Köpte en jävligt fet 12" för några år sen som är lite av ett mysterium för mig. Ena sidan har jag lyckats identifiera som den otroliga loverslåten »Back Together Again« med Claire McLean & Norman Star Collins. En odödlig klassiker som jag kan tänka mig många ungdomar dansade tätt till på alla dessa shubeens och late night blues som höll kulturen levande. Dock är versionen på följande tolva en lite annorlunda mix än hur jag lärt känna originalet. Dubversionen är magnifik.

B-sidan är dock det riktiga mysteriet. Över en rub-a-dub-rytm som låter oerhört mer Jamaica än den engelska loversklassikern så sjunger en nasal sångare sina lovord till Jah. Efter honom följer New Romantics husgud Early B med en alternativ version av sin »Stop The Robbery«. Vem sjunger på vokallåten? Om någon vet så får man gärna skicka ett meddelande med infon. Jag tänker mig att det kan vara Delton Screechie. Först och främst för att rösterna är lika men även för att han och Early tidigare har gjort kombinationer (doktorn då under namnet Early Black) och även för att A-sidan släppts på bland annat Moa Anbessa som är en engelsk etikett ofta affilierad med just Delton. Jag kan dock inte komma på vilken Delton-låt det skulle vara.

Tog tag i det idag och styrde upp en flash-spelare så jag kunde ha lite låtsnippets till låtarna som kommer upp. Kommer bara ha dem uppe i någon vecka varje gång dock - detta på grund av webplats.

Claire McLean & Norman Star Collins - Back Together Again
Okänd - ??? & Early B - Stop The Robbery

»It must be shining somewhere else. When the moon is not shining here. It must be shining somewhere else. No one knows the creator Jah make the lightning flashing above. Flashing above. No one knows the creator Jah is the ruler for everything.«

(det verkar strula med mp3-låtarna ... får kolla på det ngn annan gång).

Då jag precis blivit färdig med deejayboken jag skrev ihop med Ray »Small Axe« Hurford och den är på tryckeriet redo att tryckas upp så är det läge att börja försöka runda av de andra öppna projekten man har så att man kan sätta igång med något nytt. En av de andra projekten jag har är en samling som jag släpper ihop med King Culture från Kanada. Tyvärr har den dragit ut allt för mycket på tiden men innan sommaren hoppas jag i alla fall att man ska kunna bli färdig med den. I ära till den fantastiske producenten nämner jag idag två av mina favoritsläpp med honom (ingen kommer vara med på CD:n).



Stamma Ranks var ursprungligen en resident deejay för Taurus Internation i JA ihop med Ranking Courage och selectorn Funny Dread. Han flyttade till Kanada 1979 där han började chatta för Papa Melody (som var Leroy Sibbles ljudsystem). Han hörde senare från en vän att King Culture var intresserad av att spela in nya artister och då gjorde han en demo som han gav till producenten. Två bra discos följde men det bästa skulle komma i form av den här enorma 7" över den antagligen mest militanta versionen av Cuss Cuss. King Cultures version av rytmen fick ett enormt genomslag i Jamaica (om man tar hänsyn till att reggae utanför JA hade det oerhört svårt att lyckas i yard) och har sedan dess varit ett säkert kort för de som håller koll. Rytmen fick en renässans när Basic Replay släppte en EP med flera låtar producerade av KC på samma rytm. Kronjuvelen på EPn var självklart Stammas cut.

Precis som chattaren poängterar genom låten så handlar det om cuss i rub-a-dub-stil, cuss cuss i dancehall-stil. »Back weh out we life wit yuh cuss cuss. We nuh waan it!«.

Handstilen på etiketten är King Cultures. Fulsnyggt så det skriker om det.



Jag kan tyvärr ingen historia om artisterna på den här låten. Christie Bird är en skönsjungande sångare som gör ett mer än habilt arbete. Den stora behållningen är dock Robotman som kör på stilen som skapades av chattare som Buro, Pampidoo och Uglyman. Det som är så intressant är att Robotman är klart lika duktig på att låta rockstone som sina mer kända kompanjoner och jag undrar varför han inte släppte fler skivor (har sett ännu en 7" som var ganska grym). Rytmen är en så kallad digi-killer med sin djupa drivande basgång. Ett klart underskattat alster som bör gå att hitta billigt med lite ihärdigt letande. Väldigt synd bara att b-sidan inte var version och istället är en halvmjäkig vokallåt. Då hade sjuan kunnat bli en av mina absoluta favoriter. Ska inte gå in djupare på låten då det finns en lite mer grundlig recension av den på Chopperators blogg, Style Ah Style (är den nedlagd redan förresten?);
http://styleahstyle.blogg.se/2009/january/bad-bwoy-come-and-go-1.html

Robotman verkar fortfarande vara aktiv i musiksvängen då jag hörde en helt otroligt bra dubplate av honom för det famösa Deadly Dragon Sound. Fortfarande lika hårt och fortfarande samma mekaniska precision i flytet. Hade varit kul att höra en fullängdare med honom.

Det är först nu när jag skrev rubriken som kom på att bägge skivor i inlägget har något att göra med saker man inte ska röra. Det är ju en helt otrolig trend nu med digisoundet och även om jag inte är så superstort fan så finns det ju alltid bra släpp. Det roliga är att det man köpte för struntsummor för bara något år sedan idag går för galna summor.

Först ut är en monumental deejay som släppte ett par grymma singlar och ett fulländat album för att sedan i grund och botten försvinna. Dignitary Styles riktiga namn är Horace Samuels av vad jag har förstått och hans första inspelning misstänker jag är »Pon De Attack« från '85. Så mycket mer vet jag inte honom ... förutom att han idag jobbar i en fiskrestaurang (har jag för mig?) i JA och är en av personerna bakom Upsetta Sound System. I vilket fall så är »Don't Touch The Crack« en klassisk hård raggadänga med Digni ridandes Bobby Babylon-rytmen (som självklart är mix dung till sina mest fundamentala element) med sin så typiska högtempomedvetenhet. Förutom att han är en helt otroligt duktig MC så älskar jag faktumet att han verkligen anstränger sig för att ha intelligenta och positiva texter i en tid som handlade oerhört mycket om mindre positiva ämnen.

»Come fe teachy white, come fe teachy black!« ... lära dem vad, Digni Stylee? »Do nuh touchy, do nuh touchy, do nuh touchy crack!«. Seen!



Hårdheten i förra låten är uppenbart frånvarande i det här knorriga lilla mästerverket. Horace Ferguson var en sångare i Horace Andys skola med influenser från Carlton Livingston i rösten tycker jag. Han låter som en blyg ungtupp i mitten av det digitala virrvarret Jazzbos produktioner står för. En dundertypisk Ujama-produktion men släppt på den aningen tråkigare (och mycket fulare) etiketten C&E. Kan tänka mig att C står för Carter (som är Jazzbos riktiga efternamn) men vågar inte chansa på vem E:et skulle vara i så fall. Låten släpptes även som 7" på Ujama och där är mixen aningen hurtigare ... har inte bestämt mig om det gör den bättre eller ej. Fantastisk låt oavsett ordförande.

När kommer det förresten en seriös samling av Jazzbos bästa digitala produktioner? Bra liner notes, fint omslag, obskyra dubbar och ett omslag gjort på en bortglömd illustration av den framlidne och oefterhärmlige Limonious.

»No touchy, no touchy, no touchy-y general!« ... varför det, unge herr Ferguson? »It a goh cause a burial!« Seen!

Så jävla sugen på att sända radio på söndag. Det var ett tag sen sist eftersom jag var bortrest förrförra söndagen. Jens var ju också borta så istället spelade vi en soundtape med Rappa Robert och Studio One Sound (inte Coxsones S1 men istället ett likkle country sound som att döma av sessionen vet precis hur en dans ska skötas).

Peppar hemma med att lyssna lite deejays. Deejayboken som jag ska ge ut med Ray blev idag helt färdig och imorgon ska vi skicka iväg den till tryckeriet. Innan mars är förbi kommer jag antagligen kunna sitta med ett exemplar i mina händer och det känns mäktigt.



Just nu lyssnas i alla fall Bobby Culture som brukade chatta för Jack Ruby's ljudsystem. Han släppte tyvärr aldrig ett album vilket är stor musikalisk tragik för över rätt rytmer hade den kunnat bli en av klassikerna. Jag tänker mig att den ska ha samma sound som den enorma 12" han släppte på Leggo Sound. En så kallad back-to-back killer med Bobby först över Zion Gate-rytmen (»Health & Strength«) på ena sidan där han berättar om hur de olika deejaysen har sina gimmicks medan han själv har hälsan och styrkan. Tvärhård dubmix följer. Den andra sidan har Bobby Culture över en next cut till Rod Taylors »No One Can Tell I About Jah« (släppt som 12" på Hitrun) med låten »Buenos Dias« och även här följer en otrolig dub. Fick köpa tolvan av Swedon och det är jag evigt tacksam för! Tack, Tony!



I övrigt lyssnas det på radarparet Yellowman & Fathead med celebert besök av den charmante Peter Metro. Fathead får för lite respekt tycker jag. Även om det är självklart vem som var den riktiga talangen av de två så glömmer man ofta tjockskallen. Hans ofta perfekta timing med bimmanden, oinkanden och »eyh-a« är det som lyfter en vanlig deejaylåt till något extra. Hade varit intressant att höra honom på ett eget album för de alster han släppte för bland annat Lloyd Campbell på Greensleeves 12" låter ju verkligen inte alls dåligt. Tyvärr blev han mördad som så många andra fantastiska artister (exempelvis Bobby Culture ovan).

I vilket fall ... på söndagen den 15:e mars kommer ni äntligen att kunna få höra oss live and direct spelandes det absolut finaste från 80-talets gryning och ungdom.

Early B - Wheely Wheely
Delton Screechie - Bag Up
56 Hope Road, 1984 (#DSR4378)
Production by Michael McKoy


På 56 Hope Road skedde flera signifikanta grejer för JA's musikhistoria. Främst relaterade med Bobbito Marley och hans Wailers av uppenbara skäl. Det var trots allt här Tuff Gong-studion stod. Det var även på denna adress Bobban bodde och på precis samma gata var det de försökte mörda honom men misslyckades. Nu är jag inte så stort fan av Bob Marley och för mig kommer 56 Hope Road alltid i första hand vara skivetiketten som släppte min kanske absoluta favoritlåt med den deejayn jag håller närmast hjärtat - Early B. De flesta som känner New Romantic vet hur hårt vi pushat för Early B sedan vi först började lyssna reggae och det var för mig med just den här låten kärleken till doktorn startade (i övrigt spelad för mig första gången av den andra hälften i the possee).

Solomonrytmen är precis sådär naivt glad som man vill att dancehall ska vara. Basen ligger på och pianoplinkandet ekoeffekten är inte främmande i mixen. Ibland kör personen bakom spakarna en mixdung för att framhäva det monotona men precisa chattandet från Early. Pianoslingan i sig understryker perfekt euforin från Earlys historieberättande om fenomenet wheely - att cykla på endast bakhjulet. Denna akrobatiska övning som är ett kännetecken för the bike massive i Kingston vars en av de mest framträdande figurer var en Ronna Dread som bland annat omnämns i Yellowmans »Hill & Gully Ride« (Ronna skulle senare bli mördad och till hans ära hölls bland annat en överfet dans som går att hitta på yard tape). Early B var själv en ivrig cyklist och gjorde det till känna genom otaliga låtar och på ett odödligt albumomslag som graciöst låter två wheelys rama in Early i mitten (som har en enorm pungsvettsfläck på sina ljusgråa mjukisbrallor). Jens favoritlåt med doktorn är »Bicycle Bicycle«, min »Wheely Wheely«. Bägge älskar honom som mest när han berättar om det han antagligen älskade som mest.

Och kanske relaterar vi, Kalmar-söner som vi är, till cykellåtarna just för att cyklar var en så stor del av barndomen i Kalmar. Man cyklade alltid överallt. Oavsett ålder. När man var likkle pickney byggde man minirampar och hoppade. Man cyklade sedan fort som fan hem till mamma för tröst när man skrapat knäna efter sina små äventyr. Alternativt tävlade det grekiska gänget (jag, storebrorsan Niko och bästa vännen Laki) mot albanska possen på gården (Alban, Skodran och Eles) i att cykla runt gården snabbast. Eles var ofta bäst även fast han var yngst! Senare i den tidigare tonåren så cyklade man bara omkring de olika skolorna (Funkabo massive do yuh hear me?!) och kollade vart folk spelade basket så man kunde joina in. Vid senare tonåren cyklade man till parken och fram tills att jag gick i exil från hemstaden vid 19 års ålder så var cykeln mitt primära val av transport. Något jag aldrig lärde mig var dock att köra wheelys i en respektabel sträcka. Idag är jag för stel för att ens våga försöka. Fast med en lick of Solomon och jag är redo att stegra min Crescent i ett nytt försök.

»This one dedicated to all the youths who ride bicycle. One-wheel wheely mek we wheely one wheel!«

Nigger Kojak - Penitentiary / Bunny Rhygin
Barrington Levy & Jah Thomas - Mo-Ambassa
Nigger Kojak 12", 1980 (#NK 001)
Production by Floyd Perch

Jag har kommit fram till att jag gillar rub-a-dub. Jag älskar när den är glad och dansant. Jag tycker den är fantastisk när den är mollig och hård. Tycker det är hur kul som helst när den är lättköpt smörig. Tror det har att göra mycket med att the rubber dubb är så okonstlad och direkt. Det som sker i dansen sker i stundens eufori. Det är vid tillfällen som dessa jag tänker mig att låtar som det här upstår. Över Nigger Kojaks egentligen ganska hård roots-produktion så deejayar Jah Thomas och den alltid så fantastiske Barrington Levy på rytmen. Ja! Jah Barrington - the god blessed pikney - chattar i fin stil, om än aningen stapplande. Likväl är det klart underhållande och 12" är en rub-a-dub-titan.

Bägge sidor ligger över samma otroliga rytm. Första sidan är kontrollerad helt och hållet av Nigger Kojak som står bakom produktion, sång och deejayande på låtarna. Man kan ana hur Kojak hämtar inspiration från Edi Fitzroys slumgynglings-sångstil på spåret »Penitentiary«. Ett sorts oregerligt nästan desperat kvidande som naglar sig fast i sufferersrytmer som denna.

»Ooooh my bredrin. Nah go nuh penitentiary. Kojak! Kojak nah goh nuh penitentiary. Laaaawd!«

Därefter följer han upp sin sång med en deejayversion om den legendariska badman Bunny Rhygin som var ledare för the Viking Posse. »When mi deejay yuh haffi jump to the reggae« inflikar han i förbifarten och ja, jag måste hålla med. Skivan snurrar och insvept i basen gör jag mina bäst danssteg. En fot i marken och andra lyft framför sakta bubblande till rytmen.

Vad som är än mer fantastiskt är då B-sidan med Jah Thomas och Barrington Levy som byter av varandra i bästa kombinationsstil. Thomas släpiga nästan astmatiska flyt är kompletteras perfekt av hans sparring partner, Barrington, med sin ungdomligt ljusa och melodiska deejayande. Jag är ganska övertygad om att ljudsystemet som lyfts till skyarna är Moa Anbessa från Battersea i sydvästra London. Det känns fullt logiskt då Jah Thomas hade spenderat ganska mycket tid i London under den här tiden och han med stor sannolikhet stött på Moa Anbessa. Tror inte jag har hört om något sound från JA med det här namnet nämligen. I vilket fall så följs deejayversionen av en gastkramande dub. Vet tyvärr inte vem det är som stått bakom spakarna men oavsett vem så gör han ett fantastiskt arbete.

Den enda låt som saknas i Sammanhanget är Delton Screechys »Living In The Ghetto« som är av exakt lika hög kvalitet som de andra låtarna på samma rytm. Som tur är finns denna version med på 10" som återsläpptes ganska nyligen.

Go Deh In A Late Night Blues & Late Nigh Session (Roy resp. Raymond)
Babylon Policy & Peaceful Something (Roy resp. Hugh Brown)
KG Imperial, 1981 (#KG 004)
Production by Fatman & Robert

Drog fram en favorit ikväll efter att ha gjort diverse skolarbeten. Ibland tycker jag livet är riktigt mysigt i min lilla lägenhet i Flemingsberg. I rummet där jag sover kan den svaga inpyrda doften av Nag Champa inandas och ikväll interagerar den med ångorna av en kopp rooibos.  Väggen som står motsatt min säng huserar skivsamlingen och angränsande står den lilla skivspelaren.

Basen är inte så hög som jag hade önskat då det är för sent och i ett hus fyllt av folk med psykbryt så är grannsämjan något man måste försöka vårda. Den är dock inte så låg att man kan gå miste om Junjos mästerliga produktion. »Hey Fally Ranking yuh gonna get a spanking!« hotar U Brown över Johnny Osbournes klassiska rubber dubb-monster. Innan honom bubblar den engelske och obskyre Roy Rankin på samma rytm - den här sidan riktiga behållning.

»Me cyaan tek no more of this yah government! Boh! Man mi cyan pay mi rent!« suckar han för att sedan påpeka med självklarhet »Babylon policy a fallacy«. I kristider skapade av en naiv förälskelse av ett skadligt förhållningssätt till konsumtion gör han rätt i att ifrågasätta den hegemoni som råder; Babylons principer är bedrägliga. Uppgivet accepteras något som kanske bäst bör ifrågasättas och motarbetas. Att dancehallen skulle sakna en militant politisk sida är i sig självt a fallacy.

Jag gillar konceptet av att lansera skivor som dubbla A-sidor. Ett ställningstagande där man frångår den trötta rangordningen av musik. »Go Deh In A Late Night Blues« är självklart över Don Carlos episka »Late Night Blues (Nice Time)« där mickmännen Roy Ranking och Raymond Naptali turas om att köra på låten (sololåtar som följer varandra och inte kombination). Rytmens molligt, monotona basgång väller fram åt alla håll och det är något speciellt med den engelska stilen på micken som gör att deejaysen låter så fantastiska över den. De är aningen torra och stela på ett sätt Jamaikaner inte är och det passar perfekt rytmens militans. Bägge låtar rör sig kring ämnet av en sen bluesdans. Jag hade kunnat ge min högra hand (som rent figurativt borde vara Jens ... en inte allt för hemsk uppoffring kanske) för att få närvara på en sådan när det begav sig. Att med sin älskade kontrollera ett hörn och dansa så nära att vecken gnids ur hennes kjol. »Goh deh with yuh musical queen!«.

KG Imperial har jag alltid antagit står för Ken Gordon Imperial - det riktiga namnet på Fatman, som även är skivetikettens ägare. Tolvan var det första släppet där deejaysen chattade ihop.

En av mina absoluta favoritskivor är även en av de skivor jag tycker är mest spännande för informationen kring den var så länge obekant för mig.

Jag har alltid varit en stor fan av Brigadier Jerry. I mitt tycke är det möjligtvis den kanske mest underskattade deejayn alla kategorier. Till stor del måste detta bero på hur sällsynt det var för honom att gå in i studion. Briggys rykte spreds främst genom soundtapes när han uppträdde med Jah Love Muzik - ett ljudsystem som drevs av Twelve Tribes of Judah. Lyssnar man på en av dessa sessioner kan man inte hjälpa att undgå vilken oerhörd karisma han besitter. Han deejayar, skrattar, sjunger, talar, rullar sina »r« och håller dansen konstant levande med sådan lätthet som mig veterligen ytterst få deejays någonsin presterat (hatten av till General Echo som antagligen var Briggys ende like i detta avseende).

Därför är varje gång Briggy gick in i studion under den här tiden en anledning att fira. Singlarna han släppte var få och albumen färre! Just på grund av den anledningen var jag så ivrig att plocka upp det här albumet när jag såg det. Utan omslag och för cirka 150 kr tyckte jag den var aningen för dyr för min studentekonomi (jag dras fortfarande med samma taskiga ekonomi). Låtlistan fick mig dock att lägga de där sista slantarna ... de låtar jag kände igen var favoriter och de jag inte hade hört tidigare var av artister jag högaktade. Fem låtar av Briggy! Tre låtar av Icho Candy! Danny Dread! Barry Brown! U-Roy! Eufori!

Det var självklart först jag kunde snurra albumet på min lilla krigare till vinylspelare som jag insåg vilket jävla kap det var (och nu när man sett albumet på eBay inser man vilket kap den var för de där fjuttiga kronorna). Varenda en av de tolv låtarna är vinnare. Jag kan känna att folk slänger sig med uttrycket all killer no filler lite väl lätt men den här anspråkslösa lilla plattan är onekligen på en helt annan nivå! Som jag påpekade tidigare är det ytterst lite information som finns om albumet. Det verkar som att låtarna spelades in eller släpptes -82. Det mest kända spåren är antagligen Briggys »Pain« eller Icho Candys »Captain Selassie«. Den senare en otrolig rasta anthem som var oerhört populär i dansen.

Jag har nu senare fått reda på att skivetiketten drevs av Mikey »American« Riley som ursprungligen var från Ocho Rios men levde i staterna. Rytmerna hade han köpt från Jo Jo i Channel One med undantaget av »Pain« som producerades av Phillip Fraser. Albumet släpptes kring -86 och trycktes då endast upp i 300 exemplar utan omslag. En senare utgåva på CD ska ha släpps; detta kring -90 och den här gången med omslag. 150 exemplar behöll Mikey och resterande 150 gav han till Admiral från Admiral HiFi i södra Florida.

Jag vet dock fortfarande inte vem som mixade musiken. När det kommer till backningen så är det nog en kvalificerad gissning är att det är Rotradikalerna. Detta med tanke på studio och år och framför allt kanske just soundet.

A-sida
1. Barry Brown and Brigadier Jerry - Chalice
2. Icho Candy - Selassie I
3. Brigadier Jerry - Solomon
4. Danny Dread - Lemon Popcycle
5. Icho Candy - Going Home
6. Brigadier Jerry - Gwan A School

B-sida
1. Icho Candy - I Remember
2. Danny Dread - Humane Mechanic
3. Brigadier Jerry - Jah Jah
4. Brigadier Jerry - Pain
5. Malvo - Midnight Cowboy
6. U Roy - Answer

När 80-talets rub-a-dub äntligen kommer ses med samma respekt som 70-talets rötter så är detta utan tvekan en av de album som kommer paketeras om och släppas som en sedan länge försvunnen klassiker och då kan ni erinra er att ni hörde den först genom New Romantic. Specialisterna på just det här. Gwaan!

Jag hade Blood of the Saint på en sjukt kackig återutgåva tidigare. Det var förvisso en fotlång LP istället för 10" som den här och hade fler låtar (bland annat den ypperliga »Moses«) samtliga ihopparade med respektive dubversioner. Men som allt annat släppt på Corner Stone (eller var det Frasers egna Razor Sounds?) så gjorde pressningen att musiken lät som att den spelats in med mikrofonerna liggandes i en fräsande stekpanna. Så jag sålde den ... eller gav bort den.

För några år sen köpte jag en fantastisk skiva släppt på Silver Camel - Peter Ranking och General Luckys monumentala Jah Standing Over Me. Med en fot i dansen och andra benet knäböjandes framför Selassies porträtt levererade de kanske en av mina absoluta favoritalbum. Rytmerna var till stor del nytolkningar av klassiska Studio One-rytmer men med den sparsmakade och hårdare mixen som kom att känneteckna soniska ingenjörer som Scientist (ynglingen som figurerar i detta sammanhanget). Jag köpte kort därefter Phil Frasers LP Loving You (1982, Silver Camel) för att komma åt vokalversionerna till dessa rytmer som de samspelta deejaysen pulserande utbytte stil och rimmönster över. Vissa av rytmerna fanns med - andra inte. Bland de senare inkluderades titelspåret. Men jag kunde svära på att jag hört Fraser sjunga över rytmen! Step an' come in likkle Blood Of The Saint! Så liten med sina ynka 10" men så fantastiskt tung med sina militanta basgångar. Det var självklart »Bad Boys« jag hade spelandes fragmentariska vokaler i mitt huvud.

Den lilla fullängdaren består av fyra låtar varav tre är i showcasestyle - det vill säga att duben följer vokalen. Titelspåret är över Real Rock och deejaycuten är Peter Ranking & General Luckys »Ram-A-Jam«. »Writing on the Wall« är precis en sån låt med sin rullande monotona basgång som jag kan tänka mig att man bara drog upp dubben gång på gång och lät alla deejays köra sina nya texter över. Sparsmakad och hårdslående i all sin genuina dansglädje. »Mr. Wicked Man« är grunden för de tvenne chattares »Just Cool« och är kanske albumens mest renodlade rootsalster. Mixen är vild och Fraser själv tillför en klar auktoritet med sin sufferers lament. Tyvärr följs inte låten av en dub som är väldigt synd. »Bad Boys«  är kanske albumets starkaste kort med sin rytm som får mig att tänka på Horace Andys »Skylarking« (antagligen har jag hopplöst fel ... identifieringen av rytmer har alltid varit min akilleshäl).

»I don't want to die like a dog in the street. Tribulation and frustration. I've got to get away from this condition. I don't want to be no bad boy.«

Intense lyrics, bredder Fraser! Jag gillar verkligen den här lilla skivan. Dessutom är omslaget otroligt vackert! Eller?

Kommande söndag är det äntligen dags för ett litet rub-a-dub-set (våra två senaste sändningar har haft annan fokus). Sitter hemma och pillar på skivorna och undrar vad vi ska spela. Lyssnar just nu på Colourman (eller Clourman som han så förvirrat stavas på omslaget) the bible preacher. En av de mest intelligenta chattarna i mitt tycke. Bra genomtänkta texter genomförda med en sorts angelägenhet som kan misstas för att aggresivitet. Colourman syntes ofta i dansen med en bibel i hand och fann väl egentligen sin storhet under mitten av 80-talet på skarven där mellan det organiska och digitala. Den här skivan är producerad av Super Bubble Rock (egentligen Eric Bubbles från African Bredders) och visar att både deejay och producent var kapabla till storheter.

Lyssnar mycket på ett sound tape från Who Cork the Dance (världens bästa blogg?) som tydligen är med Uglyman ... problemet är bara att det inte alls låter som Ugly men snarare EXAKT som Colour. Dock så kallar ju deejayn sig själv Uglyman kontinuerligt. Är väldigt konfunderad på om det kan stämma. Dansen finns på följande länk (sök efter Uglyman);
http://whocorkthedance.blogspot.com/2008/10/dance-inna-grange-hill-special.html

Lyssna och jämför.



En annan artist som fått mycket speltid senaste tiden är Sugar Minott. Det urblåsta med att jag alltid undvikit honom undgår verkligen mitt förstånd (har han släppt en dålig skiva?). Funderar på om African Girl kanske är det perfekta soundet. Tänker mig titelspåret med Ranking Dread som följer och på det dubben. Alternativt vill jag ha det smörigaste och slöaste ... även om det kanske fungerar bättre på en blues än en kort rub-a-dub-session. Likväl frestas jag av att köra en liten session med sweet Boogga Minott. Ska run it thru' mi bredder Jens först.

Har ni några förslag får ni gärna hojta till så ska vi se om vi kan få in dem.

Väntar på att få dagens spelning skickad till mig så jag kan plita ner spellistan. Kändes som en schysst show där vi körde lite olika dubalster av flera av de mer framträdande mixarna men främst av King Tubby självklart. Önskar vi hade haft en dubbelt så lång show så att man hade kunnat gå djupare in i musiken.

Senaste dagarnas mest spelade skiva i min samling är iaf inte dub och inte deejay! Något som hör till ovanligheterna. En av skivorna den snuvigt nasale Little Johns släppt för monsterproducenten Junjo;



Mycket mollmelodier och när det inte är moll så är det pur glädje som levereras. Ett mästerverk!