och drottningar. I mitt tycke hade det varit perfekta blandningen för en rub-a-dub-dans med lutning åt lovers på spellistan. Meditative som är Sveriges negus-rotljud visar vilken ypperlig fingertoppskänsla de har och presenterar en kort Junior Reid-session i början av kvällen, detta följt av en salig blandning av det obskyra och klassiska. Under tiden hälsar jag på vänner; respekt till Jakob Tesfa och Patrik Irie (ser verkligen fram emot er sida!), ödmjukaste välsignelser till ECU (längesen sist, my spar!), utbildande gibberish med Anders (passa över fotona, kompis!), kärt återseende med Micker Demus + Malle Ranx (Örebro stylesis med vinflaska 'pon top!) och den uppriktigaste beundran till min idren Lancy Vibes (du är Sveriges stalawatt över megawatt!). Lancy håller micken ett par gånger och visar med sin närvaro och pondus att det inte finns någon i Sverige i paritet. Vidare genom kvällen färdas självklart produktionerna närmare 90- och 00-talets ljudlandskap men än en gång med sådan vibesicality att inte ens mina tidigt-80-tals-kalibrerade öron tröttnar. Några höjdare värda att nämnas var den Steelie & Cleevy-producerade steppern, Macka B's »Warrior Style« och »We've Had Enough!« och inte minst den alldeles nysläppta 12" med Jah Bunny & Ras Elroy mixad av Dougie Conscious. Några små toppar i en bergskedja.

King General med Chazbo tar över kontrolltornet kring midnatt och slänger ut en riktig soundsystemsession. Det känns bra för jag var oroad att det skulle bli något av en stageshow. Det är fascinerade hur Kings General lyckas gå från studioartist till att hålla en dans - två världars skillnad i utförande. Man märker på hans stil att han är djupt rotad i 80-talets tradition av mickhållande på sättet han sjunger, chattar och mellansnackar. Inspirations hämtas onekligen av de sångare och artister jag håller närmast hjärtat. De som niceade upp det i Jamaica under sena 70-talet till och med mitten av 80-talet. Musikvalet pendlar främst mellan konventionell digi-steppers till militant rootsbaserad digi-dancehall. Själv är jag vid det här laget för trött och slutkörd för att orka steppa som ett lejon. Jag ställer mig istället vid högtalarna med min parring p Jah Pockets och låter musiken sjunka in i köttet. En stund innan stängning samlas vi; Pålle, Jens och Joakim för att bege oss hemåt. Om några timmar lyfter flyget för New Romantic. 2010 har satt ribban högt.

Stort tack till Meditative Sounds.