Bim!



Gjorde en snabbkopia av Colourmans logotyp för hans debutalbum. Den har ju (ihop med andra låtar) inspirerat till namnet på fanzinet jag tänker dra igång med efter sommaren - Cool Profile. Är lite tveksam på om jag ska använda den dock. Jag gillar att den är lite amatörmässigt blixtig ... men samtidigt tycker jag att man kanske borde göra något amatörmässigt blixtigt själv.

Var och köpte sladdar så jag kan spela in mina telefonsamtal i alla fall. Jag har en ganska klar idé om vilka personer jag vill intervjua till de fyra första numrena. Upplägget kommer vara två intervjuer per nummer och sedan någon tillhörande recension eller kul småartikel till varje intervju.

Idag är sista dagen i Stockholm för mig den här sommaren. Så jag misstänker att bloggen kommer vara väldigt lugn de närmaste två månaderna och lite till (såvida vi inte kommer ha internet i Oslo). Känns vemodigt.

Suffer not little children! I-man, popa bubbler, nuh gwan lef yuh!

Om man bortser från musiken så låg för mig Blood & Fires storhet till stor del i de fantastiskt välskrivna texthäftena. Ofta ihopplitade av Steve Barrow och andra luminärer - personer som upplyst mig och hjälpt i att få en förståelse för den underbara musiken från den karibiska lilla ön där vibes a nuff.

Jag märkte för inte alls för länge sedan att man kan ladda ner simpla PDF-filer med självaste texterna (inte hippt designade av Intro-studion som de riktiga omslagen) till nästan samtliga B&F-släpp på skivetikettens hemsida. Gratis! För att göra detta går man in på discography där alla släpp står listade. Går man sedan in på varje släpps egna sida så finns det en länk för att ladda ner »cover notes«. Omständligt kan tyckas ... därför har jag istället zippat ihop mina filer och laddat upp samtliga på ett enda ställe (med albumens titlar också istället för bara katalognummer) - http://www.megaupload.com/?d=PNB5T3ZD

Enjoy!

Var på Micke Goulos skivbörs vid S:t Eriksplan idag. Absoluta favoritaffären när det kommer till skivor. För 340 kr kom jag hem med följande musik;

Massive Dread - Massive Dread (His Majesty LP) - Fin röd vinyl att ersätta mitt gamla utnötta exemplar med! 100 kr!
Jenny Wilson - Hardtimes! (Gold Metal Recordings CD) - Fantastisk popskiva av underbara Jenny Wilson. Rekommenderas varmt! 75 kr.
Yame Bolo & Mr. Pants - Rema & Jungle (Buffalo Music Prod. 12") - Tung digital produktion med den alltid beundransvärde Bolo. 35 kr.
Gregory Isaacs - I.O.U. (Greensleeves LP) - Typisk Gussie/Music Works produktion av den tiden. 75kr.
Creation Rebel & New Age Steppers - Threat To Creation (Cherry Red LP) - Har inte lyssnat på den än ... ska enligt Micke vara ganska bra. 95 kr.

Inte nog med att priserna redan är löjligt låga så får man dessutom rabatt på hela bunten. Utan tvekan bästa stället att fynda musik i STHLM. Hurra hurra hurra hurra!

Blev ett par inlägg direkt efter varandra. Inget att göra ikväll. I vilket fall. News flash!

Under vårt lilla sommaruppehåll kommer eminente Jakob att hålla ställningarna när tiden tillåter. Rub it, jack it, flash it and execute it!

... så skaffa inte på blogg.se. Jävla skitsystem. Förstår inte varför de inte stödjer HTML-editeringen bättre alternativt tar bort den helt. Vill även ha möjlighet att få in mp3-spelare utan att det ska strula som fan eller att man har extrema U-landslösningar. Vill även kunna tagga varje inlägg med olika taggar. Ett inlägg kan vara mer än en kategori.

Skitsystem!







Lyssnar i alla fall Natural Ites. En av englands finaste rootsrockare från mitten av 80-talet. Då grupper så som Black Roots, Cimarons och andra kändisar satsade på tyngden så hade alltid Natural Ites melodierna i fokus. Första albumet är för mig en sån juvel som ingen snackar om (okunskap eller är det bara mig den slickar kulorna på så att jag kvider av vällust?). Tyvärr verkar albumet ganska sällsynt och därmed även halvdyrt när det dyker upp. Som tur finns de flesta av de grymma låtarna som 12" och de brukar dessutom gå ganska billigt! Finns någon 12" jag fortfarande saknar som jag måste få tag på. Omslaget till »Picture On The Wall« som är en av mina favoriter bland rasta-anthems är ju helt gräsligt. Känns som att pop-80-talets estetik inte riktigt har med reggae att göra. :D

Orkar inte klippa och klistra med mp3 ... länkar till lite youtubeklipp istället så ni kan höra hur gruppen låter. Wicked to the ras!

Lyssna här (YouTube som sagt);
Picture On The Wall 12"
Lion In The Jungle 12"

Ibland har en sångare ett så personligt uttryck att när han tilltalar en direkt så känner man sig verkligen träffad. När texten i fråga inte alls går att tillämpa på sig själv så blir alltid intrycket förvirrat. Exempelvis när Scion Sashay tröstar unga afrikaner och jag lyssnar på honom. Jag är ganska ung (men mer gammal) och absolut inte afrikan. Likväl finner jag någon sorts missriktad tröst i hans sång. Gillar tolvan riktigt mycket ... även om den kanske frångår i stil mot vad jag brukar lyssna på.
Lyssna



»Give me what is mine mine ... it's about time«. Donovan Germains lilla låt med Sugar Booga Minott är precis så tung som man kan förvänta sig när man hört Germains produktioner av artister som Cultural Roots, Lee Van Cliff, Mighty Diamonds och andra. Tänker mig att Ranking Trevor skulle kunna följa upp på låten alldeles perfekt. Fast han har väl aldrig gjort en dålig insats mig veterligen. Vilken underbar deejay Trevor är ... och vilken fantastisk sångare Sugar Minott är bör man väl kanske också påpeka med tanke på att det är hans låt som länkas.
Lyssna

Jag älskar Maddo! Första gången jag hörde Madoo var som en oerhört vulgär (på ett dåligt sätt) 12" han delade med General Echo; »Hotel Fee« (Techniques). Den allt annat än underhållande slackness-låten presenterade för mig någon som skulle bli en av mina personliga artister. En sån artist som det verkar man är ensam om att se storheten i. Kanske alla andra har haft samma olyckliga första bekantskap och oturen att ta det vidare därifrån. Madoo lät nämligen som en emaskulerad Horace Andy (Snip, snip, clip, clip. Rub it up!) med en oerhörd misogyn kvinnosyn. Unket och inget jag vill dansa till.

Men efter att fått tag på hans första album, Rock With Papa Madoo, släppt på kanadensiska skivetiketten Darace Music var jag tvungen att kapitulera. Aldrig förr har jag hört ett så perfekt rub-a-dub-album! Allting fann sin logiska plats. Sångstilen! Rytmerna! Backningen av Sly & Robbie! Till och omslaget var en tour de force! Tror aldrig jag har fallit så handlöst för en skiva. Triumfen var total.

...sen var det bara att börja leta (och även upptäcka de otaliga imitatörerna som lillebrodern Hugh Hugh Maddo, identitetstjuven Badoo och ett par andra Madoos). Skrev en topp-tio lista på forumet Chatty Mouth för några månader sen. (Hade jag varit ambitiös hade jag ordnat soundklipp till samtliga låtar ... men blogg.se suger när det kommer till mp3-samples)

1. Osibert Maddo - King In The Ring (1983, Sunsplash Records 12")
2. Maddo - 44 Magnum (1981, Mukasa 7" - Madoo deejayar!!!!)
3. Papa Madoo - Sister June (1981, from Rock With Papa Madoo LP)
4. Maddo - Badder Than Them (1980, Godfather 7")
5. Bionic Singer - Botha Warning (1989, Jamaazima 7")
6. Osbert Maddo - Low Bum (1982, from You Wanna Turn Me On LP)
7. Madoo & Jango - Bite De Dust + Half Way Tree Killing (1982, D Music 12")
8. Madoo & Trinity - Few Shall Be Chosen (1980, Jungle Beat 12")
9. Madoo - Hands in the Air Girl (1981, from Roots Reggae Party Vol. 1 LP)
10. Madoo - Joe Grine (1980, Crazy Joe Gibbs 7")

Den skulle väl se aningen annorlunda ut idag. Läs mer om Maddo här;
http://reggaelicious.pbworks.com/Osbert+Madoo

Det var tyvärr sista showen idag innan New Romantics sommaruppehåll. Känns lite vemodigt - speciellt då vi börjar känna oss väldigt hemma i radioformatet nu. Väldigt låg inspelningsvolym tyvärr. Men det åtgärdar man med förstärkarens volymreglage. Även bloggen kommer väl ligga lite på is nu. Detta beroende på våra uppkopplingsmöjligheter i Oslo.

1. Junior Delgado - Love Tickles Like Magic (Treasure Found, Incredible Music LP)
2. U-Brown - Tottenham Rock (Mr Brown Something, Virgin LP)
3. Don Carlos - Gimme Gimme Your Love (Negus Roots 12")
4. Sugar Minott - Sunday to Sunday (Witty 12")
5. Peter Metro - Dedicated To You (Want Some Money, Bebo's LP)
6. Tony Tuff - Mix Me Down (Kaya 12")
7. Lady Ann - Informer (Informer, Joe Gibbs LP)
8. Dennis Brown - Have You Ever (Powerhouse 12")
9. Louie Rankin - Vibes In Me (Tidal Wave, Unicorn LP)
10. Half Pint - One In A Million (One In A Million, Greensleeves LP)
11. Don Angelo - Good Sensi (Wackies 12")
12. Little John & Billy Boyo - What You Want To Be (Rusty Int. 12")
13. Hugh Griffiths - Splendid Thing (Uptempo 12")

Ladda ner spelningen här;
http://www.megaupload.com/?d=TGLDH6PC

Världens bästa blogg har gått och lagt ner. Istället har Jayman och Andrew some drev den underbara Who Cork the Dance gått och gjort om bloggen till en mer konventionell websida. Så ta bort den gamla länken och kolla upp sidan här istället;

http://www.whocorkthedance.com/

Bästa stället att lära sig om de olika gamla ljudsystemen. Kolla in deras Gemini-special de har för tillfället! Lethal!

Min första bekantskap med dancehall var de tidiga Junjo-alstren. Den sorts dancehall som doftade jordiga rötter över en simplistisk Roots Radics-backning. Utkrastilerade trummor och bas klart mer spartanskt än vad Revolutionaries, Aggrovators osv erbjöd bara något år tidigare. Anledningen till det här inlägget är att om det är någonstans jag ständigt återkommer så är det ju den här tidigare dancehallen. Då rub-a-dub var i sin linda och fortfarande närde sig på sin historia. Innan fantastiska Punaany slog igenom och den bhangrainfluerade raggan blev normen. Till viss del kan man kanske även spåra bortfallet vid Sleng Teng. Jag älskar Jamaicansk musik i många av dess former, rent av de flesta men det är för alltid åren -79 till -84 som euforin att fylla mina öron, bröstkorg... right dung till mina fötter. Jag har recenserat (kommenterat snarare?) en hel del rötter och en hel del digitalt på sistone. Detta är en hyllning till mina riktiga idoler!



Även om jag ser Delgado främst som en roots-artist iomed sina definierande inspelningar för DEB och Perry på 70-talet så ska man ju absolut inte räkna ut honom under det senare decenniet. Fast det vet ni ju redan. »Don't make me blue ... Loving you girl is always on my mind« vädjar Jux sådär kännetecknande hest. Rytmen som är av särdeles tyngd måste vara ett Roots Radics-stycke. Den långsamt insvepande i basgången som låter sig perforeras av de djupa trummorna. Peer vibes, star! Dubben som är ett precis lika fint hantverk får mig att tänka på Jux kvidande i vokaldelen »all night she kept me rocking, all night she kept me rocking in a fine style«. Hur sanna är inte hans ord. För hon är underbar - rytmen.
Lyssna




Don Carlos kommer på fredag och det ska bli ett genuint nöje att får höra honom live för första gången. Hoppas på att han spelar personliga favoriter så som »Nice Time (Late Nigh Blues)«, »Hog & Goat«, »From Creation« och »Prepare Jah Man«. Vissa mer sannolika att höras än andra. »Mr. Big Man« är en sån låt som jag är tveksam på om han kommer köra. Det bör han gör för det är en av hans absolut bästa alster. Rytmen som används är samma som Al Campbells »Bad Boy«  - en stor rytm med fantastiska alster på sig av artister så som de tidigare nämnda och även andra som Welton Irie, Simple Simon, Clarence Parks, Cornell Campbell och fler. Don Carlos är en av mina favoriter. Jag orkar egentligen inte börja gå in i varför den är så fantastisk ... jag lägger upp ett litet smakprov precis som med Jux låt så får ni förstå själva varför.
Lyssna

Hade en överjävlig elektronik-tenta idag. Har pluggat som en galning för att försöka knipa åt mig de där löjligt låga 1,5 hp som tentan innebär. Möts av ett monster när jag bläddrar förbi försättsbladet. Vi får se hur det gick om två veckor eller något. Insha'Allah...

Om två veckor ungefär så åker jag till Oslo för att jobba. Det blir likt förra sommaren hårt arbete på Tollpost. Pengarna ska främst finansiera mitt liv och mina studier men även något jag drömt om en längre tid. Nedan är en simpel Google SketchUp-skiss jag gjorde av en liten del av helheten. Ni får gissa vad det är en del av. :) New Romantic Possie - the rub-a-dub rulers!


Lyssnar just nu på lite grymma discomixar. En skitfet Fashion 10" med Johnnie Clarke, från -97, vid namn Young Rebel. Digitalt och faktiskt riktigt riktigt bra. Inte alls så anonymt som jag kan tycka att massvis låtar från den studion, den tiden, den artisten, kunde låta. Har även lyssnat massvis på rockers och tidig steppers! Att Linval Thompson är en av mina favoritproducenter från just den tiden är det ingen tvekan om och hans skiva med gruppen Mystic Eyes är helt otrolig. Några av de hårdaste steppande slag från slummens hjärta ryms på den katastrofalt mixade plattan Mysterious. Mystic Eyes var en ganska kortlivad och underskattad grupp (där sångaren Anthony Johnson även ingick) som förutom för Linval även spelat in för Lee Perry som Mystic med otroliga »Forward With Jah Orthodox«. En låt som i förbigående förespråkar slopandet av skatter på inkomsten (mitt socialistiska hjärta drabbas av kramp).



De har även under namnet Mystic EMP spelat en en helt otrolig låt vid namn »Reality«. Jag vet inte vem producenten är och det står inte på skivetiketten. Jah Thomas gästar på deejayversen men jag tvivlar på att det skulle vara hans produktion (även om det påstås det på någon sida jag googlade fram). I vilket fall är det en drivande rytm som med sin mullrigt fundamentbrytande bas väller fram åt alla håll. Sången är opolerat mässande och harmonierna hungrande hårda. Den dåsige Jah Thomas följer och gör en av sina bästa insatser där han uppmanar jämlikhet och rättvisa för alla. Satans rike måste falla. En lååång dub följer på b-sidan. En av mina absoluta favorit-12" för tillfället.

His Majesty är en bra skivetikett för övrigt. Det verkar vara ett underbolag till Burning Sounds men mer fokuserat på rötter och kultur. Har en fin tolva med bland annat Keith Douglas (produktion av Pablo Gad) på just His Majesty.

Köpte nya skor idag. Då Jens är en Adidas-fantast extraordinaire så blev det ett par Adidas Special. Gillar dom grymt mycket, dessutom börjar mina Superstar att se för jävliga ut. Dags att man kanske sköter sina skor bättre. Måste köpa diamond socks förresten.

Jag är inte mycket för digital reggae egentligen. Även om jag älskar mycket av det så kan jag inte hjälpa att känna annat än att det är där reggaens stil börjar bli ointressant för mig. Massuppfitta mig rätt ... det finns hur mycket fantastisk digital dancehall som helst men det är svårt för mig att jämföra det med en vulkanisk Junjo-produktion som spelas av ett demoniskt samspelt Roots Radics och än mer när det mixas av en hungrig ung Scientist. Det är då kul att se hur några av ens idoler fortfarande var aktiva i den digitala eran utan att helt tappa känslan (om än inte lika utmärkande). Scientist flyttade till USA under 80-talet och väl där började han mixa en hel del material för den obskyra lilla Kibwe-etiketten.

Jag känner inte till så mycket om Kibwe. Har frågat runt lite och informationen är klart sparsmakad. Det lilla jag lyckats hitta finns sammanfattat på Reggaepedia (http://reggaelicious.pbworks.com/Kibwe) däremot vet jag att det den lilla skivetiketten lyckades med var att släppa ett par löjligt bra album med massvis hungriga unga chattare och ett par mer erkända artister. Det jag verkligen saknar från etiketten hade varit en Scientist LP där den flinke ljudarkitekten fick fria händer att knorra till de fantastiska rytmerna precis som han ville.



Supa Wes & Junior Bapp - Seh No Sorry Fe Weh (Kibwe LP, 1987)
En oerhört kort LP med dessa två överfeta chattare. Supa Wes försöker låta som sina Jamaicanska förebilder medan Junior Bapp försöker sig den engelska deejaystilen (lyssna på »Lyrics Designer« lite mer specifikt). Endast 6 låtar lång så tänker man sig att det skulle vara en showcase LP. Tyvärr bjuds det inte på en endaste minut dub. Tre olika rytmer (två digi och en organisk) prövas av bägge artister och helt plötsligt så är skivan slut. Min skiva ser superren ut men är lite knastrig ... vet inte om det är pressen, damm i spåren eller att den eventuellt kan ha spelats med en väldigt skadad nål. Hoppas på alternativ #2 (och tänker försöka rengöra den med hobbylim!).



Tinga Stewart - Serious Lover (Kibwe LP, 1987)
Den galet begåvade Tinga är alltid bortglömd. Jag förstår inte varför för det är helt obefogat. Han hade stil och mönster för dagar! Likt Seh No Sorry Fe We är även det här albumet är oerhört kort men det gör den inte mindre njutningsbar. Produktionerna är stylee-injicerade fi di max och Tinga själv är en inspirerad älskare verkar det som då samtliga sju låtar på ett eller annat sätt berör kärlek och förhållanden. Låten »Another Man Girl« är albumets kanske bästa spår. Är inte skivomslaget otroligt snyggt förresten? Älskar lite slarvigt ihopslängda omslag. Baksidan är ett minst lika coolt collage.



Super Barry & The Natango Kid In DJ Jamboree (Kibwe LP, 1988)
Det här albumet är mitt absoluta favoritsläpp på Kibwe-etiketten. En hel uppsjö av vilda deejays som byter av varandra över de smattrande trummaskiner och syntetiska basgångar. Jag känner på mig att albumet ska vara en uppvisning av vilka chattare som var störst i Washington D.C. under 1988; samtliga namn är mig okända utanför Kibwe-sammanhang (Super Barry har spelat in för Tubby's Firehouse såg jag iofs för inte så länge sen).

Albumet syntes ett tag på eBay och gick alltid utan bud eller för struntsummor. Sen försvann det ... och nu har jag inte sett den på ett tag. Yellowman gör nog rätt i att hålla sig vid högtalaren längst ner i vänstra hörnet. I det här sammanhanget hade han nog lätt kunnat bli bortgjord för Super Barry, Natango Kid, Scorcher B, Supa Wes och Junior Bapp är power yutes.

Det finns mig veterligen även två andra LP's på etiketten som jag tyvärr saknar. Har budgivit flera gånger på den med Trevor Castell och Sugar Minott men den verkar alltid gå precis så dyrt att jag förlorar auktionen. Fast den verkar inte vara digital och över Ras Jesses rytmer så det gör mig inte så jättemycket att jag inte har den.

Ursäkta att det tagit så lång tid att ladda upp senaste sändningen. En stundande tenta och massvis med jobb har gjort att det goda i livet har fått gå på sparlåga senaste tiden och så kommer det hålla sig ett tag till. Vi hade i alla fall den extremt begåvade producenten Viktorious på besök som spelade allt från Ranking Ann till ultragrymma egenproduktioner med bland annat Fabulous G och Parly B. Även glimrande digijuveler från kommande General Knas-albumet bjöds.

1. Josey Wales - Ruling (Ruling LP)
2. Jah Thomas - Love Pon The Corner (Dance Hall Stylee LP, Silver Camel)
3. Fabulous G - Hot Number (Viktorious-produktion)
4. Top Cat - Ragga Mi Like
5. Ranking Ann - Feminine Gender
6. Ranking Ann - Stop Romance Inna Dance
7. General Knas & Ismael (Viktorious-produktion)
8. General Knas & Mystic Man (Viktorious-produktion)
9. Mystic Man - (Viktorious-produktion)
10 . Parly B - You No See See What's Gwaaning
11. Okänd sångare - Wings of the Morning (Viktorious stylee)
12. General Good - Clean (Viktorious-produktion)
(Spellistan kommer uppdateras med fullständiga låttitlar senare)

Ladda ner spelningen här;
http://www.megaupload.com/?d=ZWQH2UPS

Fick hem det färdiga manuskriptet för nästa bok i guide-serien. Den är annorlunda i sin utformning jämfört med de två tidigare böckerna. Berättelsen om rocksteady står i fokus och albumrecensionerna får istället ses som en bonus i slutet. Har inte hunnit läsa igenom den helt men den är väldigt bra hittills. Författaren är Chuck Foster som skrivit för tidningen the Beat i en herrans massa år och är även författaren bakom boken Roots Rock Reggae: An Oral History of Reggae Music From Ska to Dancehall som släpptes för exakt tio år sedan.

Det är tänkt att boken ska släppas kring slutet av augusti alternativt tidiga september. Dvs. lagom tills att jag kommer hem från Grekland (som jag åker till från Oslo) och New Romantic Posse börjar ta sin nya form.

Det börjar även röra på sig med intervjun av Earth & Stone. Känns bra.

Läser just nu ur Karl Marx underbara bok Kapitalet och känner hur en liten knut sakta knyts av mina glansigt skära inälvor. Mer specifikt läser jag i första bandets första del - Varans fetischkaraktär och dess hemlighet. Jag har en längre tid varit en övertygad socialist och det blir då av förståeliga skäl lite svårt att värja sig för Marx. I Varans fetischkaraktär och dess hemlighet talar Marx om den konstlade relation vi har till varan. Jag brukar försöka föregå som gott exempel men i egenskap av att vara den sämsta sortens skivsamlare så kan jag inte annat än inse hur snärjd jag är falska förespeglingar om musikens fysiska värde.

En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. (Inledningen till ovan nämnda kapitel)

Det är först vid utbytet av produkter som produkter blir till varor - det vill säga att de särskiljs från sitt värde relaterat till arbetsbördan och istället värderas efter kapitalismens grundpelare - pengar. Därmed blir varan en fetisch - en artefakt som i sin berikning av metafysiska egenskaper blir särställd från andra artefakter.

2003 kom jag till Stockholm för studier - jag var 19 år gammal och kanske inte riktigt redo att flytta hemifrån för att ta mig an studier på högre nivå. Allt blev tyvärr pannkaka. Jag dras fortfarande med strul från sviterna av de första misslyckade tre åren. Jag tröstade mig däremot ofta med att köpa skivor - musik gav mig styrka men jag inser numera att det var ett sorgligt försök att få ut mer skivköpandet än vad det egentligen var. Jag köpte en gång ett par album av svenske reggaeprofilen Scorpio vid Stockholms Skiv- och Serieaffär (den vid Slussen som numera stängts ner). Under armen bar han återutgåvor av Wackies-album till salu och jag undrade varför han säljer så fantastisk musik. »Jag har köpt originalen« och jag skrattade lite åt det löjliga i att bli en sån som jagar originalpressar. »Tro mig det kommer du också göra om några år« var svaret. Idag när jag är en fullfjädrad samlare som inbildat mig ett visst värde i att äga originalpressar kan jag inte annat än minnas Scorpios ord och sätta mitt skivhandlande i relation till Marxs teori om varufetischism.

För vad annat kan skivsamlande tolkas vara? Man tillskriver ett stycke vinyl olika egenskaper beroende på triviala faktorer som omringar det.

I många avseenden respekterar jag därför Serato-dj's som separerar varan och produkten och lägger fokuset på produkten. Ett av mina största problem är hur jag ska förhålla mig till min egna skivsamling. Jag tycker den är för stor och den innehåller massvis med skivor som jag inte kan göra mig av med just för att de äger ett för stort metafysisk värde för att jag ska göra mig av med dem (hur många knappt lyssnade album med grymma sångare på obskyra etiketter har man inte egentligen?). Kanske är att läsa mer Karl Marx en lösning. Vidare bör man kanske avregistrera sig från eBay och Popsike som är varufetschismens tempel? Allt är väldigt svårt att ta ställning inför. Svårare än att förstå sig på Jamaicansk musik ... faktiskt.

Fick ett fyrkantigt litet paket på posten idag. Avsändare: Ernie B's, mottagare: jaaaaag! Har inte beställt därifrån på hur länge som helst då jag nästan helt och hållet handlar på eBay nu för tiden alternativt från England när det gäller nya skivor. Frakten är klart behagligare från UK med sina £3-£4 än från Amerika med sina $13-$17 (speciellt när the dallaz är så starka för tillfället). Men sen så uppmärksammade en vän mig på att Ernie B's fått in lite härliga dead stock originalpress-singlar. Samtliga för $15 styck i nyskick. Sinnesjukt billigt och världens mest fantastiska pris för dessa rootsmonster. Frakten gick på helt OK $13 för åtta stycken singlar (blev lite annat också när jag ändå höll på).

Tyvärr är det många väldigt många som beställde otaliga exemplar för att kunna sälja vidare dyrt på eBay (har redan sett en som sålde av ett av sina Beverley Williams 7" från Ernie's för $125+). Jävligt tråkig stil. Köp ett eller två ex och låt sedan de andra ta del av det fantastiska erbjudandet. Är glad att jag lyckades få tag på ett exemplar till mig själv i alla fall.



Leroy Heptones - Whip Them Out Of Babylon
Leroy Heptones - Version
Sussex, #824, 1977

Tough roots från den beundransvärde Leroy Heptone (som självklart är L. Sibbles). Över en rockersrytm så är det spanking av babylon ranking som gäller. Dubversionen är stenhård och kommer antagligen att få grävas av skivnålen lika mycket som vokalspåret.



Albert Malawi - Looking For Signs
Albert Malawi - Signs Dub
Tafari, #TAF-781, 1978

Albert Malawi är en sån dold favorit som man kanske glömmer bort från och till men aldrig missar att reagera när han nämns. Mig veterligen har inte den ödmjuka 12-tribe-medlemmen många soloalster till sitt namn och var nog främst erkänd som trummis för bland annat Sugar Minott och Augustus Pablo. Lyssna bara på hans insats på det övermänskligt bra dubalbumet KTW Dub av Junior Dan för att förstår hans storhet.

Det lilla Malawi släppt som soloartist har dock alltid varit bra. Mest känd som sångare är han antagligen för sitt bidrag till Fred Locks Love & Harmony-album med låten »Lets Get It Right« alternativt den episka »Children of the Emperor« (Uprising). »Looking For Signs« är dock utan tvekan av samma styrka som bägge tidigare nämnda låtar, till och med ett steg närmare perfektion.



Brigadier Jerry - Conscious Time
Conscious Dub
Tafari, #TAF-783, 1978

Det är då inte mer än rätt att världens främste chattare (och tillika grundstomme i 12 Tribes ljudsystem Jah Love Muzik) ges rytmen att spela in på. Jag hörde låten första gången på albumet Freedom Street som är en otrolig samling av Briggys singlar från slutet av 70-talet till och med 1980. »Conscious Time« är för mig samlingens kronjuvel och den låter ännu bättre nu när jag bara kan vända singeln och spela en tuffare än tuff och hårdare än hård dubversion. Det går inte beskriva euforin av att vrida upp volymen (+ basen lite extra) och steppa till Briggys halvt som halvt sjungande och chattande stil. »Tune in pon the A1 sound! Waaah!«




Beverley Williams - Sufferation
Shaka All Stars - Jam Tone Dub
Shaka, #001S, 1976

Ska jag lyssna på steppers så ska det vara organiska rytmer från det sena 70-talet. Beverley Williams »Sufferation« låter precis som det bör. Den vädjande sången låter lika hungrig som de den belyser. »Who will ever cry of a woman in the ghetto? Who will ever cry of a little baby child? Oh woah. oh woah. Father, oh father. Please have some mercy! Father, oh father. Jah jah babies are crying. Please give an helping hand ...«. Strikt verklighet behandlas.

Shaka-etiketten har för övrigt ingen relation till Jah Shaka i England utan är istället Jeff Sarges/Sergeants etikett och baserad i USA. Jeff Sarge sänder nu för tiden radio varje söndag från WFMU i New Jersey och det går att lyssna genom nätet. Jag har hört ett par shower och det har varit väldigt bra varje gång. Kul detalj är dock att när jag gjorde en sökning på hans namn för ett tag sen så såg jag att en viss Jeffrey »Sarge« Sargent var en av kompositörerna till Exorcisten - Begynnelsen. Kan det vara samma person? Man kanske borde maila och fråga.

Förra gången vi sände var det tänkt att vi skulle ha Viktorious the Dreadbot som gäst men på grund av att det strulade med vem som kunde vara i studion och dylikt så var vi tvungna att omboka. Söndagen den 10:e har vi i alla fall mannen, som är en av mina favoritproducenter för tillfället, i studion med lite personliga favoriter och egna produktioner. Lethally legal! So glöm inte att tune in if you rankin'!

New Romantic Radio 10/5 (sön)
15:00 - 16:00 @ 95,3 FM eller THSradio.se (för folk utanför STHLM).



För ett tag sedan köpte jag en drös 12" av en finländsk vän (kiitos paljon, Juha!). När vi möttes upp för att jag skulle ta emot paketet med de 23 tolvorna så påpekade han att han »...put in some extra records there ... to sweeten the deal«. Med extrem glädje noterar jag att det är en tung rootstolva med Cornell Campbell, Horseman med »Horsemove« (gidy-up gidy-up! största horseman anthem någonsin?) på Raiders och två UK Bubblers 12" med en för mig helt okänd sångare; Tannoi.



Worries And Troubles är en digital next cut till Junior Reids »Original Foreign Mind«. Rytmen är mer spartansk och onekligen hårdare än originalet - jag gillar den ofantligt. B-sidan (»Cocaine Mash Up Your Brain«) är en varning för nyttjarna av tunga droger så som kokain. Detta över en fräsh tolkning av Bobby Babylon-rytmen. Självklart är bägge versioner långa discomixar.



På det andra släppet med Tannoir är A-sidan en dundercatchy digital rytm (jag kan inte få noooooog av den!) som får ligga till grund för Tannois bannor över the rude boys som syns på gatorna med deras hustlin' antics. En grymt mäktig och uppfriskande digilåt som inte låter som allt det andra. Antagligen är det min favoritlåt  av hans alster. B-sidan heter »Gunshot Salute« och är onekligen en bra insats över Answer ... men jag har lite svårt att bli hård av den rytmen nu för tiden.

Jag tycker utan tvekan att Tannoi är i paritet med många av de större sångarna från mitten av 80-talet och kan inte förstå varför han inte fick mer erkännande. De här två släppen är de enda jag känner till tyvärr. Om någon har mer info eller andra släpp med honom så får ni väldigt gärna hojta till.

Den härlige lille ynglingen Kalle Chopparetor från youthmansoundet Wolverine skrev på min begäran en kort lista på 10 av sina favoritlåtar. Tänkte det kunde vara lite kul att dela med sig. Loggan ovan är förövrigt ritad av mig ... i handen håller snubben (som liknar väldigt mycket en viss Skeng Bubbler) en Sig Sauer den svenska polisens pistolero. Enligt min bror är vapnetsstyrka just dess precision och gedigna kvalitet. Gun 'ting is a serious something.

Prince far I - throw away your gun
En låt som kom att betyda väldigt mycket för mitt reggaelyssnande, min pappa hade den på kassett när jag var 4-5 år och jag har gillat den otroligt mycket sen dess. Tycker fortfarande att det är en alldeles fantastisk låt och ett av de absolut tyngsta stycket musik som någonsin skapats

Ackee - Call me Rambo
Den låt som fick mig att bli intresserad av hårdare dancehall och digital. hörde den första gången av min bror när jag var 14-15 år. Nyutgåvan av 12" var också en av de första skivorna jag köpte.

Conrad Crystal - Fed Up
En låt jag inte har någon speciell relation till utan enbart tycker är fantastisk. Jag är svag för falsettsång över digirytmer och då är det svårt att inte gilla denna.

Conroy smith - Dangerous
Av alla feta rytmer som släpptes under 90-talet tycker jag att joyride är allra fetast. Och den allra fetaste låten på Joyride tycker jag att Conroy Smiths cut är bäst, när han klämmer ur sig en ton som håller i vad som låter förevigt vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag gillar förövrigt originalverisionen också men tycker att joyridecutten är snäppet fetare.

Hortense Osbourne - A me smarter
Överfet tidig digital kvinnoanthem. En underbar stämma över en underbar rytm och underbara lyrics "we girls were made from sugar and spice, and you boys were made to treat us nice"

Toots and the maytals - Reggae got soul
En till kasettbandsklassiker som jag fortfarande värderar högt. Pappa hade faktiskt en hel del band med Reggae + några Lp och ett par Cd. Han är antagligen en av de största anledningarna till att jag lyssnar på Reggae överhuvudtaget. Reggae got soul fick jag senare på Järvsös mest spelade kasettband döpt till "Rap & Reggae 2001"

Horace Martin - Zuggy Zuggy
Jag gillar Horace Martin mycket och tycker att zuggy zuggy är en av hans absolut bästa låtar. Gillar förövrigt Strange things med john holt som är den uppenbara förlagan till både rytm och lyrics. Dock tycker jag att Zuggy Zuggy känns som en upphotad verison och är snäppet vassare.

Sammy Levi - It's a shame
En låt jag inte varit bekant med särskilt länge men ändå värderar väldigt högt. hade den först på five borough fire Lp'n och köpte senare tolvan på witty vilken är snäppet fetare. fantastisk röst på två fantastiska rytmer.

Cocoa tea - girl go home
Kan inte göra en sån här lista utan att nämna den här låten. Gillar de flesta cutsen jag hört på tonightrytmen men just "girl go home" är den som träffar mig hårdast. Hörde först soundboykillerkombon med Buju och fick senare nys om originalet, var väl 15 år eller nåt när den började rotera och den roterar än

Chip I prophet & super black - run sound
En alldeles underbar soundkiller som jag fick som mp3 för bara några månader sedan, skyndade mig att leta rätt på och köpa sjuan som numera innehar hedersplats i skivhyllan. Just soundkillers brukar jag förvisso vara väldigt svag för men just denna är nog den jag  värderar allra högst.

... I wanna go home! My mommy and daddy I'm longin to see. Even my bredrin who used to gather around used to sing in one harmony.

När New Romantic inte lyssnar rubber dubb så är det med stor sannolikhet rockers som dånar genom de höga och låga frekvenserna. Jens spelar förvisso även en hel del lovers men det är ofta vi har snackat om att ha en ren rakkaz session. Bara smattrande trummor över militanta basgångar. En av rockersgrupperna jag håller högst är Earth & Stone och det är därför jag är så otroligt glad att jag äntligen fått kontakt med sångaren i gruppen Albert Bailey. Det är tänkt att jag ska få till en intervju med honom och även Clifton som är de två personer den obskyra gruppen består av. Deras album Kool Roots kan mycket väl vara det bästa som spelats in i Channel One-studion. Reggaekonnosörer bör veta att det inte är ett litet uttalande - inte från mig i alla fall. Channel One är den bästa studion från Jamaica i mitt tycke. Studio One må ha betytt mer för den lilla ön under solen men inte för mig. Har jag tur så hjälper dessutom en väldigt speciell person mig med att göra intervjun. Mer om det senare.



Lyssnar just nu på LaToyan Jackson. Köpte tolvan främst för att jag gillade deejayn men kunde aldrig förvänta mig att den skulle vara så jävla bra! Första veckan kunde jag inte placera vilken rytm det var han chattade över. Jag visste att jag hade hört den tidigare men hade extremt svårt att placera. När jag stod på pendeln en morgon (alltid så trångt när man åker till skolan) slog det mig! Hugh Mundells monumentala »Million Miles«! Toyan flyter med sin släpiga och andningstyngda stil i allra finaste stylie - texterna är strikt positiva yttrandet om den fantastiska irie känslan, den afrikanska känslan. Rub-a-dub-känslan skulle jag vilja påstå. Mig veterligen måste det vara ett av de tidigaste släppen på Witty och man ser den fortfarande här och var för en billig penning. Go deh, rasta!

Härmar Limonious en hel del nu för tiden. Försöker få till hans slarvighet ... vilket är jobbigt när man samtidigt försöker öva på Sassas precisionstypografi.