Blev precis varse det oerhört överraskande samarbetet mellan Stussy och Greensleeves. Förutom ett bar helt OK t-shirts så kommer det en bok med de hundra första omslagen från skivbolaget och lite andra intressanta produkter. Lätt värt att kolla upp närmare.

Älskar för övrigt fotot ovan som jag aldrig har sett tidigare. Man kan se Ranking Dread i grå finbrallor och blå jacka bredvid (vem jag antar är) General Saint. Sen känner jag inte igen fler ansikten på fotot.

Mer info finns här;
http://hypebeast.com/2010/05/stussy-deluxe-greensleeves-collection/

... gick in på Stussys hemsida (stussy.com) och kollade vad de hade att säga om kollektionen (det var RD och General Saint förresten!). En del väldigt roliga bilder att skåda (ännu en av mig tidigare osedd bild av Ranking Dread exempelvis). Go deh!

Helt helt otroligt men en mina största rootshjältar är inte död som rapporterat. Han lever och ska släppa ett nytt album.



Bortsett från ett par malplacerade autotune-experiment och lättköpta influenser av Michael Rose så är det här ren och pur roots i finaste stil.

Fick hem senaste numret av Woofah idag och är mer imponerad än någonsin. Från ett litet hemmabygge känns magasinet mer och mer som en professionell produkt. Fortfarande ingen reklam, men smockfull av intressanta artiklar på de 92 sidorna! Hur imponerande som helst.

Överraskande och klart glädjande var ju recensionen av min och Rays bok The Small Axe Reggae Album Guide: Deejays. En väldigt positiv recension skriven av tidningens grundare, John Eden, med vissa anmärkningar på mindre detaljer. Tack för den, Woofah/John!

I övrigt innehåller tidningen artiklar av varierande kvalitet och genrer (något jag misstänker är en beroenderelation av ytterst subjektiva åsikter). Artikeln om dubplate-cuttar-husen är fantastisk medan artikeln om reggae och science fiction faller helt på sin torra akademiska ton! Vilket är otroligt synd då den hade kunnat bli oerhört intressant.

Har inte hunnit läsa hela numret än ... kommer bli min kvällslektyr.

Men stöd för guds skull världens coolaste tidning om reggae/dubstep/grime! Ta din likkle 'ting och gå över till hemsida och beställ ett nummer;
http://www.woofahmag.com

...också kul är det att läsa den positiva recensionen av Fast Forward Sounds singlar. Med rätta sätter de dessutom Fevers låt som det främsta alstret av dem.

Jag brukar alltid rita något snabbt litet kladd på alla paket jag skickar till folk (vänner och så ... till skatteverket och dylikt kanske är jag mer konservativ). Tycker det ser mycket finare ut med lite bilder på ett kuvert än när man skickar det naket med en slarvigt skriven adress och ett par frimärken. Ofta tar bilderna nästan övertaget och tjejerna vid posten där jag bor suckar för de vet inte vart de ska sätta frimärkena ... andra ler och stannar upp en sekund med kuvertet i handen innan de lägger den i postsäcken.

Jag är oerhört fascinerad av när man låter artistiska uttryck (måste jag nog ändå få kalla dom hur slarviga de än är) få förbli flyktiga och inte sparar ner dem. Det kan nämligen ofta vara mer intressant att reflektera över något utifrån hur man minns det. En chattare som kör live över en rytm är ofta mer intressant än samma chattare kör på skiva. Magin ligger just i stundens flyktighet. Därför har jag aldrig riktigt sparat några bilder av de brev och kuvert jag skickar (sen så är jag ju ingen konstnär precis heller) - det är roligare att försöka minnas hur de ser ut och vilken känsla de förmedlade. Vissa av de jag har skickat paket till har dock hört av sig och av vad jag har förstått så ska vissa av bilderna finnas på både kylskåp och hallväggar. King Culture gjorde ett kollage av mina bilder och skickade tillbaka en tribut.

Motsägelsefull som jag är så blev jag jätteglad när jag hittade dessa bilder av en handfull saker jag skickat. Minns inte att jag scannat dem ens. Minns exakt vad varje brev innehåll även fast några av dom är minst fem eller sex år gamla.


Gubben ovan blev för övrigt Wolverine HiFi:s logotyp. Gissa vem hans vackra anlete är baserat på. :)


Mr. Ninja som Raymond Naptali hänvisar till är Rays brevbärare som enligt Ray levererade paket med knivskärpa och ytterst elegant. Han blev mer eller mindre ett stående inslag i alla paket jag skickade till Ray under två eller tre år. Ofta brukade han ringa på Ray för att snacka och skratta lite om vad »the funny Swede« hade plitat på paketet allra senast. Så kul tycker jag inte att jag var. Han slutade leverera brev till Ray för något år sedan. Eller kanske blev han eradicated av en rivaliserande brevbärarklan. Ray vet inte. Jag vet bara att nya killen inte var lika lättflörtad. Så han får inga hälsningar från mig (brukar alltid hälsa till brevbärarna vanligtvis!).


Lille Jas som åtsyftas på framsida av brevet är Reels son som hade dragit Dennis Brown i byxbenet en gång när han besökte Observer Station. När DEB vänt sig om och kollat ner på lilla grabben som var några år gammal så frågade Jas om han var Frankie Paul. Fantastiskt! Om han bara hade kunnat förstod syrligheten i ett dylikt uttalande. Men han var nog allt för ung. Idag lyssnar grabben på främst gangsta rap.


Framsidan som så många andra brev jag skickat bär tydliga influenser av Limonious bilder. På det här brevet försvann gubbe #1 och #2 under frimärken. Gubbe #3 som sträcker ut tungan fick stanna kvar synlig. Selassie I know!

Efter senaste sändningen så snackades det lite med Martin/Skyjuice om vilken fantastisk deejay vi tycker Ranking Dread är. Jag nämnde då att jag hade ett elva minuters långt radioklipp med honom från någon holländsk show där han kör live. Då jag googlade lite mer information om den så visade sig att det fanns ett klipp från samma show som är nästan en kvart längre! Så jag frågade snällt killen på DHR och idag laddade han upp det.

Så för er som är intresserade. Här kan ni höra Ranking Dread köra live på Moondogs radioprogram;
http://www.megaupload.com/?d=IFNQQS1C

Det fanns även ett småintressant tape på DHR med RD och African Love, 1983. Väl värt att laddas ner;
http://forum.dancehallreggae.com/showthread.php/83057-African-Love-1983

Bara en liten uppdatering till alla soundälskare. Who Cork The Dance har gjort en av sina absolut bästa specialer någonsin. Kolla in här;
http://www.whocorkthedance.com/killamanjaro.html

Det blir inte bättre än så här i den lilla lilla tårtbiten av internet som tillägnas raggamuffinmusiken mer känd som reggae!

När man hela tiden har tusen projekt på gång samtidigt så får man försöka balansera dem på en fingertopp i schemat. Så vissa projekt hamnar lite i skymundan tills man har tid att fokusera på dem igen. Har i alla fall gått till skivhyllan och plockat ut lite album att scanna igen. Vill inte bränna ut det här kontot lika snabbt som jag använde upp förra.

Men nu har jag i alla fall scannat ungefär tio album och håller på att scanna fler. Samtliga omslag kommer åka upp på flickr-kontot med längre eller kortare kommentarer om musiken. En blandning av det obskyra med det mundäna och förhoppningsvis är alla intressanta att läsa. Kan bland annat lova ett par otroligt obskyra rub-a-dub-album, uppblandat med lite digitala deejays, något spännande livealbum som Rankin' Spicey kommer uppskatta, engelsk roots, ett och annat dub-album. Generellt en bredd av härlig musik från främst Jamaicas 80-tal men även ett par små dippar in i 70-talet.

Kolla in sidan här;

http://www.flickr.com/photos/skengbubbler/

Jag har den här C90:n. Min lilla trofasta freestyle är död. Jag har en döende mp3-spelare men den fungerar i alla fall i nuläget. Sessionen är skitfet och jag vill kunna lyssna på den. Kan du hjälpa mig?

Maila mig på kalcidis _at_ hotmail _punkt_ com i så fall. Skulle vara ruskigt schysst. Så kommer vi dessutom ha en smaskig liten dans att dela på och kunna konversera om senare. Det skulle kunna låta såhär;

»- Whap'm, jah yute?
- Nuttin', star. I-man jus' a listen to Unity an' Taurus, yunno!
- A woah! Seen, rasta! Unity tuffer than metal, boss!
- Nuh worry yuhself, rasta. Ribs a keep dance pon lock from clarks bootie to head top!
- Ites, gold an' green!
- JAH!
- RAAAAASTAFARI
- Do you love Marcus Garvey?
- I-tinually!«

Sen studsar jag vidare till bokhandeln och plockar kuvert och du kanske går hem och skakar dina lockar.

Lyssnar fortfarande Yabby. Tänkte egentligen inte skriva något om Vivian Jacksons bortgång. Men jag har lyssnat näst intill uteslutande på honom senaste dagarna. Jag går från Ram-A-Dam till Beware till King Tubby's Prophesy of Dub till Chant Down Babylon till tolvor för att sedan göra en livscirkel i skivsamlingen och vandra tillbaka till fullängdarna igen.

 

Det är så innerligt ärlig musik. Ibland så påtagligt sökande att jag förenar mig i samma längtan jag föreställer mig att Yabby uppfylldes av. En sökan av andlig och spirituell mening ur den kontexten vi är satta i. Hans ur extrem fattigdom och min ur likgiltighetens västvärld. Två ytterligheter men likväl på samma spelbräde där vissa basala element blir våra beröringspunkter.

 

Jag skulle intervjua Yabby för ungefär fem år sen. Hade hans nummer till Jamaica (har det nog fortfarande någonstans i min ytterst o-organiserade samling musikrelaterade dokument). Jag ringde en gång utan svar och försökte sedan en gång till med samma resultat. Eftersom jag kände att jag kanske behövde vara bättre förberedd så dröjde jag med min tredje gång som förpassades till ett dåligt samvete över att aldrig avsluta projekt. Jag vet inte om han hade accepterat en intervju över huvud taget. Kanske inte. Han verkade ganska knepig på det sättet. Men i bästa fall kanske jag hade fått höra hans historia och på sätt erbjudits ännu en nyckel till djupare förståelse av de alster han så givmilt gav omvärlden. Kanske hade jag fått berätta för honom om vilken djup påverkan hans musik haft på mig. Kanske hade det i sin tur hade påverkat Yabby. En livets dubmix där han slungar ut sin själ till mitt jag och jag i min tur ödmjukt ger tillbaka min personliga resonans. Men jag lever inte i eventuella scenarion och kan bara uppgivet inse att det inte kom att bli fallet.

 

Vid tillfrågan om favoritproducent tenderar jag att svara Junjo. Efter lite tvekan säger jag att kanske det är Linval eller vem annars det är jag är vansinnigt förtjust i för tillfället. När det kommer till kritan skulle jag aldrig tveka på vem det är som fått mig att se reggaes storhet mest. Vilka album jag tycker är de mest betydelsefulla verken i musikens historia. Det är en sinnessvärtande sorg jag känner över att Yabby gått bort. All min innerligaste respekt, kärlek och sorgfyllda saknad går till I-sus dread.

Be you. Yabby, Yabby You.

Gratistidningen Vice som lika ofta får en att frusta av avsmak som sucka av glädje har gjort en intervju med Rockers-regissören Ted Bafaloukos tillgänglig online. Väldigt intressant läsning och med ett par fantastiska foton från hans personliga samling. Ska nog försöka se Rockers ikväll som tribut.

Intervjun finns att läsa här;
http://www.viceland.com/int/v17n1/htdocs/love-and-rockers-305.php?page=1

Träffade Jens idag (inlägget började skrivas för någon vecka sedan egentligen) för att skriva ut biljetterna till Londonresan och för att socialisera i god ton med en nära vän. Hungriga men fattiga med de nyutskrivna biljetterna i fickan styrde vi gideonstövlarna mot Orontes Kebab där vegetariska tallrikar stod på agendan. De brukar vara rikligt tilltagna för en uthärdningsbar slant. Över besvikelsen till tallrikar som, till skillnad mot mig, gått på diet och minskat avsevärt i omfång diskuterades bland annat lovers rock. Jens är en oerhört stor fan av musiken (ni har väl inte missat hans special?) och personen jag vänder mig till när jag vill krokas upp med de ärliga tonerna av naiv förälskelse.

Det är orättvist hur lovers rock behandlas. Då det utan tvekan är den genren som diskrimineras mest inom reggae. Hur många reggaetillställningar i Sverige har exempelvis lovers-sessioner? Jag brukar känna att riktig rub-a-dub-försummas och det enda man får höra är samma klassiker om och om igen. Med lovers rock lyser till och med klassikerna med sin frånvaro. Inte ens om jag anstränger mig hårt kan jag minnas att höra någon av de hundratals superklassiska låtarna som hördes över hela London under 70- och 80-talet spelas ute. Jag vet inte vad anledningen kan vara att genren försummas för jag är övertygad att den gemene reggaelyssnaren skulle älska musiken om de väl gav den en chans.

När musiken föddes och hade sin storhetstid så var dess målgrupp ungdomar och framförallt flickor som tröttnat på bompande steppers och rockers. Det spelades på sena blueskvällar eller ungdomsdanser där de hormonstinna och förälskade ynglingarna kunde dansa en oskuldsfull tryckare nära varandra medan någon vuxen satt i hörnet och såg till att allt var rätt och propert. Lovers var otroligt stort under nästan två decennier men nämns knappt idag. Sannolikheten att få dansa en nära dans med en ljuvlig respektive till ett par valpiga loverstoner känns väldigt långt borta och det är skittråkigt. Reggae (med undantaget av en liten scen i England) är så likriktad och macho. En kärlek räcker inte ... ibland vill man ha mer än så.

Det är sagt att vi ska mötas upp med Rastaman Pålle halv sju vid biljardhallen mitt emot Bysis. Ett naturlig val för biljardfantasten och tillika skivvändaren som excellerar i lokalerna bägge sidor övergångsstället. Jag hälsar Romantic Pockets med en kram ett stenkast ifrån och ihop vandrar vi för att möta resterande resesällskapet som på grund av sjukdomar och andra anledningar reducerats till endast Pålle. Tråkigt då tomma platser till Uppsala på en dans är eftertraktade och säkert hade kunnat fyllas om vetskapen om deras funnits tidigare. En vibrerande mix av pojkrums-musik visar sig vara främst rub-a-dub och Ras Pålle pushar upp volymen för att man ska känna hur Jah Radix diskant clashar med trumhinnan (men den kunnige vet att det är de låga frekvenserna i smyg som dödar hörseln). En brokig skara artister som Al Campbell, Bunny Wailer, Papa San och Macka B byter av varandra. Den sistnämnde kommer bli en av kvällens största behållningar.

När vi anlänt med ungefär en kvart kvar till öppning har det utanför dörrarna redan skapats en ansenlig massa av studenter till basens utbildande och näst intill späkande skolning. En lätt suck dras för vetskapen att man placerad likt en kolonn måste frysa utanför dörrarna men det suckas även av lättnad för det goda förutseendet Reggaeologys ena skivvändare (den andra hemma, nybliven fader) visar - inträde är ju garenterat. I samlingen står även musikdignitären Mattias från Social Living. En person med talang i bredd och djup. Väntan känns i goda vänners sällskap klart kortare. När vakterna väl börjar släppa in folk så är det en folkström som fyller stället. Musiken är redan igång och det känns verkligen som det kommer bli en kväll värd att minnas (ironiskt nog slutade jag abrupt skriva på inlägget här ... så texten nedan är vad jag minns från kvällen, en London-resa senare).

Efter en stund är lokalen i princip full och jag förvånas av den närvarande publiken. De flesta verkar vara kring tjugo och det är en jämn fördelning av kungar och drottningar. I mitt tycke hade det varit perfekta blandningen för en rub-a-dub-dans med lutning åt lovers på spellistan. Meditative som är Sveriges negus-rotljud visar vilken ypperlig fingertoppskänsla de har och presenterar en kort Junior Reid-session i början av kvällen, detta följt av en salig blandning av det obskyra och klassiska. Under tiden hälsar jag på vänner; respekt till Jakob Tesfa och Patrik Irie (ser verkligen fram emot er sida!), ödmjukaste välsignelser till ECU (längesen sist, my spar!), utbildande gibberish med Anders (passa över fotona, kompis!), kärt återseende med Micker Demus + Malle Ranx (Örebro stylesis med vinflaska 'pon top!) och den uppriktigaste beundran till min idren Lancy Vibes (du är Sveriges stalawatt över megawatt!). Lancy håller micken ett par gånger och visar med sin närvaro och pondus att det inte finns någon i Sverige i paritet. Vidare genom kvällen färdas självklart produktionerna närmare 90- och 00-talets ljudlandskap men än en gång med sådan vibesicality att inte ens mina tidigt-80-tals-kalibrerade öron tröttnar. Några höjdare värda att nämnas var den Steelie & Cleevy-producerade steppern, Macka B's »Warrior Style« och »We've Had Enough!« och inte minst den alldeles nysläppta 12" med Jah Bunny & Ras Elroy mixad av Dougie Conscious. Några små toppar i en bergskedja.

King General med Chazbo tar över kontrolltornet kring midnatt och slänger ut en riktig soundsystemsession. Det känns bra för jag var oroad att det skulle bli något av en stageshow. Det är fascinerade hur Kings General lyckas gå från studioartist till att hålla en dans - två världars skillnad i utförande. Man märker på hans stil att han är djupt rotad i 80-talets tradition av mickhållande på sättet han sjunger, chattar och mellansnackar. Inspirations hämtas onekligen av de sångare och artister jag håller närmast hjärtat. De som niceade upp det i Jamaica under sena 70-talet till och med mitten av 80-talet. Musikvalet pendlar främst mellan konventionell digi-steppers till militant rootsbaserad digi-dancehall. Själv är jag vid det här laget för trött och slutkörd för att orka steppa som ett lejon. Jag ställer mig istället vid högtalarna med min parring p Jah Pockets och låter musiken sjunka in i köttet. En stund innan stängning samlas vi; Pålle, Jens och Joakim för att bege oss hemåt. Om några timmar lyfter flyget för New Romantic. 2010 har satt ribban högt.

Stort tack till Meditative Sounds.

Loggar in på bloggen och skådar tre påbörjade inlägg som jag inte avslutat eller publicerat än. Måste styra upp det känner jag. En recension av King Generals spelning i Uppsala (fast nu är minnet redan luddigt), en krönika om en av reggaens försummade genrer och lite generellt recensions-dravel. Så vill jag ju också summera London-resan som jag återvände från igår kväll - delar av den var ju klart reggaerelaterade. Det blir nog hektiskt men så är ju också New Romantic ett par stamina daddies. Under tiden kan ni kika på den här tjusiga postern som jag tänker slänga upp på väggen.

På BMC:s senaste radiosändning intervjuas legenden och kunnaren Steve Barrow. Det är en ganska intressant om än relativt ytlig intervju hittills (ska komma fler delar + att jag bara kom halvvägs igenom första delen igår natt när jag började lyssna), men jag gillar framför allt hur Steve Barrow slänger iväg det ena halvlyckade skämtet efter det andra utan något som helst gensvar av Mikey. Hahaha!

Det spelas en hel del fina låtar under sändningen, bland annat favoriter så som Shabba Ranks »Respect« över Hot Milk och Early B:s »History Of Jamaica«.

Man kan hitta podcasten här;
http://bigmikeydread.podomatic.com/entry/eg/2010-01-04T06_25_11-08_00

Gillar man att lyssna på radiointervjuer så bör man faktiskt bubbla över till följande länk och dra ner några av reggaeshowerna från WKCR. Carter Van Pelt (mannen bakom tidningen 400 Years m.m.) intervjuar och väljer musik i ypperlig stil. Vad sägs om intervjuer med fantastiska katter som Ranking Trevor, Tetrack, Carlton Patterson?

Kolla upp sändningarna här;
http://www.archive.org/search.php?query=Carter%20Van%20Pelt

Lyssnade precis på dubversionen av det eminenta poesialbumet Word Sound 'Ave Power och kom att tänka på en väldigt slående filmklipp jag såg tidigare i år. Jag har sen dess återkommit till det oerhört ofta. Det gör ont att se hur den lilla överlevaren slungar ut orden med knivskarp pathos och ethos. It tough.



It rough!
But nuh badda fuss.
Life dung a yard it tough!
It rough!
But nuh badda fuss.

Days upon days deh pickney dem nuh eat
Deh outta deh street.
Some adda mus' sleep pon deh cold concrete.

Life dung a yard it tough!
IT ROUGH!
But nuh badda fuss.

Naked body and empty stomach
discolored bone and bang gut.

Dih pressure dem ah throw pon dem face.
My God! What a disgrace.

Ett väldigt kort inlägg där jag mest vill klistra in ett foto. Scannade precis in den här lilla finingen (30.5 x 24 cm - kanske poster mer än ett foto?) av favoritstudion i JA.



Killen som poserar är en av medlemmarna i Third World (minns aldrig namnet på honom). Tycker den har ett mysigt skimmer över sig. Ska rama in det och upp med det på väggen tänkte jag. I bakgrunden spelar just nu engelske I Jarzif. Sjukt bra deejay som jag bara har hört på två olika Greensleeves 12". Det är konstigt. Han borde ha fått ett eget album. Minst. Låter sådär anfått angelägen över rytmen som Prince Jazzbo kan tendera att göra. Men lite mer melodisk.

Arbetet med Cool Profile fortsätter förresten i det dolda. De två huvudintervjuerna är ju gjorda och en av de två eller tre mini-intervjuerna är också gjord. Det är bara transkribering kvar av det bedrövliga textarbetet kvar (det kommer jag ta hand om när jag reser hem till föräldrarna under jullovet).

Jag har nu även börjat fundera på rent designmässiga frågor. Då det med stor sannolikhet kommer handla om en tidning i B5-format så har jag nu börjat putsa på marginal-storlekar. Bör man satsa på två brödtext-kolumner med relativt snålt tilltagna marginaler eller en kolumn med väldiga marginaler (likt tidiga Small Axe)? Jag lutar mer åt det senare. En brödtextkolumn med en mindre kolumn vid sidan som används för eventuella grafiska detaljer eller småkommentarer. Vi får se vad som händer där.


När det kommer till typsnitt så är jag även där väldigt osäker. Har funderat en hel del på Morris Fuller Bentons Souvenir. Det doftar väldigt 80-tal och var bland annat typsnittet som användes till Reggae Quarterly. Jag gillar såna smådetaljer som är återkopplingar märkbara endast för de fjantigaste av oss fjantar. Det optimala hade varit om jag faktiskt kunnat skriva allt på skrivmaskin och sedan kopiera sidorna för den där genuina 80-tals-zine-känslan. Men jag har knappt något fritid och det skulle vara det mest tidsödslande alternativet. Andra typsnitt jag funderat lite på är någon av de otaliga Garamond:erna eller kanske en Bodoni. Är fortfarande väldigt osäker. Kom gärna med förslag på rena och klara seriftypsnitt som känns aningen 80-tal.


Inte ens typsnitt till rubrik har jag bestämt mig för. Men jag är mer eller mindre övertygad om att det ska vara en handritad logotyp med spretiga och aningen »blixtiga« bokstäver. Tänker på titellogotypen på Colourmans album som delar titel med fanzinet (kolla tidigare inlägg i bloggen för exempel).

Mitt nyårslöfte för 2010 kommer nog bli att jag ska sluta försumma mitt intresse för typografi. Denna underbara konst!

Typsnitten ovan är presenterade i följande ordning; Souvenir, Bodoni, Garamond. Det ska påpekas att jag tänker mig en aningen mindre stel skärning av Bodoni. Men jag orkade inte leta upp en mer korrekt för att ladda upp som bild.

Läste idag på morgonen Reggaemanis intressanta inlägg om Inner Circle och funderade lite på när jag själv tycker de var som bäst. Har alltid varit en svagis för Fatman Riddim Section mer än Jacob Millers vokalinsatser och därmed har dubskivorna varit de som legat mig närmast hjärtat.

Men jag tycker att Fatman Riddim Section hade som absolut bäst sound under den perioden de var backing-band för Kenneth »Skengman« Blacks produktioner för sin egna Skengdon-etikett. Brett, fläskigt och som en hybrid mellan det digitala och analoga. Organiskt pulserande raggamuffinmusik med skärpa och precision.

Så när jag satt på morgonpendeln och lyssnade versionsidan av Frankie Pauls underbara »No Sizzling« slog det mig att det som verkligen saknades från Skengdon var en dubskiva mixad av exempelvis Bunny Tom Tom (som verkade Skengmans mixare av val).

Tänker mig följande skiva om man skulle välja bland de redan släppta alstren;

A-sida
1. Suzie Wong Version (av Niccadeemos)
2. Cutty Version (Cutty Ranks - Greedy Girl)
3. Japanese Style (Frankie Paul - No Sizzling)
4. Pretoria Version (Yami Bolo - Free Mandela)
5. Dub Permit (Super Cat - Permit Fi Gun)

B-sida
1. Mount Zion Rock (Papa Sancho - Dance Inna Mount Zion)
2. Right Move Dub (Sugar Minott - Wrong Move)
3. Reggae Music Dub (Jr. Cat - Skengdon Bring Reggae Music)
4. Frankie Style (Frankie Paul - Gunshot)
5. Mine Version (Echo Minott - Pickney Fe Mine)

Hade jag (#1) fått välja rytmer från albumlåtar som inte släpptes på singlar hade det sett helt annorlunda ut. Finns flera farliga låtar att hämta från bland annat Little Johns och Junior Delgados album.

Hade jag (... #2) haft tid hade jag dessutom samlat ihop låtarna, gjort ett litet omslag och fixat för er att kunna ladda ner. Men nu har jag tenta imorgon inom det abstrakta men teoretiskt tyngda ämnet »Ljud« och dessutom en Berlin-resa att packa kläder inför.