Jag brukar alltid rita något snabbt litet kladd på alla paket jag skickar till folk (vänner och så ... till skatteverket och dylikt kanske är jag mer konservativ). Tycker det ser mycket finare ut med lite bilder på ett kuvert än när man skickar det naket med en slarvigt skriven adress och ett par frimärken. Ofta tar bilderna nästan övertaget och tjejerna vid posten där jag bor suckar för de vet inte vart de ska sätta frimärkena ... andra ler och stannar upp en sekund med kuvertet i handen innan de lägger den i postsäcken.

Jag är oerhört fascinerad av när man låter artistiska uttryck (måste jag nog ändå få kalla dom hur slarviga de än är) få förbli flyktiga och inte sparar ner dem. Det kan nämligen ofta vara mer intressant att reflektera över något utifrån hur man minns det. En chattare som kör live över en rytm är ofta mer intressant än samma chattare kör på skiva. Magin ligger just i stundens flyktighet. Därför har jag aldrig riktigt sparat några bilder av de brev och kuvert jag skickar (sen så är jag ju ingen konstnär precis heller) - det är roligare att försöka minnas hur de ser ut och vilken känsla de förmedlade. Vissa av de jag har skickat paket till har dock hört av sig och av vad jag har förstått så ska vissa av bilderna finnas på både kylskåp och hallväggar. King Culture gjorde ett kollage av mina bilder och skickade tillbaka en tribut.

Motsägelsefull som jag är så blev jag jätteglad när jag hittade dessa bilder av en handfull saker jag skickat. Minns inte att jag scannat dem ens. Minns exakt vad varje brev innehåll även fast några av dom är minst fem eller sex år gamla.


Gubben ovan blev för övrigt Wolverine HiFi:s logotyp. Gissa vem hans vackra anlete är baserat på. :)


Mr. Ninja som Raymond Naptali hänvisar till är Rays brevbärare som enligt Ray levererade paket med knivskärpa och ytterst elegant. Han blev mer eller mindre ett stående inslag i alla paket jag skickade till Ray under två eller tre år. Ofta brukade han ringa på Ray för att snacka och skratta lite om vad »the funny Swede« hade plitat på paketet allra senast. Så kul tycker jag inte att jag var. Han slutade leverera brev till Ray för något år sedan. Eller kanske blev han eradicated av en rivaliserande brevbärarklan. Ray vet inte. Jag vet bara att nya killen inte var lika lättflörtad. Så han får inga hälsningar från mig (brukar alltid hälsa till brevbärarna vanligtvis!).


Lille Jas som åtsyftas på framsida av brevet är Reels son som hade dragit Dennis Brown i byxbenet en gång när han besökte Observer Station. När DEB vänt sig om och kollat ner på lilla grabben som var några år gammal så frågade Jas om han var Frankie Paul. Fantastiskt! Om han bara hade kunnat förstod syrligheten i ett dylikt uttalande. Men han var nog allt för ung. Idag lyssnar grabben på främst gangsta rap.


Framsidan som så många andra brev jag skickat bär tydliga influenser av Limonious bilder. På det här brevet försvann gubbe #1 och #2 under frimärken. Gubbe #3 som sträcker ut tungan fick stanna kvar synlig. Selassie I know!