Slam bam! Fashion! Life style! Barrington! Jah man, Jah man, Jah man!

Wayne Jarrett & Silver Fox - Greedy Girl
Wayne Jarrett & Silver Fox - Version
Warlord 12", 1982 (#WLD 01)
Producerad av Jah Life



Junjo arbetade så tätt ihop med Jah Life i början av sin karriär att det ofta är svårt att veta exakt vad han  producerade av den där fantastiska dancehallen som kom att revolutionera hela reggaescenen. Lyssnar man nämligen på Jah Lifes produktioner så märker man att hans stil är väldigt nära Junjos (eller är det vice versa?). Antagligen får man aningen kallsinnigt tillskriva bägges sound under den här perioden till arrangemangen från Flabba eller de andra i Roots Radics då de med stor sannolikhet gjorde hästarbetet. Första gången jag hörde den här tolvan sa jag självsäkert till mig själv att »en Junjo-produktion kan man aldrig missta sig på!« tills jag letade upp låten och fick se att det var Hyman »Jah Life« Wright. Självklart.

Wayne Jarrett var som vokalist väldigt mångsidig och framförallt skicklig då han kunde vandra bland otaliga stilar och fortfarade hålla sig inom sin fjäderlätta vokalniche. Han kunde låta bättre som Horace Andy än Horace själv (jämför deras Wackies-album!) och han plocka fram sin personliga stil från inombords. Jarrett kunde uppenbarligen även chatta i paritet med vilken deejay som helst (checka även här Wackies med otroliga låten »Praise Jah Jah«). På »Greedy Girl« är det Wayne Jarretts egna stil vi får höra och det är fantastiskt. Han avhandlar besvikelsen över att ge med öppet hjärta till sin tjej som glupskt tar utan att ge tillbaka. »I buy gold chains. I buy you diamond rings. I give you everything. You greedy greedy woman. Greedy girl!«. Roots Radics spelar avslappnat och med tyngd. Fokus ligger självklart på trummorna och basen. Ibland visslar en liten orgelslinga förbi eller så fastnar ett trumslag i tidsrymden och dör ut som ett eko. Exemplarisk rub-a-dub.

Silver Fox är kanske mest känd som deejayn på den massiva låten »Saturday Night Jamboree« som han även den delade med herr Jarrett och även den var producerad av Jah Life. Det är en grymt skicklig deejay som inte fick nära så mycket uppmärksamhet som han faktiskt förtjänade. Det enda albumet jag känner till av honom är en kassett han släppte ihop med grundbrytande rapparen Brother D. De bägge kör politiskt laddade texter över reggaerytmer. Där Brother D låter obekväm är Silverfox en naturkraft. Han har kraften att äga en rytm och bryta av den från alla trådar som binder den till någon annan artist. När han börjar deejaya har jag glömt att Wayne Jarrett ens fanns på samma sida av 12". Det finns dock ett problem.

»Days gone by was days of creation.
Time of now is the time of revelation!
But there's one question I man really would like to ask. Oh lord!

Cah me seh who were Adam and Eve?
Cah me seh who were Adam and Eve?

Cah me seh Eve pick deh fruit, me seh Adam eat the fruit!
Eve pick deh fruit me seh Adam eat the fruit!
Me seh Eve ah deceiver!
Jah mek me tell yuh 'bout Solomon and Sheba!
Deh other time 'bout Samson and Delilah.«

Jag har svårt för misogyni i musik och reggae med sina djupt bibliska referenser bär därmed ofta den arvsynden. För när Silver Fox öppnar up sin version med frågan om vilka Adam och Eva var så är inte steget långt till att han beskyller Eva för att vara bedragaren som ensam skall bära synden de var två om att dela. När han sedan fortsätter med att referera till Simson och Delila så är det ganska uppenbart vartåt det vankas och det luktar unket.

Det är där jag problematiseras med den här tolvan. Produktionen är rub-a-dub av en högre höjd! Vokalerna och chattandet är ypperligt! Mixen är kompromisslös! Men ... dess innebörd är nedslående och jag kan inte hjälpa att känna en viss avsmak inför att jag älskar musiken så mycket. Det hade varit så mycket enklare om man lyssnade på musik utan ett samvete.

Tänkte börja pusha mer för min lilla Flickr-sida på bloggen. Har nämligen uppdaterat även den idag med två fantastiska rootsplattor - en showcase och en dub. Det är bara att trycka på omslagen för de större versionerna med tillhörande rackiga engelska recensioner.

Gregory Isaacs - If Your See My Mary
Roots Radics - Mary's Special
African Museum 12", 1979 (#Æ 1397 AM/P1)
Producerad av Gregory Isaacs



Gregory Isaacs har släppt så sjukt mycket att det blir svårt att ha någon sorts översikt på hans material. Jag tror att jag har ungefär tio album med honom och flertalet tolvor; fortfarande kan jag dock känna mig hopplöst okunnig på hans material. Det är uppgivet att försöka få koll på allt bra han spelade in. Lägg därtill det han producerade åt andra artister och släppte på sin etikett African Museum (nåja ... ursprungligen delades den med Errol Dunkley). Många av dessa fantastiska produktioner finns samlade på skivbolaget Heartbeat Records underbara African Museum-samling. Gregory var nämligen mer än en suktande röst, han kunde även producera med stor skicklighet.

En av mina favoritlåtar bland hans självproduktioner är just »If You See My Mary« som är ett sånt långsamt stegande dancehall-monster som jag kan känna är precis vad New Romantic Possee handlar om. Rytmen som är en originalkomposition backad av Roots Radics är skrämmande lik den som engelska Lloydie Coxsone gjorde till sin egna med den legendarisk dubplaten »If You Love Papa Coxsone«. Vaggande släggor till basgång och trumma. Gregory själv är på höjden av sin coolhet när han letar efter sin Mary och lämnar hälsningar till henne med;

»If you see my Mary, tell her to get ready. You can tell her it's Mr. Dynamite who's gonna visit her tonight.«

Det finns inget man kan säga för att toppa det där. Definitionen av att vara the cool ruler. Sen följer det en lång dub och så vänder man sida och serveras en portion ännu längre dub. En sån tolva som man bara kan vända på gång på gång och låta folket trycka sig nära sina respektive för att långsamt dansa rub-a-dub.



Gregory Isaacs - Echos
Bobby Melody - Try So Hard
African Museum 12", 1979 (#DSR 9356-A/DSR 9357-B)
Schmoducerad av Schmegory Schmissacs




Bobby Melody gick bort tidigare i år på min födelsedag. Det var ungefär en av de sämsta presenterna man kunde få. I januari förlorade vi Yabby You, sen dog Bobby Melody och för någon månad sedan Sugar Minott. Var nära på intill panikartat rädd att förlora även Gregory nu när han låg på sjukhuset under kritiska omständigheter. Att just den ursprungliga Melodyns död snabbt glömdes bort är egentligen kanske inte så överraskande då han var en relativt obskyr sångare. Men vem som helst som har haft glädjen att få utforska hans katalog vet att det var en minst lika stor röst som förlorats som vid det olyckliga i vilken annan reggae-artists bortgång. Kanske allra mest känd var Bobby Melody för sin låt »Jah Bring I Joy« (för Gibbs) alternativt rub-a-dub-klassikern »Low the Sensi Man« (för Jah Thomas). Men för mig var hans allra största låt den som Gregory producerade åt honom. Jag vågar till och med påstå att det för mig antagligen är den absolut bästa stepperslåten som släppts.

»Lest you've tried and you've tried and you've tried so hard.
said you can't get through in every little thing that you try to do.
You seh you can't get through.

You got to believe in King Selassie I!

Then you will see just what you desire.
Stop your cheating and lying, fussing and fighting.Let Jah play it cool
In everything you do just try to be true and Jah will bless you!
You've got to be true in everything you do!
and Jah Jah will bless you!«

Melodys sångröst var alltid väldigt ren och rak. Till skillnad från exempelvis Gregory så behövde han inte kvidande små suckar för att förmedla sorgen, sökandet eller smärtan han genomgick. Det fanns redan i röstens metafysiska egenskaper. En projektion av allt han ville säga utan behovet av ordets direkta innebörd.

Det är även därför man så enkelt förenas med Melody i hans sökande och när han vänder svagheten ryggen förkunnandes med stolthet att räddningen finns i den oförbehållslösa tron till negus Selassie I. Ja, då tror jag faktiskt. Just det ögonblicket ser jag med Melodys ögon.

»You've got to know where you're coming from.
You've got to know where you are.
I said you've got to know where you're going through.
You've got to know yourself before it's too late.«

Rytmsektionen, som jag bara kan anta är de legendarisk Roots Radics, spelar så tätt, drivande och meditativt att det känns som de utforskar de yttre gränserna av militans. För när väl dubben tar över så handlar det näst intill om något transcendentalt -- ett sinnesöverskridande förenande av bas och trummor. Och likväl ligger hela låten på vår minsta gemensamma nämnare; för det är verklighet som avhandlas. Åh, hur behagligt och vackert det är att få erfara.

Vandra med lätta steg, Bobby Melody. Du är saknad.

Jag har problem med min dators ljudingångar så det blir ingen rip av 12". Istället är länkarna ovan vokallåten och dubmixen separat (av vad jag tror är från en 7").

Ridim Section - Take A Step
Ridim Section - Take A Step Dub
Olive Tree 12", 1984 (#OTR 12" 103)
Producerad  av Joseph I från hardcoregruppen Bad Brains.



»Take a step out deh.
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

I take a step out in the world for I'm seeking justice.
Render thy freedom.
I look into their history while I read about slavery
with trials and tribulations.
My brothers and sisters in South Africa I hear you call.
Sufferation we face inna daily living.

Take a step out deh
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

For equal rights and justice is what they need.
Surrender what is rightfully mine and let us be. Woah yeah now.
Wow yeah. Yes. Yeah now!

Take a step out deh.
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

I take a step I've got to protest.
Cause the evil regime all over African land. All over.
It grief my soul to see the children starving.
No food to eat no clothes to wear.
But my fathers truth shall be thy shield and buckler.
So shall the meek endureth thy daring. Woah yeah now.

Take a step.

I taking a step out into the world for I'm seeking justice.
Render thy freedom.
I look into their history while I read about slavery
with trials and tribulations
Our brothers and sisters in South Africa. I hear your call!
Sufferations we facing on daily living.

Take a step out deh.
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh.

Jah Ras Tafari! Liveth and reigning over I.
How good and how pleasant it is. One perfect harmony.
Jah Ras Tafari! He's the light shining for I.
My brothers and sisters praise Jah Jah!
Let his love be! (Jah Ras Tafari)
Let's live upfully.
Let it all be. Oh yeah!
We've got to be free.

Take a step out deh
Go deh, dready. Go deh.
Take a step out deh.
Rock deh session. Go deh«

Jag är verkligen ingen stor fan av digiproduktioner. Är till och med lätt irriterad av den extrema hypen som det får just nu. Kanske för att det känns ganska ensamt i rub-a-dub-världen. Det känns nästan som att Jens och jag är ensamma om pusha för den tidiga dancehallen nu för tiden. Samtidigt så finns det faktiskt vissa digitala släpp som är för bra att bortse ifrån. Obskyra Ridim Sections »Take A Step« är en av de där låtarna som jag faktiskt inte kan parera när den slungas mot jaget (speciellt inte när den kostade blyga $5 - fortfarande plomberad). Att lyssna på den är att öppna pandoras ask.

Sångaren Claude Jacob Bents texter är precis så där djupt militanta att man vill ta på sig en khakiskjorta, militärbyxor och gideonstövlar för att penetrera korruption med en vital step. Rytmen är minimal och andas hemmabygge. Mix och sound visar definitivt att producenten Joseph I har fler influenser än reggae - mannen skulle trots ersätta den legendariske H.R. i det än grundbrytande hardcorebandet Bad Brains. Missförstår mig inte nu; låten är inte på något sätt influerad av hardcore. Snarare är det nog förhållningssättet som märks. Jag kan endast anta att spelarna av instrument är medlemmar och vänner av Bad Brains.

Dubsidan är tyvärr väl inget att bli särskilt upphetsad av då den kan tyckas vara aningen oinspirerat mixad. Mer eller mindre en instrumental version av vokalmixen med ett par röstfragment studsandes omkring. Absolut inte dåligt och till och med väldigt lyssningsvärt men detta mer beroende på rytmens styrka än ingenjörens arbete.

Aningen irriterande är att skivan är pressad som 33 1/3 RPM istället för konventionella 45 RPM då jag alltid slänger på mina 12" discos på 45 RPM av ren vana. Det har bidragit till att det numera känns olustigt om jag hör låten som den är menad direkt från start istället för att de första sekunderna hetsas fram av en emaskulerad Israel Joseph-I. Youtube-klippet ovan är förresten bägge sidor i en fil. Det är ingen discomix det handlar om, istället får man vokal på en sida och dub på andra.

Etiketten Olive Tree är mig veterligen H.R:s egna där han släppte bland annat sin halvintressanta LP It's About Luv som är ömsom hardcore ömsom reggae (jag är väldigt glad i det pretentionslösa titelspåret).

Mr. Sparling - Mr. Sparling
Okänd sångare - Share Your Love
Roots Rockers 12", 198x (#MD 6509)



Det som är så fascinerande med Mr. Sparling är att han kom som en blixt från klar himmel och i princip försvann lika snabbt. Jag är ganska säker att hans första släpp är från tidiga 1983. Vidare så släpptes det under året ett par 12" (varav de flesta är recenserade ›här‹) och några singlar. Sen försvann han mer eller mindre. Hans samlade släpp efter det där året var mindre än hans sammanlagda produktion under -83 i princip.

Det visar sig att i december 1983, precis när han började bryta igenom och ska få sitt stora genombrott, överfölls den unga dancehall-sensationen och ett knivhugg i ryggen är svindlande nära att bli fatalt. Kniven går in 15 cm och punkterar lungorna resulterandes i att Mr. Sparling hamnar på sjukhuset med sitt liv hängandes på en skör tråd. Han skulle få ligga inlagd flera månader på sjukhuset. Tillståndet kritiskt.

Den 30:e Maj 1984, några få veckor innan jag föddes, så möter Renford »Mr. Sparling« Ferguson Gud fader i en vision. »Fader, om du läker mig och räddar mitt liv kommer jag hänge mitt liv åt att hjälpa andra och föra dem till nådens tron« är hans bön. En dancehallstjärna släcktes och en salig själ föddes vid det mötet.

Basgången till »Mr. Sparlings« självbetitlade låt är skrämmande likt Little John och Billy Boyos »Janet Sinclair«. Jag vet inte om jag vill säga att det är samma rytm? Det skiljer aningen för mycket för att vara det samtidigt som de är så pass nära varandra att jag känner att det måste påpekas. Textmässigt är Mr. Sparling oerhört banal och drar kanske några av de snurrigaste texterna jag hört. Förstår fortfarande knappt hur hans mässande av sitt namn hör ihop med hur han försöker visa sin övertygelse till kärleken med det aningen banala påpekandet att »if I was in England and she was in Spain it is impossible to go by a train. But I would take the first flight on a spanish jet plane. Yeah.«

Samtidigt så bortser man helt och hållet från eventuella poetiska brister när man inser vilken otrolig produktion det är. Dubben är fokuserad och söker sig obevekligt långsamt framåt, kontinuerligt kantad av i ekoindränkta trummor och en näst intill naken basgång.






Flippen är lite av ett mysterium då samtliga tolvor pressats med en etikett som påstår att det ska vara »Version« som följer. Överraskningen bör vara total då man istället serveras ännu ett rub-a-dub-monster i rootsstil. Jag har ingen aning vem sångaren är och kan inte placera rösten till någon annan av sångarna i Roots Rockers posse. Vill nog säga att jag är övertygad att det inte är Junior Marshall (känd från den otroliga »Massive Man Skank«) som jag först trodde. Rösten är relativt lik men skiljer sig för mycket.

Den okända sångaren kvider som en lidare över samma rytm som Mr. Sparling sjunger »My Girl« (Roots Rockers LP), Jr. Marshall sin »Massive Man Skank« (Roots Rockers 12") eller deejayn Ricky Tuffy chattar den sjukt snygga »Fish Hunter« (Lone Star 12"). Det är några aningen olustiga toner som tas över rytmen, helt i linje med hur lidarens reggae kan tendera att låta. Likväl är det i sammanhanget inte en brist man hänger upp sig på. Istället fastnar man på orden som genomsyras av den mest mystiska av sufismer.

»We want love and unity. Yes!
We want love and unity. Yes!
So anywhere we go make we share some love and unity. Yes!
Spread it all over Jamaica and country. Woah!
Seh dis yah one, lawd!, it haffi boom down town. Yes!
Seh dis yah one it haffi boom down Africa!«

Den stora nackdelen är att man inte bjuds på en dub. Mig veterligen är enda sättet att få tag på dub till Roots Rockers-cuten av rytmen på Junior Marshalls version. Den släpptes ursprungligen på Roots Rockers men har även bootleggats som B-sida till Sharon Littles »Don't Mash Up Creation« (blank 12" från Japan).

Nästa helg är förresten första radioprogrammet för mig sen förra terminen! Är sjukt sugen att sända in unity med min bror och vapendragare - Jens Romantic a.k.a. Righteous Pockets a.k.a. U Grant a.k.a. Canon Me a.k.a. Jah Lamb.

Leroy Smart & Jah Thomas - If You Should Take Me
Leroy Smart & Jah Thomas - Gambling
Dread Hot 12", 1977 (#DH 1002)
Producerad av Leroy Smart (men egentligen är b-sidan av Yabby och jag tror a-sidan är av Bunny Lee)



För det första låt oss klargöra en sak. Reggae suger när det kommer till att ge rätt referenser. Det går inte att komma undan. Det är sällan man vet vem som gjorde vad, vart denne gjorde det och hur. Den här tolvan är kanske det mest extrema exempel jag känner till på hur felaktig information kan vara. Läs informationen på omslaget till tolvan. Vilka är artisterna? Läs nu vad det står på vinylens etiketter. Vilka är artisterna och mer specifikt vem är deejayn den här gången? Lyssna nu på låtarna ... vem är deejayn nu igen? Det är ju skrattretande hur felaktig informationen kan vra. Deejayn är nämligen helt uppenbart Jah Thomas.

A-sidans »If You Should Take Me« är en behaglig kärlekslåt med Leroy Smart över en ganska konventionell one drop-rytm. Jag kan tycka att det är Leroy lite på tomgång även om det förstår låter oerhört bra. Det är först när Jah Thomas kommer in på rytmen och chantar om sin afrikanska drottning som låten verkligen lever upp. Särdeles snyggt är det när Jah Thomas först kommer in och tvingas avbryta efter ett par raders deejayande. Trumbreak och rytmen startas om med Thomas i ännu finare form!

Titeln till b-sidans »Gambling« spelar med öppna kort. Farorna i att hänge sig åt hasardspel är aldrig att förglömma och skildras av både the Don, Mr. Smart, och hans kompanjon den unge Jah Nkrumah Thomas. Detta över rytmen till Yabby Yous »Africa«. »Me nah go a gambling table« mässar Thomas. Det är ganska lätt att glömma att innan dancehallen så var han en exceptionell rootsman-chattare. Lyssna bara på den här tolvan, hans arbete med Mystic Eyes (»Reality« och »Throw Away Your Vanity«, His Majesty 12" - kolla upp denna på min Youtube) eller deejayuppföljningen på Barringtons »Shaolin Temple«. Släpigheten med ett par väldigt militanta texter förändrar helt synen man kan tänkas ha haft på Thomas från de självproducerade album som gjorde honom till en av de mer kända chattarna.

Är förresten sjukt glad. Har gjort ett par otroliga kap när det kommer till olika discotolvor på sistone. Bland annat köpte jag ett riktigt djupt rootsmonster för otroliga $0.99!!! Kommer bli en glädje att få spela den för er på radion någon dag.

Carlton and the Shoes - Forever & Always
Carlton and the Shoes - For Always
Yvonne's Special 12", 1981 (#YS008)
Producerad av the Family (Dennis Brown ihop med Carlton?)



Kanske för att jag är hopplöst förtjust. Kanske för att Jalal al-Din Rumis sufiska poesi berört mig och ändrat min sinnesinställning. Kanske det är den sidan av mig jag aldrig riktigt insett är mitt fundament. Nio av tio fall så väljer jag en ärlig hyllning av hjärtats ämnen framför någon som helst annan text inom reggae. Kanske det är därför jag håller det här relativt okända släppet långt mycket högre än exempelvis deras andra DEB-producerade tolva »Better Days«. Förvisso en fantastisk låt (kommer väl recensera den också någon gång) men inte på långa vägar lika personlig och vacker som »Forever & Always«.

Produktionen som jag antar är av Dennis Brown pyr långsamt driven av ett vackert blåsarrangemang. I bakgrunden gäckar en vemodig orgel i samspel med Carlton and the Shoes lätta harmonier. Ovan detta har man dessutom naiva men raka texter. Hur ska man kunna värja sig för rader som dessa?

»My one desire is to be with you.
For always and a day.
You are just my cup of tea.
You are everything to me.«




Ijahman Levi - Closer To You
Ijahman Levi - Praises In Strange Places
Jahmani 12", 1982 (#Jmi 266)
Producerad av T. Sutherland (Ijahman)



Jag har pushat för den här låten flera gånger tidigare. Bland annat spelades den på radio relativt nyligen. Med stor sannolikhet kommer jag fortsätta tala om den en lång tid framöver. Låten som är från Ijahmans tredje album, Tell it to the Children, är i mitt tycke även albumets höjdpunkt; den kan rentav vara största låten jag hört av Ijahman (och ja, jag räknar in alla hans underbara rootsmonster till det också).

Jag vill minnas att första gången jag hörde »Closer To You« så tänkte jag mig den som en riktig late night blues-tryckare (se istället låten ovan för detta) men när jag några år senare fick tolvan och bekantade mig med rytmen på egen hand i egenskap av dubversionen så insåg jag helt plötsligt att det handlar om ren och skär steppers. Ijahman vurmar om att få vara närmare sin älskade men rytmen är egentligen inget mindre än en långsamt malande ital stepper. Styrkan kanske finns där i. Att när man älskar något så behöver man militansen och övertygelsen att aldrig ge upp den personen.

»Girl who I am lingering on.
I've heard that love is doing your wrong.
Is it true, baby?
I've got to get through to you
if it's the last thing that I do.«

Jag måste komma nära dig. Om det så är det sista jag gör.

Efter x amount av veckor i Oslo, Norge är jag (bubblande Joakim Romantic) äntligen tillbaka i Sverige. Förvisso är det med vemod jag lämnar Oslo som är en av de huvudstäder jag håller absolut närmast hjärtat. En inspiration för sinne och själ. Nu när jag är i Sverige igen så kan jag dock fortsätta scanna lite discotolvor och singlar för att recensera på bloggen.



Sugar Minott & Captain Sinbad - Hard Time Pressure
Barnabus, Sugar & The Youth Promotion Band - Dub On The Pressure
Sufferer's Heights 12", 1979 (#SUFF 002)
Producerad av Booga Minott



Jag har fortfarande väldigt svårt att förhålla mig till faktumet att Sugar är borta. När Yabby You gick bort tidigare i år så var det en oerhörd sorg men samtidigt något jag kunde förstå. Mannen var gammal och hade varit väldigt sjuk en längre tid. Hans liv hade slitit på honom och var kantat med lidande. Man fick acceptera att han inte orkade längre. Jag kan inte acceptera samma sak när det kommer till Sugar Minott. Han verkade frisk och han hade fortfarande så mycket kvar att utföra och ta del av. Framförallt skulle han få ha sin tid att njuta av frukterna av sitt verk, som den legenden han var - dancehallens sannolikt allra viktigaste stjärna. Little John och Maddo i all ära men det är ändå Minott som är den ursprungliga dancehallsångaren. Det är därför så sorgligt att Sugar Minott relativt nyligen i sin sista intervju talar om att han har sin karriärs sista skede hade sin värsta tid. Bortglömd och ignorerad.

»Everybody got to keep on work it out.
Everydoby got to keep on slaving right now, now, now, now.
Keep on slaving inna babylon.
Hard time pressure.
You just keep on slaving inna babylon.«

»Hard Time Pressure« släpptes 1979 i JA som singel på Minotts Youth Promotion och i UK som tolvtummare på Dave Hendleys skivetikett Sufferer's Heights. Även om katalognumret tyder på att det skulle vara det andra släppet på etiketten så kom den faktiskt innan SUFF 001 (Lacksley Castells monstruösa »What A Great Day (It Will Be)«). En initial press på 2000 exemplar sålde slut omedelbart och sammanlagt sålde tolvan kring 8000-10000 exemplar. Vad som är värt att notera (och föga känt) är att Sugar inför låten hade tagit in den unge Style Scott från, de då okända, Roots Radics att spela trummor.

Rytmen som är en av Sugars absolut vackraste kompositioner visar vad som komma skall i och med att dancehallen musikaliska estetik precis har börjat utkristalliseras i Jamaica. Rytmen är med sina livliga orgelhugg och Ranking Barnabas hårda mix inget mindre än en av reggaens stora produktioner; något som gör det oerhört underligt att den aldrig blev en mer vedertagen och använd rytm. Även om dess kropp består av en rastlös glädje som denna sfinxperioden mellan roots och rub-a-dub tenderade att påvisa så är det nyanserna av vemod som Sugar plockar upp med sitt lidarens kväde. Det bör nämligen vara en ganska tvär kontrast mellan de flygande stegen jaget slänger ner på dansen mot Sugars uppgivenhet. För det är vad det handlar om - Booga Minott genomskådar strukturen och ser att kampen är I-tinual i våra tider. Hard Time Pressure.

Captain Sinbad följer och tar steget ännu närmare dancehallen med sitt friska chattande och även om det är mer än exemplariskt - kanske till och med fantastiskt så kan jag inte hjälpa att tycka att Ranking Dread med sin sensationella »Superstar« är den enda deejayn jag behöver att följa.

Dubversionen som tillskrivs både Barnabas och Jammy's (men jag är övertygad om att det är strikt multitalangen Ranking Barnies förtjänst) är en lång (sex otroliga minuter!) och vild historia. Barnabas gör god användning av mixerbordets kanaler och markerar ofta rytmens militans genom att låta den ekoindränkta rytmgitarren spela en framträdande roll i princip bärandes rytmsektionen ihop med Scotts trummor. Sugars vokaler lyser med sin frånvaro till företräde för det intergalaktiska mixandet. Frekvenserna må inte bändas och bestraffas lika mycket som under Tubby's händer men det är klart märkbart att det är i hans studio som det mixats.

För mig är det här en av de allra bästa tolvor som har släppts.

Egentligen kanske jag borde länka Papa Toyans »Walk-a-ton« eller Jr. Reids »Poor Man Transportation« för på Oslos kullerstenar, spruckna asfalt och kanylbefäcklade parkgräsmattor stegar jag strikkly walk-a-ton. I hörlurarna är det främst P3 Dokumentär (varför finns det ingen bra dokumentärs-reggaepodcast egentligen -- eller kanske har jag bara missat?) och dub som gäller. Orkar inte skriva några längre recensioner men just dessa dubskivor har spisats lite mer intensivt än andra.




Kanske beror det på de svalkande coola rub-a-dub-tonerna från Peter Metros och Lady Anns »Bossanova« att Bebo In A Dub Style hittar sin väg in i mitt lyssnande sommar efter sommar. Lite klassiska Bebosrytmer blir uppgnidna av Peter Chemist som vanligtvis brukar vara vildare i mixen men här istället låter den vara aningen anspråkslös. Eleganta blåsarrangemang av legendariska katter så som Madden, Nambo och Fraser. Rytmsektionen är Slug och Robbie.

För några år sen dök massvis med ospelade lagerexemplar upp för en väldigt billig slant. Går bergis att hitta om man letar runt lite. Bra skiva om än ingen av mina förstahandsval. Likväl ett album som jag återkommer till när solen skiner och sinnet är lite lättare.




Tradition är gravt underskattade. Förutom massvis fin lovers och engelsk reggae så släppte de en handfull otroliga dubalbum. Soundet är som kan förväntas vackra arrangemang och spännande mixning över typisk engelsk 70-tals-reggae. Albumet bär starka nyanser av den då aktuella lovers rock- och rockersscenen. Lyssnar väldigt gärna på den här när jag städar, småpillar och styr i huset.

En sak jag gillar är att killarna bakom Tradition verkar vara sjukt sympatiska och skojfriska. Omslagen är alltid fulla av roliga texter på informationsdelarna (plocka upp valfri Tradition-dub-LP och läs med glädje). Jag har ett par album av Tradition och den här är nog den mest raka dubalbum av deras som jag har hört. Captain Ganja and the Space Patrol antagligen den vildaste av deras skivor.




Länge hade jag Burning Dub relativt bortglömd och förbisedd i samlingen. Jag köpte den ihop med lite andra skivor. Gav den en snurr, gillade och glömde sedan bort den (något man tyvärr gör för ofta). Jag såg omslaget i en film (Babylon vill jag minnas?) några år senare och kände då att jag borde ge skivan en extra lyssning. Produktionerna är av Junior English med backning av vilka tydligen ska vara Revolutionaries. Jag känner mig inte helt övertygad på den informationen.

Musiken varierar mellan typiska blues dance-rytmer till militant steppande. Skivan får mig att tänka på engelska ljudsystem och hur jag tänker mig de lät under 70-talet (tapes från den tidens England är väldigt få och svårhittade så helt säker). Superb dubskiva med ett helt sjukt coolt omslag.




Klassisk och väldigt obskyr engelsk dub-LP med produktioner från Winston Edwards (som jag aldrig förstått om det är mannen på omslaget?). Klart noterbara influenser av jazz och nästan vad jag skulle vilja referera till som afrikansk mystik. Låten Macka Bee kan vara en av de fetaste dublåtarna jag hört. Flöjten ihop med den pulserande organiska rytmsektionen och de konstanta olika jonglerandet av teman gör att låten känns som ett mindre episkt verk över sina blyga två minuter och tio sekunder.

Skivan släpptes 1974 så kan man förvänta sig att komplexiteten i dubmixandet låter därefter. Simpelt men modigt.




Ibland känns det som att producenten Lloyd Campbell lyckades producera definitionen av dancehall-dub innan dancehallen ens riktigt funnit sin form. Albumet som är från 1975 och spelas av Skin, Flesh & Bones. Skivan borde fått ett större erkännande. En av mina favoritdubplattor.

Lyssnar på engelsk rockers. En hyllning till frihetskämpen Steve Biko. Tycker den är oerhört bra. Omslaget är också vackert. Merger är för övrigt en grupp som man bör kolla upp närmare om man inte har. De tar gärna in influenser från andra musikgenrer men gör det med stil. Deras album Exiles In Babylon är en av de bästa engelska rootsalbumet från 70-talet. Bara man ger den tid och lyssnar med ett öppet hjärta.

I vilket fall så såg jag att jag hade ett ljudklipp uppe på Soundcloud med smakprov av vokalversion och dub från följande låt så jag tänkte att jag kunde lika gärna dela med mig. Kan ju tänkas vara bra om ni någon gång snubblar över tolvan men inte vet om den är bra eller ej (jag ger bara ljudklippet ... bedöm ni istället).




Merger - Biko
Merger - Biko (dub)
Emergency Records 12" (1977, #ERD 0009)

Merger by kalcidis

Mr. Sparling - Unseen Eye
Mr. Sparling - Version
Roots Rockers 12" (RR001)



»Unseen Eye« var min första bekantskap med Roots Rockers posse och den mystiske Mr. Sparling (född Renford Fergison enligt skivomslaget). Låten invigde mig i det utan tvekan mest unika dancehall-soundet att komma från det tidiga 80-talets Jamaica. Rytmen som är mer känd under namnet Answer talar under producenten M. Duncans regi än mer klarspråk. För mig råder ingen tvekan om dess hyllning till den kulturella stiliseringen av rub-a-dub. En perfekt kristallisering och näst intill karikatyr av dancehallens samspel mellan trummor och bas. Eller kanske än mer påvisar den det vitala samspelet mellan trummorna, basen och mixerbordet.

»There is an Unseen Eye watching you my brother« ekar Sparling nasala toner. Jahoviah -- allerstädes närvarande -- vakar. För dig som söker beskydd, söker hans blick högt och lågt. Framförallt varnar Sparling även syndaren att Jah Jahs blick är alltäckande. Tar du en broders liv med pistol eller kniv spelar det ingen roll om du gömmer dig på högsta berg eller i djupaste hav. Över oss finns ett osett öga.

Dubben är kvävande obeah. Musikens fundament inbäddat i ångor av lammbröds callie.




Don Carlos & Goldy Locks - Dance Gate
Mr. Sparling - Twelve Tribes of Israel
Rusty Int. 12" (#RI007)

Don Carlos och Goldies »Dance Gate« är en fin om än aningen oinspirerad låt. Förvisso värdig själv att införskaffa tolvtummaren för, men det är Mr. Sparlings hyllning till de tolv stammarna som är tolvans riktiga styrka.

Asher, Benjamin, Dan, Gad,  Issachar, Joseph, Judah, Levi, Naphtali, Reuben, Simeon och Zebulun nämns plikttroget. Rytmen som i andra producenters händer hade varit en lättsam historia måste här istället axlas på en jättes skuldror. Precis som ovanstående tolvtummare så är låten inkluderad på Sparlings fullängdare. Det är för dubben som du ska söka upp tolvan. Den är välsignad.

Det ironiska i sammanhaget är att de tidiga Roots Rockers-släppen spelades in på Aquarius studio. En studio som var känd för sitt lätta sound, väl lämpad för de polerade uptown-vibbarna men inte hårt nog för att fylla slum-vibesicalityn. Jag vet inte vem ingenjören var för dessa inspelningar men han gav Aquarius upprättelse. Jag vill gärna tro att det är Herman Chin-Loy själv men lutar mer åt att det antagligen är Mervyn Williams eller Christopher Daley - studions egna låtmixare.




Mr. Spaulding - Skank in the Dance
Mr. Spaulding - Come Now Youthman
Roots Rockers 12" (#RRD 001)

Mr Spaulding - Skank In The Dance (no dub) by kalcidis

»Skiddely-diddely bow-ow-ow! Trodding through the dancehall with dubplate in hand. The dancehall ram, I took the mic in my hand. As I begun to sing crowd of people began skanking. I hear dem say I am the crowning king. So skank in the dancehall tonight.«

Den enda tolkning av »Trodding« som jag hört med likvärd tyngd är nog Carltons egna obskyra version för GG's. Det är aningen upphetsande att hör Sparling beskriva hur han stegar genom dansen med sin acetat i hand. Jag föreställer mig hur han når kontrolltornet, lyfter nålet på skivspelare och låter Roots Rockers posse visa sin närvaro.

Sparling nämner vilka Roots Rockers är i en låt på sitt album. Vissa av namnen är svåra att tolka, andra är uppenbara. Förutom Mr. Sparling själv och producenten M. Duncan så inkluderas även Super Star, Little Joe, Yellow Bird, Collie Amagideon (hårdaste namnet någonsin?!), Junior Marshall och aningen perifert även Ricky Tuffy.




Mr. Spaulding - The Ball
Mr. Spaulding - Version
The Message 12" (#RR 00001)

Mr. Spaulding - The Ball (sample) by kalcidis

Ungefär samtidigt som jag föddes någon gång mitten av det tidiga 80-talet så näst intill upphörde Mr. Sparling att höras på skiva. Jag vet inte vad det beror på men den digitala revolutionen skördade sina offer. Det finns en 12" från -88 med Sparling och Ricky Tuffy i kombination där den tidigare låter fasligt obekväm. Det var det sista jag visste att han hade släppt tills jag fick hem »The Ball«. Jag hade ingen som helst information om låten annat än titel och sångare. Det var tyvärr inte ännu ett rub-a-dub-alster som jag hade hoppats men istället riktigt militant digi-roots från UK.

»The ball will make you fall. Cocaine get them out of control. Some of them thief and lose their soul.« Basgångens driv kantas av ett par plastigt huggande trummor och spartanskt synthblås. Det är inte lekfullt längre. Istället stirrar rytmen kallt framåt. Crack förändrade allt.

»Some of them steal to take it. Some sell them body to have it. Some sell them television set tomorrow morning them gone gwan fret! The ball. The ball will make you fall.«

Även om jag känner ett vemod över att Mr. Sparling försvann in i obskyriteten igen efter att näst intill ha lyckats slå så fylls jag likväl av tacksamhet för att karriären avrundades med »The ball«. En av de starkaste anti-crack-låtarna. Både text och produktion hittar nerven i drogens respektlösa natur.

... albumet är inte heller så pjåkigt. Läs recension (på engelska) genom att trycka på omslaget nedan.

Restlagret från finländske Tero Kaskis skivaffär Black Star finns nu uppe till salu för de som är intresserade av främst digital reggae från sena 80-talet och 90-talet.

Kolla in vilka skivor som finns och de klart förmånliga priserna här;
http://www.reggaepedia.net/misc/blackstar.html

Själv köpte jag en bunt album - bland annat dessa;

Jag lyssnar främst på soundtapes när jag reser och då jag är bosatt i Stockholm så är kommunaltrafiken ett stående inslag i mitt liv. Det blir då en hel del sound tapes som betas av och det är en av flera positiva saker med att resa kommunalt. Anledningen till att jag är så svag för sound tapes är till stor del för att det i likhet med många andra uttryck i musiken något som är helt unikt för reggae. De mest levande dokumenten av en scen i utveckling - klart mer spännande än statiska album. Älskar att höra och framför allt lära mig hur olika ljudsystem har sina stilar att spela musik på. Nu är jag förvisso ingen soundtape-fantast av rang då jag antagligen inte lyssnat igenom fler än ett par två till tre hundra tapes men jag har likväl ett par favoriter bland dessa som jag återkommer till oerhört ofta. Dessa är några av dom.

♥ Coxsone vs. Moa Ambassa (Wandsworth, 1979)
Jag skriver om denna tape i det här tidigare blogginlägget. Jag klistrar in det här igen.

Ett av få tapes jag hört Ranking Dready köra på - åh, hur vackert och fröjdfullt det är! Han passar micken ett par gånger med några lokala chattare som är grymt duktiga men behållningen ligger helt och hållet hos det habila bubblandet RD skjuter av. Kassetten inleds av en session med Gregory Isaacs »Mr. Brown« och Ras Midas enorma »Good Old Days« (en av Lloydie Coxsones hårdaste släpp), därefter följer Mike Brooks socialrealistiska stepper »Rum Drinker« (kolla även upp next cuten av Roman Stewart, »Herbalist«, som var en stor låt för Fatmans sound). Det är över den sistnämnda som Ranking Dread först kommer in anpassandes bland annat Tapper Zukies legendariska frasering från »Oh Lord« över rytmen men samtidigt otvivelaktigt rotad i sina egna starka singjay style.

Dance have fe cork! The ital sell off! The goat a nyam up! The liquor drink up! The herb a smoke up! My idrin them a laugh! Go deh Coxsone! Go deh! Dub it rasta! Dub it!

Därefter följer han på de besinningslöst hårda dubbarna till rytmer så som Well Pleased & Satisfieds tematiska »Open The Gates Bobby Bowa« (Open the Gates Babylonians. Zion heights we want to go!) och Gregory Isaacs kanske största låt - »Universal Tribulation« (måste vara Coxsones dubplate då mig veterligen ingen dub av den här cirkulerar ute på vinyl).

Kassetten är en fantastisk uppvisning på vilket sound som föll i favör för de engelska ljudsystemen.

♥ Jah Love Music (Grove Road, 1981)
Det finns ett par deejays som jag alltid varit svag för. Dessa personliga favoriter som har en nyans eller ton som faller en i smaken. Early B är en, Ranking Dread en annan. Men sen finns det en deejay som faller utanför hela rangordningen. Nästan så löjligt som den objektivt bästa artisten i en subjektiv värld. Och i denna inkonsekvens är utan tvekan den allra bästa sound-chattaren någonsin Brigadier Jerry. Det finns ingen lika mångsidig som honom. Han mellansnackar, rappar och sjunger sömlöst över alla sorters rytmer utan att tappa udd. En hel kväll, timme efter timme, droppar Briggy texter utan att repetera sig. Detta från att han startade i 70-talet tills långt in på 80-talet.

Jah Love Music är Twelve Tribes of Israels ljudsystem i Jamaica och något som är intressant med dom är att även om samtliga medlemmar var djupt övertygade ortodoxa så var inte ljudsystemet ett rootsmansound i musikens bemärkelse. Ilawi som vände plattor körde alltid den stilen som var populärt för tiden och lät istället mickmännen få hålla det ortodoxt. Det är precis det man får på det här tapet. Ilawi startar upp med en fantastisk Dennis Brown selection med rub-a-dub-klassiker som »Have You Ever« (Powerhouse 12"), »To The Foundation« (Music Works 12"), »Cheater«. Han är snabb på att gnugga upp den till dub-version och Briggy följer hela tiden. Ilawis och Brigadiers samspel måste vara ett av de absolut bästa i hela ljudsystemvärlden (honorary mention till Ranking Joe och Screw eller General Echo och Flux).

♥ King Stergraph vs. King Ataurus (Fish Wirl Club, 16:e januari 1983)
Första gången jag hörde den helt otroliga dancehallsångaren Mr. Sparling var på följande live-inspelning (som faktiskt är LP och inte kassett) och det var efter det jag började leta efter hans skivsläpp. Övriga artister på tapet är en Josey Wales som inte är överskattad för en gångs skull, Sugar Minott som visar varför han i första hand är en dancehall-artist, en sönderrökt men sjukt vibesical Don Carlos och ett par andra (den fantastiskt döpta Collie Amagideon och tråkige chattaren Ricky Tuffy).

Generellt en väldigt fin dancehall-session mellan de klassiska och legendariska sounden Sturgav och Taurus.

♥ Coxsone vs. Higheous (Harlesden, NW London, 22:a April 1983)
Det är endast Coxsone-sidan på det här tapet och jag kan nog inte erinra mig att jag har hört en tyngre session. Bara en sån sak som att Coxsone droppar ren dubplate-pressure med hårda cuts av låtar som Frankie Pauls otroliga »Right Time« och sedan följer det med ännu en vokalversion, dubversion och livechattande över. Efter det följer rytmen till den klassiska Coxsone-dubplaten som jag fortfarande inte lyckats placera originalversion till. Två nextcuts är iaf Sammy Dread »Rub-A-Dub Sound« och den klassiska Coxsone-platen brukar lyda;

»When yuh listen Popa Coxsone! Then you really gotta love it! You really got to move your dancing feet. Surely got to dance to the beat.«

Sångaren är av vad jag förstått Tony Jr. men det verkar inte vara helt säkert.

Generellt är Coxsones rootssessioner alltid omgärdade av karghet och mörker som måste ha närts av ett Thatchers England. Bas och sufferation.

♥ Gemini (Enid Anglin Centre, 21:a Augusti 1983)
Ett perfekt exempel på hur en perfekt dancehall-session låter. Tidigt in på kassetten bränner oppa Archie av en kort session med Frankie »Dancehall« Paul. Först den megatunga »South Africa« som följs av den episka »Worries In The Dance«. Bägge låtar med dubbar och deejays som ligger ovan. Sedan vänder den lite och börjar gå in på lättare dancehall med en grymt fet Frankie Jones-selection. Peter Metro och Lady Ann är de som lägger sig över rytmen till »How Do You Plead« och även om de är fantastiska så är tapets klart lysande stjärnor Michael Irie och Squiddly Ranking. Michael Irie visar en otrolig hunger över rytmerna som jag hört få andra deejays leverera. Squiddly visar varför han är främst bland de deejaysen som borde ha spelats in hårdare (alltid efter Briggy dock).

Generellt verkar det som en kväll där alla artister är närvarande. Icho Candy kommer med sin kvävande tjocka röst och snackar upp Barrington för att sedan gå in i sin kännetecknande bräckliga sångstil. Barrington Levys »Black Roses« snurras tills Archie ger the mellow canary rytmen att köra live till och Barrington testar en annan stil.

»Girl I love you. But I'm shy! I don't know why. Why I shy. But my love grows stronger for you everyday. Ooh-ey! Can I introduce myself? I am Mr. Cool & Deadly!«

Publiken bryter ut i pistolskott, hyllningar och en enad deejaykår ropar ut från kontrolltornet - »Murder!«. Peter Metro plockar micken från Barrington och förklarar. »Well, me ah tell yuh seh! Mr. Barrington Levi. Any singer cyaan test him yunno. This man sing warm an easy me assure you star!«

»Right, Barrington! Me see Archie a bawl. Me ax ›Archie wha a dweet?‹  him seh Barrington Levi a thrill 'im!« Jag förstår precis var Archie går igenom. Jag lipar av glädje varje dag jag får ha dancehall som det här i mitt liv!

♥ Jack Ruby Hi-Power (Grange Hill, Hanover 1985)
Det jag inte förstår är hur det här kan vara Uglyman. Uppenbarligen är det innan han blev the rockstone voice men hade jag bara fått höra stilarna så hade jag varit tvärsäker på att det var Colourman. Rösten, tonfallet, uttal och texter överrensstämmer så väl med Colourmans intensiva stil. Men då han påpekar rakt igenom tapet att det är Uglyman så måste man väl ändå tro på honom. För mig är det i alla fall uppenbart att han var en oerhört mycket bättre chattare innan han fördummade sin still till en gimmick.

Kassetten öppnas med en selection av Triston-låtar och över rytmer som Get A Lick (i det här fallet Tristons cut av »Tek A Set« Fantastique) är Uglyman så sinnesjukt bra. Jag har bara respekt för en chattare som kan hålla en dans en hel kväll på egen hand. Det är bara riktiga mickmän som kan dra text efter text ur en aldrig sinande lyrics basket. De som kunde göra det tenderade att vara supernamn och erkända men så finns dessa rariteter till deejays som har all talang i världen men inte lyckas ändå - tänker bland annat på Uglyman och även Rappa Robert.

Fat Jaw fick aldrig riktigt samma erkännande som andra av 80-talet stora selectors (Ainsley, Archie, Stitch, Ilawi, etc etc) vilket är konstigt för jag har nog aldrig hört en Ruby-tape med en svag selection. Han väljer hela tiden fräscha nya rytmer ihop med klassikerna vid precis rätt tillfälle. Generellt har inte den här inspelningen några specifika toppar den är bara väldigt jämn rakt igenom och håller hela tiden världsklass.

♥ Jack Ruby Hi-Power (Ocho Rios 1986)
Kanske den kassetten jag hört flest gånger i mitt liv även en av de tidigaste tapesen jag fick. Jag tror nog att jag skulle kunna chatta med i varenda vers rakt igenom hela A-sidan. Brigadier Jerry är i fronten ihop med Early B och en Pampidoo som jag aldrig hört i bättre form före eller efter det här. Det är en blandning mellan tunga rub-a-dub-rytmer och digitala klassiker. Early B kör sina »Robbery« och »Righteous Rastaman« i finaste av stilar. Pampidoo är ett vidunder som släpps loss över rytmer och sliter upp tids och rymd med stora släggor av betongfundament. Briggys vers över Jammy's-klassiska Dancehall Vibes-rytmen om hur han inte orkar trilskas med härmapan är utan like (och jag har citerat den så många gånger att känner mig som en skiva som fastnat). Jag förälskar mig i allt Briggy gör känns det som. Bara en sån sak som när han tar micken och hälsar Super Cat och Early med »Good night, my bredrin! Good day, my friend! Early B & the Cat I'm glad to see you alive again!«.

Om hälsningsfrasen bara hade kunnat gälla än idag...

Fat Man Ridim Section - [Obetitlad]
Top Ranking 12" (1979?)



Pluggar just nu databasteknik inför en tenta på måndag och lyssnar samtidigt på en smaskig 12". Tänkte att jag skulle dela med mig nu under min paus. Den obetitlade b-sidan till Jah Sons »No Licey Head« (som inte delar rytmen men istället är över en fin cut of Ali Baba).

Visst är Fatman Riddim Section otroliga? Förståeligt att deras dubalster är så dyra när det låter så här kompromisslöst (och folk avfärdar sedan hela Inner Circles katalog!). Älskar den lilla orgelslingan som flyter lätt över trum- och bas-rytmen som hamras fram i renaste rockers pattan'.

På sistone har jag börjat återbesöka många av de artister som först fick mig intresserad av reggae. Yabby You. Wailing Souls. Rico. Pablo Gad. Just specifikt Gad har väl kanske fått mest fokus på den lilla krigaren till skivspelare. Som producent var han väl egentligen inte nydanande på något sätt men det är hur han producerar som är det intressanta. Rustika steppers som fundament och över det kompromisslösa vokaler åtföljda av bompande kosmos-dubmixar.



Pablo Gad - Oh Jah
Pablo Gad - Young Little Girl
His Majesty 12" (1980, #HMD 012)





A-sidan, »Oh Jah«, är vanligtvis den största anledningen att någon letar upp ovanstående tolva och det är ju på gott och ont. Det är trots allt en av Pablos mest uppskattade låtar. Men samtidigt finns den tillgänglig på det otroliga Best Of-albumet (som är en av de mest perfekta samlingsalbumen som släppts!) och här är den bara någon ynklig minut längre än albummixen. Därmed tycker jag inte det är någon mening att bli kallsvettig i jakt på tolvan bara för att. Den största behållningen för mig blir då helt plötsligt B-sidan som är tvärt emot vad titeln antyder en av Pablos hårdaste alster och inte en såsig kärlekshistoria.

»Young Little Girl« finns med på albumet Hard Times som är en milstolpe i engelsk roots. Där är låten ungefär tre till fyra minuter lång. Discomixen har en dub som bara den är på över sex minuter och sammanlagt är hela sidan strax över tio minuter. Gastkramande intensiva tio minuter av 80-talets mest exemplariska engelska rootsman.

Så köper ni någonsin den här tolvan. Gör er själva en tjänst och överraska er själva med att flippa till B-sidan. Ställ er sedan framför högtalarna och gör en bönsyrse-skank i vital stil.




Pablo Gad - Gun Fever
Pablo Gad - Fever Dub
FORM 12" (1980, #FORM D001)



Det som jag tycker är fascinerande med Pablo är att oavsett om han höjde tempot i steppande rötter eller sänkte det till meditativt roots-rockande så låter det alltid så militant. Det handlar inte om arrangemangen mer än det handlar om övertygelsen. »Gun Fever« är en ekoinbäddad rytm som underlag för en slö och brölig trombon. Över detta kommer Gad med sitt kännetecknande singjayande där han ifrågasätter vapenkrisen som sköljer över landet.

»Gun fever. Everything ah bang, bang bang. Read it in the morning paper and hear it on the radio. Gun Fever has taken Jamaica.«

Grovkalibrig, mekanisk men utan rekyl. Dubben kryper fram. Metodiskt bryter den genom vallar understödd av fragmentariskt binghitrummande och inskjutna pianoklink i eko.




Keith Douglas - Teacher Never Taught Me
Keith Douglas - Teacher Never Dub Me
His Majesty 12", (1980, #HMD 015)



Mig veterligen så producerade inte Pablo så många andra än sig själv (eller har jag blackout nu och kommer inse så fort jag skickat iväg inlägget att han producerat alster för en myriad talanger?). Den här 12" med Keith Douglas är i alla fall en av få skivor jag kan komma på som är en annan sångare över en Gad-produktion. Även utan informationen på skivetiketten hade det varit uppenbart om att Gad stod bakom produktionen. Hans kännetecknande kompromisslösa stompande med sitt murriga ljudlanskap är ett soniskt fingeravtryck.

Keith Douglas är främst känd som en lovers-sångare och han excellerar verkligen i den genren men det är inte utan att man saknar honom på fler kulturella inspelningar när man hör följande tolva. Sångarens frustration över utbildningens bristande förankring i ens liv är påtaglig. I kontexter från det allra mest mundäna till den fruktade kärnkraftapokalypsen kritiseras institutionen som ska skola oss att leva. Men vad hjälper Wordsworth eller Shakespear den fjättrade arbetaren.

»Teacher never taught me of this tribulation! Oh no! Of this strife and this poverty!«

Louisa Mark - Even Though You're Gone
Louisa Mark & Bushrangers - Gone Out
Bushays 12", (1978, #BFM 100)



Gotta find a way somehow
Nothing's gonna stop me now
Gotta find a way somehow
Even though you're gone

Mitt mysterium är löst!



Claire McLean & Norman Star Collins - Back Together Again
Simple Simon & Early B - The Creator/Stop The Robbery
Peach 12", Producerad av M. McKoy (198x, NM 001)

För detta tackar jag dancehallfantasten Captain från Frankrike! Den mannens kunskaper är bonanza! Kolla även in hans sida dancehallstyle.com. De mixarna har man lyssnat på mer än en gång!

Nu ska jag kolla på det sista avsnittet för fjärde säsongen av The Wire.

Folk har varit på mig en hel del och frågat när King Culture-samlingen ska komma. Har inte riktigt kunnat ge något svar på det då jag faktiskt inte vet. Idag ringde i alla fall Everett och säger att han ska skicka infon så att jag färdigställa omslag och skicka tillbaka till honom. Frågan är bara när det där paketet med små lappar och bilder når mig. Det är ändock ett steg närmare.

Andra saker som sades på telefonen är att det ska komma två CD-skivor till varav en är med Stamma Ranks och den andra del två till samlingen jag gjorde till King Culture. Stammas verkar vara en samling av äldre släpp - den ska heta något i stil med Back In The Day (ja, inget höjdarnamn kanske ... men det är ju sekundärt). Bägge omslag ska göras av mig så det kan ju bli kul. Även en bok ska komma från Everett kallad Musical Journey eller dylikt (än en gång lite miss med namnet kan jag tycka). Låter sjukt spännande i alla fall. Kanadas och USA:s reggaescener är gravt underrepresenterade inom reggaelitteratur. Ett par fantastiska skivhäften är allt jag kan komma på (där Half Moon-samlingen måste vara en av de största missarna med sin avsaknad av information).

Min energi kommer dock att gå till att övertyga Culture om att släppa den där dubplattan han var på väg att släppa under tidiga 80-talet genom A. Doemans I&I Sounds i USA. Hans bägge dubalbum är fantastiska och det här skulle sammanfattas av material från hans starkaste period produktionsmässigt. För mig kan det mycket väl vara en av de starkaste dubalbumen som producerats. Förhoppningsvis kanske man kan övertyga honom till att pressa upp den på vinyl i 300 exemplar eller liknande. Göra ett fint silkscreensomslag som andas 70- och 80-talets trum och bas-dub-album.

Det kommer i alla fall ett dubalbum från A. Doemans 80-tals-sessioner och det är helt otroligt bra. Även ett vokalalbum följer (omslaget till vokalalbumet är gjort av mig ... antagligen kommer jag göra dubalbumet också). Det är något av den djupaste reggaen jag har hört. Inte ens vördade rumlet från Wackies når I&I Sounds frekvenser. Kommer uppdatera er med mer info om det så fort jag vet mer.




Ruffy & Tuffy och Iration - The Day After (Vocal)
Ruffy & Tuffy och Iration - The Day After (Version)
Mission 101 Records, 1992. Producerat av Ruffy Tuffy och Iration.



Lyssnar på 90-tals-rötter. Gillar låten något helt otroligt mycket. Jens vet jag inte tycker den är något bra alls. Jag vet inte riktigt vad det är jag fastnar för men har mina aningar. Jag gillar den dock så pass mycket att jag lade ner arbete på att hitta producenten som för tillfället är bosatt i Chile. Exemplaret (som jag fick för billiga $12) var ett av hans två personliga exemplaret som han hade. Ett för att spela och ett som säkerhet. Men han blev så glad att folk ens lyssnade på den idag att han likväl kunde bli av med ett av de två exemplaren. Jag fick till och med det ospelade. Generöst.


Ruffy & Tuffy är fantastiskt starka vokalister. Vid den här tiden lät inte riktigt annan musik i Jamaica så här. Medvetenheten ihop med rytmen gör att den känns relativt malplacerad i kontexten den spelades in. Iration är av jag har förstått kanske Chiles viktigaste reggaegrupp och de har varit aktiva väldigt länge - vill minnas att jag läst redan sedan det tidiga 80-talet. Jag tänker mig att det är just den här anakronismen som ger låten sin edge. Irations gamla tänk ihop med Jamaicas jäkt att alltid vara i nuet ger musiken en oro i sig som resonerar fantastiskt med ämnet - rädslan över att få leva i spillrorna av vad ett annalkande tredje världskrig kommer lämna efter sig. Det tredje världskriget ett ämne som de bägge sångarna med elegans redan berört på debutalbumet.

Ruffy & Tuffy känner de flesta antagligen igen som de två små ungarna från Rockers som tränar Kung Fu. Iklädda röda track suits visar de sina stanses och är den egentliga fokusen för scenen utan att det är de som bär replikerna. En legendarisk liten kultscen från en klassisk liten kultfilm.

Jag började ladda upp lite musik på Youtube med tanken att ha ljudklipp till mina små singel-recensioner. Tyvärr gjorde jag misstaget att skicka upp lite väl många låtar utan att ha skrivit något om dem. Men för den intresserade så finns det ett tiotal låtar uppe på http://www.youtube.com/user/kalcidis. Flera är äldre låtar som jag har skrivit lite om, andra har jag inte nämnt än (eller kanske inte kommer nämna. Jag har märkt att suget att snacka om dem försvann så fort de åkte upp på tuben). Användarbilden på YT är från Norge när jag satt och åt glass. Inte undrar på att jag bryter ett leende från örlob till örlob. Glass är the foundation, son. Yuh hear?!

Digikiller skickade mail igår och berätter att han följer upp de redan klassiska återsläppen med vad som kan bli höjdpunkterna från 2010! Två stycken tolvor med fem vokal/deejay-tolkningar av Mikey Jarretts hårda cut av Dub Organizer/Joe Frazier. Den enda jag personligen hört tidigare är Scions »Settle Them A Settle« (även släppt som »Them Must Be Popsicle« - youtuba den så hittar ni min uppladdning av vokallåten utan dub).

De två tolvorna;
DKR-007
Scion Success - Settle Them a Settle / Dub
Madoo - Lose Respect / Dub (PREVIOUSLY UNRELEASED!)

DKR-008
Kevin 'Skie' Warrington - It a Road Block / Road Block Dub
Mikey Jarrett - Vicey Verse / Satta George - Watch The Woman Them a Fight Fe Man

Finns det intresse att jag gör en mängsbeställning av Rob på ungefär 7 exemplar av varje tolva? Isf kostar skivorna ungefär $6 + frakten delat på 15. Billigare än så tror jag inte man kommer kunna hitta den. Kontakta mig genom mail kalcidis _ vid _ hotmail _ punkt _ com så ordnar jag en beställning om intresset är tillräckligt stort.

Själv undrar jag bara hur jäkla fantastisk Maddo's tolkning lär vara. Hans tidigare alster på samma rytm är ju den episka »King In The Ring« (Sunsplash Records 12").