Vi hade Macker Wise från youthman soundet Wolverine som gäst på radiostationen. Macker gick djupt ner i skivboxen och plockade fram några av sina smaskigaste digisinglar uppblandat med en dubplate eller två. Tack för besöket, Mackan!

1. Yammie Bolo - Ghetto Youth Have To Mek It 7" (Yam Euphony)
2. Junior Brammer - FBI LP (Steppa Productions)
3. Viktorious - Granny Techniques CD-R (osläppt)
4. Peter King - Trodding 7" (Higher Heights)
5. Little Kirk - Ghetto People Broke LP (Ruddy's)
6. Skool - Mr. Boss 7" (Shocking Vibes)
7. Johnny Clarke - Rosie 12" (Jah Shaka)
8. Solo Banton - Talk To Me (Wolverine dubplate)
9. Mikey Murka - We Try LP (Honest Jons)
10. Carl Meeks - Tuff Scout 7" (Photographer)
11. Robert Lee - Leader 7" (Fishtea)
12. Daddy Ferma - Oversize Selecta (Wolverine dubplate)
13. Starkey Banton - Dance To The Reggae (Belleville International)
14. Horace Martin - Sound Boy Style (Crystal, 7")
15. Wayne Wonder & Nardo Ranks - Sound Boy Wah Happen To You (Techniques, 7")

Ladda ner här;
http://www.megaupload.com/?d=YYNQXU1D

Fick två små paket idag med lite godsaker i sig. En med några singlar bland annat Tony Tuffs »Water Pumpee« och andra rub-a-dub-klassiker. Ni får antagligen höra dem på radion snart.

I andra paketet, som var från King Culture, låg det ett par CD-R och DVD-R med bland annat jinglar till radion, en nyinspelad låt vid namn »Crisis« av Daniel Tuckah producerad av KCulture. Den är över rytmen till Horace Andy's »Guiding Star« men mer specifikt cutten som KCulture spelade in ihop med Jah Lover 1978 - hans första produktion.

Gillar KCultures paket ... han har så klockren handstil och lämnar små kommentarer överrallt! Måste ta hur lång tid som helst att skriva färdigt ett paket för honom.

DVDn är någon dokumentär vid namn Roots Anthology. Har inte hunnit kolla på den än men tänker snurra den imorgon. Mer info om den när jag sett den som sagt.

Så här såg en av jingelskivorna ut. Skrattar bara jag ser kommentarerna. Lovely!

I förrgår spelade Gappy Ranks på STHLM Reggaeklubb. En alldeles förträfflig klubb som dock gör en hel del konstiga val av artistbokningar. Jag ville inte vara en surfjärt och klaga på den svenska reggaescenen men helt seriöst så slaknar vilken reggaeupphetsning som helst av majoriteten av utbuden från den svenska artistkåren. Jag förstår att man vill försöka få någon sorts bredd och att man dessutom kanske har en önskan om att stödja den inhemska scenen. Men det finns dock en anledning till varför man alltid anländer till klubben efter att »svenska akten« gjort sitt. Livet är för kort för det halvhjärtade.

Gappy gjorde en fruktat bra show och jag tror definitivt det är en kille som kommer booma ännu större i framtiden. Han har talang för dagar och år. Resterande tid av kvällen spenderades dock på det lilla dansgolvet där musiken hanterades av Tony's HiFi som består av de två bröderna Skyjuice och lillebrorsan Eye N I (främst känd som Petters parring p). Det var en ganska brokig blandning perioder och stilar av JA-musik men likväl gav det ett enhetligt intryck. Peer vibes. Jaget steppade som om vore mina fötter på Jah land full of brimstone pon deh grung! Något som självklart resulterar i ett genomsvettigt lejon.

Händelsen som gjorde mig mest nöjd var dock att jag hookade med en modist som förhoppningsvis kan hjälpa mig med skapandet av ett par proper badman-hattar i andan av det som man kunde se på artisters huvud i stil med vad Jah Thomas, Al Campbell och Ranking Dread bar under deras glansdagar. Har letat flera år i bland annat London i hopp om att hitta dessa obskyra men fantastiska hattar och så är det självklart en person man känt flera år redan sedan ungdomsdagarna i Kalmar som är den personen man letade efter hela tiden.

En annan höjdare med senaste STHLM Reggaeklubb var faktiskt de olika personer som berömde New Romantics blogg och mina reggaeskriverier på annat håll. Jag vill inte gömma mig bakom modesta fasader på sånt - det är en oerhörd glädje när folk gillar det man gör och när de påpekar det så fylls bröstkorgen med värme. Jag blev dock väldigt överraskad över responsen för jag gör inte särskilt mycket för att sprida den här bloggen - främst namndroppas den i vår radiosändningar. Jag har en sorts naiv och romantiserad önskan om att det få som läser bloggen är hängivna konnässörer av musiken NRP älskar. Och är det så ... då räcker våra handfull besökare (som dock varit på en all time high senaste två veckorna). Så big up yourself!

I vilket fall fick lilla dansgolvet med Tony's HiFi att tänka lite på vilka låtar jag skulle vilja höra allra främst när jag är ute och dansar. För mig blir då kopplingen onekligen de låtar som får en jump an' prance. Kanske mer specifikt de dancehall-låtarna som är legendariska i egenskap av att de flesta ljudsystemet i JA med självrespekt spelade dem för att få dance ram. Låtar som fick killarna att flash it in clarks och tjejerna att step it in ballett. Kom att tänka på två tolvor meddetsamma ... den ena fann jag efter några sekunder och den andra fick jag leta efter hur länge som helst. Behöver sortera mina disco 45. Gör man det enligt artist eller skivtetikett? Ge vägledning.




Puddy Roots - King Discotheque
Hugh Hugh Madoo - Gone Me Gone
Greensleeves 12", 1984 (#GRED 161)
Produced by Prince Jammy

Finns det något större tema för hur underbart det är att gå ut på en reggaeklubb än den här fotlånga lilla lakritskakan? Kanske är det här Puddy Roots mest kända alster och det med rätta i så fall. Rytmens dansanta drivande basgång ligger som ett ångvält under Puddy's lätta singjayande - barnramsa-stylee. Vilket han sköter otroligt naturligt - kanske främst beroende på att hans historik förutom odödliga sånger som vokalist även inkluderar deejayande för diverse sounds under namnet Puddy Lion (alternativt Bunny Lion på hans Linval-producerade LP).

»Can't you see? We a go fling this yah dancehall music feeling
It's alive fe keep me skanking, baby, from dusk to dawn!«

Jo, sannerligen.

Flippsidan är en väldigt stark Hugh Hugh Maddo-låt. Men den tar vi någon annan gång.



Dennis Brown - Have You Ever
Dynamic Duo - Dubwise
Power House 12", 1981 (#PH03)
Production by Sly & Robbie

Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan när man säger att man inte är ett större fan av vissa saker. Jag kan exempelvis tycka att Studio One-soundet är för torrt och tråkigt och rytmerna därifrån låter allra bäst när de tolkas av yngre förmågor vid Channel One. En av de mest kontroversiella åsikterna verkar dock vara att tycka Dennis Brown är en halvtråkig vokalist. Det är en åsikt jag har hållt på oerhört länge men fått omvärdera den senaste tiden. Sen så plockar man fram vissa Dennis-alster och inser att man bara är ute och cyklar. Dennis soulinfluerade vokaler är snart luften man bär i sitt bröst.

»Have You Ever« är en av de där odödliga rytmerna som kommer i tusen olika tolkningar. Vare sig det är från samma tid som originalet eller senare digitala tolkningar. Mycket av styrkan ligger i gitarrens upbeat-melodi som lär gamla hundar kontrollera sitt hörn av dansgolvet. Sly & Robbie framför ju självklart alltid en större bredd än att bero på endast en gitarrs hårda arbete och slänger in kobjällror, 8-bits-bubblor mitt bland den hårda klapprande bas- och trummixen som är deras kännetecken. Hur många Jah Love Muzik-tapes har man inte hört där Briggy kommer på chattar, skrattar, sjunger över rytmen i pur dancehall-eufori?

Power House startades av Sly & Robbie i början av 80-talet och sedan fick etiketten vandra vidare till hustlern och badmannen George Phang som gjorde den mest känd med sitt kännetecknande feta semidigitala mitten-av-80-talet-sound som står så högt i kurs just nu. För mig är dock det här etikettens kronjuvel.

Den andra delen av artikeln som publicerades här igår. Oerhört givande läsning även om jag ibland kan känna att Snoopy försöker jonglera ett språk han inte riktigt kan hålla uppe. Likväl väl värt att studera!

Dub in focus

LEE PERRY -- the sneaky Super Ape -- had two of his many, Dub Albums in the Top 20. His use of the mixing desk is positively unique in many aspects -- he is certainly an original innovator of Dub music. His 'Blackboard Jungle' LP was among the very first Dub albums, and although very hard to come by (buy) is well worth seeking.

'Revolution Dub' is an enigmatic album, focusing upon the Upsetter's masterful way with rhythm, and also highlighting his zany, inventive ideas -- and skilful mixing techniques. Play 'Doctor On The Go' or 'Womans Dub' at full blast when you're feeling iry an' it hit you like ah clappers!

BUNNY LEE is another producer prominent in the chart. He has three of his better albums in the 20 -- 'King Tubby Meets The Agrovators At Dub Station' remaining his classic best. The whole album is an amalgamation of Tommy McCook's jazzy horns, well-wicked Agrovators rydims -- venomously transformed and interpreted by King Tubby's console.

Try 'The Dub Station' ('Goldfinger' has a lot to answer for ...) or the climactic 'Height Of Dub' for dubwize size -- and you'll understand why it stands at No. 3 in the chart. Station to station dub -- forward on the track.

'Dub From The Roots' - the infamous 'Dubmaster' LP -- rankin at No. 6 because it was a giant step for Tubbs in experimentation dubwize -- incorporating all manner of electronic sound effects and more wild, spontaneous mixing. 'African Roots' is the most astonishing track, and one which I heard Prince Melody play seven times on the trot at the 1976 Ladbroke Grove Carnival/Riot, if that's anything to go by. Go Buy!!



LLOYDIE COXSONE'S 'King Of The Dub Rock' was initially heard by avid listeners of Capital Radio's 'TV On Reggae' high-rank programme. Various tracks -- incredibly re-mixed for the prof. -- were sandwiched in between the more familiar dubwize sounds, and the effect was phenomenal. When the LP was released the following week, the primary amount pressed completely sold out in two days. Such was the appeal of the album, absolutely special -- not only because Coxsone was/is regarded as King of the Dub Rock, but it also happened to be marvellous music.

'Capital Radio Rock' is an astonishing example of the album's speciality. Consisting of effervescent melodica wildly blasting -- over a driving rhythm -- the focal point was the reversed violins hectically echoed out of all proportion. An insane and excruciating concoction.

The other stand-out tracks, 'Many Moods Of Coxsone' and 'Tribute To Muhammad Ali' were later released back-to-back on '45 by Shelly -- straight to Safari's Head.



Keith Hudson's 'Pick A Dub' barely scraped the Top Three: it is hailed by all Roots lovers as not only a definably heavy Dub LP, but also a classic Reggae LP.

Hudson is, in my mind's eye, one of the most original and productive people in the music biz. His productions slant on the eccentric, his lyrical / musical creations are usually highly stylized. His few solo albums have mostly integrated dubwize tracks within their concept -- and albums such as 'Flesh Of My Skin' 'Entering The Dragon' and 'Torch Of Freedom' shine as extremely listenable ones, with the additions of weighty instrudubs acting as some heavenly mercy from Mr. Hudson's forever controversial "singing".

The latest LP 'Brand' -- dubwize -- is spectacular, 21st Century music (ahead of it's time?): but compared with the previous 'Pick A Dub' is not as good.

'Pick A Dub' was greeted with unanimous applause from Dub Lovers everywhere -- the adventurous mixing the focal point of the album. Featuring such talented musicians as Augustus Pablo, Peter Tosh -- and showcasing the drumming of Carly Barrett and Family Man's liquid bass -- the Dubmuzik was aggressive, powerful and intensely rhythmic: and with the astonishing mix there to enhance its energy, and motivate its appeal, the result was No. 1 high-rank dub.

Featured vocalists included Horace Andy, Keith Hudson (ugh...) and Big Youth -- the music was fierce, the mix was mighty, the album was the perfect Dub Construction.

Check out cuts like the rude 'Pick A Dub', the chucky 'Black Heart', the devastating ' Blood Brother', the eerie 'I'm All Right' -- or the ultimately beautiful 'Depth Charge': based loosely on the Four Tops' equally impressive 'Still Waters'.



AUGUSTUS PABLO is the originator of the "rockers" sound -- and probably Reggae's most top-rank genius. His music is wholly unique, a sound all his own. His productions tend to be recognisable and eternally listenable efforts -- and Pabs just doesn't make bad records.

Whether he is recording another artist or himself, the classic »genius« element never fades. A small, smart man with extreme talent in music and imagination -- yes, the Higher-Ranking Rocker.

His 'King Tubby Meets The Rockers Uptown' LP is only available in the United States -- it's not even released in Jamaica. As far as import frequency goes, the score is virtually nil. But the album is as classic as an album be, the near-summit Dub LP -- including such amazing tracks as 'Braces Tower Dub', the great 'Each One Dub' and the seductive '555 Dub Street'. Strictly yard music.

It would be Top of the Pops if it weren't for a wily Winston Edwards and his legendary LP entitled 'King Tubby Meets The Upsetter At The Grass Roots Of Dub'.



AS SOON as the LP hit the streets -- via the pre' market -- it was hailed as a Dub LP with that extra-special something which most other albums of the ilk tended to lack. It had style, it had original ideas, it contained real rootsy rockin' Reggae -- and the mixture of these ingredients made it well-worthwhile.

With the music put together by Winston Edwards with assistance from Lee Perry -- and primary mixing by The Upsetter -- the hard rydims were dramatically realised in the form of dubwize mixes by the ubiquitious King Tubby. Using such superb musicians as Santa, Family Man, Bobby Ellis, Tommy McCook, etc., etc., etc. -- the album was ideal for the Roots fans, with strictly Now Music. Tubby's techniques were portrayed in all their glorious splendour, the Reggae music totally transformed and interpreted in Tubbs unique fashion. He would curl, swirl, whirl, twirl, explode, corrode, erode, ignite, excite -- upset and agrovate -- slipping vibrant echo to shatter the instruments, and jamming reverberation to re-duplicate the melodies. Echo-delay was inserted to add to the confusion.

DUB MASTER in session: creating such classics as 'No Justice For The Poor', '300 Years At The Grass Roots', 'African Roots', 'Raw Roots', 'Luke Lane Rock', 'King Tubby And The Upsetter At Spanish Town' and 'Wood Roots'.

The prime oneners  to each side were symbolic successes: 'People From The Grass Roots' was a total Titanic tormentor. Destruction in dub -- the whirring cymbals hysterically attacked by the crippling hiss in the mix; the bass heavily bouncing with steady, gushing gusto; the saxophone and trumpet frequently demolished by nerve-nibbling reverb; the erratic rhythm guitar whipped perversely echoic; the constantly rocking drums splattered and spliced with acute accuracy, as they slip through the rhythmic loops, and splash against the sides -- a devastating dense, deafening dub of Tubbs creation.

'Blood Of Africa' used roughly the same mixing magic -- only, with a more persistent rhythm, and a lolloping, creamy trombone replacing the saxophone and trumpet.

But the ultimate in Dub Satisfaction came with the superior 'Crime Wave' -- an ecstatic next version to 'A Touch Of Roots'.

The ocean-deep bass virtually orgasmic in its throbbing heaviness, deep and dark -- with freaky, low echo making it tremble, rumble and tumble. Capable of rattling your insides; seducing the most frigid whale to a frenzy of excitement; penetrating the sound-barrier; mesmerising and hypnotizing all listeners -- a bass-riff of Meditation. What a revelation!

The drums rollin', rockin', tickin', tockin' -- snipped and tapped by the console in metronomic, calculable stops 'n starts. The sleazy, easy, wheezy trombone sweeping and weeping into the air in erotic, spitting slides -- often hectically destructed by the wavering echo and spine-shock echo-delay and reverb. What a sensation!

The punchy, chopping keyboards, densely swelling and elevating as they are given the Kenwood treatment by Tubbs -- without anaesthetic -- a fertive form of liquidation.

'Crime Wave': the criteria by which Tubb's demonstrates his indestructible and effortless power. Violence in dub -- all manner of music torture and tormentation. War in Reggae. Dubwize Riot -- well-wicked!!

If -- for some absurd reason -- you have yet to discover the wonders of Dub Music, or have simply dismissed it as a noisey mess: investigate 'King Tubby Meets The Upsetter At The Grass Roots Of Dub', and all will be revealed.

Should you remain unimpressed, then I can only surmise that you're not a true Reggae fan. Not at aaalll!

NEW WEEK: DUB FIX 50, ROOTS RECOMMENDATIONS.

Jag tycker inte att Marley var kungen av reggae. I min reggaemonarki rör han sig inte i kretsen närmast drottningen och kungen. Men ... ibland får han ju självklart till det något otroligt. Som på den här fantastiska sjuan som snart ska återsläppas av Dubstore i Japan.

På söndag så gästar Macker från Wolverine HiFi radion. En timme selection with a direction! Missa inte.

Gamla reggaeartiklar är ganska kul. Jag gillar känslan av att läsa något som skildrade händelser medan de fortfarande var aktuella eller i vissa avseendet rent utav medan de hände! Den här artikeln skrevs av Black Echoes Snoopy och är den andra delen av sex som skildrar dub -- det kanske viktigaste bidraget reggae har gett musikvärlden. Artikeln är i sig uppdelad i två delar; första delen är en sammanfattning av de 125 bästa dubsläppen fram till tryckdatumet (16:e Juli, 1977) och andra delen en reflektion över lite album och dubbare. Jag postar första delen nu och andra delen när jag orkar transkribera färdigt den.

Hur många av dessa album har du? Idag firar dessutom New Romantics blogg otroliga 100 inlägg! En fjärt i rymden mot vad kommer att ha presenterat här om tjugo år! Enjoy!



The story of DUB part 2
Rubbin' the Dub
(skrivet av Snoopy i Black Echoes, artikeln publicerad 16 juli, 1977)

As Research has gone on, SNOOPY has decided to extend his survey of Dub into a six part series. This is the second instalment in which he includes the most comprehensive list of Dub albums ever produced.

RESEARCH FOR this section of the article was the most difficult. The amount of Dub Albums (despite the lengthy research) is still virtually impossible to assess -- since mostly, the large proportion of recorded work is only available in Jamaica.

But through various reliable resources, the remote collection gradually increased -- and the result is a fairly comprehensive list of albums. Some vocal albums which also contain dub-trax have been included in the list, as many of these albums often contain dreader-dread sounds.

It was decided that it would be best to list the albums in some order of merit; hence, less esoteric Dub Freaks would be able to consult the compilation for purchase reference.

The task of selecting the 20 Best Dub Albums was a long, carefully co-ordinated, complicated and often tedious job: but after some eight months of arranging, re-arranging, re-mixing and shuffling -- the end result is there for you to see. The coices are somewhat inevitable, with King Tubby featuring quite a bit in the list. And whilst capturing the essence of Dub music, and spotlighting its appeal, the Top 20 also includes a grand variety of good Reggae music -- including such varied types as Pablodic Rockers, Rock-Steady, Channel One, Instrudub, Agrovators Muzik, Mighty Two Sound-Warps, Strictly Rockers Dub, and maniac, Super Ape soundz.

All are highly recommended as essential additions to your Reggae collection -- the Top 10 at least -- and will indisputably delight and please you. So, for you edification...

BLACK ECHOES TOP 20 DUB ALBUMS
(* denotes JA import / ** US import)
1. King Tubby Meets The Upsetter At The Grass Roots Of Dub (Fay Music)
2. King Tubby Meets The Rockers Uptown (Clocktower)**
3. King Tubby Meets The Agrovators At Dub Station (Live & Love)
4. Pick A Dub (Atra)
5. King Of The Dub Rock (Safari)
6. Dubmaster: Dub From The Roots (Total Sounds)
7. Blackboard Jungle (Upsetter)*
8. Satisfaction In Dub (Earthquake)*
9. Vital Dub (Virgin)
10. Revolution Dub (Cactus)
11. Dub Festival (Third World)
12. Rass Claat Dub (Grounation)
13. King Tubby's Vengeance (Prophets)*
14. More Scrubbing The Dub (Crystal)*
15. Out Of One Man Comes Many Dubs (Ethnic Fight)
16. King Tubby's Prophecies Of Dub (Prestige)*
17. Randy's Dub (Impact)*
18. Treasure Dub (Treasure Isle)*
19. Dub Serial (Joe Gibbs)*
20. Dub In Blood (Sunshot)*

BLACK ECHOES BEST OF THE REST
21. This Is Augustus Pablo (Tropical)
22. King Tubby Surrounded By The Dreads At The National Arena (Fay Music)
23. Tribesman Assault (City Line)**
24. Brand (Brand)*
25. African Dub (Joe Gibbs)*
26. Natty Locks Dub (Fay Music)
27. Dubbing With The Observer (Attack)
28. Gun Court Dub (Love)
29. Scratch The Super Ape (Upsetter)*
30. Batta Dub (Well Charge)*
31. Contempo (Black Jade)*
32. Music Explosion (Ethnic Fight)
33. Thriller (Nationwide)
34. Dub Basket (Cactus)
35. The Message Dubwise (Melodisc)

The following are in no particular order of merit: but No's 36-70 are all regarded to be a fair selection of Dub goodies; whilst 71 onwards are merely worthwhile. Dub on...

DUBONIC DREAD
36. Tradition Style Dub (B.P.I)
37. Ital Dub (Trojan)
38. Dread Locks Dread (Klik)
39. Dub Up Tenement Yard (Observer)*
40. Medley Dub (High Note)*
41. Creation Of Dub (Total Sounds)*
42. Scrub A Dub (Crystal)*
43. Rebel Dub (Third World)
44. Aquarious Dub (Aquarius)*
45. Dub Sensation (Soundtracks)
46. King Tubby Present Roots Of Dub (Observer)*
47. Sledge Hammer Dub (Observer)*
48. Sir Collins Music Wheel (Nice One)
49. Ganja (Harry J)*
50. Kung Fu Meets The Dragon (Dip)
51. Dub I (Micron)*
52. Herbs Of Dub (Micron)*
53. African Dub Chapter Two (Joe Gibbs)
54. ABC Dub (Penetrate)*
55. Rhythm Shower (Upsetter)*
56. Dub Store Special (Studio One)*
57. Satta Dub (Well Charge)*
58. Agrovators Meet Revolutionaries At Channel One (Third World)
59. Pleasure Dub (Treasure Isle)
60. Cookin' (Horse)
61. Everlasting Dub (High Note)*
62. Rasta Dub '76 (Grounation)
63. Bionic Dub (Forward)*
64. High Fashion Dub (Studio One)*
65. Return Of Wax (Upsetter)*
66. Earthquake Dub (Joe Gibbs)*
67. Sample Dub (Winro)
68. Harder Shade Of Black (Santic)
69. Prophets Bootleg Dub (White Label)
70. Yamaha Skank At Dr. Satans Echo Chamber (Underworld)*
71. Chant Down Babylon Kingdom (Nationwide)
72. Strictly Rockers Ina Dreadland (Live & Love)
73. Better Dub (Studio One)*
74. Revolutionaries Sounds (Well Charge)
75. Ah Who Seh? Go Deh! (Rama)
76. Jah Jah Dub (Harry J)*
77. Zodiac Sounds (Forward)*
78. Aquarius Dub Vol. 2 (Aquarius)*
79. Garvey's Ghost Dub (Wolf)*
80. Morris On Dub (Harry J.)*
81. King Tubby Meets Harry Mudie In Dub Conference (Moodisc)*
82. Roots Dub (Winro)*
83. Ital Talk (Jigsaw)*
84. Dread Locks In Jamaica (Live & Love)
85. Money Maker Dub (Studio One)*
86. Moore Dub (Joe Gibbs)*
87. Bag-O-Wire (Klik)
88. Revival Dub (Well Charge)
89. Straight To Babylon Chest (Live & Love)
90. Soul Revolution Pt. 3 (Upsetter)*
91. Ital Dub (Studio One)*
92. Treasure Dub Vol. 2 (Treasure Isle)*
93. Fighting Dub (Love)
94. Reggae Confusion (Third World)
95. Revolutionary Dub (Trenchtown)
96. Shalom Dub (Klik)
97. Leggo! Ah Fe We Dis (Rama)
98. Tapper Zukie In Dub (Stars)
99. Dub Basket Chapter Two (Cactus)
100. Zion Hill Dub (Terminal)*
101. Ital Sounds And System (Studio One)*
102. Collie Dub (Jigsaw)*
103. Scientific Higher Rankin' Dub (Rama)
104. State Of Emergency (Joe Gibbs)*
105. Sir Collins In Session (Nice One)
106. Mellow Dub (Studio One)*
107. Reggae Confusion Vol. 2 (Third World)
108. Twelve Tribes Of Israel (Lucky)
109. Johnnie Clark Disco Dub (Justice)*
110. Ja Man In Dub (Ja Man)*
111. Can't Conquer Rasta (Justice)*
112. Cloak And Dagger (Trojan)
113. Dub Me (Mor-Well)*
114. Reggae Bones (Upsetter)*
115. African Dub Chapter Three (Joe Gibbs)*
116. Tommy McCook Instrumental (Justice)*
117. Rasta Dub '77 (Micron)*
118. Concrete Dub (Concrete Jungle)
119. Instrumental Explosion (Diamond)
120. Wareika Dub (Ghetto Rockers)
121. Musical Dub Attack (Virgin)
122. Presenting Coxsone Affair (Tribes)
123. Step Forward Youth (Live & Love)
124. Entering The Dragon (Magnet)
125. Ranking Dillinger In Dub (Jackpot)*

Ströläste en intervju med Barrington Levy och fastnade för hur han »fann« inspirationen till superklassiska »Warm & Sunny Day«.

Roger Steffens: I want to talk a little bit about your composing process. You observe someone, you hear something said, you see a situation, and you might get a line of lyric in your head -

Barrington Levy: Like, for instance, I make a song called "It Was A Warm and Sunny Day." How I make that song is, I was standing at my gate and this guy was passing with two kids in his hand and somebody stay in a mango tree and shot him with a gun and the two kids was crying and still down in the road. So I make a song off of that. Like "It was a warm and sunny day/I was standing at my gate and viewing the place/saw the wicked man come down to shoot the poor people up/they didn't have no ammunition, had to use their strength."

För övrigt så lyssnar jag nästan alltid hellre på den digitala recuten från -92 än originalet från -80. Vilket är konstigt då originalet är dancehallperfektion.

Hela intervjun (från '93) finns att läsa här;
http://www.hermosarecords.com/marley/blevy.html

Läste precis något helt otroligt. En av mina absoluta favoritskivor någonsin, Miles Davis - Kind of Blue, tolkades tydligen 1981 av en bunt Jamaicanska musiker i New York. Skivan som aldrig släpptes var en strikt reggaetappning av en av världens mest banbrytande alster. Nu ska skivan släppas för första gången och jag är helt överexalterad. Lyssnade på det lilla smakprovet som finns online och är aningen förvirrad av att förvänta mig en ton men höra den i helt ny form. Vet inte om jag älskar eller ställer mig skeptisk till det än.

Lyssna och avgör själva;


Det är synd att det inte finns någon information om vilka musikerna var. Är ju alltid spännande att veta vem som försöker fylla Miles, John och Cannons dojjor.

Ännu ett kort nonsensinlägg innan jag återgår till min business. Identifiera melodin om du kan.



Detta snackades om en hel del på Blood And Fire för några år sen. Är fortfarande helt chockad hur reggaes kanske mest spirituella låt verkar kunna spåra sina rötter till ett program som kom att känneteckna den totala fasaden.

För ett tag sen så köpte jag lite fantastiska skivor av Digi Killer Records för mig och lite vänner. Jag har fortfarande ett par över så om någon är intresserad så får ni gärna skicka iväg ett mail till mig (kalcidis _snabel-a_ hotmail _punkt_ com). Av vad jag har förstått så har samtliga sålt slut och börjar redan pusha mycket dunza på eBay. Det är dock inget jag tänker strula med. Jag tar bara det som det kostade mig att få hit dom. Bra musik ska vara tillgänglig till fattig som rik. Har dock oerhört få exemplar av samtliga skivor (1-3 ex av varje) så det är first come first served som gäller.

ENDAST NITTY GRITTY + WHITE MICE 12" KVAR NU!


Nitty Gritty - One Auntie Lulu / White Mice - No Competition
Crat 12", 2009 (#DKR-001)
75 kr


Pad Anthony - Rock On / Pad Anthony - We Rule Things
Crat 12", 2009 (#DKR-002)
75 kr


Freddie McKay - Take My Hand Oh Jah / Naggo Morris - You Want To Get I Out
Yah Congo 12", 2009 (#DKR-003)
90 kr

Jag är så förtrollad just nu av Tubby's mixar av Observers DEB-rytmer. Det är så otroligt bra! Jag tycker det är synd att dub ofta avväpnas som intellektuell och komplex musik nu för tiden när det egentligen är slumfolkets puls genom King Tubby's filtersvep. Ungefär som jazz gick från farligt och utmanande till sånt gamla kulturkoftor lyssnar på avsomnade i soffan med rödvinsmarinerade saliven intorkandes på hakan.

Dub är hjärna, hjärta, bas och trummor!



Jag har Black Echoes dublista från 16:e juli 1977 liggandes på datorn. Ska försöka transkribera den och langa upp någon dag. Oerhört inspirerande läsning. Albumet ovan kommer på plats #27 av de 125 alstren som presenteras.

När jag slösurfade lite gamla hiphoplegender (Ice T och Doug E. Fresh mer bestämt) så råkade jag komma in på en sida som listar de 100 bästa av massvis olika musikkategorier. Nyfikenheten slår då alltid till och genast började jag leta efter vilka eventuella reggaelistor man kunde finna. Jag fann tre stycken; de 100 bästa artisterna/albumen/låtarna. Det är ganska förväntat att Bob Marley toppar samtliga listor på något sätt. Inte förväntat för att jag verkligen tycker så men för att man känner till idolatrins rådande.

Det som gör listorna så intressanta är dock den så extremt polariserade naturen inom reggae. Man är antingen svinkänd eller totalt obskyr. Bland de 100 bästa artisterna är följande topp tio;

1. Bob Marley
2. Peter Tosh
3. Toots and the Maytals
4. Jimmy Cliff
5. Burning Spear
6. Bunny Wailer
7. Black Uhuru
8. Sly and Robbie
9. Third World
10. Lee "Scratch" Perry

Inte nog med att Bob Marley är först men BMW upptar inte mindre än tre av de tio platserna. Det känns ju fasligt lyckligt att den mest kända gruppen även kom att vara kärnan av jamaicansk talang. Vidare så problematiseras jag lite över listans kriterier. Är producenter/ingenjörer också artister eller räknar vi bara sångare/deejays? För i mitt tycke så är producenten till stor del den viktigaste personen i JA. Ofta kommer artistens betydelse både efter producent, backningsgrupp och mixare. Dessutom, 100 Greatest ... antyder att det handlar om någon sorts talang (som är kanske världens mest svårrankade egenskap) och inte betydelse för musiken.

Uppenbarligen är produktions- och backningsteamet-extraordinaire Sly & Robbie artister nog att föräras åttonde plats. Det är den första positionen jag är redo att acceptera som en någorlunda sund positionering. På tionde plats har vi virrpannan Fresh Perry även det någorlunda vettigt.

Men förtsätter man lite vidare i listan så börjar det bli lite mer intressant för helt plötsligt börjar superkändisarna försvinna och lämnar plats åt de mer obskyra artisterna (bland de oinsatta vill säga). (Det ska egentligen vara plats 11-20 men blogg.se tillåter inte logik)

1. I-Roy
2. King Tubby
3. U-Roy
4. Laurel Aitken
5. Mutabaruka
6. Culture
7. Big Youth
8. Wailing Souls
9. Desmond Dekker
10. Steel Pulse

Fortfarande stora namn men vi bjuds i alla fall på våra tre första chattare (jag hurrar lite inombords även om jag aldrig varit superstor fantast av Royarna eller Big Youth). Den första stora överraskningen för mig är dock Laurel Aitken - mannen med boogie i benknotorna. En artist jag inte är alls särskilt insatt i (tror jag har en LP-samling jag ALDRIG spelar) men likväll vid kännas vid som en fotnot inom reggae men desto viktigare personlighet in ska. Jag kan dock acceptera att de vill ha ska, rocksteady och andra relaterade musikstilar under reggaeparollen. Det är en förenkling jag själv väljer att göra väldigt ofta. Det gör det dock bara mer förvirrande att Laurel kommer innan andra ska-personligheter så som Prince Buster (#21) och Skatalites (#26).

Sen börjar listan mer och mer likna en kaosartad listning av namn författarna lyckats snappa upp i något kokande feberrus. Det blandas mellan vad jag tycker är riktiga tungviktare och extrema sidokaraktärer utan vad som verkar vara någon eftertanke som helst. Vad sägs om att snusk... deejayn (hädning att säga så?) Judge Dread (#33) anses viktigare/bättre som chattare än exempelvis General Echo (#84). Byron Lee (#48) en viktigare arrangör än Augustus Pablo (#68).

Det går självklart att göra sig löjlig över listan in i absurdum men lite eloge ska den ha; plats #90 är Madoo. Han är bara en aning sämre än Christafari som ligger positionen över. Vilka fan är Christafari (googlade och la upp en liten bild på dem i det här inlägget)?

Checka listorna här. De är faktiskt ganska roliga.
100 Greatest Reggae Artists
100 Greatest Reggae Albums
100 Greatest Reggae Songs

Även om jag föredrar dancehall varje dag i veckan så finns det ju faktiskt de tillfällena då de renodlade rötterna och kulturen också kittlar dödsskönt i kistan. Det jag finner ytterst intressant är hur olika det kan låta beroende på vart musiken spelats in. Jag talar inte om Studio One-rötter mot Black Ark-inspelningar. Är mer inne på hur de geografiska skillnaderna spelar roll på soundet. Roots i Jamaica låter inte som roots i England som inte låter som rötter i USA och absolut inte låter som det gjorde i Kanada. Inget låter som det gjorde i Kanada även om både USA och Englands roots delar vissa grunder - den avskalade kargheten, det dystra pulsandet. Kanske kommer det från att ha tagits från Afrika men likväl hamnat på ön i solen (hatkärlek!) för att av otaliga, oftast ekonomiska, skäl till och med avlägsna sig från solen och ens arbiträra hem genom att flytta till de nya bistra länderna.

»England cold, sah!« är sucken från många jamaicaners läppar. Jag ser hur ni drar er jacka tätare omkring er för Kanada cold too, sah. Jag kan höra det i musiken.

Nedan tänkte jag skriva lite om några personliga favoriter. Jag har redan gjort en ... ytlig (i bästa fall) beskrivning av reggaehistorien i Kanada på Reggaepedia (check it here, my yute) så detta är inte en ansats på något sätt att vara en komplett redovisning. Bara lite skivor från samlingen (i något fall har jag inte skivan i fråga) som jag tycker är värda att nämnas. Har försökt att dela upp skivorna i någon sorts ordning ... men jag blev bara mer förvirrad själv och som vanligt orkar jag inte styra sånt. Live with it!



King Culture - In A Cultural Mood LP (King Culture, 1981)
King Culture - A Special Tribute To Some Of The Top Sound Systems LP (King Culture, 1993)
För mig personligen så är King Culture (f. Everett Cooper i Kingston, Jamaica, f. 195x) den kanske mest relevanta producenten från Kanada. Jag är även priviligierad nog att nu för tiden kunna kalla honom för en personlig vän - det glädjer mig otroligt. Det jag älskar med King Culture-soundet är hur hårt, sparsmakat och nästan klaustrofobiskt det är. Trummorna är murbräckor och basen insvepande kvävande. Oavsett rytmen han tolkar så införlivas det i den en definitiv mörk och mullrande militans. KCulture-versionen av Cuss Cuss känner väl de flesta till vid det här laget - det bör illustrerar min poäng.

Den första dubskivan att komma från Culture är mer eller mindre dubversionerna till många av de kanadensiska släppen på egna etiketter. Klassiska rytmer som Full Up får sig en mix-work over och även rootsmästerverk som den obskyra »Live Not For Vanity« med Clive Matthews (är detta en Culture-production ursprungligen undrar jag?) finns på skivan. Vissa av låtarna är inspelade på Black Ark, Treasure Isle, Can Jam och Great Shakes i Toronto men främst är det Channel One vill jag minnas (orkar inte gå till skivhyllan och kolla). Även fast det är ett virrvarr av studios så tycker jag skivan har ett oerhört enhetligt sound.

Hans andra soloalster är helt i den digitala raggamuffin-ådran. Rytmerna är hårdare och det distinkta organiska ljudlandskapet är utbytt mott överhettade moduler som knastrar. Låtarnas grunder är de två Dancehall Conquer-Ra plattorna (se recensioner/kommentarer nedan). I mitt tycke är dubskivan den bästa av de tre. Det är oerhört spännande att höra en digital dancehall-skiva dubbas dessutom då dub var mer eller mindre utdött i JA vid den här tiden och där duben levde så förbehölls den främst rötter och kultur.

Dancehall Conquer-Ra pt. 1 LP (King Culture, 1992)
Dancehall Conquer-Ra pt. 2 LP (King Culture, 1993)
I grund och botten är det här två skivor att fling dung in a sound clash. Bägge album är smällfyllda med digitala burialtunes och sådana som kanske inte är riktigt lika dödliga. Det är kul att KCulture har lyckats få ett så otroligt register med stora sångare. Idolen Icho Candy är bland annat med, andra fantastiska artister så som Linval Thompson, Pad Anthony, Barry Brown, Jennifer Lara likaså - samtliga självklart i sällskap med lokala talanger så som Stamma Ranks och Howie Smart.

Omslagen är i samma fina stil som hyllningsduben till några av ljudsystemen. Det är dock lite för tidskrävande i nuläget att scanna in den och flera andra skivor som nämns nedan.



The Uplifter - We Are Moving LP (King Culture, 1983)
Howie Smart meets King Culture In Dancehall Style LP (King Culture, 1983)
Howie Smart - Rock & Come In LP (King Culture, 1983)
Barry Brown meet Stamma Rank - More Vibes of... LP (King Culture, 1983)
Rod Taylor - Lonely Girl LP (King Culture, 1983)
Under 80-talet släppte KCulture en handfull album som kom att bli fundamentet till hans storhet. På dessa skivor hade han hittat sitt sound och krängde ut skivor i full stil. The Uplifter var en duo som spelade in ganska såsig lovers och med hjälp av KC så lyftes de till oanade höjder. Låten »Strength & Power« (senare släppt på två olika 12" där en av dem har deejayversion av Stamma Ranks) över DEB's Milk & Honey-rytm är det djupaste av djupa rootsmusik.

Howie Smart var en yngling som baserade sin sångstil på broder Leroy. I många avseenden gjorde han nog till och med ett bättre jobb än sin förebild. Det finns två album av Howie för KC, men bägge delar samma skivomslag. Den ena är en showcase skiva och den andra ett vanligt album with namn Rock & Come In. Jag tycker att bägge två är otroliga skivor med olika styrkor. Showcaseplattan har ju dubbarna men Rock & Come in har ett eller två starka kort som tyvärr saknas på showcasen. I övrigt överlappar albumen lite. Howie uppmärksammades av KC efter sin debut-12" »Walls of Babylon« (släppt på CF) släppt under hans riktiga namn - Howie Atkins. Även den tolvtummaren, som så många andra från Kanada, ett hiskeligt trehövdat rootsmonster.

Barry Browns skiva med Stamma är den antagligen mest eftertraktade skivan från KC. Även fast den är otroligt bra så tycker jag inte det är rättvist då den faktiskt inte är bättre eller sämre än någon av de andra albumen från samma period. Precis som på alla andra skivor är soundet hårt och klaustrofobiskt. Tyvärr är det här en av de få skivorna i detta inlägg som jag inte har.

Rod Taylors album är det antagligen mest kända av samtliga KC-skivor och det kan jag förstå. Skivan är i nivå med vad Rod spelade in för Junjo och Prince Hammer - två album som är riktiga rootsklassiker och ständigt spelas i mitt hem. Det är en väldigt jämn skiva som i likhet med ovan nämnda alster andas mörker och storstadsdystopi.



Various Artists - King Culture and I&I Records Present Roots & Culture LP (Drum and Bass, 198x)
Mr. Cool & Stama Rank - Jah Lead I / Jah T & Stama Rank - Jah Jah World 12" (King Culture, 198x)
Roots Wanda - Mount Zion / Solomon 12" (Big Head, 198x)
Jag kan tala länge om den här skivan, för jag älskar den så mycket. Men istället tycker jag att man ska bubbla över till min Flickr-sida och läsa den engelska »recensionen« istället. Skivan kom som ett samarbete mellan KCulture och Anthony Doeman - den senare en amerikansk rootsman som gjorde något av den mest kompromisslösa musiken jag hört.

Det enda som jag tycker är synd med skivan är att man inte kan erbjudas låtarna i  tolvtumsversionerna alternativt 7"-versionerna med dubflipp om möjligt. Tolvtumsmixarna innehåller nämligen ofta förutom dubbarna även deejayversioner av bland annat Stamma Ranks - alternativt så ha de klockrena B-sidor så som Roots Wandas »Solomon« som är flippen till »Mount Zion« (den sistnämna låten är även den en av de låtarna som skulle komma med i ens öde-ö-box).

Det var tänkt att I&I Records skulle samarbeta ihop med King Culture för ännu en skiva - han osläppa dubalbum; The Self Taughted Youth [sic] (#KC 007). Jag kan bara fantisera hur bra den skulle vara med tanke på att den antagligen skulle använda sig av rytmer från samlingsskivan eller albumen han släppte från samma tid. Har tjatat på Everett att han ska återsläppa den och han har inte varit helt ointresserad. Förhoppningsvis får vi höra den en vacker dag. Och det kommer att vara vackert!



R Zee Jackson - Seat Up LP (Rio, 1980)
Jahlin - Roots Reality 12" (Black Eko, 1983)
Esso Jackson är för mig en sån konstig artist som verkar ha ett finger med i allt som släpps men aldrig fått ett riktigt genombrott själv. Det är konstigt för albumet Seat Up (vars titelspår omtolkats i modern tid av Gussie P) är riktigt jävla bra. Soundet är mer varierat än de klassiska rootsalsterna från Kanada. The right and proper roots man kanske inte är så förtjust i sånt men jag tycker utan tvekan att det ger skivan en udd som saknas på många andra album. Det stör mig inte att ha lättsammare roots ihop med blytyngd om de lyckas samsas utan att spreta för mycket.

Det var R. Zee som introducerade Jahlin till musiken och det här är den unge chattarens första alster. En helt otrolig tolva med vad som kan vara bland de konstigaste rytmerna jag hört. Roots med stråkar i dissonans. Svårt att tänka sig hur det låter utan att faktiskt ha hört låten. Själv påminner Jahlin om Mikey Dread i sin frasering. Jahlin har även släppt ett par otroliga digilåtar så som »Incredible Vibes« (Black Gold 7") - en sån låt som selectors plockar ur boxen bara för speciella tillfällen.



Stranger Cole - Forward In The Land of Sunshine LP (Ron Lew, 1976)
Chalawa - Deepest & Darkest LP (Green-Wienie, 1976)
Samuel Mickle - Freedom Vibes LP (Natural Vibes, 1982)
Stranger Cole tänker man sig som en strikt JA-legend med avseende på att nästan samtliga av hans stora hits är därifrån. Man glömmer allt för lätt hans oerhörda kanadensiska musikarv som utgjorde en markant del av hans karriär. Låten »I'm Living« kan vara en av de låtar som berört mig mest. En text som är så simpel och rak att den blir något mycket större när den införlivas med Stranjahs röst och det enkla arrangemanget. I övrigt låter skivan som den typiska kanadensiska mollrootsen. Mixen är väldigt lo-fi och det är faktiskt positivt i just det här sammanhanget. Det ger musik en opolerad yta. Albumet är mixat av John Forbes som var en av huvudpersonerna bakom Chalawa.

Chalawa - gruppen som tyvärr är mest känd för att ha dubbat Marleys Exodus-skiva men borde vara mer kända för deras ultramassive dubalbum Deepest and Darkest eller albumet Capture Land (som jag inte äger). Stranger Cole var en stående gäst verkar det som och sjöng bland annat på flertalet spår på Captura Land-albumet. Den mest träffande beskrivningen jag hört av Deepest & Darkest är att det låter som att det var jazzmusiker ur Strata East-, Tribe- och Black Jazz-skolan som bestämde sig för att göra roots. Spirituellt skulle jag vilja säga.

Samuel Mickles album är producerat av Stranjah och påminner mig otroligt mycket om A. Doemans musik i sin kompromisslöshet. Det är ofantligt rökigt, sparsmakat och nere i fotknölsfrekvenserna. Vokalisten halvt som halvt talar eller viskar ut sina texter. En skiva som ger tillbaka extremt mycket om man ids att investera sin tid i den.



Leroy Brown - Color Barrier LP (CMI, 1981)
Leroy Brown - Face to Face LP (Rythm Gits, 198x)
Color Barrier är ju en av de skivorna som var helt bortglömd tills Makasound från Frankrike plockade fram den ur arkiven och släppte en av de bästa återsläppen jag hört. Full av alternativa versioner, dubbar och deejaycuts på de bästa låtarna. Det är en oerhört sober skiva med tunga politiska meddelanden. Mixen och produktionen ger lätt intrycket att det här skulle ha kunnat vara en JA-inspelad skiva. En av de finaste roots-plattorna som gjorts. I tell yuh!

Albumet Face To Face verkar vara en besvikelse för många och det tycker jag är synd. Anledningen är nog främst för att man förväntar sig ännu en skiva i militansens tecken. Väljer man att ge den en chans som loversplattan den är så ska man se att det är en väldigt bra skiva med många fantastiska låtar för människor sugna på älskarnas affair. Aningen malplacerat finns låten Money Barrier med på skivan. Det är en av låtarna som lyftes in på återsläppet av Color Barrier.


Various Artists - Summer Records Anthology 2xLP (Light In The Attic, 2007)
Various Artists - Glory, Dominion, Majesty, Power (Half Moon) 2xLP (Honest Jons, 2003)
Mighty Mystics - Ride Your Donkey/Arms 12" (Samantha, 197x)
De andra två stora kanadensiska etiketterna förutom King Culture var Summer Records och Half Moon. Samma fantastiskt djup men istället för hårdheten och klaustrofobin så är det ett omfamnande och brett ljudregister som pumpas ut. De två samlingarna är verkligen grundpelare för vilken reggaeskivsamling som helst. Summer Records-samlingen är exemplarisk med sina fina och grundliga liner-notes medan Half Moon-samlingen är lite fiasko-artad med sitt svinfula screentryckta omslag och totala avsaknad av någon som helst information om musiken. Alltid tyckt att de borde släppa ett litet press-paket vid sidan om för de som vill köpa och ha infon med intervjuer. Mer info och historia om etiketterna går att hitta på Reggaepedia.

Half Moon och Summer Records sammarbetade väldigt tätt då Jerry Brown och Oswald Creary ihop startade just Summer Records tills Oswals gick vidare och startade sin egna etikett - Half Moon. Man hör därmed ett visst släktskap i musiken när man lyssnar på bägge samlingar.

Summer Records-studion hyrdes även ut till andra artister och många fantastiska 12" och 7" har kommit från de sessionerna. En av mina personliga favoriter är Mighty Mystics »Arms«. En brinnande steppers-cover på Burnings Spears låt som inte går att jämföra. Jag gjorde misstaget att ge bort den här tolvan till en vän. Även om jag är glad för hans skull så ångrar jag mig något otroligt. Antar att rippen får räcka tills jag finner ett nytt exemplar.



Various Artist - Three All Star LP (Three Star Productions, 1985)
Superkonstig platta. Har ingen aning om NÅGON av artisterna på den här plattan i grund och botten. Endast Rod Taylor är väl känd sedan tidigare. Ett oerhört bra enrytmsalbum över en digital rytm som i sig själv är ganska intetsägande men med hjälp av diverse artisters insatser faktiskt blir riktigt bra. Det är en överhängande del deejays. Något som glädjer mig förstås.



Jah B - Live Up LP (Jah B, 198x)
Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera den här skivan i mitt tyckande. Älskar jag den eller stör jag mig så pass mycket på den att den är olyssningsbar? Jah B är en urusel sångare. Verkligen. Han är en hemskt hemsk sångare. Men rytmerna är å andra sidan roots av den yttersta klassen. Jag vågar till och med mig på att påstå att de är mästerverk. Skivan är dock endast fyra låtar lång i showcase-format. Så turligt nog har man ju dub med på varje låt. Hade varit perfekt om en sida varit dub och andra sidan vokaler. Då hade man kunnat nöta en och samma sida om och om igen. Dock anar jag att en dag kommer Jah B's falska toner inte vara ett problem längre och då blir det här en certified killer. I nuläget kan man bara fantisera hur albumet skulle ha låtit om Barry Brown eller Rod Taylor sjöng skivan på ett av sina CAN-besök.

I övrigt är det en ganska mystisk artist för mig. Har ingen aning om han spelat in något mer än det här. Backningsgruppen är I & I Band som verkar vara ett generiskt namn för flera av de spelarna som figurerat i olika sammanhang som husband till Summer Sounds, King Culture och Half Moon. Fantastiska musiker. Studion är Great Shakes i Toronto.



Various Artists - Root Song Book LP (Our Land Sounds, 198x)
Mighty King Kong - Musical Massacre LP (Our Land Sound, 198x)
Our Land Sounds var Satta Roots ödmjuka lilla etikett. Satta är en sångare/producent som samarbetat tätt med King Culture sedan tidiga 80-talet i alla fall. Bland annat sjöng han in den otroligt sublima »Black Prophet« för KCulture (King Culture 12", #GG TAPE MASTER SP 002) . En sån där obskyr tolva man kan ge sin högra arm för att få.

Root Song Book är mig veterligen det första Satta släppte i albumform. Det är lite av en blandning mellan ett tvårytmsalbum och en Earl 16 med vänner-historia. Lite förvirrad är jag av upplägget - det ger mest intrycket att Satta verkligen ville släppa något och mest samlade ihop det han hade. Nu kan det låta som att skivan ger ett intryck av att vara ett hafsverk. Absolut inte. Det är riktigt bra produktioner och skivan växer verkligen för varje lyssning.

Likväl så är hans mästerverk för mig showcaseskivan han spelade in med King Kong. Jag kan nästan tycka att det är King Kongs absolut bästa album. Låtar som titelspåret och framförall den melankoliska »If & But« är digital briljans! En skiva utan paritet.

Micron, Darace Music, Clocktower och andra etiketter
Sen fanns det ju ett par kanadensiska etiketter som släppte massvis med underbar musik men inte riktigt passar in i det här lilla inlägget. Anledningen främst för att musiken var JA-producerad (ibland även England). Tänker på skivetiketter så som Micron (som har en underbar samling ute på Pressure Sounds nu vid namn »Every Mouth Must Be Fed«), EAD, Clocktower och Darace Music. EAD släppte för övrigt en av de fetaste Eek-A-Mouse-låtarna som gjorts med »Down In The Ghetto« och även en helt klart godkänd showcaseplatta med Little John. Darace var en skivetikett som drevs av Rap Rose, Mykal Roze bror. De släppte en hel del otroliga skivor bland annat Madoos debut-LP och en bunt fantastiska tolvor. En riktig rub-a-dub-etikett.

Plockade fram en handfull skivor till jag verkligen skulle vilja ta med här men jag orkar faktiskt inte så istället lyfter jag hatten av för följande plattor;
Webber Sisters - I And I Love You Honey LP (Black Eagle Records, 1982)
Willy Williams - Messenger Man LP (Drum Street, 1980)
Noel Ellis - Noel Ellis LP (Summer Records, 1983)
Earth, Roots & Water - Innocent Youths LP (Summer Records, 1977)

Sen finns det självklart ett dussin dussin tolvor och singlar som är well crucial. Jag har ett par, önskar jag hade flera av de andra.

Det är idag 26 år sedan åskans röst, Prince Far I, blev mördad i Jamaica. Jag har lyssnat en hel del på hans Cry Tuff Dub Pt. II senaste tiden - en skiva som är sjukt stark inte bara på grund av de underbara mollrytmerna men även av Bobby Kalphats meditativa melodikaspelande som erbjuds på flera av låtarna.



Far I's sista skiva var showcaseskivan Ukhonto We Sizwe som producerades av Roy Cousins. De hann aldrig bli riktigt klara med den. Det finns en intervju med Roy Cousins där han berättat om när Far I gick bort. Ett oerhört känsligt stycke.

Jag gillar inte bloggar som bara är youtube-klipp så därför går jag lite med huvudet nere och snorren vid fotknölarna för att jag postar inte bara ett men två filmklipp på en och samma dag. Det finns dock inget jag kan göra när min goda Martin (outta Shamrock HiFi) länkar mig den här musikvideon. Hela min vecka är härmed gjord! WICKED! Allt från deras dansande till klippen i Skateland. Dessutom är ju låten på en av de fetaste digirytmerna som gjorts och husguden Rappa Robert är pon' top ihop med sin korte och knubbige parring p Tippa Lee (ser ut som Jens och mig men svarta).



Det är ju för övrigt samma rytm som Carl Meeks - Wey Dem Fah (Redman 12"). Även den en otrolig låt.

Följande klipp länkades på Chatty Mouth och det är för bra för att låta bli och länka här också. Här har vi alltså omegats alfa.




Hear them stylia!

Första showen efter uppehållet. Hoppasni gillar. Lite roots men mest tidig dancehall - precis som vi älskar det. Stil är stil och fason är fason.

01. Danny Ray - Let Me Love You (Black Jack, 12")
02. Earl Cunningham - Listen to the Words of the Father (Emmanuel Music, 7")
03. Wailing Souls - Rudeboy Say Him Bad (Cha Cha, 12")
04. Tristan Palmer - Collie Man (Archive, 7")
05. Pad Anthony - See Them A Come (Greensleeves, 12")
06. Frankie Jone - Run Come (Top Rank, 12")
07. Sugar Minott & Jackie Knockshot - War & Crime (Youth Promotion, 7")
08. Michael Prophet - Who Control Them (Techniques, 7")
09. Don Angelo - Good Sensi (Wackies, 12")
10. Hugh Griffiths - Step It In Ballet (Greedy Puppy, 7")
11. Gregory Isaacs - Hard Drugs (Tappa, 7")
12. U Brown - Tu-Shung-Peng (CAD, 12")
13. Dennis Brown - If The World Was Mine (Emmanuel Music, 7")
14. Frankie Paul - Girl You Are A Crazy Lover (Abraham, LP)
15. Junior Murvin - Smokers Possé (DATC, 12")
16. Freddie McKay - Tear Drops (Sunshot, 7")

Ladda ner sändningen här;
http://www.megaupload.com/?d=GM3O1AJK

I torsdags kväll ordnade jag intervjun med Jason Stuart Rosenberg från Humble Commission. Måste säga att jag blev väldigt nöjd. Det blev en dryg timmes inspelat material FULLSMOCKAT med anekdoter och insiktsfulla berättelser om bland annat hur det var att spela in i Jamaica under mitten av 80-talet. Humble Commission är en av de där superobskyra etiketterna som släppte några enstaka men fantastiska skivor - en underbar showcase LP, en otroligt singel med Deadly Headly och en helt OK låt med de gravt underskattade Midnight Riders. Det jobbiga är dock kvar; jag hatar att transkribera och sedan måste jag dessutom översätta texten till svenska. Men jag hoppas att kunna släppa första numret innan nyår.



Den andra intervjun, som i mitt tycke är kronjuvelen blir Peter I's intervju med legendariska Earth & Stone. Jag antar att det är en grupp som inte behöver någon närmare presentation annat än att de släppte de kanske mest perfekta rockers-cutsen att komma från Channel One - skötet ur vilket rockersrytmen föddes! Jag antar att ni inte har missat deras LP släppt på Cha Cha (eller som för mig, återsläppet på Pressure Sounds). Vad som gör mig så stolt är att detta är deras första intervju! Inte ens i liner notesen som medföljde LPn kunde någon bjuda på någon information som helst över gruppen.

I övrigt lyssnar jag just nu på Gregory Isaacs (ja... har fortfarande en Gregory-period ... men den är på sin upphetsnings vinter) skiva I.O.U. Hade glömt precis hur fet »Report To Me« är. Dock verkar min skivspelare hoppa lite väl ofta. Måste kolla in vad problemet beror på (är helt lost på allt vad anti-skating och dylikt har med att göra). En kul liten detalj var dock att när jag plockar ut vinylen från konvolutet så ramlar det ut en intervju med the cool ruler publicerad 1979 i tidningen NME! Det skumma är att jag spelat den vinylen i alla fall fem till tio gånger sedan jag köpte den. Har inte läst intervjun än men det ska bli spännande.

Ska i helgen försöka bjuda på ett lite längre inlägg som jag påbörjade igår kväll men inte kom längre än två meningar på. Inget supergrundbrytande men en fin liten guide jag själv hade behövt när jag började kolla in det som den handlar om.




...sitter och väljer ut lite 12" att spela imorgon på radion dessutom. Varför tar man alltid med sig musik för flera timmar när man ändå bara har 60 minuter på sig att fling out jah jah music? Den härliga lilla danshistorian ovan är dock nedpackad.

Det blir radio på Söndag! 15-16 som vanligt på 95,3 MHz alternativt THSradio.se om man inte bor i Stockholm. Det blir precis lika bra som ni kan hoppas. Det obskyra blandat med de legendariska sångerna (bland annat är jag nästan hundra på att vi kommer spela låten som visas ovan). Allt uppmixat med lite informativ labba labba och usel humor.

Har gett blod idag. Noll komma fyrtiofem liter av mitt succulent A-positiva-blod pumpades ut ur min kropp. Det kändes jävligt bra även om jag skrajar för sprutor något extremt; anser dock att en ogrundad rädsla inte bör stoppa mig från att göra något gott. I sviterna av nålens vampyris så har jag suttit helt utmattad ända sedan jag lämnade Ge blod-bussen. Har försökt plugga lite men hjärnan har inte riktigt varit medgörlig så kvällen tillägnas istället åt sånt som är kul - just nu innebär det att förbereda en av de två intervjuerna som ska bli grunden till första numret av Cool Profile.

Vill inte gå ut officiellt än med vilka som intervjuas för första numret men jag kan säga att det kommer bli två, i mitt tycke, helt otroliga texter. Den ena intervjun får jag hjälp med av en stor förebild, Peter I - som står för flertalet av de bästa intervjuerna jag läst. Efter lite detektivarbete lyckades jag leta fram en av de största 70-tals-grupperna (i sound, inte hur långt de nådde internationellt) och Peter I gick med på att sköta intervjun. Har fortfarande inte läst den men jag vet att det kommer bli bättre än bra.

Intervjun som jag sköter fokuserar istället på en galet obskyr roots-etikett som släppte något av det mest fantastiska och löjligt sällsynta jag sett. Vill inte gå in på detaljer. Är dock lite nervös över hur intervjun kommer gå. Var längesen jag gjorde en regelrätt intervju (Norman Grant 2006?) och man befarar att man är lite ringrostig. Har i alla fall samlat ihop all information jag kan om etiketten och producenten och börjat bena upp vad jag vill ha ut av det. Självaste intervjun sker antagligen på torsdag eller fredag. Vi får se när.

I vilket fall så spelas det musik till pysslandet och inte är det reggae! Jag var ihop med en halvlibanesisk tjej i sju år och hennes far brukade spela massvis med fet musik från Libanon och Palestina. En av låtarna som jag minns särskilt väl är »Sidi Mansour (Ya Ba ba)«. Den svårdefinierade orientens fantastiska tongångar är aldrig en besvikelse och »Sidi Mansour« är på något sätt min definition av hur bra det kan låta. Det enda som överträffar låten är möjligtvis hennes fars libanesiska matlagning. Wallah!

Jag har börjat få nog av alla digimixar och den sjukliga uppmärksamheten som digital reggae från slutet av 80-talet får för tillfället. Mycket är fantastisk musik men det känns som att folk letar efter allt som har en knastrig handklapp backat av en sinusformad basgång och vill trycka fram det som om det vore gudarnas manna. Nåväl .... något jag aldrig tröttnar på är dock Limonious fantastiska konstverk som kom att känneteckna mycket av genrens grafiska estetik. Därav är det med glädje jag nu ser att det finns en sida tillägnad mystiske herr Limonious skivomslag. Klicka på musens vänstra knapp och besök sidan!

http://www.interruptor.ch/limonious/

Steely & Cleevie (i omvänd ordning på fotot).

En av reggaens absolut största har gått bort. För någon dag sedan meddelades det Steely var på sjukhuset och läget var kritiskt. Idag efter att ha återvänt från en spelkväll med lite kompisar så möts man av nyheten att han har avlidit. Det känns väldigt hemskt för han är en av de musiker jag respekterar mest. Hur många artister har karriärer där de startade på 70-talet och var otroligt lovande musiker, på 80-talet var man med och grundade reggaens bästa backningsgrupp, Roots Radics, samtidigt som man några år senare red den digitala vågen som en av de mest eftertraktade producenterna för att hålla den positionen långt in på 90-talet.

Du saknas mig redan, Steely. Ikväll plockar jag fram några av mina favoritalster med Roots Radics.