Plockade fram ett par tolvor av Dennis Emmanuel Brown för ett tag sedan och scannade in. Tänkte göra ett inlägg men så kom jag av mig i och med tentaplugget (känns som att allt i livet sätts åt sidan när tentorna hopar sig). Jag har inte så jättemånga skivor med Dennis egentligen. Fyra till fem album, ett tiotal tolvtummare och en handfull singlar. Tänkte först göra ett inlägg i stil med det jag gjorde för Madoo-nedan men då blir det så extremt långt och för mycket arbete bakom så kasserades den idén. Så jag kommer väl dela upp Dennis under flera inlägg. Lite nu, lite senare och lite mer därefter. Ibland ett album, ibland en singel. Det känns som att jag kommer föra NRP-bloggen mer och mer in på att recensera personliga favoriter. Kändisar, rariteter och mumsbitar. Här följer bara några av mina favoriter med Dennis. God fortsättning på er!





Detta är alltså inte samma cut som släpptes som singel på Cash & Carry (-79). Brad Osbourne har istället placerat Dennis över samma rytm som Wayne Wades »Down In Iran«. En sparsmakat rå moll-stånkare. Steppande Jamaica-roots i 80-tals-stil.

»To much pain and strain. I couldn't take another day under this condition. No way.« lamenterar Dennis och jaget uppfylls av samma askgrå likgiltighet. Det är en börda att inte känna att ens rötter slagit rot utan istället är något man måste bära med sig. Trummorna slår an tonen av att ändringar komma skall. Dubben lämnar spelrum för eftertanke och de sammanlagda åtta minuter och fyrtiofem sekunder manar till ett beslut. Alla behöver vi någonstans att känna oss hemma men vad gör du för att finna din plats?

Flippen föräras den obskyra Papa Iron en talang som hämtar mängder av inspiration från pionjärer så som Trevor och Joe - bägge rankande. I strikt kontinuerlig deejayversion så avhandlas repatrieringen i »Going Home« och de besvikelser som följer när ens planer grusas gång på gång. De lovade de som längtade efter sin kontinent en plats på Garveys Black Star Liner. Men det var en lögn.

För mig är detta en av de stora tolvorna som Dennis stod för.




Dennis Brown & U. Brown - Say What You Say/Honey Money
Joe Gibbs  & The Professionals - This Girl Of Mine
Joe Gibbs, 1979 (#JGMD 8033)
Producerad av Joe Gibbs

I helt annan stil än tolvan ovan är »Say What You Say«. Det är ju inte första gången Dennis förklarar hur pengar kommer till korta när riktig kärlek råder. »Money In My Pocket« var ynglingens kanske största hit under 70-talet och uppenbarligen var ämnet så viktigt att det var tvunget att tas upp igen om än med andra ord. »When I ain't go no money, she's still my honey« sjunger han och själv dansar jag till Gibbs underbara lilla dancehallhistoria. Soundet från genrens första år har en pumpande iver i sig som tappade sitt sken lite senare när det skulle bli ruffare och tuffare.

U Brown känns som en fjäril över rytmen när han kommer in med »Honey Money«. Ni vet den där rytmfasta stilen som titt som tätt avbryts för små utrop eller halvt sjungna fraser av glädje. En inspirerad och sensationell rub-a-dub-deejay! Jag tänker mig sedan glädjen i att få höra Jens gnugga upp The Professionals rytmversion live i en dans med EQ-vreden pon lock! Sting him a sting, shock him a shock!




Dennis Brown - Stop The Fussing & Fighting
Dennis Bron - Rocking Time
Yvonne's Special, 1983 (#YS0010)
Producerad av Dennis Brown

Yvonne's Special är för de som inte vet Dennis etikett som lanserades 1981 och fick bära frugans namn - som uppenbarligen är Yvonne. Förutom framförallt fina alster med Dennis kan man här hitta flertalet ypperliga släpp av andra artister producerade av DEB. Några av mina favoriter tillhör de som Junior »Jux« Delgado spelade in för kronprinsen.

»Stop The Fussing & Fighting« är över en spartansk, tungt mixad Real Rock-version. Det kännetecknande blåset är en avslappnad bris medan Dennis själv uppmanar våldsverkarna att sluta upp med deras handlingar. Det är tid att enas. Ett starkt budskap och ytterligare en fin insats av Dennis »Jah Menace« Brown.




Dennis Brown - I Like It Like That
Dennis Brown - Version
Yvonne's Special, 1983 (#YS 012)
Producerad av Dennis Brown

Ännu en av de här basala rubbadubb-låtarna. En tolva man har som grund för en bra kväll av dans och socialiserande. En av de relativa anonyma dängorna som gör grovarbetet.

Rytmmässigt andas låten uppdatering av någon gammal rocksteady med toner av kanske någon Studio One-rytm jag inte känner till - självklart spelat för folket på dansen. Vokalerna själva är sedvanlig DEB med inspiration från egna låtar så som »Have You Ever«. Perfekt låt att låta operatorn lägga ett eko på för att sedan klippa och med det kännetecknande vinylnålsknäppet sätta igång versionen med en A1-chatter som tar över. Jag förnimmer mig texter som »Good morning, teacher! It's a long time me dun reach yuh! But I-man Pupa Bubble jus a love yuh, it haffe true! True-ue-ue-wooh!«




Dennis Brown - To Be A Weakman
Dennis Brown - Version
Yvonne's Special, 1983 (#YS 013)
Producerad av Dennis Brown

Jag och Jens har talat en hel del om vilka sounds vi gillar och vad som kännetecknar just de sounden. Ofta återkommer vi till engelsmännen som favoriter för att de välkomnade de Jamaicanska-trenderna men samtidigt vägrade riktigt släppa taget om rötterna. Fatman och Sir Lloydie Coxsone måhända vara de vi vördar mest. Jag kan inte erinra mig att jag på något soundtape hört någon av dem spela just »To Be A Weakman« men jag är redo att satsa stort på att de spelade den. I kung Salomon-stil. Majestätiskt och på största allvar.

Jag har älskat låten väldigt länge men det var först när jag fick möjlighet att höra den på riktiga lådor som jag förstod exakt hur mäktig rytmen är. Ital-locks i falanger som stegar i den här harmagideon. Inte med hast men med medvetenhet och andakt. Även om det inte råder någon tvekan om att det är 80-tals-rötter från JA så är det soundet som vann favör främst bland de engelska ljuden.




Dennis Brown - Any Way You Want It
Dennis Brown - Dub Version
Tad's, 1986 (#TRD 14786)
Producerad av Tad Dawkin & Dennis Brown

Jag är alltid ganska försiktig med reggae från vissa år. »Any Way You Want It« är från -86, ett år som känns väldigt osäkert. Vi behöver inte dra historien om och om igen, men det digitala var nu mer en norm än ett undantag och det fanns fortfarande gamla rävar som försökte göra saker som man gjorde förr. Detta kanske för att man fortfarande hade förhoppningar om en internationell karriär och storskivbolagen inte riktigt förstod det kompromisslöst råa inom digital reggae. De ville hellre ha en Bob Marley till eller en mysig Gregory. Därav försökte vissa låta som de alltid har gjort men allt som oftast med sämre resultat just på grund av de rådande förutsättningarna.

»Any Way You Want It« är från -86, ett år som känns väldigt osäkert. Just av den anledningen tvekade jag att plocka upp den. Turligt nog gav jag den en chans för den är väldigt bra. Soundet är fläskigt som det lite senare 80-talet gärna gjorde men den saknar den stilism som exempelvis Gussie eller Skengdon kunde erbjuda på sina semi-digitala rytmer. Likväl är det en rootsaktig historia som håller med en helt OK dub. Inte ett av DEB:s klassiska alster men en disco som jag ofta kommer plocka med bland skivorna som ska spelas.

I tisdags natt kom jag hem från Berlin - en stor och besynnerlig stad jag hade privilegiet att besöka under näst intill en veckas tid. Det var dessutom en resa strikt  befriad från musik. Något jag tvingas erkänna var en trevlig erfarenhet. Kan inte erinra mig att jag fick njuta av minsta lilla basgång under samtliga dagar av expatriering.

Min brors dust inom Mixed Martial Arts, som var anledningen att jag åkte, var oerhört gastkramande. Faktiskt varenda moment fram tills att röken skingrat sig och Niko stod perdominant i ringen. Först då kunde jag dra en lättnadens suck och faktiskt försöka insupa metropolen Berlins solkighet. Heja brorsan!



På tisdagen lyckades jag dock bli sjuk. Ganska rejält sjuk till och med så i två dagar har jag nu legat hemma ömklig med en annalkande tenta som en stor svart klump i mitt sinne. I min mesighet har jag dock inte ens öppnat mina skolböcker. Svagt. Jag har desto mer lyssnat på musik. Leroy Smart.

En vän till mig berättade att innan Leroy blev erkänd sångare så var han den flinkaste ficktjuven i Spanish Town. Det är inget som förvånar mig även om jag alltid har sett Mr. Smart som en skuggfigur av farligare karaktär. Taggtråd i kavaj och badmanhatt. Ett karaktärsdrag jag vill tycka går igen i hans vokalstil.


Leroy Smart - Dread Hot In Africa (Burning Sounds, 1977)

Efter att Mr. Smart i försonande anda hade sin enorma hit med »Ballistic Affair« 1976 där han ville lick chalice och koka rastamannens vitala stuvning i gemenskap så ansågs marknaden vara mer än redo för en fullängdare. 1977 kom debuten med den Bunny Lee-producerade Superstar (Third World, 1977) och samma år följde tre album till, varav Dread Hot In Africa är en. Debuten är i mitt tycke den starkaste av Leroys album med Dread Hot tätt bakom.

Då Leroy har en väldigt torr sångstil så har hans musik varit oerhört beroende av rytmerna han sjunger över. Antagligen mer än de flesta Jamaicanska sångarna under 70-talet. På Dread Hot In Africa så nämns Leroy som producent. Detta är, när man lyssnar på skivan, självklart falskt. Jag väljer istället att se det som att Leroy var den som aktivt valde över vilka rytmer han skulle sjunga och det ligger honom sannerligen till gagn. Över de ofta blåsdrivna produktionerna av bland annat Bunny Lee och Yabby You så låter han nämligen oerhört bekväm. Backningen är av The Revolutionaries nästan genomgående i sin definierande galopptrummande rockers-rytm (hur otrolig är inte Sly på trummorna egentligen?).

Ett par av Smarts låtar jag håller högst finns med på Dread Hot. Blåset på »Beautiful Rainbow« förgyller mitt liv. Leroy själv sjunger saligt och noggrant markerande var enstaka ord.

Natty Congo!
Jah Rasta!
Selassie I!

Look at the beautiful rainbow!
Red, green and gold!

Åh, hur vackert och angenämt det är att få dela din vibesicality, bredder Smart. Jag berörs djupt. Av vad jag har förstått så ska låten även ha släppts i singelform på Burning Sounds. Kanske med dub på flippen. Något jag i så fall måste leta upp.

Repatrieringstörstande »Africa« följer och det är generellt den kulturella vägen som väljs. Över rytmen till Yabby Yous »Fire Fire« bedjar den unge Leroy om att få återkomma till sin kontinent. Att inte behöva vara tagen ur kontext och satt på en liten ö. Det är något Jah Smart inte kan uthärda längre.

I likhet med »Beautiful Rainbow« bärs »Love In My Heart« av ett spirituellt blåsarrangemang. Ju äldre jag blir desto mer börjar jag inse att kärlek är fundamentet och jag vill gärna tro att det är pur kärlek man bär i sitt hjärta. För sina nära, musik, kultur och allt annat som spelar en roll i ens liv. »I've got love in my heart for everyone« kvider Leroy Smart. Det glädjer mig och jag tror det är det viktigaste för ett lyckligt liv.

Generellt är albumets tolv spår delat mellan makliga moll-låtar och militanta rockers. Vissa sidosteg finns med bland annat öppningsspåret »Jah Jah Forgive Them« som smattrar fram i fin stil över My Conversation-rytmen. I det stora hela en väl avvägd bladning av lättsammare och tyngre rytmer som håller albumet levande och intressant.

Det som kan stå Dread Hot till last är den lätt splittrade ljudbilden. Något som är naturligt när flertalet producenter står för rytmerna. Jag vill dock påpeka att det kanske är något jag föreställer mig utan egentlig grund. Kanske är det något man tänker sig är mer märkbart just för att vissa rytmer är så kännetecknande för de olika producenterna som samsas på albumet. Utan förkunskapen hade antagligen Revolutionaries mäktiga backning varit det som definierade ljudbilden och man hade aldrig tänkt sig att produktionerna var köpta av ett par olika studio-rackare.

Hey hey people! My name is Mr. Smart.
Some of the girls are saying I am a man with a great heart.
Everywhere I go I've got to put up a show
To let you all know
I am Mr. Smart.
I am Mr. Smart!

(Öppningraderna från avslutande spåret, »Mr. Smart«, över en farlig trum- och bas-rytm)

Omslaget är förresten gjort av den respektable Tyrone Whyte som gjorde otaliga omslag till Burning Sounds och dess systeretiketter. Visst är det fint? Mystik och natty bongo I i djupaste Afrika.

Det är ingen hemlighet att New Romantic har en speciell del av sitt hjärta reserverat för dancehallsångarna. Röster som Little John, Scion Sashay, Icho Candy, Carlton Livingston, Puddy Roots och Osbert Maddo. De personligheterna som blev kända för att framför allt sjunga över en rub-a-dub-version på dansen. Och kanske är Osbert den mesta dancehallsångaren. Det är för mig aningen oklart om vem som var den första renodlade dancehallsångaren då jag tänker mig att utvecklingen skedde ganska simultant hos flera artister oberoende av varandra. Men de två tidigaste måste ändå vara Little John och just Maddo/Madoo. Vad som gör skillnaden mellan en dancehallsångare och en vanlig vokalist beskriver Madoo själv i en intervju, med Andrew Lee/Jayman från Who Cork the Dance, som att han sjöng texter som även gick att chatta. Även om det är en förklaring jag till en början inte riktigt köpte rakt av så låter den dock ändå inte så konstig nu för tiden. Kanske är det just den lilla skillnaden som skiljer vissa vokalister från andra.

Jag tänker i det här inlägget hylla en av mina husgudar (+ hans övergrymma lillebrorsa som en liten bonus) genom scanna och skriva lite om några av de album och singlar jag har och älskar med honom (...och Hugh Hugh). Förhoppningsvis retar texten de musikaliska smaklökarna tillräckligt för att få er att börja leta upp Maddos musik i hopp om att kunna smaska på de smarriga lakritskakorna.



Papa Madoo - Rock With Papa Madoo (1981, Darace Music)

Det är en kardinal synd att döma en skivan efter dess omslag då de två allt för ofta skiljer sig i mån om stämning och kvalitet. Speciellt inom reggae där skivomslagsestetiken tenderar att vara ömsom vin, ömsom vatten. Jag försöker låta bli att köpa skivor efter hur det ser ut och kollar istället oftast på andra faktorer som för mig spelar en riktig roll; artisten i fråga, producent, år, studio och sessionsband.

Vissa omslag låter dock inte begrundaren värja sig. Det bör vara uppenbart att det här albumet kontrollerar blicken som ödlor på en gren. Fotot som pryder Rock With Papa Madoo har för mig kommit att bli ganska definierande av vad jag förväntar mig av rub-a-duben. En mickperson som styr dansen från sitt hörn med selektor och operator mixandes musiken drunknandes i en slarvig ordning av singlar, discotolvor, sladdar och zittrande elektronik. Det är därför jag blir så glad av att lyssna på albumet. För det låter precis så dancehall som omslaget utger det för att vara! Madoo är en majestätisk underhållare över Robbies bubblande basgångar och Slys trummande. Det är därför jag är så chockad av att ingen snackar om Madoo - Rock With Papa Madoo kan vara det album som lyckas fånga det tidiga 80-talets dancehalls-anda allra bäst. Visst, jag är medveten om att det faktiskt handlar om en rätt obskyr skiva med en halvt som halvt bortglömd dancehallprofil och därmed kanske den lilla uppmärksamheten den likväl får är över förväntan. Men det är trots detta aningen chockerande, i nutidens kontrovers-smörgåsbord av digitaliserad musik, att inte fantastiska album som det här sprids som en löpeld! Det är ju bara att knappra in titeln på google så lär någon av de otaliga mp3-bloggar som finns där ute ha den tillgänglig.

Madoos röst, som för den syrlige kan påminna om en emaskulerad Horace Andy, pendlar hela tiden på den hårfina gränsen av att vara lite för knasig. Lyckligtvis aldrig på fel sida gränsen då Madoo faktiskt är en skicklig vokalist och besparar oss sura toner. Det är en ett album som går i dur med undantaget av den ganska hårda steppersmollaren »Sister June«. Personliga favoriter är den tidigarenämnda låten om June men även den komiska »Mr. Landlord« där Madoo blir stoosh och i studions skyddade hörn vågar säga ett par sanningens ord till sin husvärd, »Rock With Papa Madoo« som inbjuder till dans med the ram dance master och även den lättsamma »Jamming So«.



Osbert Maddo - You Wanna Turn Me On (Sonic Sounds, 1982)

Maddos andra album verkar vid första anblick följa debuten i ton och vara en ganska lättsam dancehallhistoria. Det är kanske inte helt missvisande men samtidigt visar det för mig hur stor skillnad producent gör - de skiljer sig nämligen märkbart i stil. Producenten Tony Shabazz (som är galet underskattad!) satsar på ett ganska rootsigt dancehall-sound med fina blåsarrangemang av legender som Bobby Ellis, Tommy McCook och Dean Fraser. Ofta över steppers- och rockersrytmer.

Maddo själv verkar ha haft nog med bekymmerslöst nöje på föregående skivan och berör här ämnen som kokainmissbruk, det eskalerande pistolvåldet i JA och andra relevanta ämnen (»Cocaine Jane« respektive »Put It Down Gunman« och »Freedom Fighter«). Detta självklart uppblandat med skrytlåtar - den enorma »Badder Than Them« - och andra låtar som tar upp ämnen ur dansen som kärlek och gräs.

Det enda jag kan känna saknas från albumet är den helt otroliga »Fight For Your Woman Tonight« (även den producerad av Tony Shabazz) som släpptes som b-sida till »Badder Than Them« (Godfather 12"). Den skulle passa perfekt med resterande låtar. Dessutom är den en av Maddos allra bästa inspelningar ... men även en hopplöst sällsynt låt. Jag fick reda på att den existerade först alldeles nyligen. Om du har den och kan tänka dig sälja eller byta så får du väldigt gärna kontakta mig! I övrigt är You Wanna Turn Me On en näst intill perfekt skiva. Förmodligen de bästa $5 jag någonsin spenderat på eBay.



Osibert Maddo - King In The Ring
Papa San - Ghetto Life
Sunsplash Records, 1983 (#SNS 003)
Producerad av O. Maddo & J. Son

Min antagligen mest älskade tolva. Första gången jag hörde låten var på det legendariska tapet där Papa Levi (Saxon) clashar rivalernas Lesley Lyrix (Ghetto Tone). Ögonblicket som för alltid etsat sig i mitt minne är inte de hårda ordväxlingarna men snarare när Papa Levi står och chattar i stor stil för att helt plötsligt bli avbruten av rytmen till Joe Frasier/Dub Organizer som sedan följs av Maddos ljusa röst inbäddat i ekon och ljudet från en London-massive som blir helt galen. I Jamaica skulle de antagligen beat down the fence och avfyra sina pistoler men jag vet inte om låten gav den jamaicanska massiven möjlighet att göra det. För mig veterligen släpptes låten endast i England. Jag vet dock att en skoltrött dancehallfantast i Stockholm spelade om de två minuterna från Saxontapet om och om igen på sin dibby lilla mp3-spelare. Efter det började mitt letande efter låten ... jag hade aldrig sett eller hört talas om den tidigare. Efter några års fruktlöst letande hade jag väl mer eller mindre gett upp hoppet om att finna den ... tills jag i förbigående nämner den för en finsk vän som den discotolvan jag letat efter allra mest. »Jo, Joakim, den tolvan har jag. Ska vi säga €15 för den?«. Livets positiva små sammanträffanden är ibland av himmelsk ljuvlighet.

Jag älskar sättet Maddo sätter saker i perspektiv för andra sångare. »Who ah deh king ina di ring? Eeh eeh oh! Yuh nevah know. It's I-man Maddo!« Det går inte bli att bli hårdare än så här. Det behövs liksom inget skrik, inga hot, ingen konstlad fasad. En lakonisk fråga upplagd av en bräcklig röst på en släpande bas är nog.

B-sidan måste vara antingen Papa Sans första inspelning eller en av hans absolut första. Deejayprofilen låter här väldigt ung och har fortfarande inte hittat sin stil (främst för att JA inte blivit varse om snabbchattandet som kom att bli Sans signum). Texterna känns lite hafsigt improviserade och unge Papa San stapplar sig valpaktigt fram över den legendariska basgången med små vokala intermezzon från Maddos version. Charmigt men det kunde ha gjorts bättre. Hade gärna hört Maddo själv ta hand om deejayversen. Tolvan har dock en ofantlig brist - dubversion saknas.



Maddo - Young Little Girl
Maddo - 44 Magnum
Mukasa, 1981 (#DSR 3123-A, DSR 3124-B)
Producerad av Clive Reynolds

Det som gör den här lilla sjuan märkvärdig nog att scanna in är den näst intill fenomenala b-sidan där Maddo deejayar sin egna låt. A-sidan med »Young Little Girl« är verkligen jättebra. Det ska inte tolkas som att den bör försummas. Det är nämligen en fin liten kärlekshistoria över Love I Can Feel-rytmen (som han förvisso gör bättre på andra albumet med låten »Low Bum«) men som deejay är Maddo otrolig.

Att han skulle chatta sin egna låt kom från den lyckliga oturen att chattaren Jah Scott the Bionic Dread inte närvarade vid studion i tid på inspelningsdagen. Likt många sångare som plockar upp micken har Maddo ett väldigt melodiöst förhållningssätt. Han låter raderna flyta fram endast avbrutna av sitt bimmande, oinkande eller utropade kommentarer. Tonfallet är varierat och fraseringen knivskarp - stilen doftar lite U-Brown och Charlie Chaplin. Jag vågar nästan påstå med den här låten som enda erfarenhet att om Maddo valt karriär som deejay skulle han mycket väl ha varit en av de riktigt stora.

Texten skildrar det fatala vapnet .44 Magnum som är långt som ett gevär men träffar dig som en bomb. Dess devasterande styrka skildras med hur pistolmannen avfyrar den och därmed låter vapnet »pick him up, lick him dung an' him bounce right back«. Om den träffar din bröstkorg kommer den slita loss din rygg. Sannerligen det vapnet man skulle se upp för när jaget stegar genom Kingston med min three piece suit an' 'ting. I alla fall tills Sig Sauer skulle nå Jamaica senare på 80-talet.

Låten finns även på Mukasa 12". Jag antar att den förutom vokal- och deejayversion innehåller en dub i mixen. Letandet fortsätter.




Maddo & DJ Jango - Bite Di Dust / Halfway Tree Killing
Sly & Robbie - Version
Darace Music, 1982 (#DML 5848)
Producerat av Osbert Madoo & D. Ffrench

Som de flesta antagligen vet så var ju Maddo en av Stereophonics största dragplåster. För den som inte vet så kan man läsa en kort karriärssammanfattning på Reggaepedia. Ihop med sin parring P, General Echo, brukade sångaren och den stilbrytande chattaren göra varje dans till en upplevelse i stil och mönster. Det var därmed en otroligt omskakande händelse för reggaevärlden den 22:a November när Echo, Big John och Flux (ägare respektive skivvändare för ljudsystemet) stannades av polisen. De tre soundmännen var på väg att hämta upp förstärkare för Stereophonic och vad exakt som hände när de stoppades av polisen är okänt annat än att de tre  skjöts ihjäl i vad många ansåg vara en ren och skär avrättning. Ingen fullgod förklaring gavs någonsin för morden.

Reaktionerna var självklart starka och det släpptes flertalet låtar som tog upp morden. Mest känd är kanske »Tribute to General Echo« av General Saint och Clint Eastwood (Greensleeves 12") men andra alster också värda att omnämnas är Buros debut »Who A The General« (Black Originator 7") eller engelske Tipper Rankings genomhårda »Echo Get Shot« (FORM 12" och en NRP-klassiker). Men den kanske viktigaste låten är ändå Maddos självproducerade »Bite Di Dust« med följande deejayversion av Django (även han deejay för Stereophonic) kallad »Halfway Tree Killing«. Låtens oerhärda betydelse beror på diverse anledningar ... bland annat för att bägge artister på 12" var del av samma ljudsystem som de mördade och hade ett nära samarbete men främst för att man över Waterpumping-rytmen kan höra Maddo kvida ut sin sorg över orättvisan i att de dog i förtid (ja, den lyckas vara sorglig även om Waterpumping är ren och pur dansglädje som rytm). En värdig hyllning till en av de viktigaste chattarna i JA.

Varför är den inte mer omtalad då? Kanske är låten så bortglömd för att den släpptes som obskyr 7" på Maddos egna Bionic-etikett alternativt 12" på Darace Music i Canada med fel etiketter på samtliga utgåvor som ni kan se ovan.

Saint & Eastwood frågar i sin tribut; »Madoo a whe yuh a go do?« Efter legendens bortgång så gjorde Maddo uppehåll från musiken i flera år. Få sporadiska liveuppträdanden och inspelningar undantaget. Jag är övertygad om att ifall Echo inte skulle dött den dagen så skulle både deejay och sågnare varit två av huvudnamnen från Jamaicas 80-tal..



Hugh Maddo - Pop Style (Jamaazima, 1987)

När Maddo försvann från dancehallscenen så trädde lillebrorsan Hugh Hugh (ofta UU) in för att fylla rollen. Självklart med x amount av inspiration dragen från Osbert. Detta resulterande i en lång och ganska komplicerad historia över vem som egentligen körde på de olika sound-tapesen som cirkulerade. Själv tycker jag att det är stor skillnad mellan dem. Hugh Hugh har en aningen djupare och renare vokalmönster, ännu ett litet steg bort från ursprunget - Horace Andys stil.

Jag tycker det är intressant med hur de för omslaget valt att återanvända typsnittet Babyteeth för titeln, »Pop Style«. Kanske en medveten referens till Osberts debutalbum eller bara en återanvändning för att det är ett väldigt snyggt typsnitt. Vad jag vet är att New Romantic provisoriska logotyp ovan är satt i samma typsnitt beroende just på Maddoarnas val av typer till albumomslagen.

Vad som är intressant på riktigt är dock vilken väg Hugh Hugh valde att ta på sitt debutalbum. För under en tid då dancehallen var omnipotent i Jamaica och rötterna nästan försvunnit helt så kommer lillebrorsan till dancehallsångarnas fader och släpper det mest rootsinfluerade albumet att bära namnet Maddo. Jag antar att det till stor del kan bero på Osbert som är med och arrangerar flertalet låtar på album. Det är även spännande att de valde att spela in albumet med ett riktigt band i en tid av rådande bassynthar och trummaskiner. Något oerhört sällsynt.

Titelspåret är en tolkning av Hugh Mundells klassiska »Can't Pop No Style« men i rub-a-dub-tappning á la mitten av 80-talet. Generellt känns albumet mer som en produkt av perioden då sessionsband sakta började bytas ut mot digitala instrument snarare än -87. Låtarna är en väl vald avvägning av ren dans och kulturella budskap. Det jag finner fascinerande är att flera av texterna är skrivna av Osbert Maddo och de är på en helt annan nivå än vad han skrivit förut och inte minst de flesta andra sångares. Oavsett tidsperiod. När han gör sufferers lyrics som i »Budget« är han analytisk och sätter saker i kontext. När han använder sig av ordspråk når han nästan samma nivå som Albert Griffiths. När kärleken till musiken tas upp (»Travelling Man«) är det gjort med så stort hjärta att det träffar precis den ådran jag själv känner pulserar för reggae. En av de väldigt få reggaelåtar som jag identifierar mig med. Det känns nästan surrealistiskt att det här albumet kunde släppas 1987.

Ihop med the två ovan nämna albumen är det en av hörnstenarna som bär min skivsamling. Framförallt är det ett av de absolut största dancehall-albumen från sena 80-talet. Rootsman specie.





Puddy Roots - King's Discotheque
Hugh Hugh Madoo - Gone Me Gone
Greensleeves, 1984 (#GRED 161)
Producerad av Prince Jammy

Jag vet inte om det här är Hugh Hughs första inspelning. Men jag tror det. I vilket fall är det flippen till en av de största dancehall-teman som spelats in. Sök lite i bloggen så hittar ni ett inlägg om Puddy's låt. Det märks att Hugh Hugh inte hunnit utveckla sin stil riktigt än. Stilmässigt hade det lätt kunnat vara Osbert som sjöng in den. Det handlar om en rubba dubba på en drivande basgång över en simpel och maklig trumrytm. Någonstans däremellan diverse sporadiska, echodränkta instrument. Allt detta dancehallmixat med basen i klassisk klippande mix-down.

Hugh Hugh själv går igenom registret av olika grupper som bör nämnas och det är precis vad jag älskar. Ingredienserna är så simpla. Stilen så rak. På högtalare med basen pumpande är det en sån låt man kan lyssna på om och om igen medan man styr dansen halvt som halvt hukad med rumpan wigglin' like a sperm drop.

»Ready we ready an gone we gone. Skadee high, skadee low, skadee pon you toe!« Allt detta medan Sister Jane gör sin limbo.

Jag tycker inte att Marley var kungen av reggae. I min reggaemonarki rör han sig inte i kretsen närmast drottningen och kungen. Men ... ibland får han ju självklart till det något otroligt. Som på den här fantastiska sjuan som snart ska återsläppas av Dubstore i Japan.

För ett tag sen så köpte jag lite fantastiska skivor av Digi Killer Records för mig och lite vänner. Jag har fortfarande ett par över så om någon är intresserad så får ni gärna skicka iväg ett mail till mig (kalcidis _snabel-a_ hotmail _punkt_ com). Av vad jag har förstått så har samtliga sålt slut och börjar redan pusha mycket dunza på eBay. Det är dock inget jag tänker strula med. Jag tar bara det som det kostade mig att få hit dom. Bra musik ska vara tillgänglig till fattig som rik. Har dock oerhört få exemplar av samtliga skivor (1-3 ex av varje) så det är first come first served som gäller.

ENDAST NITTY GRITTY + WHITE MICE 12" KVAR NU!


Nitty Gritty - One Auntie Lulu / White Mice - No Competition
Crat 12", 2009 (#DKR-001)
75 kr


Pad Anthony - Rock On / Pad Anthony - We Rule Things
Crat 12", 2009 (#DKR-002)
75 kr


Freddie McKay - Take My Hand Oh Jah / Naggo Morris - You Want To Get I Out
Yah Congo 12", 2009 (#DKR-003)
90 kr

Jag är så förtrollad just nu av Tubby's mixar av Observers DEB-rytmer. Det är så otroligt bra! Jag tycker det är synd att dub ofta avväpnas som intellektuell och komplex musik nu för tiden när det egentligen är slumfolkets puls genom King Tubby's filtersvep. Ungefär som jazz gick från farligt och utmanande till sånt gamla kulturkoftor lyssnar på avsomnade i soffan med rödvinsmarinerade saliven intorkandes på hakan.

Dub är hjärna, hjärta, bas och trummor!



Jag har Black Echoes dublista från 16:e juli 1977 liggandes på datorn. Ska försöka transkribera den och langa upp någon dag. Oerhört inspirerande läsning. Albumet ovan kommer på plats #27 av de 125 alstren som presenteras.

Även om jag föredrar dancehall varje dag i veckan så finns det ju faktiskt de tillfällena då de renodlade rötterna och kulturen också kittlar dödsskönt i kistan. Det jag finner ytterst intressant är hur olika det kan låta beroende på vart musiken spelats in. Jag talar inte om Studio One-rötter mot Black Ark-inspelningar. Är mer inne på hur de geografiska skillnaderna spelar roll på soundet. Roots i Jamaica låter inte som roots i England som inte låter som rötter i USA och absolut inte låter som det gjorde i Kanada. Inget låter som det gjorde i Kanada även om både USA och Englands roots delar vissa grunder - den avskalade kargheten, det dystra pulsandet. Kanske kommer det från att ha tagits från Afrika men likväl hamnat på ön i solen (hatkärlek!) för att av otaliga, oftast ekonomiska, skäl till och med avlägsna sig från solen och ens arbiträra hem genom att flytta till de nya bistra länderna.

»England cold, sah!« är sucken från många jamaicaners läppar. Jag ser hur ni drar er jacka tätare omkring er för Kanada cold too, sah. Jag kan höra det i musiken.

Nedan tänkte jag skriva lite om några personliga favoriter. Jag har redan gjort en ... ytlig (i bästa fall) beskrivning av reggaehistorien i Kanada på Reggaepedia (check it here, my yute) så detta är inte en ansats på något sätt att vara en komplett redovisning. Bara lite skivor från samlingen (i något fall har jag inte skivan i fråga) som jag tycker är värda att nämnas. Har försökt att dela upp skivorna i någon sorts ordning ... men jag blev bara mer förvirrad själv och som vanligt orkar jag inte styra sånt. Live with it!



King Culture - In A Cultural Mood LP (King Culture, 1981)
King Culture - A Special Tribute To Some Of The Top Sound Systems LP (King Culture, 1993)
För mig personligen så är King Culture (f. Everett Cooper i Kingston, Jamaica, f. 195x) den kanske mest relevanta producenten från Kanada. Jag är även priviligierad nog att nu för tiden kunna kalla honom för en personlig vän - det glädjer mig otroligt. Det jag älskar med King Culture-soundet är hur hårt, sparsmakat och nästan klaustrofobiskt det är. Trummorna är murbräckor och basen insvepande kvävande. Oavsett rytmen han tolkar så införlivas det i den en definitiv mörk och mullrande militans. KCulture-versionen av Cuss Cuss känner väl de flesta till vid det här laget - det bör illustrerar min poäng.

Den första dubskivan att komma från Culture är mer eller mindre dubversionerna till många av de kanadensiska släppen på egna etiketter. Klassiska rytmer som Full Up får sig en mix-work over och även rootsmästerverk som den obskyra »Live Not For Vanity« med Clive Matthews (är detta en Culture-production ursprungligen undrar jag?) finns på skivan. Vissa av låtarna är inspelade på Black Ark, Treasure Isle, Can Jam och Great Shakes i Toronto men främst är det Channel One vill jag minnas (orkar inte gå till skivhyllan och kolla). Även fast det är ett virrvarr av studios så tycker jag skivan har ett oerhört enhetligt sound.

Hans andra soloalster är helt i den digitala raggamuffin-ådran. Rytmerna är hårdare och det distinkta organiska ljudlandskapet är utbytt mott överhettade moduler som knastrar. Låtarnas grunder är de två Dancehall Conquer-Ra plattorna (se recensioner/kommentarer nedan). I mitt tycke är dubskivan den bästa av de tre. Det är oerhört spännande att höra en digital dancehall-skiva dubbas dessutom då dub var mer eller mindre utdött i JA vid den här tiden och där duben levde så förbehölls den främst rötter och kultur.

Dancehall Conquer-Ra pt. 1 LP (King Culture, 1992)
Dancehall Conquer-Ra pt. 2 LP (King Culture, 1993)
I grund och botten är det här två skivor att fling dung in a sound clash. Bägge album är smällfyllda med digitala burialtunes och sådana som kanske inte är riktigt lika dödliga. Det är kul att KCulture har lyckats få ett så otroligt register med stora sångare. Idolen Icho Candy är bland annat med, andra fantastiska artister så som Linval Thompson, Pad Anthony, Barry Brown, Jennifer Lara likaså - samtliga självklart i sällskap med lokala talanger så som Stamma Ranks och Howie Smart.

Omslagen är i samma fina stil som hyllningsduben till några av ljudsystemen. Det är dock lite för tidskrävande i nuläget att scanna in den och flera andra skivor som nämns nedan.



The Uplifter - We Are Moving LP (King Culture, 1983)
Howie Smart meets King Culture In Dancehall Style LP (King Culture, 1983)
Howie Smart - Rock & Come In LP (King Culture, 1983)
Barry Brown meet Stamma Rank - More Vibes of... LP (King Culture, 1983)
Rod Taylor - Lonely Girl LP (King Culture, 1983)
Under 80-talet släppte KCulture en handfull album som kom att bli fundamentet till hans storhet. På dessa skivor hade han hittat sitt sound och krängde ut skivor i full stil. The Uplifter var en duo som spelade in ganska såsig lovers och med hjälp av KC så lyftes de till oanade höjder. Låten »Strength & Power« (senare släppt på två olika 12" där en av dem har deejayversion av Stamma Ranks) över DEB's Milk & Honey-rytm är det djupaste av djupa rootsmusik.

Howie Smart var en yngling som baserade sin sångstil på broder Leroy. I många avseenden gjorde han nog till och med ett bättre jobb än sin förebild. Det finns två album av Howie för KC, men bägge delar samma skivomslag. Den ena är en showcase skiva och den andra ett vanligt album with namn Rock & Come In. Jag tycker att bägge två är otroliga skivor med olika styrkor. Showcaseplattan har ju dubbarna men Rock & Come in har ett eller två starka kort som tyvärr saknas på showcasen. I övrigt överlappar albumen lite. Howie uppmärksammades av KC efter sin debut-12" »Walls of Babylon« (släppt på CF) släppt under hans riktiga namn - Howie Atkins. Även den tolvtummaren, som så många andra från Kanada, ett hiskeligt trehövdat rootsmonster.

Barry Browns skiva med Stamma är den antagligen mest eftertraktade skivan från KC. Även fast den är otroligt bra så tycker jag inte det är rättvist då den faktiskt inte är bättre eller sämre än någon av de andra albumen från samma period. Precis som på alla andra skivor är soundet hårt och klaustrofobiskt. Tyvärr är det här en av de få skivorna i detta inlägg som jag inte har.

Rod Taylors album är det antagligen mest kända av samtliga KC-skivor och det kan jag förstå. Skivan är i nivå med vad Rod spelade in för Junjo och Prince Hammer - två album som är riktiga rootsklassiker och ständigt spelas i mitt hem. Det är en väldigt jämn skiva som i likhet med ovan nämnda alster andas mörker och storstadsdystopi.



Various Artists - King Culture and I&I Records Present Roots & Culture LP (Drum and Bass, 198x)
Mr. Cool & Stama Rank - Jah Lead I / Jah T & Stama Rank - Jah Jah World 12" (King Culture, 198x)
Roots Wanda - Mount Zion / Solomon 12" (Big Head, 198x)
Jag kan tala länge om den här skivan, för jag älskar den så mycket. Men istället tycker jag att man ska bubbla över till min Flickr-sida och läsa den engelska »recensionen« istället. Skivan kom som ett samarbete mellan KCulture och Anthony Doeman - den senare en amerikansk rootsman som gjorde något av den mest kompromisslösa musiken jag hört.

Det enda som jag tycker är synd med skivan är att man inte kan erbjudas låtarna i  tolvtumsversionerna alternativt 7"-versionerna med dubflipp om möjligt. Tolvtumsmixarna innehåller nämligen ofta förutom dubbarna även deejayversioner av bland annat Stamma Ranks - alternativt så ha de klockrena B-sidor så som Roots Wandas »Solomon« som är flippen till »Mount Zion« (den sistnämna låten är även den en av de låtarna som skulle komma med i ens öde-ö-box).

Det var tänkt att I&I Records skulle samarbeta ihop med King Culture för ännu en skiva - han osläppa dubalbum; The Self Taughted Youth [sic] (#KC 007). Jag kan bara fantisera hur bra den skulle vara med tanke på att den antagligen skulle använda sig av rytmer från samlingsskivan eller albumen han släppte från samma tid. Har tjatat på Everett att han ska återsläppa den och han har inte varit helt ointresserad. Förhoppningsvis får vi höra den en vacker dag. Och det kommer att vara vackert!



R Zee Jackson - Seat Up LP (Rio, 1980)
Jahlin - Roots Reality 12" (Black Eko, 1983)
Esso Jackson är för mig en sån konstig artist som verkar ha ett finger med i allt som släpps men aldrig fått ett riktigt genombrott själv. Det är konstigt för albumet Seat Up (vars titelspår omtolkats i modern tid av Gussie P) är riktigt jävla bra. Soundet är mer varierat än de klassiska rootsalsterna från Kanada. The right and proper roots man kanske inte är så förtjust i sånt men jag tycker utan tvekan att det ger skivan en udd som saknas på många andra album. Det stör mig inte att ha lättsammare roots ihop med blytyngd om de lyckas samsas utan att spreta för mycket.

Det var R. Zee som introducerade Jahlin till musiken och det här är den unge chattarens första alster. En helt otrolig tolva med vad som kan vara bland de konstigaste rytmerna jag hört. Roots med stråkar i dissonans. Svårt att tänka sig hur det låter utan att faktiskt ha hört låten. Själv påminner Jahlin om Mikey Dread i sin frasering. Jahlin har även släppt ett par otroliga digilåtar så som »Incredible Vibes« (Black Gold 7") - en sån låt som selectors plockar ur boxen bara för speciella tillfällen.



Stranger Cole - Forward In The Land of Sunshine LP (Ron Lew, 1976)
Chalawa - Deepest & Darkest LP (Green-Wienie, 1976)
Samuel Mickle - Freedom Vibes LP (Natural Vibes, 1982)
Stranger Cole tänker man sig som en strikt JA-legend med avseende på att nästan samtliga av hans stora hits är därifrån. Man glömmer allt för lätt hans oerhörda kanadensiska musikarv som utgjorde en markant del av hans karriär. Låten »I'm Living« kan vara en av de låtar som berört mig mest. En text som är så simpel och rak att den blir något mycket större när den införlivas med Stranjahs röst och det enkla arrangemanget. I övrigt låter skivan som den typiska kanadensiska mollrootsen. Mixen är väldigt lo-fi och det är faktiskt positivt i just det här sammanhanget. Det ger musik en opolerad yta. Albumet är mixat av John Forbes som var en av huvudpersonerna bakom Chalawa.

Chalawa - gruppen som tyvärr är mest känd för att ha dubbat Marleys Exodus-skiva men borde vara mer kända för deras ultramassive dubalbum Deepest and Darkest eller albumet Capture Land (som jag inte äger). Stranger Cole var en stående gäst verkar det som och sjöng bland annat på flertalet spår på Captura Land-albumet. Den mest träffande beskrivningen jag hört av Deepest & Darkest är att det låter som att det var jazzmusiker ur Strata East-, Tribe- och Black Jazz-skolan som bestämde sig för att göra roots. Spirituellt skulle jag vilja säga.

Samuel Mickles album är producerat av Stranjah och påminner mig otroligt mycket om A. Doemans musik i sin kompromisslöshet. Det är ofantligt rökigt, sparsmakat och nere i fotknölsfrekvenserna. Vokalisten halvt som halvt talar eller viskar ut sina texter. En skiva som ger tillbaka extremt mycket om man ids att investera sin tid i den.



Leroy Brown - Color Barrier LP (CMI, 1981)
Leroy Brown - Face to Face LP (Rythm Gits, 198x)
Color Barrier är ju en av de skivorna som var helt bortglömd tills Makasound från Frankrike plockade fram den ur arkiven och släppte en av de bästa återsläppen jag hört. Full av alternativa versioner, dubbar och deejaycuts på de bästa låtarna. Det är en oerhört sober skiva med tunga politiska meddelanden. Mixen och produktionen ger lätt intrycket att det här skulle ha kunnat vara en JA-inspelad skiva. En av de finaste roots-plattorna som gjorts. I tell yuh!

Albumet Face To Face verkar vara en besvikelse för många och det tycker jag är synd. Anledningen är nog främst för att man förväntar sig ännu en skiva i militansens tecken. Väljer man att ge den en chans som loversplattan den är så ska man se att det är en väldigt bra skiva med många fantastiska låtar för människor sugna på älskarnas affair. Aningen malplacerat finns låten Money Barrier med på skivan. Det är en av låtarna som lyftes in på återsläppet av Color Barrier.


Various Artists - Summer Records Anthology 2xLP (Light In The Attic, 2007)
Various Artists - Glory, Dominion, Majesty, Power (Half Moon) 2xLP (Honest Jons, 2003)
Mighty Mystics - Ride Your Donkey/Arms 12" (Samantha, 197x)
De andra två stora kanadensiska etiketterna förutom King Culture var Summer Records och Half Moon. Samma fantastiskt djup men istället för hårdheten och klaustrofobin så är det ett omfamnande och brett ljudregister som pumpas ut. De två samlingarna är verkligen grundpelare för vilken reggaeskivsamling som helst. Summer Records-samlingen är exemplarisk med sina fina och grundliga liner-notes medan Half Moon-samlingen är lite fiasko-artad med sitt svinfula screentryckta omslag och totala avsaknad av någon som helst information om musiken. Alltid tyckt att de borde släppa ett litet press-paket vid sidan om för de som vill köpa och ha infon med intervjuer. Mer info och historia om etiketterna går att hitta på Reggaepedia.

Half Moon och Summer Records sammarbetade väldigt tätt då Jerry Brown och Oswald Creary ihop startade just Summer Records tills Oswals gick vidare och startade sin egna etikett - Half Moon. Man hör därmed ett visst släktskap i musiken när man lyssnar på bägge samlingar.

Summer Records-studion hyrdes även ut till andra artister och många fantastiska 12" och 7" har kommit från de sessionerna. En av mina personliga favoriter är Mighty Mystics »Arms«. En brinnande steppers-cover på Burnings Spears låt som inte går att jämföra. Jag gjorde misstaget att ge bort den här tolvan till en vän. Även om jag är glad för hans skull så ångrar jag mig något otroligt. Antar att rippen får räcka tills jag finner ett nytt exemplar.



Various Artist - Three All Star LP (Three Star Productions, 1985)
Superkonstig platta. Har ingen aning om NÅGON av artisterna på den här plattan i grund och botten. Endast Rod Taylor är väl känd sedan tidigare. Ett oerhört bra enrytmsalbum över en digital rytm som i sig själv är ganska intetsägande men med hjälp av diverse artisters insatser faktiskt blir riktigt bra. Det är en överhängande del deejays. Något som glädjer mig förstås.



Jah B - Live Up LP (Jah B, 198x)
Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera den här skivan i mitt tyckande. Älskar jag den eller stör jag mig så pass mycket på den att den är olyssningsbar? Jah B är en urusel sångare. Verkligen. Han är en hemskt hemsk sångare. Men rytmerna är å andra sidan roots av den yttersta klassen. Jag vågar till och med mig på att påstå att de är mästerverk. Skivan är dock endast fyra låtar lång i showcase-format. Så turligt nog har man ju dub med på varje låt. Hade varit perfekt om en sida varit dub och andra sidan vokaler. Då hade man kunnat nöta en och samma sida om och om igen. Dock anar jag att en dag kommer Jah B's falska toner inte vara ett problem längre och då blir det här en certified killer. I nuläget kan man bara fantisera hur albumet skulle ha låtit om Barry Brown eller Rod Taylor sjöng skivan på ett av sina CAN-besök.

I övrigt är det en ganska mystisk artist för mig. Har ingen aning om han spelat in något mer än det här. Backningsgruppen är I & I Band som verkar vara ett generiskt namn för flera av de spelarna som figurerat i olika sammanhang som husband till Summer Sounds, King Culture och Half Moon. Fantastiska musiker. Studion är Great Shakes i Toronto.



Various Artists - Root Song Book LP (Our Land Sounds, 198x)
Mighty King Kong - Musical Massacre LP (Our Land Sound, 198x)
Our Land Sounds var Satta Roots ödmjuka lilla etikett. Satta är en sångare/producent som samarbetat tätt med King Culture sedan tidiga 80-talet i alla fall. Bland annat sjöng han in den otroligt sublima »Black Prophet« för KCulture (King Culture 12", #GG TAPE MASTER SP 002) . En sån där obskyr tolva man kan ge sin högra arm för att få.

Root Song Book är mig veterligen det första Satta släppte i albumform. Det är lite av en blandning mellan ett tvårytmsalbum och en Earl 16 med vänner-historia. Lite förvirrad är jag av upplägget - det ger mest intrycket att Satta verkligen ville släppa något och mest samlade ihop det han hade. Nu kan det låta som att skivan ger ett intryck av att vara ett hafsverk. Absolut inte. Det är riktigt bra produktioner och skivan växer verkligen för varje lyssning.

Likväl så är hans mästerverk för mig showcaseskivan han spelade in med King Kong. Jag kan nästan tycka att det är King Kongs absolut bästa album. Låtar som titelspåret och framförall den melankoliska »If & But« är digital briljans! En skiva utan paritet.

Micron, Darace Music, Clocktower och andra etiketter
Sen fanns det ju ett par kanadensiska etiketter som släppte massvis med underbar musik men inte riktigt passar in i det här lilla inlägget. Anledningen främst för att musiken var JA-producerad (ibland även England). Tänker på skivetiketter så som Micron (som har en underbar samling ute på Pressure Sounds nu vid namn »Every Mouth Must Be Fed«), EAD, Clocktower och Darace Music. EAD släppte för övrigt en av de fetaste Eek-A-Mouse-låtarna som gjorts med »Down In The Ghetto« och även en helt klart godkänd showcaseplatta med Little John. Darace var en skivetikett som drevs av Rap Rose, Mykal Roze bror. De släppte en hel del otroliga skivor bland annat Madoos debut-LP och en bunt fantastiska tolvor. En riktig rub-a-dub-etikett.

Plockade fram en handfull skivor till jag verkligen skulle vilja ta med här men jag orkar faktiskt inte så istället lyfter jag hatten av för följande plattor;
Webber Sisters - I And I Love You Honey LP (Black Eagle Records, 1982)
Willy Williams - Messenger Man LP (Drum Street, 1980)
Noel Ellis - Noel Ellis LP (Summer Records, 1983)
Earth, Roots & Water - Innocent Youths LP (Summer Records, 1977)

Sen finns det självklart ett dussin dussin tolvor och singlar som är well crucial. Jag har ett par, önskar jag hade flera av de andra.

Är så sjukt sugen på Tesfa imorgon. Därav har det idag varit strikkly roots man special. Några av dagens tolvor jag har spelat. Ingen modern digital steppers bara fin gammal rot och kultur. I övrigt har Gregory Isaacs varit prevailing.



Neville Tate - Change Your Character
Bird All-Stars - Characteristics
Clappers, 1982 (#CL-12-002)
Production by Early Bird

Obskyr rootssångare som även spelade in den fantastiska covern av Horace Andy's »See A Mans Face«. Detta är en skitfet next cut på »Lighting Clap«.(även den inspelad av Neville). I mitt tycke är Clappers-versionen den bästa av de två. Manzie skulle återsläppa »Lightning Clap« på 10" för några år sedan men det verkar ha kommit av sig. Tråkigt. Hade varit kul att ha båda nämligen.

I vilket fall så ska dubben vara mixad av Tubby av vad jag har förstått. Vet inte riktigt om det stämmer men fet dub är det iaf och den har det typiska Tubby-soundet med svepande frekvenser och fjäderåska så det är ju inte helt omöjligt.

En skum detaljt med 12" är att den är pressad i 33 1/3 RPM istället för sedvanliga 45. Inte nog med det så är dub på ena sidan och vokallåt på andra. Hade lika gärna kunnat vara en 7"! Lägg även märke till den censurerade Clappers-loggan förresten. Pistolen saknas i den militanta dreadens händer. Cho! Suger på tänderna i avsmak för kompromissandet! Lif' up yuh earthruptor an' cock it!



Frankie Paul - Do Good
Frankie Paul - Children Of Israel
Greensleeves, 1984 (#GRED 160)
Production by Prince Jooky Jammy!

Frankie »Dancehall« Paul är en av de få riktiga superstjärnorna i JA. Mannen slängde ut sig det ena fantastiska alstret efter det andra. Peer dancehall niceness! Men förutom att få danserna att koka av hans klassiska soulbaserade sång så visste han precis hur man skulle få den kulturella att stompa sin fötter. »Children Of Israel« spelade Frankie först in för Hookim på skivan Showdown. Där som en mastig ekoindränkt rub-a-dub-dänga backad av Roots Radics. Perfekt i sig själv men likväl kommer nog låten fram i helt annan dager när Jammy sätter sig vid mixerbordet med High Times band som backning istället. Simplare, mer sparsmakad och framförallt hårdare.

B-sidan är nästan bättre. Orkar knappt vänta på att få släppa dem i en dans och se hur the roots massive reser sin ena hand i salut och gör the bird man skank i takt till repatrieringens mullrande basgång.



Rod Taylor & Ranking King - Moving Out Ever
Version (ingen aning om vilka som backar...)
Unity Promotions, 1981 (#UP 003)
Production by Linval Thompson

Linval är utan tvekan en av mina topp tre producenter. Inte bara för att han har gjort så otroligt bra musik men han har lyckats hålla kvaliten uppe inte genom bara sin rockers/steppers-period utan även in i dancehalleran. Den här ligger väl där de två genrerna börjar brygga varandra. En rub-a-dub-mixad rootshistoria med Rod Taylors flyktiga stämma över sig. Det är för mig oförståeligt hur ignorerad den här låten är då den faktiskt är inget mindre än fantastisk.

Ranking King är ingen deejay med unik stil kanske därför han inte finns på mer än en handfull släpp. I hans chattande hör man märkbara nyanser av Dillinger, U Brown och många andra samtida chattare. Likväl gör han det riktigt bra. Till och med när han snattar Jah Bull's (vidriga) anti-abort-mantra - »push mada push!«.

Leta upp den här! Den bör gå att hitta billigt på eBay.

Är inne i en liten rootsperiod för tillfället. Vilket är aningen konstigt. Det brukar inte komma förrän höstmörkret och gråheten närmar sig. Likväl finns det ett par tolvor jag fastnat för något otroligt för den senaste tiden - en av dem är Leroy Smarts »I Need You«.

Smart är ju en sån excentrisk sångare man lätt får för mycket av. Han verkar vilja träffa alla smärtfyllda toner på en och samma gång när han sjunger. På den här självproduktionen är han dock relativt samlad men likväl sådär desperat vädjande i rösten som han aldrig kommer kunna släppa. Det funkar bra. Riktigt bra till och med. Rytmen är en dyster och inte allt för utsvävande stepperskomposition. Den ligger osannolikt bra under hans röst och när dubben väl kommer igång så axlar den bytet från skuggorna fram i fokus alldeles galant.

Jag kan inte så mycket om Kayawah-etiketten. Det jag vet är att det fanns en amerikansk rootsartist vid namnet Kayawah som släppte en klart överskattad LP någon gång det tidiga 80-talet. En ganska snygg skiva med blyertsritat rot och kultur-omslag som kostar mer för att den är sällsynt än för att den är bra. Albumet, Culture Rock, var dock släppt på en annan etikett. Jag kan tänka mig att Kayawah-etiketten är relaterad till sångaren med samma namn, speciellt då den ser ut att vara så typiskt USA-press. Men det skulle inte förvåna mig heller om de två är vitt skilda. För albumet och Leroys tolva låter inte alls lika i stil ... men så är det ju också olika producenter och olika tidsperioder. Så ... ja. Jag är väl mest osäker på det här med etiketten. Info sitter ju alltid fint.

I vilket fall tycker jag ni ska få en liten snippet. Lyssna här;
(lägger upp om en stund) Det strular med att konvertera wav-samlingen till mp3. Så jag orkar inte styra det. Lyssna här om ni är sugna (och har Real Audio) - http://www.strictly-vibes.com/leroy-smart-i-need-you-love-for-everyone-197x-vt14204.html

Håller för tillfället på och samlar motivation för att orka skriva färdig Reggaepedia-artikeln om Greenbay-incidenten som kom att skaka Jamaica så markant (men ligger och skräpar halvskriven på RP). Ska sedan ta mig an att skriva lite om rytmen också som delar namn med händelsen.

Ursprungligen så hette rytmen »Wicked Can't Run Away« efter låten som först kom att använda det omistbara blåset. Sångaren, Glenroy Richards, var en av de olyckliga fem som blev erbjuden jobb att transportera vapen men som sedan blev kallblodigt mördad på Greenbays skjutbana. Rytmen som är en av de legendariska rytmerna inom reggae är även känd som Youthman efter Wayne Jarrets episka låt med samma titel.



Terrence Smith and Cassette & Tape - V-I-B
Carlton Livingston - Wicked Can't Run Away
Jah Life, 198x? (JL 001)
Production by Jah Life (Hyman Wright) & Percy Chin

Min favoritversion av Wicked Can't Run Away/Greenbay Murder/Youthman är antagligen den digitala recuten producerad av Jah Life i New York. På tolvan där re-licken först figurerar så finner man Carlton Livingston med en fin omtolkning av originalet på den ena sidan (sida AA). Den stora behållningen ligger dock i flippen som har Terrence Smith & Cassette & Tape sparrandes. Jag är fortfarande aningen osäker på vem som är vem. Jag vet inte ens om Cassette & Tape är en eller två herrar. Jag tror att det endast handlar om en person som gjort sig känd som en fantastisk imitatör av andra sångare. Ibland låter han som Dennis Brown, andra gånger Frankie Paul och på »V-I-B« som som en ung Gregory Isaacs. »We deh pon deh V-I-B a weh we come in a yuh area.«

Känner mig fortfarande som en otrolig idiot som inte plockade upp Cassette & Tape - Cool Out Sound 12" på Grade One for $20 förra sommaren.

Är lat med att ladda upp lyssningsklipp men den här måste jag ju bjuda på.

Lyssna

Jag måste erkänna att jag antagligen aldrig hade hört talas om vare sig Roydale Anderson, hans skivetikett Andy's eller sångaren Jah Mel om det inte vore för min gode vän Ray's varma ord om Jah Mels debutalbum - Watchful Eyes. Jag har tyvärr inte lyckats få tag på albumet än (även om den finns återutgiven på CD - inget alternativ i min värld).



Jah Mel - Sufferer's Song
Jah Mel - Sinking Sand
Andy's, 1983 (#514)
Produktion av Roydale Anderson.

Jah Mel är en sångare vars storhet ligger i fraseringens samlade och avslappnade framtoning. Likt sångare som Bim Sherman och Tinga Stewart så behärskar Mel totalt att uttrycka sig med anspråkslösa accentueringar (man vill nästan påstå att Gregory är aningen färgstark i jämförelse). Sången är lätt och flyktig. »Sufferer's Song« är den låt av Jah Mel jag håller närmast hjärtat. Den är inkluderad på det ovan nämnda albumet men än viktigare är att den även är släppt på en helt otrolig 12".

Precis som titeln antyder så är det ett lidarens kväde som avhandlas (om man vågar översätta det så strikt). Det ska erkännas att texten inte tar några nya vägar men det förtar inte dess uppriktighet.

»Oh Lord, oh Lord! Give I an helping hand.
Now when I'm down. Down in the sinking sand.
Give me help, Jah. Give me strength Jah.
I don't wanna live in this land of sinking sand.
Give me help so I will survive.
Jah Jah give me strength so I can stay alive.
Oh lord oh lord I don't want to suffer no more.«

Rytmen spelas av de alltid så underbara Wailers. Carlton Barrets trummor är ett underverk i sig själva och basen ligger tätt över varje smattrande slag. Flytande därimellan ligger de spartanska tonerna av en gitarr, ibland understödd av en orgel. Allt mixat genom studions rökighet. Dubben är simpel men lakonisk. Vad som gör den fotlånga än mer fantastisk är att B-sidan följs av samme Jah Mel men denna gång chattande i stor stil. »Sinking Sand« är den militanta deejayversionen av »Sufferer's Song«. Som textskrivare märks det att Jah Mel är en militant yngling med nog vibbar att redovisa den stora oförrätten han och hans bröder och systrar fått genomlida. De tänker inte ge upp en kontinent för en liten ö. De tänker inte ge upp sitt ursprung för Onkel Sam.

Stilen påminner mig om en lugnare U Brown. Full av melodi och mönster, ständigt fastnaglad i rytmen som om vore det att han red en wild stallion'. Texten - kompromisslöst utslungad mot de orättfärdiga och ödmjukt vädjande mot Jahover.





Jah Mel - Left With A Broken Heart
Jah Mel - Keep The Fire Burning
Andy's , 1983 (#515)
Produktion av Roydale Anderson.

»Left With A Broken Heart« är måhända inte lika storartad som föregående 12", men det är likväl ett fantastiskt alster. De som har hört Paragons-originalet vet vad som kan förväntas. Rytmen är självklart mer utformad för att dansa nära sin partner i en rub-a-dub-dans. Ett legendariskt stycke lovers rock i en inspirerad tolkning.

B-sidan är för mig den riktigt intressanta sidan av de två. Det positiva och motiverande budskapet kan uppfattas som aningen tralligt naivt men det gör mig inget. Jag ser verkligen det fina i det. Jag känner igen mig i känslan av att underhålla elden för att kunna fortsätta brinna för något. En verkligen fin låt.

Istället för dub så serveras man istället än en gång Jah Mel i deejaystil. Popa Melly hade gärna fått släppa en hel skiva som chattare, det låter ruskigt bra. Låten ska påpekas är en next cut till Garth Dennis otroliga »Slow Coach« (Andy's 7") - en obskyr singel av den obskyre sångaren för Black Uhuru/Mighty Diamonds. Jah Mels version är tyvärr inte på långa vägar nära att nyttja rytmen lika väl som Garth Dennis gör på sin version. Kanske en av de finaste rootslåtarna som spelats in (som jag fortfarande inte kunnat få tag på!) och mig veterligen han enda soloalster.



Producenten, Roydale Anderson, släppte 2004 en bok om sin musikaliska resa. Då bra reggaeböcker är få (mycket på grund av att reggaeböcker är få generellt) så förstår jag inte att den här inte har fått uppmärksamheten den förtjänar. Roydale skriver oerhört simpelt och boken är precis så opolerad som man kan förvänta sig men precis som musiken den skildrar så är den opolerade ytan nästan det man gillar mest. Med sina 240 sidor (skrivna med dubbelt radavstång ... ack!) så är den smockfylld med en ytterst unik historia om musiken vi älskar och dess utveckling. Allt skrivet av en person som bevittnade det själv och var en del av det. Roydales (av sina vänner kallad Beno) uppväxt ihop med King Tubby som nära vän, flytten till USA där han lanserade sitt skivbolag och -affär, ungdomskulturen i JA och USA. Allt är skrivet med en närhet som inte bara fascinerar men omistligt förmedlar tidsandan och händelserna perfekt. Man får även en väldigt fin inblick i hur både reggaeskivbolag och -affärer fungerade den tiden. En av de böckerna jag tycker är nästan obligatorisk läsning för de reggaeälskare som vill lära sig mer än bara hård fakta.

Beställ (ja, gör det!) boken härifrån;
http://www.cdbaby.com/cd/roydale

Har inte rört Early B:s alster på väldigt länge* då jag faktiskt varit ganska trött på doktorn. Av någon outgrundligt dum anledning har jag nästan lyssnat sönder honom och nu för tiden är det sällan jag drar fram vare sig album eller singel med mannen som är (var?) min favorit.

Likväl har jag fyllt mp3-spelaren med skivor som jag tycker håller en längre periods spelande och bland musiken slank det med den delade skivan mellan Early och Malibu. Man blir ju alltid lika slagen av hur galant och elegant doktorn är på att chatta. På låten »DJ Class« sätter han saker och ting i perspektiv;

»Certain deejay come like part two of I, Early B
Every thing that me make them make part two and three
Cah me learn how fe drive and dem read and write
me mek a one wheel a now some a four wheel
me ghost buster now dem a night driver
a gwan shut up me mouth an mek dem die fi hunger«

Vad som gör det nästan roligare är att Malibu med sin härligt naivt läspande är lika braggadocious underbar när han i föregående rytm visar vilken stor artist han kunde bli. »Thriller in the Dance« ska nog ses som en avlägsen tolkning av Michael Jacksons »Thriller« (kanske bara jag som ser likheten?) - men försatt i mullrande bas och lika genialt dansant som dess föregångare. Det är sällsynt att sångare förmedlar samma sorts närvaro till en berättelse som chattare kan - men Malibu är en av de märkbara undantagen. Vibsical.

»It's after midnight. Dance nuh dun to the morning light.
The sound a boom right the deejays dem a chant pon the mic.
But when me start to sing it' is a lot of happiness and joy in the dancehall that I bring.
The posse start to scream them seh ›A mr. boy yunno yuh really born to nice up dancehall scene‹
You are one thriller! Thriller tonight! Gonna catch the girls them eyes and get them hypnotized.«

Jag tror det är den bästa plattan med Early. Den här eller den delade med Tristan & Isolde Palmer.

---

*inte mina grammatikböcker heller uppenbarligen - spenderade 10 minuter på att googla följande problem: Hur fungerar det med possesiva/personliga pronomen egentligen? På engelska skriver man Early B's. På svenska ska det vara ett simpelt s som läggs till men då sista bokstav är versal (alternativt om förkortningar) så följer s:et ett kolon vill jag minnas. Eller? ... nåväl.

... så skaffa inte på blogg.se. Jävla skitsystem. Förstår inte varför de inte stödjer HTML-editeringen bättre alternativt tar bort den helt. Vill även ha möjlighet att få in mp3-spelare utan att det ska strula som fan eller att man har extrema U-landslösningar. Vill även kunna tagga varje inlägg med olika taggar. Ett inlägg kan vara mer än en kategori.

Skitsystem!







Lyssnar i alla fall Natural Ites. En av englands finaste rootsrockare från mitten av 80-talet. Då grupper så som Black Roots, Cimarons och andra kändisar satsade på tyngden så hade alltid Natural Ites melodierna i fokus. Första albumet är för mig en sån juvel som ingen snackar om (okunskap eller är det bara mig den slickar kulorna på så att jag kvider av vällust?). Tyvärr verkar albumet ganska sällsynt och därmed även halvdyrt när det dyker upp. Som tur finns de flesta av de grymma låtarna som 12" och de brukar dessutom gå ganska billigt! Finns någon 12" jag fortfarande saknar som jag måste få tag på. Omslaget till »Picture On The Wall« som är en av mina favoriter bland rasta-anthems är ju helt gräsligt. Känns som att pop-80-talets estetik inte riktigt har med reggae att göra. :D

Orkar inte klippa och klistra med mp3 ... länkar till lite youtubeklipp istället så ni kan höra hur gruppen låter. Wicked to the ras!

Lyssna här (YouTube som sagt);
Picture On The Wall 12"
Lion In The Jungle 12"

Hade en överjävlig elektronik-tenta idag. Har pluggat som en galning för att försöka knipa åt mig de där löjligt låga 1,5 hp som tentan innebär. Möts av ett monster när jag bläddrar förbi försättsbladet. Vi får se hur det gick om två veckor eller något. Insha'Allah...

Om två veckor ungefär så åker jag till Oslo för att jobba. Det blir likt förra sommaren hårt arbete på Tollpost. Pengarna ska främst finansiera mitt liv och mina studier men även något jag drömt om en längre tid. Nedan är en simpel Google SketchUp-skiss jag gjorde av en liten del av helheten. Ni får gissa vad det är en del av. :) New Romantic Possie - the rub-a-dub rulers!


Lyssnar just nu på lite grymma discomixar. En skitfet Fashion 10" med Johnnie Clarke, från -97, vid namn Young Rebel. Digitalt och faktiskt riktigt riktigt bra. Inte alls så anonymt som jag kan tycka att massvis låtar från den studion, den tiden, den artisten, kunde låta. Har även lyssnat massvis på rockers och tidig steppers! Att Linval Thompson är en av mina favoritproducenter från just den tiden är det ingen tvekan om och hans skiva med gruppen Mystic Eyes är helt otrolig. Några av de hårdaste steppande slag från slummens hjärta ryms på den katastrofalt mixade plattan Mysterious. Mystic Eyes var en ganska kortlivad och underskattad grupp (där sångaren Anthony Johnson även ingick) som förutom för Linval även spelat in för Lee Perry som Mystic med otroliga »Forward With Jah Orthodox«. En låt som i förbigående förespråkar slopandet av skatter på inkomsten (mitt socialistiska hjärta drabbas av kramp).



De har även under namnet Mystic EMP spelat en en helt otrolig låt vid namn »Reality«. Jag vet inte vem producenten är och det står inte på skivetiketten. Jah Thomas gästar på deejayversen men jag tvivlar på att det skulle vara hans produktion (även om det påstås det på någon sida jag googlade fram). I vilket fall är det en drivande rytm som med sin mullrigt fundamentbrytande bas väller fram åt alla håll. Sången är opolerat mässande och harmonierna hungrande hårda. Den dåsige Jah Thomas följer och gör en av sina bästa insatser där han uppmanar jämlikhet och rättvisa för alla. Satans rike måste falla. En lååång dub följer på b-sidan. En av mina absoluta favorit-12" för tillfället.

His Majesty är en bra skivetikett för övrigt. Det verkar vara ett underbolag till Burning Sounds men mer fokuserat på rötter och kultur. Har en fin tolva med bland annat Keith Douglas (produktion av Pablo Gad) på just His Majesty.

Jag är inte mycket för digital reggae egentligen. Även om jag älskar mycket av det så kan jag inte hjälpa att känna annat än att det är där reggaens stil börjar bli ointressant för mig. Massuppfitta mig rätt ... det finns hur mycket fantastisk digital dancehall som helst men det är svårt för mig att jämföra det med en vulkanisk Junjo-produktion som spelas av ett demoniskt samspelt Roots Radics och än mer när det mixas av en hungrig ung Scientist. Det är då kul att se hur några av ens idoler fortfarande var aktiva i den digitala eran utan att helt tappa känslan (om än inte lika utmärkande). Scientist flyttade till USA under 80-talet och väl där började han mixa en hel del material för den obskyra lilla Kibwe-etiketten.

Jag känner inte till så mycket om Kibwe. Har frågat runt lite och informationen är klart sparsmakad. Det lilla jag lyckats hitta finns sammanfattat på Reggaepedia (http://reggaelicious.pbworks.com/Kibwe) däremot vet jag att det den lilla skivetiketten lyckades med var att släppa ett par löjligt bra album med massvis hungriga unga chattare och ett par mer erkända artister. Det jag verkligen saknar från etiketten hade varit en Scientist LP där den flinke ljudarkitekten fick fria händer att knorra till de fantastiska rytmerna precis som han ville.



Supa Wes & Junior Bapp - Seh No Sorry Fe Weh (Kibwe LP, 1987)
En oerhört kort LP med dessa två överfeta chattare. Supa Wes försöker låta som sina Jamaicanska förebilder medan Junior Bapp försöker sig den engelska deejaystilen (lyssna på »Lyrics Designer« lite mer specifikt). Endast 6 låtar lång så tänker man sig att det skulle vara en showcase LP. Tyvärr bjuds det inte på en endaste minut dub. Tre olika rytmer (två digi och en organisk) prövas av bägge artister och helt plötsligt så är skivan slut. Min skiva ser superren ut men är lite knastrig ... vet inte om det är pressen, damm i spåren eller att den eventuellt kan ha spelats med en väldigt skadad nål. Hoppas på alternativ #2 (och tänker försöka rengöra den med hobbylim!).



Tinga Stewart - Serious Lover (Kibwe LP, 1987)
Den galet begåvade Tinga är alltid bortglömd. Jag förstår inte varför för det är helt obefogat. Han hade stil och mönster för dagar! Likt Seh No Sorry Fe We är även det här albumet är oerhört kort men det gör den inte mindre njutningsbar. Produktionerna är stylee-injicerade fi di max och Tinga själv är en inspirerad älskare verkar det som då samtliga sju låtar på ett eller annat sätt berör kärlek och förhållanden. Låten »Another Man Girl« är albumets kanske bästa spår. Är inte skivomslaget otroligt snyggt förresten? Älskar lite slarvigt ihopslängda omslag. Baksidan är ett minst lika coolt collage.



Super Barry & The Natango Kid In DJ Jamboree (Kibwe LP, 1988)
Det här albumet är mitt absoluta favoritsläpp på Kibwe-etiketten. En hel uppsjö av vilda deejays som byter av varandra över de smattrande trummaskiner och syntetiska basgångar. Jag känner på mig att albumet ska vara en uppvisning av vilka chattare som var störst i Washington D.C. under 1988; samtliga namn är mig okända utanför Kibwe-sammanhang (Super Barry har spelat in för Tubby's Firehouse såg jag iofs för inte så länge sen).

Albumet syntes ett tag på eBay och gick alltid utan bud eller för struntsummor. Sen försvann det ... och nu har jag inte sett den på ett tag. Yellowman gör nog rätt i att hålla sig vid högtalaren längst ner i vänstra hörnet. I det här sammanhanget hade han nog lätt kunnat bli bortgjord för Super Barry, Natango Kid, Scorcher B, Supa Wes och Junior Bapp är power yutes.

Det finns mig veterligen även två andra LP's på etiketten som jag tyvärr saknar. Har budgivit flera gånger på den med Trevor Castell och Sugar Minott men den verkar alltid gå precis så dyrt att jag förlorar auktionen. Fast den verkar inte vara digital och över Ras Jesses rytmer så det gör mig inte så jättemycket att jag inte har den.

Fick ett fyrkantigt litet paket på posten idag. Avsändare: Ernie B's, mottagare: jaaaaag! Har inte beställt därifrån på hur länge som helst då jag nästan helt och hållet handlar på eBay nu för tiden alternativt från England när det gäller nya skivor. Frakten är klart behagligare från UK med sina £3-£4 än från Amerika med sina $13-$17 (speciellt när the dallaz är så starka för tillfället). Men sen så uppmärksammade en vän mig på att Ernie B's fått in lite härliga dead stock originalpress-singlar. Samtliga för $15 styck i nyskick. Sinnesjukt billigt och världens mest fantastiska pris för dessa rootsmonster. Frakten gick på helt OK $13 för åtta stycken singlar (blev lite annat också när jag ändå höll på).

Tyvärr är det många väldigt många som beställde otaliga exemplar för att kunna sälja vidare dyrt på eBay (har redan sett en som sålde av ett av sina Beverley Williams 7" från Ernie's för $125+). Jävligt tråkig stil. Köp ett eller två ex och låt sedan de andra ta del av det fantastiska erbjudandet. Är glad att jag lyckades få tag på ett exemplar till mig själv i alla fall.



Leroy Heptones - Whip Them Out Of Babylon
Leroy Heptones - Version
Sussex, #824, 1977

Tough roots från den beundransvärde Leroy Heptone (som självklart är L. Sibbles). Över en rockersrytm så är det spanking av babylon ranking som gäller. Dubversionen är stenhård och kommer antagligen att få grävas av skivnålen lika mycket som vokalspåret.



Albert Malawi - Looking For Signs
Albert Malawi - Signs Dub
Tafari, #TAF-781, 1978

Albert Malawi är en sån dold favorit som man kanske glömmer bort från och till men aldrig missar att reagera när han nämns. Mig veterligen har inte den ödmjuka 12-tribe-medlemmen många soloalster till sitt namn och var nog främst erkänd som trummis för bland annat Sugar Minott och Augustus Pablo. Lyssna bara på hans insats på det övermänskligt bra dubalbumet KTW Dub av Junior Dan för att förstår hans storhet.

Det lilla Malawi släppt som soloartist har dock alltid varit bra. Mest känd som sångare är han antagligen för sitt bidrag till Fred Locks Love & Harmony-album med låten »Lets Get It Right« alternativt den episka »Children of the Emperor« (Uprising). »Looking For Signs« är dock utan tvekan av samma styrka som bägge tidigare nämnda låtar, till och med ett steg närmare perfektion.



Brigadier Jerry - Conscious Time
Conscious Dub
Tafari, #TAF-783, 1978

Det är då inte mer än rätt att världens främste chattare (och tillika grundstomme i 12 Tribes ljudsystem Jah Love Muzik) ges rytmen att spela in på. Jag hörde låten första gången på albumet Freedom Street som är en otrolig samling av Briggys singlar från slutet av 70-talet till och med 1980. »Conscious Time« är för mig samlingens kronjuvel och den låter ännu bättre nu när jag bara kan vända singeln och spela en tuffare än tuff och hårdare än hård dubversion. Det går inte beskriva euforin av att vrida upp volymen (+ basen lite extra) och steppa till Briggys halvt som halvt sjungande och chattande stil. »Tune in pon the A1 sound! Waaah!«




Beverley Williams - Sufferation
Shaka All Stars - Jam Tone Dub
Shaka, #001S, 1976

Ska jag lyssna på steppers så ska det vara organiska rytmer från det sena 70-talet. Beverley Williams »Sufferation« låter precis som det bör. Den vädjande sången låter lika hungrig som de den belyser. »Who will ever cry of a woman in the ghetto? Who will ever cry of a little baby child? Oh woah. oh woah. Father, oh father. Please have some mercy! Father, oh father. Jah jah babies are crying. Please give an helping hand ...«. Strikt verklighet behandlas.

Shaka-etiketten har för övrigt ingen relation till Jah Shaka i England utan är istället Jeff Sarges/Sergeants etikett och baserad i USA. Jeff Sarge sänder nu för tiden radio varje söndag från WFMU i New Jersey och det går att lyssna genom nätet. Jag har hört ett par shower och det har varit väldigt bra varje gång. Kul detalj är dock att när jag gjorde en sökning på hans namn för ett tag sen så såg jag att en viss Jeffrey »Sarge« Sargent var en av kompositörerna till Exorcisten - Begynnelsen. Kan det vara samma person? Man kanske borde maila och fråga.

Den härlige lille ynglingen Kalle Chopparetor från youthmansoundet Wolverine skrev på min begäran en kort lista på 10 av sina favoritlåtar. Tänkte det kunde vara lite kul att dela med sig. Loggan ovan är förövrigt ritad av mig ... i handen håller snubben (som liknar väldigt mycket en viss Skeng Bubbler) en Sig Sauer den svenska polisens pistolero. Enligt min bror är vapnetsstyrka just dess precision och gedigna kvalitet. Gun 'ting is a serious something.

Prince far I - throw away your gun
En låt som kom att betyda väldigt mycket för mitt reggaelyssnande, min pappa hade den på kassett när jag var 4-5 år och jag har gillat den otroligt mycket sen dess. Tycker fortfarande att det är en alldeles fantastisk låt och ett av de absolut tyngsta stycket musik som någonsin skapats

Ackee - Call me Rambo
Den låt som fick mig att bli intresserad av hårdare dancehall och digital. hörde den första gången av min bror när jag var 14-15 år. Nyutgåvan av 12" var också en av de första skivorna jag köpte.

Conrad Crystal - Fed Up
En låt jag inte har någon speciell relation till utan enbart tycker är fantastisk. Jag är svag för falsettsång över digirytmer och då är det svårt att inte gilla denna.

Conroy smith - Dangerous
Av alla feta rytmer som släpptes under 90-talet tycker jag att joyride är allra fetast. Och den allra fetaste låten på Joyride tycker jag att Conroy Smiths cut är bäst, när han klämmer ur sig en ton som håller i vad som låter förevigt vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag gillar förövrigt originalverisionen också men tycker att joyridecutten är snäppet fetare.

Hortense Osbourne - A me smarter
Överfet tidig digital kvinnoanthem. En underbar stämma över en underbar rytm och underbara lyrics "we girls were made from sugar and spice, and you boys were made to treat us nice"

Toots and the maytals - Reggae got soul
En till kasettbandsklassiker som jag fortfarande värderar högt. Pappa hade faktiskt en hel del band med Reggae + några Lp och ett par Cd. Han är antagligen en av de största anledningarna till att jag lyssnar på Reggae överhuvudtaget. Reggae got soul fick jag senare på Järvsös mest spelade kasettband döpt till "Rap & Reggae 2001"

Horace Martin - Zuggy Zuggy
Jag gillar Horace Martin mycket och tycker att zuggy zuggy är en av hans absolut bästa låtar. Gillar förövrigt Strange things med john holt som är den uppenbara förlagan till både rytm och lyrics. Dock tycker jag att Zuggy Zuggy känns som en upphotad verison och är snäppet vassare.

Sammy Levi - It's a shame
En låt jag inte varit bekant med särskilt länge men ändå värderar väldigt högt. hade den först på five borough fire Lp'n och köpte senare tolvan på witty vilken är snäppet fetare. fantastisk röst på två fantastiska rytmer.

Cocoa tea - girl go home
Kan inte göra en sån här lista utan att nämna den här låten. Gillar de flesta cutsen jag hört på tonightrytmen men just "girl go home" är den som träffar mig hårdast. Hörde först soundboykillerkombon med Buju och fick senare nys om originalet, var väl 15 år eller nåt när den började rotera och den roterar än

Chip I prophet & super black - run sound
En alldeles underbar soundkiller som jag fick som mp3 för bara några månader sedan, skyndade mig att leta rätt på och köpa sjuan som numera innehar hedersplats i skivhyllan. Just soundkillers brukar jag förvisso vara väldigt svag för men just denna är nog den jag  värderar allra högst.

... I wanna go home! My mommy and daddy I'm longin to see. Even my bredrin who used to gather around used to sing in one harmony.

När New Romantic inte lyssnar rubber dubb så är det med stor sannolikhet rockers som dånar genom de höga och låga frekvenserna. Jens spelar förvisso även en hel del lovers men det är ofta vi har snackat om att ha en ren rakkaz session. Bara smattrande trummor över militanta basgångar. En av rockersgrupperna jag håller högst är Earth & Stone och det är därför jag är så otroligt glad att jag äntligen fått kontakt med sångaren i gruppen Albert Bailey. Det är tänkt att jag ska få till en intervju med honom och även Clifton som är de två personer den obskyra gruppen består av. Deras album Kool Roots kan mycket väl vara det bästa som spelats in i Channel One-studion. Reggaekonnosörer bör veta att det inte är ett litet uttalande - inte från mig i alla fall. Channel One är den bästa studion från Jamaica i mitt tycke. Studio One må ha betytt mer för den lilla ön under solen men inte för mig. Har jag tur så hjälper dessutom en väldigt speciell person mig med att göra intervjun. Mer om det senare.



Lyssnar just nu på LaToyan Jackson. Köpte tolvan främst för att jag gillade deejayn men kunde aldrig förvänta mig att den skulle vara så jävla bra! Första veckan kunde jag inte placera vilken rytm det var han chattade över. Jag visste att jag hade hört den tidigare men hade extremt svårt att placera. När jag stod på pendeln en morgon (alltid så trångt när man åker till skolan) slog det mig! Hugh Mundells monumentala »Million Miles«! Toyan flyter med sin släpiga och andningstyngda stil i allra finaste stylie - texterna är strikt positiva yttrandet om den fantastiska irie känslan, den afrikanska känslan. Rub-a-dub-känslan skulle jag vilja påstå. Mig veterligen måste det vara ett av de tidigaste släppen på Witty och man ser den fortfarande här och var för en billig penning. Go deh, rasta!

Tills jag orkar ta tag i mitt PHP-projekt (som är näst intill komplett men strular på lite småfronter jag inte riktigt har suget att ta tag i) så tänkte jag att jag lika gärna kunde registrera en ny flickrsida och ladda upp lite fler bilder. Som vanligt blir det lite albumomslag med korta (eller ibland längre) kommentarer. Förhoppningsvis uppskattas sidan. Ska försöka scanna album där och singeletiketter recenserar jag på bloggen istället. Blir roligare så.

Här kan ni hitta bilderna. Lämna gärna en kommentar!
http://www.flickr.com/photos/skengbubbler

Blir 25 på söndag. Känns konstigt. Men visst ... jag måste väl närma mig mitt sista andetag jag också.

Med anledning av Firehouses beundransvärda tredje del i Mastermind Computer Style-serien har jag lyssnat en hel del på Peter Cultures skiva Pressure Man ikväll. Titelspåret är ett av spåren som inkluderats i den mixen. Ett riktigt litet mästerverk där Peters singjayande flyter eteriskt över den jordnära digitala produktionen.

 Peter Culture - Pressure Man (snippet snattad av Reggae Music Store där man även kan köpa låten som mp3)



Kände dock att efter ett mastigt pass av knorriga handklappningar, rumlande basgångar och precisa trummaskiner behovet efter det jag älskar mest. Tidig dancehall. Ibland seriöst, ibland vemodigt. Andra gånger glatt och dansant. I det här fallet galet puerilt. Skivan som lyssnas är Yellowmans, Fatheads och till en mindre del Peter Metros underbara album släppt på Absissa 1982. Åtta låtar kort kanske skivan är i det kortaste laget men då den är fylld till bredden med det som gjorde den här tidsperioden så brutalt fantastisk är den likväl en grundpelare i vilken seriös rub-a-dub-samling som helst.

Yellowman innehar en konstig position i reggaens historia för det vore löjeväckande att kalla honom för underskattad eller bortglömd. Likväl är det precis vad han är. 2009 kollar ingen efter deejaykungen. Hans rytmer är för glada, han är för slack, han är för känd. Anledningarna är många men faller när man synar dem. Det finns en anledning till varför han under ett par klassiska år i tidiga 80-talet var absolut störst. Yellowman hade stil för dagar, texter för eoner.

»Yes! Yes! Dis a one it a deh best.
Deh best ina deh east an deh best ina di west
Di best ina any musical contest
We go ina deh pooping contest«

Frågan som ställs kommer sedan att verka som temat för resten av låten.

»Which one fart the best?
We go ina deh pooping contest«

Vidare presenteras de deltagande med vad som idag inte kan anses vara så politiskt korrekta tilltalsnamnen.

»Chiney man enter
Coolie man enter
White man enter
Black man enter
Fathead & Yellow dem ah enter«

När deltagarna presenterats frågar Yellow dem vad som ska inmundigas inför tävlingen.

»- Seh Chineyman! What are you eeating?
- I would like some roast dog and chop suey«

Därefter averkas de andra deltagarna stereotypa matval och snart får vi bevittna tävlingsbidragen.

Kinesen ljuder: »Ah fong she wong shi peng«
Indianen »Hiya hiya hiya pssssh«
Den vite mannen bröstar upp sig och utbrister med ett »Stiiiiiissshhhh«
När den svarte mannen fiser hör man inget ljud men på KL. 5-nyheterna redovisas dess effekter ända borta i Afrika.

Vi kan ju ana vilka som kommer bli vinnarna. Självklart de två chattarna som stolt delar med sig av den episka tävlingen. Först Fathead som låter som en saxofon. En inspirerad liten trudelutt sjungs in för att visa hur det låter ... därefter följer kungen och han låter som en trumpet som spelar temat till Johnny Osbournes »Can't Buy Love« från hans legendariska Studio One-LP (!).

I det här fallet kanske man ska vara lite sparsam med superlativen över Yellow för Pooping Temper Contest (ett ämne som först behandlades av Lord Sassafrost) är verkligen inget mer än ett pilemariskt litet nummer som stinker av pueril studioglädje. Det är sånt här jag tänker mig Jamaicaner av den tiden satt och skrattade åt när de vitsade. En bondig och simpel komik som jag skamligt nog måste erkänna att jag bakom samtliga fasader av intellekt finner hysteriskt kul.

Värt att notera är även att skivan som första album pryds av Peter Metros namn på omslaget. Den charmante deejayn med sin oefterhärmliga singjaystil gör här bland annat en tidig version av Metric System (här kallad Metric Connection) där han redovisar hur det metriska systemet är uppbyggt för Jamaicanerna som då övergick från fot och tum till meter och decimeter. Jag älskar verkligen alla dessa chattare och deras sinnlighet för de mundäna ämnenas lyrik.