Jag lyssnar främst på soundtapes när jag reser och då jag är bosatt i Stockholm så är kommunaltrafiken ett stående inslag i mitt liv. Det blir då en hel del sound tapes som betas av och det är en av flera positiva saker med att resa kommunalt. Anledningen till att jag är så svag för sound tapes är till stor del för att det i likhet med många andra uttryck i musiken något som är helt unikt för reggae. De mest levande dokumenten av en scen i utveckling - klart mer spännande än statiska album. Älskar att höra och framför allt lära mig hur olika ljudsystem har sina stilar att spela musik på. Nu är jag förvisso ingen soundtape-fantast av rang då jag antagligen inte lyssnat igenom fler än ett par två till tre hundra tapes men jag har likväl ett par favoriter bland dessa som jag återkommer till oerhört ofta. Dessa är några av dom.

♥ Coxsone vs. Moa Ambassa (Wandsworth, 1979)
Jag skriver om denna tape i det här tidigare blogginlägget. Jag klistrar in det här igen.

Ett av få tapes jag hört Ranking Dready köra på - åh, hur vackert och fröjdfullt det är! Han passar micken ett par gånger med några lokala chattare som är grymt duktiga men behållningen ligger helt och hållet hos det habila bubblandet RD skjuter av. Kassetten inleds av en session med Gregory Isaacs »Mr. Brown« och Ras Midas enorma »Good Old Days« (en av Lloydie Coxsones hårdaste släpp), därefter följer Mike Brooks socialrealistiska stepper »Rum Drinker« (kolla även upp next cuten av Roman Stewart, »Herbalist«, som var en stor låt för Fatmans sound). Det är över den sistnämnda som Ranking Dread först kommer in anpassandes bland annat Tapper Zukies legendariska frasering från »Oh Lord« över rytmen men samtidigt otvivelaktigt rotad i sina egna starka singjay style.

Dance have fe cork! The ital sell off! The goat a nyam up! The liquor drink up! The herb a smoke up! My idrin them a laugh! Go deh Coxsone! Go deh! Dub it rasta! Dub it!

Därefter följer han på de besinningslöst hårda dubbarna till rytmer så som Well Pleased & Satisfieds tematiska »Open The Gates Bobby Bowa« (Open the Gates Babylonians. Zion heights we want to go!) och Gregory Isaacs kanske största låt - »Universal Tribulation« (måste vara Coxsones dubplate då mig veterligen ingen dub av den här cirkulerar ute på vinyl).

Kassetten är en fantastisk uppvisning på vilket sound som föll i favör för de engelska ljudsystemen.

♥ Jah Love Music (Grove Road, 1981)
Det finns ett par deejays som jag alltid varit svag för. Dessa personliga favoriter som har en nyans eller ton som faller en i smaken. Early B är en, Ranking Dread en annan. Men sen finns det en deejay som faller utanför hela rangordningen. Nästan så löjligt som den objektivt bästa artisten i en subjektiv värld. Och i denna inkonsekvens är utan tvekan den allra bästa sound-chattaren någonsin Brigadier Jerry. Det finns ingen lika mångsidig som honom. Han mellansnackar, rappar och sjunger sömlöst över alla sorters rytmer utan att tappa udd. En hel kväll, timme efter timme, droppar Briggy texter utan att repetera sig. Detta från att han startade i 70-talet tills långt in på 80-talet.

Jah Love Music är Twelve Tribes of Israels ljudsystem i Jamaica och något som är intressant med dom är att även om samtliga medlemmar var djupt övertygade ortodoxa så var inte ljudsystemet ett rootsmansound i musikens bemärkelse. Ilawi som vände plattor körde alltid den stilen som var populärt för tiden och lät istället mickmännen få hålla det ortodoxt. Det är precis det man får på det här tapet. Ilawi startar upp med en fantastisk Dennis Brown selection med rub-a-dub-klassiker som »Have You Ever« (Powerhouse 12"), »To The Foundation« (Music Works 12"), »Cheater«. Han är snabb på att gnugga upp den till dub-version och Briggy följer hela tiden. Ilawis och Brigadiers samspel måste vara ett av de absolut bästa i hela ljudsystemvärlden (honorary mention till Ranking Joe och Screw eller General Echo och Flux).

♥ King Stergraph vs. King Ataurus (Fish Wirl Club, 16:e januari 1983)
Första gången jag hörde den helt otroliga dancehallsångaren Mr. Sparling var på följande live-inspelning (som faktiskt är LP och inte kassett) och det var efter det jag började leta efter hans skivsläpp. Övriga artister på tapet är en Josey Wales som inte är överskattad för en gångs skull, Sugar Minott som visar varför han i första hand är en dancehall-artist, en sönderrökt men sjukt vibesical Don Carlos och ett par andra (den fantastiskt döpta Collie Amagideon och tråkige chattaren Ricky Tuffy).

Generellt en väldigt fin dancehall-session mellan de klassiska och legendariska sounden Sturgav och Taurus.

♥ Coxsone vs. Higheous (Harlesden, NW London, 22:a April 1983)
Det är endast Coxsone-sidan på det här tapet och jag kan nog inte erinra mig att jag har hört en tyngre session. Bara en sån sak som att Coxsone droppar ren dubplate-pressure med hårda cuts av låtar som Frankie Pauls otroliga »Right Time« och sedan följer det med ännu en vokalversion, dubversion och livechattande över. Efter det följer rytmen till den klassiska Coxsone-dubplaten som jag fortfarande inte lyckats placera originalversion till. Två nextcuts är iaf Sammy Dread »Rub-A-Dub Sound« och den klassiska Coxsone-platen brukar lyda;

»When yuh listen Popa Coxsone! Then you really gotta love it! You really got to move your dancing feet. Surely got to dance to the beat.«

Sångaren är av vad jag förstått Tony Jr. men det verkar inte vara helt säkert.

Generellt är Coxsones rootssessioner alltid omgärdade av karghet och mörker som måste ha närts av ett Thatchers England. Bas och sufferation.

♥ Gemini (Enid Anglin Centre, 21:a Augusti 1983)
Ett perfekt exempel på hur en perfekt dancehall-session låter. Tidigt in på kassetten bränner oppa Archie av en kort session med Frankie »Dancehall« Paul. Först den megatunga »South Africa« som följs av den episka »Worries In The Dance«. Bägge låtar med dubbar och deejays som ligger ovan. Sedan vänder den lite och börjar gå in på lättare dancehall med en grymt fet Frankie Jones-selection. Peter Metro och Lady Ann är de som lägger sig över rytmen till »How Do You Plead« och även om de är fantastiska så är tapets klart lysande stjärnor Michael Irie och Squiddly Ranking. Michael Irie visar en otrolig hunger över rytmerna som jag hört få andra deejays leverera. Squiddly visar varför han är främst bland de deejaysen som borde ha spelats in hårdare (alltid efter Briggy dock).

Generellt verkar det som en kväll där alla artister är närvarande. Icho Candy kommer med sin kvävande tjocka röst och snackar upp Barrington för att sedan gå in i sin kännetecknande bräckliga sångstil. Barrington Levys »Black Roses« snurras tills Archie ger the mellow canary rytmen att köra live till och Barrington testar en annan stil.

»Girl I love you. But I'm shy! I don't know why. Why I shy. But my love grows stronger for you everyday. Ooh-ey! Can I introduce myself? I am Mr. Cool & Deadly!«

Publiken bryter ut i pistolskott, hyllningar och en enad deejaykår ropar ut från kontrolltornet - »Murder!«. Peter Metro plockar micken från Barrington och förklarar. »Well, me ah tell yuh seh! Mr. Barrington Levi. Any singer cyaan test him yunno. This man sing warm an easy me assure you star!«

»Right, Barrington! Me see Archie a bawl. Me ax ›Archie wha a dweet?‹  him seh Barrington Levi a thrill 'im!« Jag förstår precis var Archie går igenom. Jag lipar av glädje varje dag jag får ha dancehall som det här i mitt liv!

♥ Jack Ruby Hi-Power (Grange Hill, Hanover 1985)
Det jag inte förstår är hur det här kan vara Uglyman. Uppenbarligen är det innan han blev the rockstone voice men hade jag bara fått höra stilarna så hade jag varit tvärsäker på att det var Colourman. Rösten, tonfallet, uttal och texter överrensstämmer så väl med Colourmans intensiva stil. Men då han påpekar rakt igenom tapet att det är Uglyman så måste man väl ändå tro på honom. För mig är det i alla fall uppenbart att han var en oerhört mycket bättre chattare innan han fördummade sin still till en gimmick.

Kassetten öppnas med en selection av Triston-låtar och över rytmer som Get A Lick (i det här fallet Tristons cut av »Tek A Set« Fantastique) är Uglyman så sinnesjukt bra. Jag har bara respekt för en chattare som kan hålla en dans en hel kväll på egen hand. Det är bara riktiga mickmän som kan dra text efter text ur en aldrig sinande lyrics basket. De som kunde göra det tenderade att vara supernamn och erkända men så finns dessa rariteter till deejays som har all talang i världen men inte lyckas ändå - tänker bland annat på Uglyman och även Rappa Robert.

Fat Jaw fick aldrig riktigt samma erkännande som andra av 80-talet stora selectors (Ainsley, Archie, Stitch, Ilawi, etc etc) vilket är konstigt för jag har nog aldrig hört en Ruby-tape med en svag selection. Han väljer hela tiden fräscha nya rytmer ihop med klassikerna vid precis rätt tillfälle. Generellt har inte den här inspelningen några specifika toppar den är bara väldigt jämn rakt igenom och håller hela tiden världsklass.

♥ Jack Ruby Hi-Power (Ocho Rios 1986)
Kanske den kassetten jag hört flest gånger i mitt liv även en av de tidigaste tapesen jag fick. Jag tror nog att jag skulle kunna chatta med i varenda vers rakt igenom hela A-sidan. Brigadier Jerry är i fronten ihop med Early B och en Pampidoo som jag aldrig hört i bättre form före eller efter det här. Det är en blandning mellan tunga rub-a-dub-rytmer och digitala klassiker. Early B kör sina »Robbery« och »Righteous Rastaman« i finaste av stilar. Pampidoo är ett vidunder som släpps loss över rytmer och sliter upp tids och rymd med stora släggor av betongfundament. Briggys vers över Jammy's-klassiska Dancehall Vibes-rytmen om hur han inte orkar trilskas med härmapan är utan like (och jag har citerat den så många gånger att känner mig som en skiva som fastnat). Jag förälskar mig i allt Briggy gör känns det som. Bara en sån sak som när han tar micken och hälsar Super Cat och Early med »Good night, my bredrin! Good day, my friend! Early B & the Cat I'm glad to see you alive again!«.

Om hälsningsfrasen bara hade kunnat gälla än idag...