Min första bekantskap med dancehall var de tidiga Junjo-alstren. Den sorts dancehall som doftade jordiga rötter över en simplistisk Roots Radics-backning. Utkrastilerade trummor och bas klart mer spartanskt än vad Revolutionaries, Aggrovators osv erbjöd bara något år tidigare. Anledningen till det här inlägget är att om det är någonstans jag ständigt återkommer så är det ju den här tidigare dancehallen. Då rub-a-dub var i sin linda och fortfarande närde sig på sin historia. Innan fantastiska Punaany slog igenom och den bhangrainfluerade raggan blev normen. Till viss del kan man kanske även spåra bortfallet vid Sleng Teng. Jag älskar Jamaicansk musik i många av dess former, rent av de flesta men det är för alltid åren -79 till -84 som euforin att fylla mina öron, bröstkorg... right dung till mina fötter. Jag har recenserat (kommenterat snarare?) en hel del rötter och en hel del digitalt på sistone. Detta är en hyllning till mina riktiga idoler!



Även om jag ser Delgado främst som en roots-artist iomed sina definierande inspelningar för DEB och Perry på 70-talet så ska man ju absolut inte räkna ut honom under det senare decenniet. Fast det vet ni ju redan. »Don't make me blue ... Loving you girl is always on my mind« vädjar Jux sådär kännetecknande hest. Rytmen som är av särdeles tyngd måste vara ett Roots Radics-stycke. Den långsamt insvepande i basgången som låter sig perforeras av de djupa trummorna. Peer vibes, star! Dubben som är ett precis lika fint hantverk får mig att tänka på Jux kvidande i vokaldelen »all night she kept me rocking, all night she kept me rocking in a fine style«. Hur sanna är inte hans ord. För hon är underbar - rytmen.
Lyssna




Don Carlos kommer på fredag och det ska bli ett genuint nöje att får höra honom live för första gången. Hoppas på att han spelar personliga favoriter så som »Nice Time (Late Nigh Blues)«, »Hog & Goat«, »From Creation« och »Prepare Jah Man«. Vissa mer sannolika att höras än andra. »Mr. Big Man« är en sån låt som jag är tveksam på om han kommer köra. Det bör han gör för det är en av hans absolut bästa alster. Rytmen som används är samma som Al Campbells »Bad Boy«  - en stor rytm med fantastiska alster på sig av artister så som de tidigare nämnda och även andra som Welton Irie, Simple Simon, Clarence Parks, Cornell Campbell och fler. Don Carlos är en av mina favoriter. Jag orkar egentligen inte börja gå in i varför den är så fantastisk ... jag lägger upp ett litet smakprov precis som med Jux låt så får ni förstå själva varför.
Lyssna

Köpte nya skor idag. Då Jens är en Adidas-fantast extraordinaire så blev det ett par Adidas Special. Gillar dom grymt mycket, dessutom börjar mina Superstar att se för jävliga ut. Dags att man kanske sköter sina skor bättre. Måste köpa diamond socks förresten.

Fick hem det färdiga manuskriptet för nästa bok i guide-serien. Den är annorlunda i sin utformning jämfört med de två tidigare böckerna. Berättelsen om rocksteady står i fokus och albumrecensionerna får istället ses som en bonus i slutet. Har inte hunnit läsa igenom den helt men den är väldigt bra hittills. Författaren är Chuck Foster som skrivit för tidningen the Beat i en herrans massa år och är även författaren bakom boken Roots Rock Reggae: An Oral History of Reggae Music From Ska to Dancehall som släpptes för exakt tio år sedan.

Det är tänkt att boken ska släppas kring slutet av augusti alternativt tidiga september. Dvs. lagom tills att jag kommer hem från Grekland (som jag åker till från Oslo) och New Romantic Posse börjar ta sin nya form.

Det börjar även röra på sig med intervjun av Earth & Stone. Känns bra.

Läser just nu ur Karl Marx underbara bok Kapitalet och känner hur en liten knut sakta knyts av mina glansigt skära inälvor. Mer specifikt läser jag i första bandets första del - Varans fetischkaraktär och dess hemlighet. Jag har en längre tid varit en övertygad socialist och det blir då av förståeliga skäl lite svårt att värja sig för Marx. I Varans fetischkaraktär och dess hemlighet talar Marx om den konstlade relation vi har till varan. Jag brukar försöka föregå som gott exempel men i egenskap av att vara den sämsta sortens skivsamlare så kan jag inte annat än inse hur snärjd jag är falska förespeglingar om musikens fysiska värde.

En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. (Inledningen till ovan nämnda kapitel)

Det är först vid utbytet av produkter som produkter blir till varor - det vill säga att de särskiljs från sitt värde relaterat till arbetsbördan och istället värderas efter kapitalismens grundpelare - pengar. Därmed blir varan en fetisch - en artefakt som i sin berikning av metafysiska egenskaper blir särställd från andra artefakter.

2003 kom jag till Stockholm för studier - jag var 19 år gammal och kanske inte riktigt redo att flytta hemifrån för att ta mig an studier på högre nivå. Allt blev tyvärr pannkaka. Jag dras fortfarande med strul från sviterna av de första misslyckade tre åren. Jag tröstade mig däremot ofta med att köpa skivor - musik gav mig styrka men jag inser numera att det var ett sorgligt försök att få ut mer skivköpandet än vad det egentligen var. Jag köpte en gång ett par album av svenske reggaeprofilen Scorpio vid Stockholms Skiv- och Serieaffär (den vid Slussen som numera stängts ner). Under armen bar han återutgåvor av Wackies-album till salu och jag undrade varför han säljer så fantastisk musik. »Jag har köpt originalen« och jag skrattade lite åt det löjliga i att bli en sån som jagar originalpressar. »Tro mig det kommer du också göra om några år« var svaret. Idag när jag är en fullfjädrad samlare som inbildat mig ett visst värde i att äga originalpressar kan jag inte annat än minnas Scorpios ord och sätta mitt skivhandlande i relation till Marxs teori om varufetischism.

För vad annat kan skivsamlande tolkas vara? Man tillskriver ett stycke vinyl olika egenskaper beroende på triviala faktorer som omringar det.

I många avseenden respekterar jag därför Serato-dj's som separerar varan och produkten och lägger fokuset på produkten. Ett av mina största problem är hur jag ska förhålla mig till min egna skivsamling. Jag tycker den är för stor och den innehåller massvis med skivor som jag inte kan göra mig av med just för att de äger ett för stort metafysisk värde för att jag ska göra mig av med dem (hur många knappt lyssnade album med grymma sångare på obskyra etiketter har man inte egentligen?). Kanske är att läsa mer Karl Marx en lösning. Vidare bör man kanske avregistrera sig från eBay och Popsike som är varufetschismens tempel? Allt är väldigt svårt att ta ställning inför. Svårare än att förstå sig på Jamaicansk musik ... faktiskt.

Härmar Limonious en hel del nu för tiden. Försöker få till hans slarvighet ... vilket är jobbigt när man samtidigt försöker öva på Sassas precisionstypografi.

Igår precis innan jag skulle lägga mig så ringde Ray mig. I klassisk Ray-manér frågade han om det var the mash finger gorgon som svarade. Mitt svar dröjde för jag hörde något mer i hans röst. »Yeah, the one and only. How are you, mate?« hälsade jag och frågade tillbaka, som alltid. Det var dåliga nyheter.

Colin Moore som var en del av the Small Axe Massive (och kanske t om den andre personen bakom tidningen) nästa ända från start gick bort igår av en hjärtattack. Inte 50 fyllda men en nära vän till Ray i över 30 år. Enligt Ray en person som alltid ställde upp. När vi försökte pressa ner kostnaderna på vår deejaybok så var det Colin som mötte upp tryckeriet och leverade skivor med information. Det var han som hämtade upp böckerna och lämnade av dem hos Ray. Det var även han som styrde upp med flertalet grossister att ta in vår bok. Jag är ändlöst tacksam för hjälpen han gav oss med den här boken. Det var dock bara en bok - samma hjälp och stöd gav han Ray + Small Axe (och därmed även indirekt reggae) i över 30 år!

Även om jag endast en gång talat som kortast med Colin (av Ray kallad för the Fencebeater - jag minns faktiskt inte varför) över telefon så känns det ändå som att han var min personliga vän. Detta till stor del för att han var en färgfull karaktär som Ray alltid hade nya anekdoter om.

New Romantic Passies tankar går till Colins fru, två döttrar och hans vänner. Tack för hjälpen, Colin.

Idag fick jag hem ett litet cylindriskt paket med massvis posters inrullade i. Paketet skickades av den coole och enormt snälla Pekka Vuorinen från Finland. Medförfattare, ihop med Tero Kaski, till en av de bästa reggaeböckerna som släppts; Reggae Inna Dance Hall Style. Vad som inkluderades var åtta A3-posters gjorda av den legendariske Denzil »Sassa« Naar. Sassa var förutom den kanske mest grafiskt stilbildande reggaepersonligheten i 80-talets Jamaica även en av de personerna som hjälpte grunda och ta fram det legendariska ljudsystemet Geminis. Det finns en väldigt intressant intervju med honom i den tidigarenämnda boken.

Under våra små mailutbyten berättade Pekka även att en utökad utgåva av RIDHS ska släppas. Fler intervjuer, fler foton och färgbilder av Sassa-postersen. Det känns hur bra som helst att den kommer tillbaka!  Hatten av till finländska black star massive som fortfarande är reggaeregenterna i skandinavien ... norden!

Tänker imorgon under en tråkig håltimme bege mig till stan och köpa tuschpennor. Har länge försökt imitera Sassas stil och det är först nu jag känner att det börjar likna något så när. Det är en väldigt intressant och egen typografi han använder sig av.

Ikväll lyssnar jag på Jens lovers-show. Kan mycket väl vara min favoritsändning av de vi gjort hittills.

Jag vaknade idag av att Ray Hurford ringde på hemtelefonen. Natten till idag hade jag jobbat och det blev väl en eller två shots under arbetspasset för att fira mitt inträde i 25-års-åldern (gillar inte att dricka egentligen). Till råga på det kom jag väl hem kring fem och somnade nog inte förrän vid sex ungefär. Så när Ray ringer och ska gratta mig så svarar jag med min yrvaknaste fyra-timmars-sömn monsterröst (»Synthesizer voice I'm the synthesizer«). Minns hela samtalet lite luddigt bara men jag minns klart att jag aldrig hört Ray fnittra som han gjorde då. »Waaah?! Is that the Gorgon!? Congratulations to the Mash Finger! You sound like Pampadoo I tell you!«. Jag känner mig snarare som han låter. Grötig och helt sönder.

I vilket fall så verkar det som att även andra upptryckningen av boken närmar sig att sälja slut. Kul. Jag tänker inte ta ut några av pengarna som den kan tänkas ha genererat. Ska nog hellre be Ray att investera dem tryckandet av nya böcker. Han har bland annat fått ett manuskript till The Small Axe Reggae Album Guide to Rocksteady. Upplägget är aningen annorlunda (och mer i mitt tycke måste jag erkänna). Författaren, Chuck Foster, har istället för att endast fokusera på skivrecensioner delat in boken i två primära delar kan man säga. En som redovisar historien och går igenom genrens större namn. Vart de kom från musikmässigt och i många fall även vartåt de skulle vandra. Andra delen är en mer konventiell diskografi med recensioner. Det var ungefär så jag hade hoppats att vi skulle göra med deejayboken men som av olika anledningar aldrig blev av. Manuskriptet är för tillfället ganska kort men oerhört bra. Tror och hoppas att den kommer tas emot väldigt positivt.

Tänker mer och mer på fansinet jag tänkte försöka ta tag i snart. Jag vet att det är oerhört sekundärt att strula med namnet när självaste grundarbetet är så pass i startgroparna ... men låter inte Cool Profile lite schysstare än Flash Forward? Tänker på de underbara låtarna med Earl Cunningham, Jah Thomas, Colourman. Dessutom vill jag tycka att ett litet fotokopierat fansin är lite av definition på a cool profile.

New Romantique Passie kommer med stor säkerhet befinna sig i Oslo till sommaren. Där ska fundamentet läggas för the Romantique and fantastique likkle rub-a-dub sound. Gwaaan!



Lyssnar för tillfället på Horace Martin. Mer specifikt hans album You've Changed some är halvljummen. När den är bra är den monumental ... när den inte är bra så är det verkligen så slätstruket tråkig att man vill gråta. Fast de bra spåren överglänser utan tvekan de tråkiga till antalet. Titelspåret + dub är en digital historia som är så pass i kallet i just nu. »If You Are Regarded As A Fool«, »War«, »Watch How You Treat The Youth« och framför allt »I Came, I Saw, I Conquered« är dock utan tvekan små rootsiga dancehalljuveler. Den senare ett mästerverk vågar jag nog till och med mig på att påstå. Horace Martin har en viss förkärlek för rootsiga rytmer ... även i den digitala eran. Det var sällsynt för många sångar. Jag hade gärna hört hans album som han spelade in med Lee Perry på 70-talet. Kan inte tänka mig annat än att den skulle vara precis så bra som bara vågar hoppas. Men reggae är reggae och därmed kan man nog glömma bort att få höra den. En av flera skivor som man vet finns men med stor sannolikhet aldrig kommer få höra.

Jag köper väldigt sällan singlar men ibland måste jag släppa mina löjliga egenheter (det är ju trots allt reggae som är 9000% 7" och resterande -8900% andra format). Det är få singlar som fått mig att öppna plånboken och betala tapp dalla$ men dessa var onekligen några få av de utvalda (njäe ... de kostade £5 styck men ändå ... jag är snål).



Jag vågar påstå att det här är en av de bästa reggaelåtarna jag har hört. Kanske till och med en av de få låtar jag skulle placera i min lilla öde-ö-låda. Första gången jag hörde låten var den ganska oansenlig. En snäll mollrytm med en småmesig sång och ett fint litet upplyftande budskap. En dussinlåt tror jag till och med att jag tyckte. Det var min vän Chris från Grekland som skickade den till mig och han insisterade på att den var stor. Jag spelade den igen en tid senare och kanske var man mer mottaglig men låten slog mig med full kraft.

»There comes a time when one wakes up not feeling good at all. Oh yes.
You feel so bad it's like you're riding for a fall. Yeah.
Though people will say your problem ain't got no solution.
No pay no attention to were Babylonians
I heard you brothers and sister who are fighting. Oh yes.
We all know we got the same destination.
So come down and rock. Rock! Rock!
Come rock with me! Rock with me!«
Lyssna

Positiv musik ger styrka. Dubben på B-sidan är simpel men inspirerat mixad. Basgången gers företräde med små stycken av vokalen som sporadiskt lyfts fram i avbyte med gitarren och orgeln som bryter av den från att någonsin fastna i det monotona.



Peter Metro var en av de där stora deejaysen som hade enormt många fans men sällan spelade in. När han väl gjorde det så visste man att det skulle vara något mer än bara rim och stil över en rytm. Jag köpte »Rock So Good« för jag ville ha rytmen till låten (som även finns med på hans platta på Bebo's). Lite överraskad vart jag när jag märkte att »Rock So Good « inte är samma som »Rock Her So Good«.

»Rock Her So Good« är en underbar, glad rub-a-dub-dänga - »Rock So Good« är ett monstruöst stycke över rytmen till Mighty Threes episka »In The Sun«! Ja, jag vet. Jag slänger namn fram och tillbaka nu utan att riktigt förklara. »In The Sun« är för mig kanske den bästa låten Mighty Threes spelat in. Rytmen är precis från den där perioden där rötter och kultur allt som oftast var svårt att särskilja från dancehall. Rytmen är med sin dystra enkelhet och den mäktiga trions hypnotiska stämmor så nära perfektion man kan komma (deejayversen av Ranking Trevor efter är inte heller så pjåkig). Vad jag nu helt plötsligt fick i mina händer var alltså en, för mig, tidigare okänd deejayversion med en av mina absoluta favoritchattare över en av mina favoritlåtars rytmer!

Mixen på »Rock So Good« är lite mer inriktad för dansen och förgylls även av tonerna från en saxofon. Samspelet mellan Dicky Ranking och Peter Metro är klart habilt om än det inte når samma höjder som exempelvis Yellowman och Fathead eller många andra duo-deejays. Det är tillagda saxen som ligger i fokus på B-sidans dub. Oftast ren och stark men ibland genom ekon. Bra om än aningen tråkig i det långa loppet.
Lyssna

Börjar irritera mig något så oerhört på att vi missar våra radiosändningar. En missad sändning innebär tre veckors frånvaro och det är alldeles olidlig! I vilket fall så betyder det ju inte att showen stannar. New Romantic affiliates håller igång bakom scenerna med stora projekt som alltid.



Har mer och mer funderat på att äntligen ta tag i mitt lilla fansin-projekt, Flash Forward, och släppa ett par limiterade nummer. Namn och logotyp är taget direkt från Cedric Im Brooks titan till album med samma titel. Jag har alltid varit en stor fan av tidningen Sex vars fokus var intervjuer och tycker att det skulle vara en ypperlig inriktning på ett litet fansin. Två bra intervjuer per nummer med artister som verkligen betyder något för mig. Har en opublicerad intervju med Norman Grant som skulle varit till Reggae Galore. Den har förvisso två eller tre år på nacken men tycker ändå att den var helt OK och jag skulle nog lätt kunna putsa upp den till en fin artikel över en av de ypperligaste rootsgrupperna. Har även äntligen fått kontaktinformation till Colourman med hjälp den beundransvärde Penny Reel - det resulterar förhoppningsvis i en intervju med en av mina favoritchattare. Där har man kanske sitt första nummer färdigt. Har även lite kontakt med andra fantastiska artister som jag verkligen ska försöka intervjua. Självklart ska det vara skrivet på svenska och uppkopierat i nostalgisk 80-tals-maner. Något jag tror kommer vara kul att läsa. Svensk reggaejournalistisk behövs pushas framåt hårdare. Reggae Galore är super ... men vi för plats även med en liten rub-a-dub-stallowat vid sidan om. Publicerad enligt komplicerade scheman som enklast kan beskrivas som sällan förekommande datum.

Är oerhört ringrostig när det kommer till intervjuteknik men det är något jag inte är rädd för att träna upp. Det ska bli ett nöje snarare. Imorgon beger jag mig till Kjell & Co och införskaffar en telefoninspelningsmojäng för 150 kr. Måste även rekommendera folk att använda sig av Jajah.com som är oerhört billigt för telefoni utanför Sverige.

Snackade med King Culture tidigare. Skivan är på gång och med hans smärre (är för tillfället inte riktigt på det klara till vilken utsträckning?) förändringar så verkar det som att den ska bli volym ett (1!) av två. Jag ska även som ett kul litet sidoprojekt få göra omslaget till två andra skivor han kommer släppa. En samlingsskiva med den otroliga chattaren Stamma Ranks (-79 och framåt) och en delad samlingsskiva med Trevor Sinclair och den otrolige men gravt obskyre Roots Wanda (unik röst på en stor artist). King Culture come rule yah!

I övrigt har jag även telefonerat med good ol' Ray - min London-itiska vän. Han var helt lyrisk över Mark Irations historieberättande i den eminenta Musically Mad DVD:n. Maximum respect out fi di Musically Mad passie! Ray och jag ska försöka publicera Rhythm Wise-böckerna online. Muzik Tree och Small Axe verkar ha kommit in i en sjunde andning i och med släppet av senaste boken. Rhythm Wise-sidan är ett kul litet mini-projekt + att det är nog inte så svårt att programmera för mig med mina halvknaggliga kunskaper i PHP/SQL. Jag har dock endast RW  #2 och #3 - sitter någon inne på #1 så får gärna personen kontakta mig så vi kanske kan deala en kopia eller dylikt. Det skulle vara väldigt uppskattat.

Förutom det så gör Ray framsteg med producentboken som blir nästa del i The Small Axe Reggae Album Guide.  Recensioner av samlingsskivor med fokus på producenter, produktionshus eller studios. Har sett innehållslistan och en del rara godbitar är inkluderade. Tror den kan bli mycket bra. Även en dub-del diskuteras och eventuellt en yard-tape-bok.



Lyssnar just nu på Stranger Coles album Foward In the Land of Sunshine. Ett kanadensiskt rotmästerverk. »I'm Living« är antagligen den reggaelåten som träffar mig djupast i hjärtat.

Ska nu plugga lite och sedan fundera om vi kan ordna någon kul gäst till nästa radiosändning. Några förslag?

Vi kommer inte sända någon radio på Söndag eftersom studion är stängd. Nästa sändning ska vi dock försöka skaka ihop något speciellt för er.

Alltid lika fantastiska Andrew och Jayman har gjort en liten special tillägnad boken som jag skrev ihop med Ray. Två långa mixar med låtar från album som recenserad i boken. Studsa in och lyssna och när ni väl är där se till att studera alla danser de har upplagda. WCTD är utan tvekan den bästa reggaebloggen som finns på nätet.

Länk till inlägget;
http://whocorkthedance.blogspot.com/2009/04/deejays-book-out-now.html

Boken sålde slut på mindre än ett dygn! Vi ska nu höra av oss till tryckeriet och trycka upp 100 exemplar till för att kunna möta efterfrågan. Väldigt kul och inte utan att man känner sig lite stolt.



Lyssnar för tillfällen på Jah Thomas med skivan Dance Hall Connection. Rytmerna är fantastiska. Förutom att grundvalar till dancehallen som Answer, Entertainment, Boxing och Full Up närvarar med sina legendariska basgångar och pianoklink så serveras vi även mollmästerverk som »Cool Profile«.

»Natty step it ina cool profile. Tell em natty gwan as a discipline child. Some man born wicked an' wild. We a goh rock to the rub-a-dub style. Seh deh natty rock it to the rub-a-dub style. Seh deh natty rock it to the drum and bass style. Seh deh natty rock it to the horseman style. Seh deh natty rock it to the version style. Seh deh natty rock it to the roots man style.«

Lyssna på ett klipp här.

Det kännetecknande släpiga bubblandet sker över Earl Cunninghams gravt bortglömda discotolva med samma titel, »Cool Profile« (släppt på Rusty Intl.). Skivan släpptes på Silver Camel 1982 och även om den är väldigt sällsynt nu för ti'n så kan man ändå glädjas åt att den finns tillgänglig på återpress. Lite fulare omslag men ganska bra press på ... Culture Press har jag för mig.

Nu ska jag till posten och hämta ut lite skivor och sedan ska jag step it ina cool profile.

... som Uglyman chattar på sin överfeta 12" (släppt på Wittys) och visst stämmer det. Boken som byter av sångarna bjuder på en kavalkad av stilen och mönstrets största nyttjare - the deejays. Fick ett mail idag och böckerna finns nu hemma hos Ray. Så för den som vill ha ett exemplar får beställa från Ray Hurford inna Inglan!



Mer info finns på hemsidan för böckerna (känner ni igen utseendet? ... jag är lat);
http://www.reggaepedia.net/smallaxebooks/

Det var King Tubby som var först ut med Stalag. Han hade fått låten med Ansell Collins och Tommy McCook som dubplate av Winston Riley för att spela på sitt legendariska Hometown HiFi. När låten gnuggades på första gången så blev dansens massa som galen. U-Roy som var soundets chattare hade just presenterat sig och gjort inställningarna på förstärkarna.

»He just kept playing it over and over and it wasn't even like it was the dub. It was the original instrumental version with the horns and everything in it but when the bass came in, everybody was feeling it.« (citat av Phillip Smart från Beth Lesser otroliga bok om dancehallkulturen).

Stalag spelades i trekvart! Fyrtiofem minuter av bas-extravaganza och folket kunde inte få nog! Det är inte utan att det är en av de mest ansedda rytmerna och flera av reggaevärldens största låtar bärs av den. Min personliga favorit är nog cuten på General Echos »Arleen«.

Mixen är sparsmakad med fokus strikt på trummor och bas. Original D'n'B music! Echo halvt som halvt sjunger och chattrar med sin kännetecknande lugna ton. Mitt exemplar är en utökad 12"-mix med dub som klockar in på dryga sex minuter. Det är samma version som Mr. Demus och Wild Apache chattar över i det härliga klippet med Stone Love i NY (där bad bwoi Rory vänder skivor!) som finns att titta på Youtube.

Jag ska ordna med bloggen i framtiden så jag man kan spela och lyssna på små snippets. Har bara inte orkat ta tag i det än. Nästa show på söndag misstänker jag att vi kommer spela Stalag och mer specifikt Echos otroliga låt.

»Under seventeen, are you over sixteen? A beg yuh rock an come in...«

Läs lite mer om Stalag här;
http://reggaelicious.pbwiki.com/Stalag

Ringde och snackade med Dignitary Stylish idag för att ha lite mer info att fylla ut hans sida på Reggaepedia. Blir alltid lika uppspelt när jag snackar med en legend. Det tog dock en liten oanad vändning när jag förde på tal hans första skiva.

»- I've got to tell you that your album, Jah Send Me Come, is one of the best deejay albums I've heard, Horace. I mean it's such a...
-Wah? It sounds SHIT, man! Too much computer deh bout, yunno?! At those times we [Conrod Green och Dignitary] we're just playing with the computers. We didn't know how it should sound ... «

Hade aldrig förväntat mig att en av mina absoluta favoritplattor skulle ratas så hårt av artisten själv. Speciellt inte när den är en mästerlig uppvisning av hur hårt och organiskt det digitala kan låta. En av de absolut bästa deejayplattorna någonson. I övrigt måste jag nog säga att Digni var en av de mest ödmjuka och trevliga artister jag någonsin talat med. Det kunde man nästan ana av hans intelligenta och positiva texter. Att han numera arbetar en hel del med välgörenhet är bara ett vidare bevis på detta.

När samtalet led mot sitt slut så avrundade han allt med;
»- Joakim ... let me tell you. That you called me this early [hade glömt tidsskillnaden lite och ringde honom 7:30 på Miami-tid ... hehe] is a blessing. I really apprecilove it! Now when I go to work today I feel that I make a difference.«

Vad ska man säga? Man kan bara rodna och gilla honom än mer! Gwan popa Digni - the wise intelligent deejay stallawatt!

Dignitary på Reggaepedia;
http://reggaelicious.pbwiki.com/Dignitary-Stylish

»Well this is the original foreign mind! Worry, them a worry, them a worry them foreign mind!«.

Lyssnar två superfeta tolvor som bägge kritiserar adopterandet av främmande synsätt. Hur kan man ha främmande synsätt med en lokal kropp är frågeställning. Det går att skriva ett mastigt inlägg om farorna med globaliseringens utrotning av lokala kulturer och ersättandet med den omnipotenta västvärldens tribalism. Men jag orkar faktiskt inte oavsett hur intressant jag tycker det är.

En av Junior Reids största hits är den otroliga »Original Foreign Mind« producerad av ynglingen själv ihop med Sugar Minott. Över en livlig rytm waterhouse-wailar och fastchattar likkle Reid med en otrolig självsäkerhet och styrka. B-sidan på tolvan är den fantastiska Michael Jackson-covern »Junior Nature«.



Frankie Paul behandlar samma ämne över en slöare och dubbigare rytm signerade Prince Jammy. Frankies ofta hemsökande sång är ett unikum. Finner det helt sjukt att när han började så lät han som Dennis Brown. Dubben som följer tar inga fångar och även om det fjärran tankesättet ofta är låst i en lokal kropp så finner jag viss glädje i att de inte stålsatt sig vid gränserna ... för reggae gone international och det förgyller min varje dag.

En bubblare på ämnet är Simple Simons med just titeln »Foreign Mind«. Finns att finna på hans album Reggae Move och även 7".

Pillar på en logotyp för NRP och tänkte att en ros skulle vara det optimala på något sätt. Känns lite osäkert dock om det är det vi ska köra på. På något sätt vill man ju ha något simpelt som skriker tidigt 80-tal. Vet inte om rosen är för detaljerad och jag behöver omarbeta den med tjockare linjer och dylikt. Tycker i alla fall att det ser ganska bra ut i nuläget.

I bakgrunden spelar Dirtsmans monumentala album Acid. Den specifika låten är »Bubble & Wine« över den alltid lika härliga rytmen från Eric Donaldsons »Cherry Oh Baby«. Dirtsman är en helt otrolig deejay som tyvärr försvann allt för tid. Köpte lite raggatuffin' album med hårda 90-tals-deejays för ett tag sen. Även om jag tröttnar oerhört snabbt på att lyssna på de sparsmakade och ruffa rytmerna så kan det ändå vara schysst att ha små avbrott där man lyssnar på annat än samma samma. Albumen var;
Turbo Belly - Judgement Day LP (1995, VP)
Silver Cat - In A Foul Affair LP (1995, VP)
Terror Fabulous - Terror Fabulous (1994, VP)
Sluggy Rank - My Time LP (1991, Shelly Records)

(Joakim, Jens, Rikard. Foto av David, 2002)

New Romantic Possee består av mig (Skeng Bubbler Joakim) och Lenky Yute Creationist Canon (Jens). Vi började spela ihop för ungefär nio år sedan (helt sinnesjukt länge när jag tänker efter). Då var det främst hiphop som gällde och jag var med i rapgruppen Mordacious Expressionaries. Jens och hans vän Rikard behövde någon som kunde rappa när de körde deras set och då vi hade stött på varandra på hiphopjams och så vidare så blev det bara att vi började umgås. Jag var 16 och de 15. Kort därefter började vi köra ihop under namnet Urban Legends. Rikard körde hiphopen, Jens reggaen (strikkly bashment var det som avhandlades) och jag höll i mikrofonen. Jag minns att jag tyckte Rikards skivsamling var sinnessjukt stor och länge var det hans skivsamling jag jämförde min egna mot.

Vi började med att spela på olika skoldiscon, kulturspelningar och annat halvroligt. Ibland fick vi gästa Club Mellow som var det trendigaste och hippaste i Kalmar stad. Eftersom det var 18-årsgräns och jag som var äldst var 17 så fick vi köra vår lilla timma och sedan blev vi utskickade från klubben.  Dock var alltid våra set uppskattade. Detta var innan dancehall riktigt slagit igenom annat än i storstäderna - året var nog 2001. En gång fick vi stanna kvar även efter vårt set. Vi blev satta i ett hörn med tre läskflaskor ... med sugrör i.


(Jag rappar, Rikard mixar, 2002)

Året efter fyllde jag 18 och kunde ta på mig ansvaret för att driva en egen klubb. Vi körde under namnet Club Frontline och det var en otrolig succé. Vi hade dubplates av bland annat Chilly och 59 Posse från Västerås. Jag vågar nog påstå att det inte gick en kväll utan att vi fyllde stället till bristningsgränsen och klubben blev en snackis. Vi blev intervjuade i en av de lokala tidningarna och var under en längre tid högst upp på deras innelista. Fotot ovan är från denna intervju vill jag minnas. Vi körde Frontline tills jag flyttade till Stockholm för att studera 2003. Det var en fantastisk period av vårt liv.

Vår allra sista spelning ihop som Urban Legends var samma sommar på Hultsfred. Vi hade blivit bokade att köra i artistområdet men då det var lite felplanering i schemat så skulle vi även få spela före och efter en annan akt - det legendariska jamaicanska sound systemet Stone Love!!! Jag kan tyvärr inte minnas om det var Rory som valde skivor men jag är ganska säker på det. Jens snackade med killarna i soundet och han fick ett par rytmskivor på CD-R av dem (vart är de idag, Jens?). Slutet av sommaren var Urban Legends tid förbi.

Någon tid senare flyttade Jens upp till Stockholm. Step in New Romantic - the don sound!

Vill bara kontra Jockes inlägg ang. cyklandet då jag precis inköpt denna dräpare. Dessvärre med "dubbelpunka".




För övrigt går Showdown-serien från Hitbound varm med Frankie Jones och Michael Palmers bidrag nummer 4 som favorit.

/Jens